We could beat them forever and ever.
Innan varje större tävling så lyssnar jag på Bowie om och om igen.
We could be heroes, just for one day.
Jag behöver honom som mest under Wimbledon. Bowie är det enda som hjälper mot nervositeten. Gräs är svårbemästrat och jag har förlorat en hel del viktiga matcher här genom åren. Bollen kan studsa bedrägligt, och när jag dessutom möter utpräglade serve- och volleyspelare, då kan det bli riktigt svårt att ta sig ur underlägen. Det handlar om centimetrar, bollen studsar och vrider sig i gräset. Ibland är det omöjligt att hinna med. Men jag har lyckats vid flera tillfällen; till exempel förra året, då sydafrikanen hade mig nere för räkning. Men mina passérslag räddade mig, jag fick in ett par fullträffar, vilket gjorde honom rädd för att gå fram för fort på nät. Det kunde jag utnyttja. Slå hårt. Driva honom från hörn till hörn.
Solen känns som en hammare. Det är bara förmiddag, men det måste vara nästan trettio grader redan. I England? Regnar det inte alltid här? Vilken sida av nätet börjar jag på? Var är min motspelare? Har jag kommit ut för tidigt på banan? Det är stökigt så här i början på turneringen, jag är seedad men får ändå börja varje år på en av de sämre placerade banorna, aldrig centercourten. Här är domarna mindre skarpögda, bollkallarna lite tröttare, publiken inte lika fulltalig. Ibland undrar jag vem som håller ordning på alltsammans. Vem kan jag fråga om det verkligen är min tur att spela? Det gäller att ta sig till vecka två, till kvartsfinalerna, where the action is. Det har jag lyckats med vid två tillfällen här i Wimbledon, men aldrig längre än så. I år ska det ske. Jag tänker gå hela vägen. Det är min tur nu. Dessutom är det länge sedan en svensk stod som segrare här.
Vi bollar in. Solen sticker i ögonen. Jag börjar på fel sida. Behöver få slut på bollduellerna snabbt, undvika att bli bländad av solen. Gå på nät, avgöra direkt. Jag börjar serva. Har glömt vem som står på andra sidan. Är det en högre rankad spelare än jag själv? Vad har jag själv för ranking? Någonstans runt 70 tror jag. Det måste bli bättre. Går jag till semi, så är jag plötsligt topp 20. Behöver skriva ett reklamkontrakt. Kan göra det nu, men vill vänta, vill gå långt i några stora tävlingar, det gör att jag kan ta mer betalt. Inte en jävel som vill ha min autograf om jag inte når semin. Så är det.
Just for one day.
Innan varje större tävling så lyssnar jag på Bowie om och om igen.
We could be heroes, just for one day.
Jag behöver honom som mest under Wimbledon. Bowie är det enda som hjälper mot nervositeten. Gräs är svårbemästrat och jag har förlorat en hel del viktiga matcher här genom åren. Bollen kan studsa bedrägligt, och när jag dessutom möter utpräglade serve- och volleyspelare, då kan det bli riktigt svårt att ta sig ur underlägen. Det handlar om centimetrar, bollen studsar och vrider sig i gräset. Ibland är det omöjligt att hinna med. Men jag har lyckats vid flera tillfällen; till exempel förra året, då sydafrikanen hade mig nere för räkning. Men mina passérslag räddade mig, jag fick in ett par fullträffar, vilket gjorde honom rädd för att gå fram för fort på nät. Det kunde jag utnyttja. Slå hårt. Driva honom från hörn till hörn.
Solen känns som en hammare. Det är bara förmiddag, men det måste vara nästan trettio grader redan. I England? Regnar det inte alltid här? Vilken sida av nätet börjar jag på? Var är min motspelare? Har jag kommit ut för tidigt på banan? Det är stökigt så här i början på turneringen, jag är seedad men får ändå börja varje år på en av de sämre placerade banorna, aldrig centercourten. Här är domarna mindre skarpögda, bollkallarna lite tröttare, publiken inte lika fulltalig. Ibland undrar jag vem som håller ordning på alltsammans. Vem kan jag fråga om det verkligen är min tur att spela? Det gäller att ta sig till vecka två, till kvartsfinalerna, where the action is. Det har jag lyckats med vid två tillfällen här i Wimbledon, men aldrig längre än så. I år ska det ske. Jag tänker gå hela vägen. Det är min tur nu. Dessutom är det länge sedan en svensk stod som segrare här.
Vi bollar in. Solen sticker i ögonen. Jag börjar på fel sida. Behöver få slut på bollduellerna snabbt, undvika att bli bländad av solen. Gå på nät, avgöra direkt. Jag börjar serva. Har glömt vem som står på andra sidan. Är det en högre rankad spelare än jag själv? Vad har jag själv för ranking? Någonstans runt 70 tror jag. Det måste bli bättre. Går jag till semi, så är jag plötsligt topp 20. Behöver skriva ett reklamkontrakt. Kan göra det nu, men vill vänta, vill gå långt i några stora tävlingar, det gör att jag kan ta mer betalt. Inte en jävel som vill ha min autograf om jag inte når semin. Så är det.
Just for one day.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar