Att skriva. Del 3.

För mig är det numera en fråga om att plåga mig själv tillräckligt länge utan avbrott, för att på så sätt skriva nya manus. Jag behöver känna bruset i huvudet; det som säger åt mig att jag har en historia som måste berättas och som inte lämnar mig någon ro. Då vet jag att det är dags igen.

Rent praktiskt betyder det att jag läser böcker, antingen om ett givet ämne eller bara helt sporadiskt utifrån vad tryffelsvinen i mitt liv säger åt mig att jag ska läsa. Jag gör anteckningar, ett par rader om saker jag tänker på, som kanske går att använda. Ofta är det saker jag aldrig kan använda, men det spelar ingen roll, det är ett sätt att inte glömma bort. Har jag tur så bildar anteckningarna ett mönster plötsligt, som gör att jag begriper vad en text ska handla om.

Det är faktiskt oftare en låt som får igång mig, än en bok. Det kan vara en textrad i en refräng som inte faller bort, som hackar mig mellan öronen. För mig är det så att varje manus har ett soundtrack. Jag har en låt som jag lyssnar på trettio gånger på raken, högt i lurar så att det tjuter i öronen när jag är färdig, samtidigt som jag skriver. Det är maniskt. Tyvärr vill jag inte berätta vilka låtar det är, vare sig till Mannen utan ryggrad eller till den kommande romanen.

Det beror på att det är skämslåtar.

Skrivråd här? Okej: De bästa låtarna har en bok i sig. Skriv den boken om du hittar en sån låt.

Till sist. Jag drabbas av läskramp oftare än något annat. Jag accepterar det och slänger ifrån mig böcker efter trettio sidor om jag inte gillar. Hittar något annat istället. Tänker inte plåga mig genom dåliga böcker som inte berättar något av intresse.

Vet inte om dessa ord leder någon vart. Tack till er som har undrat och bett mig skriva lite om det. Avslutar med det vi kom fram till under nätterna vid köksbordet på Jakobsbergs folkhögskola; det som vi kunde koka ner hela processen till.

Att skriva böcker handlar om att sitta på röven. Gör det. Sitt på röven.

/Peo