Det slutade med att jag pröjsade Gregers terapi.

Greger blev av med jobbet efter skandalen på Norrbackagatan. Greger körde bilen som tvättade gatorna i gryningen och det kan ju vem som helst förstå att det var ett slitgöra. Han klev upp varje morgon klockan fyra och satte sig på bussen som tog honom till garaget. Kvart i fem vred han om nyckeln till tändningen och baxade ut en tvättbil och började göra rent trottoarer och gator.

"Jag orkade inte mer. Bilägarna respekterar oss inte", sa han.

"Men vafan Greger, det är ju inte ditt problem. Du får göra så gott du kan", svarade jag.

"Det står klart och tydligt på skyltarna vilka dagar det är städgata och ändå så står det bilar parkerade där när jag kommer för att göra rent deras gata."

"Men det är parkeringsvakternas jobb att lappa bilar som inte flyttat på sig. Du behöver inte göra någonting."

"Respekt. Det handlar om respekt."

Så det brast för honom. Han förvarade ett baseballsträ under sätet och kanske hade det varit en riktig skitmorgon, jag vet inte. Men när Audi:n stod parkerad på Norrbackagatan - som ett hån, kompis. Som ett hån - så fixade inte Greger det längre. Han hoppade ur sin bil och gick loss på bilen som stod där med sitt baseballsträ. Klockan var fem på morgonen. Gatan låg öde, han var helt ensam. Men det var någon morgonpigg granne som stod i köksfönstret och såg vad som hände och filmade det med sin mobiltelefon. Så Greger fick sparken.

"Vad ska du göra nu?", frågade jag.

"Vi får se. Jag har sökt jobb som tunnelbaneförare. Det kanske är okej."

"Kan du hålla dig lugn då?"

"Bara inte nåt psykfall får för sig att hoppa framför mitt tåg. Då får den jäveln med mig att göra."