Sedan kom uppbrottet från Mazarine Street. Jag började knega. Hittade kärleken. Flyttade större. Fick barn. Köpte dyrare skor. Så det skulle ta tid innan jag hittade tillbaka till skrivandet igen.
Jag vill inte bråka med någon här, folk får vara hur unga/gamla de vill när de debuterar, men för mig personligen så var jag egentligen inte mogen för att skriva riktigt omogna saker förrän det hade gått X antal år av mitt liv. Jag försökte och försökte och försökte skriva ett tag, tror säkert jag skickade halvfärdiga manus till förlagen och tror också att jag fick en del rätt bussiga refuseringar, där bland annat en redaktör helt enkelt gav mig rådet att "skriva färdigt något." Bra tips.
Råd nummer tre: Skriv färdigt.
Sedan startade jag Stockholm Under Ytan och lovade mig själv att publicera en text per dygn, av sådan kvalité att jag själv kunde stå för den. Spelade ingen roll om det tog 5 minuter eller 5 timmar att skriva. Jag bara gjorde det. Det var mitt sätt att sparka igång. Helt utan riktig mål, mer än att använda ord, tankar, dra fram skrönor och anekdoter ur minnet, skulle språket växa fram igen. Sedan visste jag inget mer.
För mig var det exakt vad jag behövde. Responsen var direkt, människor hittade till Ytan, vilket gjorde allting enklare. Efter ett halvår fick jag kontakt med Pupill Förlag, som gav ut en textsamling. Ett par månader senare skrev jag boken Mannen utan ryggrad. Skickade runt den. Gav ut den.
Skrivråd nummer fyra blir därför: Kontinuitet. Skriv helst varje dag, kort tid eller lång tid, men skriv.
Givetvis var det stor skillnad på att lägga ner kanske en kvart på en text till Ytan och sedan att skriva manuset till Mannen utan ryggrad. Det förstnämnda krävde inte planering, det var inte ens meningen, jag bara satte mig och skrev vad som helst, bokstavligen talat. Med manuset till Mannen utan ryggrad vad det annorlunda. Jag hade historien mer eller mindre i mig, men visste inte hur jag skulle berätta den, med vilket berättarperspektiv den skulle komma till sin rätt osv. Det var först när titeln fanns där, som jag förstod att det var det boken skulle handla om. En människa som inte vågar stå för valen han gör i sina liv. Utan den titeln hade det inte blivit ett manus, eller så hade det blivit en helt annan bok som kanske bara redogjorde för musikeråren på Skånegatan och det hade aldrig varit tillräckligt.
Finns det ett skrivråd i detta? Jag vet inte. Här vill jag i stället säga något om kraften jag kände när jag skrev boken, om övertygelsen att det faktiskt skulle bli en bok. För den övertygelsen hade jag inte känt tidigare. Det var som att jag skrev på chans innan dess och därför stupade jag efter sextio eller hundratrettio sidor, det blev inga färdiga böcker. Men när övertygelsen fanns där om att historien var tillräckligt bra för att berätta, då gick det.
Du vet när du vet.
/Peo
Jag vill inte bråka med någon här, folk får vara hur unga/gamla de vill när de debuterar, men för mig personligen så var jag egentligen inte mogen för att skriva riktigt omogna saker förrän det hade gått X antal år av mitt liv. Jag försökte och försökte och försökte skriva ett tag, tror säkert jag skickade halvfärdiga manus till förlagen och tror också att jag fick en del rätt bussiga refuseringar, där bland annat en redaktör helt enkelt gav mig rådet att "skriva färdigt något." Bra tips.
Råd nummer tre: Skriv färdigt.
Sedan startade jag Stockholm Under Ytan och lovade mig själv att publicera en text per dygn, av sådan kvalité att jag själv kunde stå för den. Spelade ingen roll om det tog 5 minuter eller 5 timmar att skriva. Jag bara gjorde det. Det var mitt sätt att sparka igång. Helt utan riktig mål, mer än att använda ord, tankar, dra fram skrönor och anekdoter ur minnet, skulle språket växa fram igen. Sedan visste jag inget mer.
För mig var det exakt vad jag behövde. Responsen var direkt, människor hittade till Ytan, vilket gjorde allting enklare. Efter ett halvår fick jag kontakt med Pupill Förlag, som gav ut en textsamling. Ett par månader senare skrev jag boken Mannen utan ryggrad. Skickade runt den. Gav ut den.
Skrivråd nummer fyra blir därför: Kontinuitet. Skriv helst varje dag, kort tid eller lång tid, men skriv.
Givetvis var det stor skillnad på att lägga ner kanske en kvart på en text till Ytan och sedan att skriva manuset till Mannen utan ryggrad. Det förstnämnda krävde inte planering, det var inte ens meningen, jag bara satte mig och skrev vad som helst, bokstavligen talat. Med manuset till Mannen utan ryggrad vad det annorlunda. Jag hade historien mer eller mindre i mig, men visste inte hur jag skulle berätta den, med vilket berättarperspektiv den skulle komma till sin rätt osv. Det var först när titeln fanns där, som jag förstod att det var det boken skulle handla om. En människa som inte vågar stå för valen han gör i sina liv. Utan den titeln hade det inte blivit ett manus, eller så hade det blivit en helt annan bok som kanske bara redogjorde för musikeråren på Skånegatan och det hade aldrig varit tillräckligt.
Finns det ett skrivråd i detta? Jag vet inte. Här vill jag i stället säga något om kraften jag kände när jag skrev boken, om övertygelsen att det faktiskt skulle bli en bok. För den övertygelsen hade jag inte känt tidigare. Det var som att jag skrev på chans innan dess och därför stupade jag efter sextio eller hundratrettio sidor, det blev inga färdiga böcker. Men när övertygelsen fanns där om att historien var tillräckligt bra för att berätta, då gick det.
Du vet när du vet.
/Peo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar