Våren lurade oss som vanligt. Solen tittade fram, men den värmde inte, orkade inte hänga kvar på himlen speciellt länge, innan den skulle försvinna bakom hustaken igen.
"Det är dagar som dessa som jag förbannar mitt höga hårfäste", sa Roger och la in en snus under läppen.
"Förbannar inte du ditt höga hårfäste varje dag?" frågade jag.
Caféägaren hade redan ställt ut stolarna på trottoaren. Vi satt och frös på varsin pinnstol på Odengatan.
"Nej, faktiskt inte", fortsatte Roger. "Inte på schackklubben. Inte på årsträffen för oss som är med i Mensa. Inte på Stadsbiblioteket, när jag raggar på poeter som har hittat till någon föreläsning med en rumänsk författare en tisdagkväll."
"Då är ditt höga hårfäste en tillgång?"
"Ja. Då är det jackpot."
Vi hade suttit i över en timme i vårsolen. Rogers panna var alarmerande röd. Bränd. Jag funderade på om man kunde steka ett ägg på hans panna. Skulle det gå?
"Du borde nog gå in och sätta dig i skuggan", sa jag.
"Fast den här yrseln ger liksom en ny dimension till våren", svarade Roger. "Att få solsting i mars är inte det sämsta. Jag kan säga vad som helst och jag behöver inte stå för det efteråt. Jag kan alltid skylla på vårsolen."
"Don´t push your luck."
En man gick förbi oss med två matkassar. Roger lade fälleben och mannen föll raklång. Det ramlade ut äpplen och köttfärs och mjölkförpackningar ur kassarna.
"Åh förlåt mig, det är våren som har satt sig i benen", sa Roger och skrattade hysteriskt elakt.
Mannen reste sig och gav Roger en rundspark i huvudet. När caféägaren rusade ut för att stoppa slagsmålet, så fick han en rak höger av Roger. Jag ringde polisen. Fler människor rusade till och försökte stoppa alla som slogs ute på gatan. Solen försvann bakom hustaken och jag tänkte att det var lika bra det, för det blev uppenbarligen för mycket solljus på en och samma gång.
"Det är dagar som dessa som jag förbannar mitt höga hårfäste", sa Roger och la in en snus under läppen.
"Förbannar inte du ditt höga hårfäste varje dag?" frågade jag.
Caféägaren hade redan ställt ut stolarna på trottoaren. Vi satt och frös på varsin pinnstol på Odengatan.
"Nej, faktiskt inte", fortsatte Roger. "Inte på schackklubben. Inte på årsträffen för oss som är med i Mensa. Inte på Stadsbiblioteket, när jag raggar på poeter som har hittat till någon föreläsning med en rumänsk författare en tisdagkväll."
"Då är ditt höga hårfäste en tillgång?"
"Ja. Då är det jackpot."
Vi hade suttit i över en timme i vårsolen. Rogers panna var alarmerande röd. Bränd. Jag funderade på om man kunde steka ett ägg på hans panna. Skulle det gå?
"Du borde nog gå in och sätta dig i skuggan", sa jag.
"Fast den här yrseln ger liksom en ny dimension till våren", svarade Roger. "Att få solsting i mars är inte det sämsta. Jag kan säga vad som helst och jag behöver inte stå för det efteråt. Jag kan alltid skylla på vårsolen."
"Don´t push your luck."
En man gick förbi oss med två matkassar. Roger lade fälleben och mannen föll raklång. Det ramlade ut äpplen och köttfärs och mjölkförpackningar ur kassarna.
"Åh förlåt mig, det är våren som har satt sig i benen", sa Roger och skrattade hysteriskt elakt.
Mannen reste sig och gav Roger en rundspark i huvudet. När caféägaren rusade ut för att stoppa slagsmålet, så fick han en rak höger av Roger. Jag ringde polisen. Fler människor rusade till och försökte stoppa alla som slogs ute på gatan. Solen försvann bakom hustaken och jag tänkte att det var lika bra det, för det blev uppenbarligen för mycket solljus på en och samma gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar