Det är den tiden på året när dagarna är som kortast. Du hinner nästan inte blinka, då riskerar du att missa ljuset. Regnet slår mot trottoaren, trots att vi borde ha Disneysnöflingor yrande runt våra huvuden vid det här laget. Klimatförnekarna kör på, shoppar tretton julklappar på dussinet och planerar för pensionen som bör inträffa innan hjärtinfarkten. Men fan vet. Kanske är en hjärtinfarkt att föredra framför att hela Odenplan försvinner i ett slukhål och tar oss alla med sig. Det spelar ingen roll, det är bara att fortsätta och så får vi se vad som finns bakom nästa gathörn. Jag minns när de här gatorna var en lugnare plats. Numera har stressen bosatt sig i varje andetag.
Har försökt erbjuda min arm som stöd, du får lägga huvudet där om du vill. Men sova, det får du antagligen göra senare, så mycket trygghet finns tyvärr inte här är jag rädd. Har tusen klumpar i halsen allt som oftast, på bussen, i tunnelbanan, när jag går runt vattnet om kvällen och allt är svart förutom löpspåret som ligger elektriskt upplyst, dunkelt, men ändå bättre än ingenting. Kvinnorna springer alltid med hundar där och jag förstår dem, det ska till en hel del dödsförakt för att springa ensam i buskaget och hoppas på det bästa. Det är en djävulsk upptäckt att rädslan kommer sprungen ur verkligheten, inser jag. Alltså kan jag bara ge dig begränsad trygghet, min vän.
Hon satt bredvid mig i baren igår kväll, det var en slö afton som riskerade att självdö och jag hade absolut ingenting att säga till någon, hon lutade sig åt mitt håll och sa jag har sett dig här några gånger och jag svarade ja, men det fanns ingen anledning att konversera, har svårt att förstå vad ett samtal skulle handla om. De spelade The Fall bakom bardisken och det var knappt så att högtalarna orkade med diskanten, men eftersom det bara var vi som satt där och vi räknas tydligen inte så gjorde bartendern processen kort med våra eventuella invändningar, han hade lust till rock och rock fick det bli. Jag hade en fråga på tungan: Är det bara jag som tycker att Stockholm har slutat kännas som en storstad? Istället gick jag bakom baren själv när bartendern var på övervåningen och hämtade glas och tappade upp en ny åt både henne och mig. Mer hämnd än så har jag inte i mig.
Har försökt erbjuda min arm som stöd, du får lägga huvudet där om du vill. Men sova, det får du antagligen göra senare, så mycket trygghet finns tyvärr inte här är jag rädd. Har tusen klumpar i halsen allt som oftast, på bussen, i tunnelbanan, när jag går runt vattnet om kvällen och allt är svart förutom löpspåret som ligger elektriskt upplyst, dunkelt, men ändå bättre än ingenting. Kvinnorna springer alltid med hundar där och jag förstår dem, det ska till en hel del dödsförakt för att springa ensam i buskaget och hoppas på det bästa. Det är en djävulsk upptäckt att rädslan kommer sprungen ur verkligheten, inser jag. Alltså kan jag bara ge dig begränsad trygghet, min vän.
Hon satt bredvid mig i baren igår kväll, det var en slö afton som riskerade att självdö och jag hade absolut ingenting att säga till någon, hon lutade sig åt mitt håll och sa jag har sett dig här några gånger och jag svarade ja, men det fanns ingen anledning att konversera, har svårt att förstå vad ett samtal skulle handla om. De spelade The Fall bakom bardisken och det var knappt så att högtalarna orkade med diskanten, men eftersom det bara var vi som satt där och vi räknas tydligen inte så gjorde bartendern processen kort med våra eventuella invändningar, han hade lust till rock och rock fick det bli. Jag hade en fråga på tungan: Är det bara jag som tycker att Stockholm har slutat kännas som en storstad? Istället gick jag bakom baren själv när bartendern var på övervåningen och hämtade glas och tappade upp en ny åt både henne och mig. Mer hämnd än så har jag inte i mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar