Jag arbetade i Provence-Alpes-Côte d'Azur som croupier. Hankade mig fram mellan hotellen, tog anställning en vecka här och där, var jag än fick jobb. Delade ut kort, snurrade runt hjulet på rouletten, såg hur familjefäder spelade bort hela reskassan, stirrade glädjeflickorna in i ögonen, såg allt det svarta och mörka, fick mina avlöningar i vita kuvert, alltid kontant, hade svårt för att stanna länge på en och samma plats, blev rastlös, orkade inte bli insyltad i stammisarnas liv, som de alla levde på casinona eller i barerna.
"Jag kan ge dig en längre anställning", sa ägaren till Hotel de Nice Paris. "Stanna hos mig."
"Egentligen har jag tjänat tillräckligt med pengar för att gå ombord på en båt som tar mig till Sydamerika", svarade jag. "Kanske har jag sett tillräckligt nu."
En helikopter flög över bukten, landade på helikopterplattan ute till havs på en yacht.
"Där", sa ägaren till hotellet och pekade på helikoptern. "Om du jobbar hos mig får du träffa de som har hyrt den båten. Du kommer att ha roligt, tro mig."
"Fast jag vet inte om jag vill ha så roligt längre."
Jag hade inte sett solen på flera veckor. När jag tittade i spegeln så kände jag knappt igen mig. Blek, ledsen. Alla croupierer såg ut på samma vis. Det var nästan som om vi hade en klausul i våra kontrakt att vi inte fick vistas i solen, att vi var tvingade att hålla oss undan, i skuggan, för att vårda våra genomskinliga ansiktsuttryck. Jag behövde något annat.
"Okej då", sa jag. "Om du tar mig ut till den där båten så är jag med."
Hotellägaren sprack upp i ett stort leende. Samma kväll arbetade jag igen vid rouletten. Kulan gick runt, landade på siffror, gjorde enstaka spelare lyckliga. I gryningen när vi stängde kom en helikopter och hämtade mig. Vi landade på helikopterplattan. Jag klev ur.
Först kände jag inte igen mannen som mötte mig och hälsade med ett fast handslag. Jag tänkte att det var en bekant, någon från förr, någon jag glömt namnet på. Sedan kände jag igen honom. Då fick jag en chock.
"Jag kan ge dig en längre anställning", sa ägaren till Hotel de Nice Paris. "Stanna hos mig."
"Egentligen har jag tjänat tillräckligt med pengar för att gå ombord på en båt som tar mig till Sydamerika", svarade jag. "Kanske har jag sett tillräckligt nu."
En helikopter flög över bukten, landade på helikopterplattan ute till havs på en yacht.
"Där", sa ägaren till hotellet och pekade på helikoptern. "Om du jobbar hos mig får du träffa de som har hyrt den båten. Du kommer att ha roligt, tro mig."
"Fast jag vet inte om jag vill ha så roligt längre."
Jag hade inte sett solen på flera veckor. När jag tittade i spegeln så kände jag knappt igen mig. Blek, ledsen. Alla croupierer såg ut på samma vis. Det var nästan som om vi hade en klausul i våra kontrakt att vi inte fick vistas i solen, att vi var tvingade att hålla oss undan, i skuggan, för att vårda våra genomskinliga ansiktsuttryck. Jag behövde något annat.
"Okej då", sa jag. "Om du tar mig ut till den där båten så är jag med."
Hotellägaren sprack upp i ett stort leende. Samma kväll arbetade jag igen vid rouletten. Kulan gick runt, landade på siffror, gjorde enstaka spelare lyckliga. I gryningen när vi stängde kom en helikopter och hämtade mig. Vi landade på helikopterplattan. Jag klev ur.
Först kände jag inte igen mannen som mötte mig och hälsade med ett fast handslag. Jag tänkte att det var en bekant, någon från förr, någon jag glömt namnet på. Sedan kände jag igen honom. Då fick jag en chock.
åh gud vem vem???
SvaraRaderaTony Blair?
SvaraRadera