Jag får en del frågor på hur min skrivprocess ser ut. Vilka knep använder jag mig av för att komma vidare i en text osv. Jag är inte säker på att det jag har att förmedla kan vara till någon hjälp, men jag ska försöka berätta om det kortfattat.
Historien om Stockholm Under Ytan känner ni alla till vid det här laget: Jag behövde komma igång med mitt skrivande igen, efter flera års träda - eller vad man ska kalla det. Från början var den anonym, inte i PR-syfte, utan för att ingenting skulle kunna begränsa mig, jag ville kunna skriva precis vad som helst utan att behöva ta några konsekvenser för det.
Jag flyttade till Stockholm en gång i tiden med stora drömmar i huvudet, visste att jag ville skriva en bok, eller helst flera. Därför sökte jag och kom in på Jakobsbergs folkhögskola, på deras skrivarlinje och gick där ett år. Efter det året var det aldrig aktuellt att flytta tillbaka där jag kom ifrån. Stockholm lockade för mycket, jag fick snabbt vänner här, människor som älskade litteratur, musik och billigt spanskt vin lika mycket som jag.
Tror att jag höll på att skicka in dikter till förlagen redan på den tiden. Som sextonåring blev jag publicerad i en antologi på Bonniers juniorförlag. Efter det var det kört, jag visste att skriva var grejen. Skriva kan man givetvis göra på västkusten också, där jag kommer ifrån, men det var själva storstaden jag behövde. Inte då för att skriva i första hand, utan snarare för att leva.
Och det blir också mitt första skrivråd: Befinn dig på en plats där du får leva.
Det enda problemet med Jakobsbergs folkhögskola var att det enda jag gjorde, förutom att läsa hundra romaner, var att spela gitarr. Jag bodde med Björn, Patrik, Petra och Sofia i ett hus på skolans område och fick minimalt med sömn. Antingen satt jag vid köksbordet och löste världsproblemen över ett glas spanskt, eller så satt jag på mitt rum och tog ut Jesus & Marychain-låtar. Det blev liksom inte så mycket tid över för att lämna in noveller. Minns att min lärare, Gunnel, skällde lite på mig. Fast vi gillade varandra.
Jag körde hela författarlooken, med manchesterkavaj och diktsamling nedstoppad i sidfickan väl synlig. Katastrof. Det är jobbigt när det någon gång dyker upp en bild idag från den tiden. Jag har erbjudit Patrik stora summor pengar för att riva sitt bildarkiv, men han vägrar. Det är inte en slump att jag alltid vill hjälpa honom att flytta, när han nu gör det mellan varven, för att på så sätt lyckas hitta kartongen med bilderna från Jakobsbergs folkhögskola och råka tappa ut den i rännstenen.
Efter skolan gick skrivandet förlorat. Jag försökte skriva en roman, minns inte vad jag kallade den, men fick lägga ner efter sextio sidor eftersom min idé inte var någon idé. Sedan startade vi Mazarine Street istället och så upptog det åtta år av mitt liv. Jag fortsatte i alla fall att läsa böcker, plöjde det mesta, har glömt 90 % av det, men kanske finns det lagrat i mig någonstans, jag vill gärna tro det.
Och det blir mitt andra skrivråd: Läs. Att läsa är att skriva.
/Peo.
Historien om Stockholm Under Ytan känner ni alla till vid det här laget: Jag behövde komma igång med mitt skrivande igen, efter flera års träda - eller vad man ska kalla det. Från början var den anonym, inte i PR-syfte, utan för att ingenting skulle kunna begränsa mig, jag ville kunna skriva precis vad som helst utan att behöva ta några konsekvenser för det.
Jag flyttade till Stockholm en gång i tiden med stora drömmar i huvudet, visste att jag ville skriva en bok, eller helst flera. Därför sökte jag och kom in på Jakobsbergs folkhögskola, på deras skrivarlinje och gick där ett år. Efter det året var det aldrig aktuellt att flytta tillbaka där jag kom ifrån. Stockholm lockade för mycket, jag fick snabbt vänner här, människor som älskade litteratur, musik och billigt spanskt vin lika mycket som jag.
Tror att jag höll på att skicka in dikter till förlagen redan på den tiden. Som sextonåring blev jag publicerad i en antologi på Bonniers juniorförlag. Efter det var det kört, jag visste att skriva var grejen. Skriva kan man givetvis göra på västkusten också, där jag kommer ifrån, men det var själva storstaden jag behövde. Inte då för att skriva i första hand, utan snarare för att leva.
Och det blir också mitt första skrivråd: Befinn dig på en plats där du får leva.
Det enda problemet med Jakobsbergs folkhögskola var att det enda jag gjorde, förutom att läsa hundra romaner, var att spela gitarr. Jag bodde med Björn, Patrik, Petra och Sofia i ett hus på skolans område och fick minimalt med sömn. Antingen satt jag vid köksbordet och löste världsproblemen över ett glas spanskt, eller så satt jag på mitt rum och tog ut Jesus & Marychain-låtar. Det blev liksom inte så mycket tid över för att lämna in noveller. Minns att min lärare, Gunnel, skällde lite på mig. Fast vi gillade varandra.
Jag körde hela författarlooken, med manchesterkavaj och diktsamling nedstoppad i sidfickan väl synlig. Katastrof. Det är jobbigt när det någon gång dyker upp en bild idag från den tiden. Jag har erbjudit Patrik stora summor pengar för att riva sitt bildarkiv, men han vägrar. Det är inte en slump att jag alltid vill hjälpa honom att flytta, när han nu gör det mellan varven, för att på så sätt lyckas hitta kartongen med bilderna från Jakobsbergs folkhögskola och råka tappa ut den i rännstenen.
Efter skolan gick skrivandet förlorat. Jag försökte skriva en roman, minns inte vad jag kallade den, men fick lägga ner efter sextio sidor eftersom min idé inte var någon idé. Sedan startade vi Mazarine Street istället och så upptog det åtta år av mitt liv. Jag fortsatte i alla fall att läsa böcker, plöjde det mesta, har glömt 90 % av det, men kanske finns det lagrat i mig någonstans, jag vill gärna tro det.
Och det blir mitt andra skrivråd: Läs. Att läsa är att skriva.
/Peo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar