Litterära groupies

Evelina och jag träffas nere på Mellqvist. Det är lördag morgon och hon ser sliten ut. Dessutom luktar hon surt.

"Det här livet plågar mig", säger hon. "Slå aldrig igenom, lova mig det."

Evelina och jag har gått sida vid sida sedan femton år tillbaka. Båda flyttade till Stockholm för att skriva böcker - alltså försöka skriva böcker - och vi har alltid peppat varandra och läst och kritiserat och hjälpt varandra framåt i textarbetet. Terrorbalansen var intakt mellan oss fram till för två år sedan, när Evelina blev antagen på Piratförlaget och fick en försäljningssuccé med sin första roman. Jag hjälpte henne med texten, föreslog ändringar och förbättringar, och Evelina säger jämt att hon kommer vara mig evigt tacksam. Men sedan succén hinner vi inte ses lika ofta som tidigare.

"Jag har varit på bokturné i sex dagar i Tyskland", fortsätter hon. "Boken ska översättas, så jag har varit där och pratat med journalister. Jag har varit berusad i hundratjugo timmar nu, tror jag."

"Grattis till framgångarna."

Evelina tittar på mig. Nickar. Det ser ut som att hon skulle behöva sova i två dygn för att bli sig själv igen.

"Jag har börjat ta för mig av alla hunkar som stöter på mig", fortsätter hon.

"Va? Har du groupies?"

"Självklart har jag det. Med tvättbrädor!"

Jag uttrycker min förvåning över att bokslukare har tvättbrädor, men Evelina säger att det har dom hela bunten och hon kan inte låta de söta pojkarna vara, som ger henne skamliga förslag.

"Så nu har jag ett sexliv, men ingen tid att skriva en uppföljare."

"Jag lovar att aldrig slå igenom", säger jag.

"Det är bra, Peo. Det är bra."

Det blir en dyr nota för parterapin senare i år.

Vi lämnar Selma Lagerlöf-land bakom oss; sätter oss och åker ner mot västkusten i en överlastad bil och jag blir inte ett dugg klokare på vad veckan i hipstertorpet har betytt för vår familj.

"Du får fan ringa X och säga att han inte dedikerar boken till dig", säger jag när vi stannar till på en Statoilmack för att tanka och köpa tidningar.

"Varför då?"

I spelar dum, hon har det där uttrycket i ansiktet som säger att hon inte förstår ett dugg av vad jag pratar om, fast egentligen är det precis tvärtom, hon vet exakt, hon är extremt nöjd med att X dedikerar sin bok till henne, hon vann, till sist stod hon överst på den moraliska prispallen. Eller nåt. Självklart tänker hon inte ringa honom och säga det, tvärtom kan hon sitta på Brillo i höst och oja sig över att det är två jävla medelålders män som skriver böcker, det är värsta soppan kan hon säga, båda tävlar om hennes uppmärksamhet, men herregud hon är ju gift, och barnen, ja allt det där. Vad ska man säga?

Ett par mil senare blir jag åksjuk för första gången i mitt liv och kräks i framsätet. Jag hinner inte få ner rutan, spyan bara exploderar ur mig, mina byxor blir brunfärgade, grönfärgade, en lukt sprider sig på en sekund i hela bilen, barnen tjuter av skräck, jag börjar gråta, I stannar vid vägkanten och hoppar ur bilen för att kunna andas. Barnen rusar också ur bilen. Jag sitter kvar själv i mina spyor. Mauro Scocco sjunger en låt på radion. Två lastbilar susar förbi oss på motorvägen.

"Vad fan håller du på med?" frågar I, en smula okänsligt kan jag tycka.

"Mamma, kan vi lifta så får pappa köra bilen själv?" säger ett av barnen, oklart vilket.

I ser ut att överväga det, att faktiskt ställa sig på motorvägen och lifta med barnen, så får jag köra bilen till en annan bensinmack och sanera bilen, innan de sätter sig i den igen. Jag sitter kvar i passagerarsätet med min gråt och allt kladd i skrevet och hatar mig själv. Jag hör hur det ringer på I:s telefon och jag hör också att hon svarar. Det är X som ringer. I säger att hon inte kan prata just nu, för att P (jag alltså) har kräkts ner hela bilen och sig själv och hon står med ungarna på motorvägen och allt är kaos. Nej nej skrattar hon, du behöver inte komma och hämta oss, vi ska nog fixa det här, men vi hörs när vi är tillbaka i Stockholm, ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha.

Till sist hoppar familjen in i bilen igen och sedan kör I oss till en bensinmack. Jag överväger att ställa mig med kläderna i biltvätten. Inget spelar någon roll längre. Men killen bakom kassan säljer ett blåställ till mig för fyrahundranittionio. Jag får tvätta mig inne på personaltoan och så sprejar vi bilen med något antiseptiskt och skurar bilen så gott det går och sedan kan vi faktiskt fortsätta vår semester.

"En dag kommer vi att kunna skratta åt allt det här", säger jag på bättre humör.

Fast när jag tittar på I för att få medhåll, inser jag att i så fall får jag skratta själv. Hon tycker inte det här är så lattjo. Barnen flyr in i varsin iPad i baksätet. Ingen säger något mer under resten av resan, som är på tjugotvå mil.

Dag 6 i hipstertorpet

Näst sista dagen. Det har regnat hela natten och ängarna ligger glänsande i soluppgången en bit bort, ner mot sjön.

"Nu kommer myggen", säger T. "Efter regn, när det blir sol igen, då kommer de."

"Då åker vi", svarar jag.

U skramlar med porslin i köket, gör frukost till alla, säger att vi borde ge oss ut i skogarna idag och leta svamp.

"Det är fritt fram att göra vad man vill", säger jag. "Jag ligger nog i sängen och läser ut en bok. Kastar lite frisbee med kidsen. Tar ett bad i sjön."

"Latmask."

Efter frukosten tar alla bilen en bit bort på grusvägen för att komma långt in i skogen. Jag stannar i torpet med alla barnen. Vi spelar fotbollsmatch på gräset, det är jag mot dem och jag får storstryk.

"Pappa, vad är en hipster?" frågar H efteråt när vi ligger och flämtar.

"Jag vet inte riktigt. Det är oklart."

"Jag ska bli hipster när jag blir stor", fortsätter H.

Och visst, det är logiskt tänker jag. Rekryteringen går allt längre ner i åldrarna.

"Snart börjar väl föräldrarna sätta på sina bebisar t-shirts med Bajen-tryck", säger jag till T lite senare när vi sitter vid bordet och äter kantareller som de har plockat i skogen.

"Det gjorde man på nittiotalet", svarar han. "Nu startar man ett lokalt ölbryggeri på Skånegatan och döper ölet efter sin dotter."

Resten får vänta.

Och plötsligt har han åkt och I och jag är ensamma i vårt rum en trappa upp när barnen har somnat. Luften i rummet är tjock och svår att andas. Jag kan inte titta på henne, jag måste glo ut genom fönstret på kossorna som betar i gräset i skymningen, det är outsägligt vackert och tragiskt och ledsamt och det känns inte alls som om jag har vunnit något.

"Tänkte du inte säga något om boken?" frågar I.

"Nej."

"Du är bokförlagets mardröm", säger hon.

Jag tvingar mig själv att titta på henne. I har fått solblekt hår på semestern. OCH en aura av vila kring sig. Som om ledigheten faktiskt klär henne.

"Och vad är jag för dig?" frågar jag.

"Gud vad du är barnslig. Jag älskar dig", svarar hon.

Det låter självklart när hon säger det, men det är inte så det känns i mig. Jag kan inte fatta vad hon såg hos X. Det är vidrigt att han har skrivit en bok som han ska dedikera till henne. Jag hatar att hon satt på trappan med honom och rökte på, när jag läste saga för barnen. Hela deras historia är hemsk.

"Varför kom X hit?" frågar jag.

"Det var du som bjöd hit honom", svarar I. "Du kan aldrig låta bli. Du måste ha dina fiender supernära, hela tiden."

Det är sant. Fan också. Det var faktiskt jag som inte kunde hålla käften på Annas fest och sa att vi nog hade en sängplats över en natt om han ville. Varför sa jag det? För att du beundrar honom i hemlighet. För att han är någon du aldrig kan bli. Du gillar också hans strålkastarögon.

"Jag har inte vågat säga det här", fortsätter I. "Men nu måste jag säga det: jag har läst X manus."

"Va?"

"Det är sant. Han bad mig göra det."

"Men varför i helvete har du inte sagt något om det?"

"För att du skulle bli orolig och svartsjuk."

"Och hur tror du att jag känner nu?"

I glor på mig. Biter sig i läppen. Tar in hur jag känner. Det finns inget syre kvar i rummet. Jag vill instinktivt gå därifrån. Sätta mig i bilen och åka ner till Stockholm. Vad som helst.

"Jag tror att du blir ledsen", svarar hon. "Men det är okej. Det är bara en bok. Den handlar inte om mig."

Jag går ner till kylskåpet och hittar en låda vin. Plockar med mig den och går ut på trappan. Sätter mig där månen lyser. Dricker. I kommer inte ut till mig. Jag fattar inte hur jag ska kunna prata med barnen om det här; vad ska de säga, vad handlar hans bok om, vad handlar min bok om?

Sen kommer hampabonden gående över fälten. Jag ser honom på avstånd. Och då vet jag att jag inte kommer behöva avsluta lådvinet själv, vilket är en sorts tröst. Resten får vänta.

Tuppfäktningen i hipstertorpet.

Men X åker inte. Han säger på morgonen att han har bestämt sig för att stanna ännu ett dygn.

"Om jag får", lägger han till och tittar på I.

Jag dör inombords. Hon måste säga nej, tänker jag, fast det är en barnslig tanke. Hon är min, vi har en familj, X betyder inget, det var en flirt för tio år sedan, X berömda strålkastarögon bländar henne ännu en gång, fast egentligen är det ingen fara på taket, hon är förnuftig, yada yada yada.

Vid lunchen säger X att han lägger sista handen vid en roman som ska komma ut under hösten på Albert Bonniers Förlag. Han behöver en sista korrgenomgång, sedan är den klar för tryck.

"Va?" säger vi alla i kör. "Vad handlar den om?"

"En kärlekshistoria. Om en kvinna som valde fel man", svarar X.

Golvet öppnar sig under mig. Allt känns overkligt. Att han bara har mage, det jävla aset.

"Visste du att P också har skrivt en roman som kommer ut i höst?" frågar I och tittar på X.

För första gången på de trettio timmar som varit, ger X mig en uppriktigt intresserad och förvånad blick, han ser faktiskt lite ställd ut, som om det han nyss har fått höra var det absolut sista han någonsin hade kunnat tro om mig.

"Vad heter den?" frågar han. "Och vilket förlag kommer den ut på?"

"Den heter Kärleken passerade här en gång och det är Damm Förlag som ger ut den i september", svarar I åt mig, när hon ser hur orden stockar sig i strupen på mig.

Anar jag en stolthet hos henne, över min kommande bok? Inser hon själv hur absurt det är att de två män som har betytt något för henne är samlade i samma hus och ger ut varsin bok samma år? X ser osäker ut, han kan inte glänsa på samma självklara sätt som han kunnat, om det bara var han som gav ut en roman. Nu är vi två om det.

Det blir han och jag som sitter på trappen senare i kvällningen. Jag sitter där I satt kvällen innan. Hon läser för barnen. Rollerna är ombytta. X kan inte låta bli att vara nyfiken på Kärleken passerade här en gång. Jag njuter motvilligt av det, jag avskyr honom, vill att han ska försvinna, men kan inte låta bli att prata med honom.

"Hur som helst", säger han, "så tror jag att min bok är bättre än din."

Jag har svårt att tro att jag hörde rätt. Men jag håller tyst. Jag har inget att bevisa.

"Vi kan väl byta och läsa varandras?" fortsätter han.

"Två saker: Jag vill inte ge dig en bok, du får köpa den om du vill läsa. Och dessutom vill jag inte läsa din."

X mäter mig med blicken. Jag är förvånad över min egen uppriktighet. Etthundraen procent av mig vill inte ens att han läser min roman. Orden är inte till för honom. Jag vill att han packar väskan och sätter sig i sin röda sportbil och drar åt helvete.

"Jag dedikerar romanen till I", säger X.

Det är en krigsförklaring. Jag tror han kommer på det där och då. Han har inte tänkt sig att göra det innan vårt samtal.

"Jag med", svarar jag.

"Tror inte det är så många kvinnor som får två romaner dedikerade till sig, samma år, samma höst", säger X.

Och det måste jag ge honom. Det tror inte jag heller.

40årskris är bara förnamnet.

X kommer i sin röda sportbil och svänger in på grusuppfarten till hipstertorpet. Han har med sig såpbubblor till barnen och får kramar av alla. Det här är jobbigt för mig, eftersom I hade en crush på honom för länge sedan. Vi har pratat om det, jag är cool, det är inget problem. Fast egentligen är det nog det. Han har sin bil och sina såpbubblor och historier från diverse resor.

"Vad skäggiga ni är", säger han.

"Jag glömde rakhyveln i Stockholm", svarar jag.

"Man kan nästan tro att du och T låter bli att raka er, som såna där....såna där..."

"Hipsters", fyller jag i åt honom.

"Exakt."

X får ett eget rum på övervåningen och sedan lagar vi en stor måltid och X underhåller oss i flera timmar med berättelser från Argentina och Israel. Barnen vill sitta i hans knä och de säger unisont att de har saknat honom så mycket. Du kanske skulle vilja att X var din pappa? frågar jag nästan min dotter, men biter mig i läppen och håller käft.

I blir rödflammig på halsen, kanske är det vinet, kanske är det något annat. I alla fall så kommer hampabonden över och frågar om allt är bra. Underförstått: han vill sälja hampa. X nappar på erbjudandet, it takes one to know one, och sedan går X och I ut på trappan och sätter sig. Det säger inte att de vill vara ifred, men ingen vågar gå ut och störa dem, de får sitta där för sig själva. Jag är en mes, idiot, sopa, nolla osv osv, men jag läser saga för barnen på övervåningen och hoppas att jag ska kunna somna fort så att det snart blir morgon, när X måste åka vidare. När barnen har somnat, går jag ner till dem.

"Jag går och lägger mig nu", säger jag till I och X.

"Gör det", svarar I. "Jag kommer senare."

Sommarnatten är gudomlig. Horisonten är apelsinfärgad av solnedgången. Jag läser Jonathan Tropper, hoppas I ska komma, men det gör hon inte. Till sist somnar jag med boken på bröstet.

Hipstertorpet strikes back

Det ligger ett värdshus uppe vid E45, rätt nära vårt hipstertorp, som vi kör förbi varje dag när vi åker in till Sunne. Det ser inte mycket ut för världen, men jag vet att vi måste dit, för reklamen som ägarna har satt upp lovar gott:

Värmlands Hotel Carlifornia!

En kväll tar vi bilen dit och kliver in genom dörren och det sitter två locals vid ett bord och dricker öl, i övrigt är lokalen helt ödslig. Det är inte så att the locals säger något - alltså kan inte samtalet plötsligt tystna när utbölingarna kommer - men om de hade pratat om något, skulle samtalet definitivt upphöra i samma ögonblick som vi gör entré.

Vi beställer fyra öl och T och jag får glasen fyllda hela vägen upp, men I och U får dem bara fyllda till hälften.

"Vad är detta?" säger U.

"Det är ett glas som är halvfullt", svarar jag.

"Jo, men varför?"

"Fruntimmer ska inte gå på krogen", svarar bartendern.

Och så är det med det. På Värmlands Hotel Carlifornia har inte verkligheten hälsat på de senaste trettio åren. T och jag markerar vårt missnöje genom att byta glas med I och U. Sedan sitter vi i baren en stund och känner kylan från the locals och från the manegement. Jag spelar på en maskin som stjäl alla mina pengar. I hittar en jukebox och vi lyssnar på Elvis. Vi beställer fler öl. Det går några timmar. När vi är klara så går vi.

"Vänta här nu", säger T. "Vi har ju druckit allihop. Ingen kan köra."

"Vi är på landet", svarar jag.

"Nej. Ingen kan köra."

"Menar du att vi ska checka in på Värmlands Hotel Carlifornia?"

"Det blir kul", säger I. "Vi tar över stället. Gör en kupp."

Jag vet inte vad det betyder, men jag förstår att det kommer innebära trubbel.

Andra dagen i hipstertorpet.

Vi kom igår. Stannar en vecka. T går omkring på ägorna och låtsas att han äger hipstertorpet. I står och pratar med bonden vi hyr av, han säger att han odlar hampa i ett skjul som ligger på gården, hampa som han gör olja av, inget annat. Yeah, right säger jag, för jag ser ju bondens pupiller, jag fattar precis vad han gör med sin hampa.

"Vi kanske kan få köpa?" säger U.

"Du har tre barn", svarar jag. "Du köper inte hampa."

I har sin Hawai-klänning på sig, som hon är så vacker i. Jag vet inte om hon har något under den. Allt är toppen. I är kanske den svåraste hipstern av oss, det är hon som organiserar de här veckorna i diverse torp och stugor runt om i Sverige, hon samlar ihop ett gäng skägg och så drar vi till skogs och dricker lådvin och spelar fotboll, bland annat. Men I är Mest. Hipster. Av. Oss. Alla.

Hon går runt i huset och plockar ner saker från hyllorna och säger den här kryddburken är fantastiskt, den är säkert från femtiotalet och så vidare. Hon säger att allt i hipstertorpet är genuint och vackert och bara så coolt och att detta är på riktigt och bla bla bla. Bonden med hampan går runt med henne och visar både neder- och övervåningen och I är helt till sig över inredningen och berömmer bonden för hur coolt allting är, men han fattar inte så mycket, han är stenad. När de kommer in i badrummet får hon syn på badrumsskåpet och då tjuter hon av lycka.

"Åhh, ett sånt skåp har jag inte sett på trettio år. Det är så grymt! Så vintage! Jag älskar det! Snälla, kan jag få köpa det? Snälla, vad ska du ha för skåpet?"

Hampabonden säger att han visst kan sälja det till henne. Men det är enklare om hon bara åker till IKEA och köper det själv, det ingår i deras ordinarie sortiment. Plötsligt känns I lite mindre hipster, men det ska hon nog kunna reparera under veckan.

Arbete.

Redigerar/korrläser text. Det går långsamt. Åtminstone gör jag det vid havet, till den här plattan. Den får bli mitt tips på bra sommarmusik.

/P

Någon publicerar - en annan blockerar.

Det är en fejkad värld med fejkade konton och alias. Det är lätt att glömma bort det när man sitter vid havet och det luktar tång och fisknät och P1 står på hela dagarna. Jag sitter på en klippa och glor på vågorna och plötsligt ropar någon in mig till lunch och sedan går jag ut och sätter mig där igen. Då är det lätt att glömma.

Allt skrivande handlar om att reducera, sägs det. Jag vet numera att det även gäller allt som pågår på sociala medier. Människor har absolut inget att säga men säger det gärna. Ett tag loggade jag bara ut, men det är inte rätt taktik. Jag vill ju fortfarande veta. Därför letar jag numera upp människor med omsorg istället. För ni finns ju.

Med detta sagt, ber jag att få återkomma inom kort med ännu en rappakaljatext som smutsar ner internet.

 

Showbiss, my dear.

Det var rötmånad i kylskåpet och gatorna låg tömda på folk. Jag satt i en källare på Kungsholmen och mixade en låt med Crooked Noses som inte ville bli bra. Det var något med pianot, kanske med stämsången, jag fick inte till det. Alla andra hade lämnat stan, satt ute på sina lantställen och instagrammade sina vinluncher och brunbrända flickvänner, intresseklubben antecknade så att pennan glödde, fast sanningen var att jag mest tyckte synd om mig själv, speciellt när jag åt min tredje Big Mac & CO. den dagen.

Jag gjorde klart skiten och fick iväg det till skivbolaget i alla fall och två dagar senare ringde en övertänd A&R från L.A och skrek på telefon att det var genialiskt och att detta var mitt genombrott. Så vi la upp mixen på Spotify och plötsligt började folk lyssna och lyssna och bara efter en månad så fattade jag ju vad klockan var slagen; mixen var en monsterhit.

Det är tre år sedan nu. Jag sitter ute på Fårö och skriver det här, i min inglasade studio med utsikt mot havet och båtarna och horisonten. Jag har valt att bygga hela studion i jakaranda, hitskeppad med ett fartyg från Indonesien. Jag var tvungen att muta Indonesiska regeringen för att få hugga ner skogen, men som vi säger i musikbranschen: allt är möjligt om man ligger på Universal och dessutom har tillgång till riktigt bra koks.

Jag har inte mixat något sedan rötmånaden på Kungsholmen. Ägnar numera all min vakna tid till att instagramma min brunbrända flickvän och alla hennes sushis. Jag har 18 000 följare på insta, som alla hävdar att mina bilder på räkor i solnedgång är av yppersta klass. (Fast egentligen smörar de bara och vill att jag ska mixa deras låtar.) Jag väljer att se rubbet som en konstinstallation - inte en medelålderskris.



 

Den halta haren

Jag var haren som sprang först och drog resten av klungan i sjutusen meter. Sedan orkade jag inte mer och fick ge mig när löparna från Etiopen tog över och vann loppet.

"Din roll är viktig", förklarade min tränare. "Du behövs för att det ska bli några spektakulära tider."

Men jag fick knappt betalt. Jag förväntades bara vara tacksam för att bli flugen runt jordklotet till diverse arenor med hyenapublik på läktarna. Jag flög in, gjorde mina sjutusen meter, flög vidare till nästa kontinent.

När vi sprang i Aten fick jag nog. Jag gick ut stenhårt och ökade. Hassan som låg i rygg på mig skrek åt mig efter fyratusen meter att det gick för fort. Jag fick blodsmak i strupen efter femtusen. Då la jag i en växel till och sa åt min kropp att hålla tyst. Det fanns inte en millimeter av kroppen som inte höll på att gå sönder under smärtan.

Efter åttatusen meter försökte Hassan lägga fälleben. Det var det sista han gjorde innan han trampade snett och fick kliva av. Jag bet mig själv i kinden, tvingade mig att fortsätta. Jag hade större delen av klungan bakom mig, de kunde inte hålla tempot. Funktionärerna skrek, publiken skrek, de visste inte vad de skulle tro.

Jag beslutade mig för att gå för fullt, hela vägen, göra mitt eget lopp, kliva ur min gamla roll och bli någon annan. Någon vrålade att vi var nere på världsrekordtid. Jag hörde de tunga andhämtningarna bakom mig från etiopierna. De var slut, jag tänkte knäcka dem.

På niotusen sjuhundra meter exploderade mitt knä. Jag kände direkt att något var allvarligt fel, men jag fortsatte. Publiken var vansinnig på läktarna. De hejade fram mig. Jag sprang i en tunnel, såg inget längre, allt försvann utom smärtan i knäet. Jag blev fyra i mål. Tre etiopier sprang förbi de sista två hundra.

"Du kommer aldrig mer att kunna springa", sa läkaren som undersökte mig. "Ditt knä är förstört."

"Fifteen minutes of fame", sa tränaren. "Nöjd nu?"

"Ja faktiskt", svarade jag.

Blue Village

Jag arbetade som reseledare på Blue Village på den tiden. Varje morgon när jag vaknade, så var den första tanken som gick genom huvudet att de betalar mig inte för det här, inte tillräckligt. Det var sagt att jag skulle ta hand om turister, vilket också var huvudsysslan, men kanske borde ta hand om bättre definieras i anställningskontraktet.

De små bitarna fick man ta; den att ha jourtelefonen under huvudkudden och bli väckt på nätterna av berusade ungdomar som inte visste när deras flygplan skulle lyfta. Eller hjälpa ett pensionerat par som hade tappat sina pass i poolen.

Men en dag när jag hade varit på flygplatsen och hämtat upp en grupp nyanlända turister och fått in dem i bussen, då hände det något som gjorde att jag inte längre kunde arbeta kvar. Bussen hade precis rullat ut från parkeringen och kommit upp på vägen, när en berusad man kom fram till mig och sa att vi var tvungna att vända bussen.

"Varför då? Om det gäller en resväska så kan jag se till att vi plockar upp den och att du får den till hotellet."

"Fast det gäller min son. Jag har glömt min son på flygplatsen."

Han var fem år gammal och stod bredvid rullbandet när personalen hittade honom. Inget hade hänt, han undrade var sin pappa var. Vi kontaktade pojkens mamma i Sverige och när hon fick klart för sig att pappan hade glömt pojken på flygplatsen, bad hon oss sätta pojken på ett vändande plan tillbaka. Det gjorde vi. När mannen förstod att han inte skulle få en vecka tillsammans med sin son, blev han galen. Det var jag som fick försöka lugna honom, det var mig hotellägaren skrek på när mannen slog sönder sitt hotellrum.

"Jag säger upp mig."

"Du har en månad kvar på kontraktet. Jobba den månaden", svarade min chef.

När jag gick ut från hennes kontor, stötte jag ihop med en kvinna som hade armen i bandage.

"Jobbar du här?" frågade hon.

"Än så länge, ja."

"Min man har slagit av mig armen", sa hon. "Den är bruten på tre ställen. Jag vill polisanmäla honom."

"Du behöver flygas hem till Sverige", svarade jag. "Du behöver opereras i Sverige."

"Aldrig att jag åker hem! Jag har sparat till den här semesterresan i ett år och nu är jag här! Jag åker inte hem."

Senare samma kväll såg jag henne sitta i baren med en drink. Armen i bandage. Det gjorde fruktansvärt ont, sa hon, men spriten hjälpte lite.

Horisonten ligger kvar där den alltid har legat.

Det drog in en vind från havet som bar med sig saltdoften från all svett som utsöndrades ur sjömännens armhålor. Lukten var akumulerad och sträckte sig flera århundraden tillbaks i tiden. Ändå var det inte alls obehagligt att stå på stranden och dra in vinden i lungorna.

"Hårt arbete på sjön luktar så", sa morfar.

Kort därefter, bara dagar tror jag, föll morfar till golvet när hans hjärta exploderade i bröstet på honom. Jag var inte så gammal då, men det var där och då jag bestämde att jag skulle gå till sjöss. Min mor kallade det för en sentimental hyllning till morfargubben, och så var det nog, men inte bara.

I skolan fick jag stryk av de andra ungarna. De kallade mig för båtpojken och slog mig över munnen för att jag skulle hålla tyst om mina drömmar. Det är så länge sedan nu. Plötsligt var jag sjutton år och mamma släppte iväg mig. Jag började längst ner och fick lossa containrar när vi låg i hamn. Det var ett hårt arbete, men jag klagade inte, jag hade valt det själv.

Vi besökte Brasilien, Argentina, gick genom suezkanalen, lastade kryddor i Madras, låg i karantän utanför Tokyo. Min kropp var bara senor och muskler. Jag fick mer och mer ansvar på båten, fick lära upp nykomlingar, lärde mig portugisiska, förhandlade med hamnpolisen, motade bort prostituerade från däck på kvällarna.

"Men du har inga rötter", sa styrman en kväll när vi låg för ankar utanför Rhodos. "Det är en frihet, men också en förbannelse."

"Nej du har rätt. Båten är mitt hem."

Brisen från havet hjälpte till att hålla ensamheten i schack. Jag kunde titta på havet i timmar. Åren hade gått, jag var tvungen att kliva i land om jag någonsin skulle få egen familj. Jag kunde ha valt en hamn långt bort från Sverige, en mer exotisk plats, där människorna hade saft i köttet. Men det blev Göteborg.

"Nu är det nog", sa jag. "Jag ska av här."

"Om två år är vi tillbaka igen", sa styrman. "Kom ner till hamnen då om du har ändrat dig. Din plats kommer alltid finnas kvar."

Jag köpte det lilla huset, höjde blicken och såg folk i ögonen när vi möttes på gatan. Och så skrev jag det här.

Fattiglappen som aldrig blev konstnär.

Greger säger att det kunde varit värre, men det är jag inte så säker på. Vi sitter på pantbanken vid Skanstull och pantar min fjärde gitarr.

"Den sista", säger jag.

"Ryck upp dig", svarar Greger. "Du kommer på något sätt att skaffa pengar."

"Jag är slut alltså. Jag måste flytta hem igen, jag har verkligen inga pengar."

Greger säger att jag alltid får sova på soffan hos honom om hyresvärden vräker mig och jag säger att det är nog ingen bra idé. Greger är MR Trubbel och jag har nog av trubbel.

"Du får tusen kronor för gitarren", säger hon bakom kassan.

"Tusen? Det är en Telecaster från 72. Den är värd tjugofem."

"Tusen."

Jag tar tusenlappen och vi står ute på gatan. Då börjar jag gråta. Greger lägger en arm runt mig.

"Kom", säger han. "Vi tar en öl så får du prata ut."

Servitrisen på det indiska haket kommer med våra öl. Hon vill ha betalt direkt. Greger letar efter plånboken i alla fickor på jackan. Sen ler han förläget och säger att han glömt den hemma. Så vi spräcker min tusenlapp.

"Du ser. Jag kan inte flytta till dig. Det blir problem."

"Kommer du på andra tankar så hör av dig", svarar Greger. "Det är i alla fall skönt att vara ute på Söder igen. Ska vi gå vidare efter den här?"

Påminner dig bara om att din semester snart är slut och att du har ett jobb att sköta:

Att synas men inte verka.

Könssjukdomarnas epicentrum

Dudy & Danny på Kibbutzen var parhästar i köket. Deras namn tillsammans lät som ett komikerpar från filmer på trettiotalet, och de gjorde anspråk på att försöka vara roliga också, under de långa varma timmarna vid stekpannorna. Fast mest var de slavdrivare, som gav oss volontärer massor av skitgöra som de själva inte ville göra.

"Det är mitt privilegium att be dig skala lök i sju timmar så att jag slipper", sa Dudy till mig.

"Absolut", sa Danny.

Sen satt jag där på en pall och skalade lök och lyssnade på Fleetwood Mac och kollade på tjejer som gick förbi. Livet lekte, kan man säga.

Dudy & Danny kom ofta ner i baren om kvällarna och raggade på volontärerna från Tyskland, Holland, Sverige, Danmark och England. Jag stod bakom baren och jobbade extra, så jag hade bra uppsikt över vad som hände ute på golvet. Det var en smitthärd. Alla låg med alla.

"Tiden har stått stilla", sa Danny och beställde en öl. "Här på kibbutzen är det fortfarande 1968."

Fast folk var oförsiktiga och fick hela tiden springa till sjuksyster och få antibiotika mot diverse sjukdomar som de drog på sig. Jag stod bakom baren, jag var frigid, jag hade annat för mig, så jag behövde inte äta antibiotika.

"Vad är oddsen på att man åker på en könssjukdom om man går ner i volontärbaren?" frågade Sofi mig en kväll när jag höll på att stänga.

"Det är nog fifty-fifty", svarade jag. "Och då behöver du inte ens ligga med någon."

Men plötsligt fick chefen för kibbutzen nog. Han hette Avi och var religiös. En kväll kom han ner till oss och stängde av musiken och hoppade upp på bardisken och tystade folk.

"Nu går ni hem och sover, allihop! Imorgon går ni alla till sjuksyster och får varsin karta antibiotika. Och sen äter ni den från början till slut och INGEN ligger med någon innan ALLA har ätit sin karta! Är det förstått?"

"Ja Avi", sa folk i kör.

"Vi kan inte ha folk som behöver springa på toaletten hela tiden, och som klagar på att de kissar taggtråd. Ni är för fan vuxna! Agera som det också."

"Ja Avi", sa folk i kör.

I köket nästa morgon: Dudy & Danny stod vid stekbordet.

"Jag tror att det är bra om ni käkar antibiotika också", sa jag. "Bara ett tips."

"Du grabben", sa Dudy. "Du gav just dig själv tvåhundra kilo lökskalning som ska vara klart tills ikväll."

Mänsklighetens förfall:

"Någon borde doktorera på dina idiotiska texter", säger P.

"Taskigt att säga så. Jag försöker ju bara."

P ser ångerfull ut. Kanske menar han det inte, jag vet inte.

"Så här: Jag ska doktorera. Fast inte specifikt på dina idiotiska texter. Snarare på att mänskligheten är på väg tillbaka till noll igen. Du vet, homo sapiens och allt det där."

"Okej. Då måste du ha tre empiriska bevis för din tes, annars håller det inte."

"Bevis ett: Stockholm Under Ytan. Jag får ångest av skiten. Mänsklighetens bakgård, etc. etc."

"Och bevis två?"

"Bevis två: Beatles."

"Beatles? Du, det är ju ett av världens bästa band genom tiderna! Deras musikaliska gärning är oomtvistad. Genialt."

"Exakt."

Nu förstår jag inte. P har en skruv lös.

"Alltså, Stockholm Under Ytan är skit - det köper jag - men Beatles?"

"Gud skapade SVARTA HÅL I RYMDEN. KOMETER PÅ HIMLAVALVET. ATOMER I DITT BLODOMLOPP. Jag skulle nog säga att Ringo Starrs trumstockar inte är så mycket att skryta med, tyvärr."

"Det sista beviset?"

"Bevis tre: Bokbranschen är i kris. Folk läser mindre och mindre böcker. Fördumning pågår."

"Där fick du mig."

P beställer in mer vin åt oss. Han skruvar på sig.

"Fast vet du? Jag måste erkänna en sak."

"Ja?"

"Jag rotade fram gamla kassetter från när jag var barn igår. De låg på vinden, tillsammans med en bandspelare. Då hittade jag första skivan med Chattanooga. Kommer du ihåg dem? Det lät riktigt bra fortfarande."

Bortglömda gamla dj:s

"Prata inte med mig om Gil Scott Heron."

"Visst är det jobbigt? Att alla har kommit ikapp?"

Vi har hamnat på Snottys och det är bara att erkänna att ingen vill boka oss längre.

"Det fanns en tid när min skivsamling spelade roll."

"Nu verkar bartendern kunna mer än oss om vad som händer på klubbarna i Berlin. Och hon spelar låtarna därifrån också."

"Fast jag får fortfarande personalpris på ölen. Hon bakom disken säger att det gäller året ut."

"Det som är mest läskigt är att jag inte hann köpa en bostadsrätt."

"Jag tycker det är värre med hårfästet som kryper uppåt."

"Jag träffade mitt ex igår. Hon kom med barnvagn och pappa till barnet var en donator från Danmark. Ingen annan dög, sa hon."

"Snart behövs vi män inte längre."

"Vad menar du med snart?"

Trettio sekunder till Mars, tio minuter i en taxi.

Det är fullt krig där hemma, för min fru arbetar jämt och sitter på fina middagar med kunder och tjänar förvisso pengarna som betalar hyran, men vafan, bara för att ni inte köper tillräckligt av mina böcker, betyder det att jag ska straffas och bo i kloster?

"Va? Betyder det verkligen det?", frågar jag min fru på telefon.

"Sluta nu", säger hon. "Det är inte synd om dig. Du får sitta på häcken och skriva och din fru fixar räkningarna tills du har skrivit en bestseller. KOM IGEN NU!"

"Du", svarar jag. "Antingen så kommer du hem nu, eller så börjar jag lyssna på Peter LeMark på ditt Spotify-konto, och då vet du hur snacket börjar gå."

"Det gör du inte! Du låter mitt konto vara. Om du ska lyssna på skitmusik så får det synas att det är DU som gör det och inte jag."

"Peter LeMark, Goo Goo Dolls, Lionel Richie, TOTO...."

"Sluta genast. Jag är ute med viktiga kunder här. Jag ska sälja in ett fett kontrakt."

"Bon Jovi, Maroon 5, Dokken, Winnerbäck, Offspring...."

"Jävla skit alltså", säger hon. "Du är knäpp."

Vi lägger på och jag kör igång en platta med 30 seconds to Mars. Det låter för jävligt men nu ska hon få. Det går tio minuter, sedan ringer hon.

"Någon på facebook säger att jag lyssnar på 30 seconds to Mars."

"Det gör du också", svarar jag.

"Jag kommer hem nu."

Rostig.

Sitter i ett källarhål. Längtar efter sällskap. Det blir inget med det, innan texten är klar.

"Tänk dig noga för innan du skaffar dig konstnärliga ambitioner."

Om jag var handledare på en skrivarkurs med förväntansfulla kids som alla hade en fyrahundrasidors roman inom sig, skulle jag säga just det. Som en bitter gubbe.

"Tacka vet jag på min tid! Då fick vi lära oss vad vi INTE ville skriva!"

Så blir jag inte bokad som föreläsare heller.

/Peo

 

Pojken med guldbyxorna.

Tomas hittade ett par fantastiska vita bomullsbyxor i Italien, när han var där långweekend med sin kompis Martin. De hängde på ett klädrack utanför boutiqén och när han provade dem så satt de perfekt. Fyrtio euro, ett kap. Sedan flög de hem till sina fruar.

"Du går fan inte utanför dörren i de där brallorna", sa Tomas fru när hon fick se dem på honom.

"Men herregud, det är bara ett par byxor", vädjade Tomas.

"Inte ett steg. Hör du det?"

Men Tomas struntade i vad hon sa och veckan efter det gick han ut med Martin på Riche och tjejerna var som galna.

"Vafan, de tar ju mig på kuken", skrek Tomas till Martin för att överrösta musiken.

"Gör inget förhastat nu", sa Martin. "Det är bara byxorna."

Tomas upplevde ett lyckorus han aldrig tidigare känt. Han ville ta över världen. När han kom hem mitt i natten väckte han sin fru.

"Du", sa han. "Jag vill skiljas. Jag är värd något bättre än dig."

Hon flyttade ut redan ett par dagar senare, rödgråten och trött. Tomas ställde sig i duschen när hon gått med sina resväskor och sedan torkade han sig och satte på sig byxorna. Ner till Riche igen. Tomas hann precis innanför dörren, innan en servitör råkade spilla fyra glas rödvin över hans byxor. Det var bara att vända hem igen och kasta in byxorna i tvättmaskinen. Kvällen var fortfarande ung. Om han körde byxorna på snabbprogrammet och torktumlade dem efteråt, skulle han hinna ner till midnatt igen och vara kung trots allt.

Han fick en chock när han plockade ut byxorna ur tvättmaskinen. Vinet var kvar, det gick inte bort. Dessutom hade tyget dragit ihop sig, byxorna passade en dvärg numera. De var förstörda. Förtvivlad slängde han dem i sopnedkastet på väg ut till taxin. Han hade satt på sig ett par jeans och tänkte testa lyckan i alla fall. Men det var inte samma sak. Ingen såg åt honom inne på Riche. Nästa morgon ringde han upp sin fru.

"Du", sa han. "Kom hem igen. Jag har tänkt om. Nu vet jag att det är dig jag älskar."

In lust we trust

"Vad hände sen?"

"Vi blev vuxna. Började lyssna på Little Stevens soloskivor. Prenumererade på DN. Skaffade bil, tänkte i nya banor, kom på bättre tankar."

"Okej okej, jag fattar."

"Men det står en ny generation på Debaser nu. Ännu mer förvirrade än vad vi var."

"Hur menar du?"

"Jag menar att det står en ny generation på Debaser nu. Ännu mer förvirrade än vad vi var."

"Det är väldigt vanligt när man blir äldre, att man säger samma sak två gånger."

Vi går långsamt hemåt genom stockholmsnatten och vet att det var sista gången vi var på Debban. Både därför att vakten skämtade om vår trivselvikt och tyckte att vi skulle kasta lite barlast överbord innan vi klev ut på dansgolvet, men också eftersom stället stänger efter sommaren.

"Är det verkligen okej att skämta om andra människors trivselvikt?"

"Är det verkligen okej att stänga igen ställen hur som helst?"

"Trädkramare? Slussen-fantast? Jublade du när Black Orange kom tillbaka?"

"Ja. Ja. Och ja."

"Faaan vad alla såg unga ut i baren."

"De kan ingenting om Talking Heads. De var inte med innan Carmen fick en nedervåning."

"Helvete vilka meriter du sitter på."

Försmak.

Kärleken passerade.

Jag hämtade upp ett ex på förlaget igår. Boken kommer i början på september på Damm.

Länk:

Min andra bok, i min skakiga hand.

Allt väl.

/P

At the office.

Visst, det funkar ett tag att bara äta dammsugare till lunch. Men förr eller senare säger kroppen ifrån.

"Men jag blir bara stressad om jag måste gå iväg och äta", säger Jossan när jag tar upp det med henne.

"Fast allvarligt. En stor cola och tre dammsugare är inte bra. Dina tarmar måste vara i upplösningstillstånd."

Jossan sitter på en stol och ser bara ledsen ut. Som om jag har kommit på henne med att göra något kriminellt och nu undrar hon om jag tänker ringa polisen. Ungefär.

"Jag kan gå och köpa dig en sallad", säger jag.

Som om jag är den mest hälsosamma människa. Så är det inte. Jossan är bara bortom räddning, känns det som.

"Jag måste skriva tre rapporter. Min man vill skiljas. Barnen hatar mig. Jag har förskingrat pengar från fotbollsföreningen och jag tror att jag har skellettcancer."

"Försök inte slingra dig", säger jag. "Du äter bara godsaker till lunch! Hur fan ska du kunna ta tag i dina andra problem om du inte äter ordentligt?"

Vår chef kommer in på vårt rum. Han har hört oss prata.

"SLUTA SKRIK PÅ VARANDRA", skriker han. "JAG AVSKYR NÄR PERSONALEN SKRIKER PÅ VARANDRA."

Då börjar Jossan gråta. Chefen försvinner in på ett möte. Jag går bort till automaten som står i fikarummet och lägger i tolv kronor och trycker ut en bulle ur maskinen. Sedan går jag in till Jossan och ger henne bullen.

"Försök åtminstone variera dig en smula", säger jag.

Du kommer att dö ensam, men du riskerade i alla fall ingenting.

Han gick omkring på kontoret och vänder papper och ägnade dagarna åt att stirra in i en dataskärm och det var omöjligt att koncentrera sig. I tankarna var han ständigt på någon annan plats. Om någon frågade, skulle han aldrig kunna svara att han var "lycklig."

"Åren går. Jag vet knappt vem jag är längre", sa han.

"En tjänsteman. Som går och tittar på Hammarby ibland. Som ansvarar över budgeten för företagets datorer", svarade hans kollega som satt mitt emot.

"Två skrivbord, en tanke."

Men Eva fanns där också. Kvinnan han varit hemligt förälskad i så länge han kunde minnas.

"Hur långt bak i tiden minns jag nu igen?" frågade han sin skrivbordskollega.

"Två-tre år."

Då hade han alltså varit förälskad i Eva i två-tre år. Det var lång tid. Nästan varje dag tänkte han att han skulle gå in till henne och berätta det. Bara stänga dörren bakom sig och sätta sig på huk framför henne och berätta att han tyckte väldigt mycket om henne och att han ville bjuda ut henne på middag. Men nej. Så gjorde man bara inte. Det kunde bli så fel. Därför fortsatte han att gå omkring på kontoret och vända papper och ägna dagarna åt att stirra in i en dataskärm och längta efter något annat.

En dag vid fikan berättade Eva att hon sagt upp sig och skulle sluta om två veckor. Han blev så ledsen så att han inte orkade fråga henne vad hon skulle göra istället. Efter det låg kontoret i vacuum. Två veckor kan gå så fort, när man vill att de ska gå långsamt. Och så var hon försvunnen. Då brast allt för honom. Han lät mörkret komma över sig vid skrivbordet.

"Hur är det fatt?" frågade hans kollega.

"Jag är ledsen för att Eva är borta. Jag tyckte väldigt mycket om henne."

"Det har du aldrig sagt något om."

"Nej. Och inte till henne heller. Och nu är hon borta."

De två männen satt en stund och tittade på varandra utan att säga något.

"Vad är värst?" frågade kollegan.

"Det är nog att vakna upp ur sömnen och inse att jag borde ha sagt alla saker som jag gjorde allt för att dölja. Nu tror Eva att jag inte ens har försökt."

Sandra gillar pizza. Sandra är inte rädd för muskler.

Sandra och jag har varit ute på krogen och jag är den första att medge att det blev några glas för mycket. Nu står vi inne på pizzerian på Rörstrandsgatan och jag försöker fokusera på klockan som hänger på väggen.

"Det kan inte stämma", säger jag. "Är klockan bara tio?"

Sandra tittar där jag tittar och nickar sedan. Jo. Klockelidockan är bara barnet osv osv. Det känns hoppfullt på något vis, vi kan fortfarande göra vad vi vill; gå vidare eller gå hem. Allt är möjligt. Jag står där i mina tankar när en biffig kille kommer in genom dörren och knuffar sig fram till kassan och gör en beställning på arton quattro stagioni.

"Se dig för", säger Sandra.

Biffen vänder sig om och stirrar på Sandra. Sedan på mig. Sedan på Sandra igen. Jag blir liten och rädd och vill gärna att min näsa ska sitta kvar på samma ställe efter att jag lämnat restaurangen, men Sandra glor tillbaka och gör en ful min. Biffen skiner upp.

"Du är en cool tjej", säger han. "Vill du hänga med mig istället för den där tönten? Vi kan käka pizza och prata feminizm."

"Feminizm säger du? Med z?"

"Feminizzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzmmmmmmmmmm", förtydligar biffen.

Jag är redo att lägga benen på ryggen. Jag är skräckslagen. En tönt, precis som biffen säger. Jag behöver inte äta längre. Jag hoppas att Sandra också tycker att vi bara ska gå.

"Okej du gillar inte feminism, jag fattar", säger Sandra.

"Har du problem med det?" frågar biffen.

"Skillnaden mellan pizza och din åsikt är att jag bad om pizzan", svarar Sandra.

I en busskur tillsammans med Greger kan vad som helst hända. (Men det gör det inte.)

Greger och jag sitter och väntar på bussen vid Odenplan. Det är en vanlig måndag, vilken som helst och regnet vräker ner.

"Ska vi ta en taxi istället?" säger jag.

"Nej", svarar Greger, "men har du hört den om Kal som gick fram till en taxi på Avenyn en kväll?"

Regnet kommer att fortsätta vräka ner. Vi sitter i en busskur och väntar. 

"Nix, den har jag missat."

"Kal går fram-till bilen och föraren vevar ner rutan. Kal: É du ledig eller? Taxichauffören svarar: Jajamän. Då säger Kal: De é la gött."

"HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA", skrattar jag.

"HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA", skrattar Greger.

Inget mer händer. Vår buss kommer efter några minuter. Vi kliver på och åker över mot Kungsholmen. Det är en vanlig måndag, vilken som helst.

Laissez-faire

Till sist svarar jag när Z har ringt tillräckligt många gånger. Jag tänker att jag måste byta taktik om jag vill bli av med henne. Kan inte gömma mig och tiga. Måste säga till på skarpen.

"Du har ett hjärta av granit", säger hon i telefon. "Här går jag igenom en separation med en kändis och du bryr dig inte."

"Z, snälla. Du har sågat upp min ytterdörr med motorsåg, du har eldat upp en lada i Halmstad och du har dragit iväg mitt under ett av våra gräl för att ligga med en annan man."

"Ja vad är det med det då?"

"Jag betackar mig för din laissez-faire kärlek och allt vad den har gjort med mig."

"Ett hjärta av granit", snyftar hon. "Vill du inte ens veta vem han var?"

"Vem?"

"KÄNDISEN, DIN IDIOT!"

"Jag tittar på löpsedlarna varje dag för att kolla vilken skådis/musiker/finansman som nyss har blivit singel, men jag har faktiskt ingen aning och jag skiter i vilket. Kan du få tillbaka honom så fixa det! Jag vill inte ha med det här att göra."

"Du får tre gissningar", säger Z.

"Är det Ola Rapace?"

"Nej."

"Är det nån i Cardigans?"

"Nej."

"Det är nån snubbe från melodifestivalen. Erkänn."

"Nej."

"Kan vi lägga på nu?"

"Nej."

"Jag lägger på nu."

"Nej."

Så lägger jag på och vi är tillbaka på ruta noll eller kanske ruta minus vad som helst och jag bara vet att hon kommer att ringa och ringa och fortsätta plåga mig och aldrig säga vilken kändis det är hon har haft en affär med och jag vet inte varför jag inte bara köper ett gevär och skjuter mig själv i huvudet så att det äntligen blir tyst. Jag sätter telefonen på ljudlöst.

Jag slår upp min laptop och går ut på Flashback och letar efter singelkändisar, letar efter att Z:s namn ska dyka upp i någon tråd men hittar inget. Allt är förgäves. Tänker att nu räcker det, jag struntar i det här nu, jag tar ett bad. Så gör jag det. Ligger i badet en timme, lyssnar på Jonathan Johansson och läser ett par kapitel ur Cirkeln. Rakar mig. Går ut ur badrummet och plockar upp telefonen för att se om någon ringt. Bara fjorton missade samtal från Z, annars ingenting.

 

Din fru är otrogen

Jag vet inte hur jag ska kunna säga det till dig. Men din fru är otrogen. Jag såg henne tillsammans med en annan man. Det var för några dagar sedan, när jag kom gående på Kungsholmsgatan, på väg till mitt arbete. De hoppade ur en taxi och gick in på Amaranten och de kunde knappt låta varandra vara, trots att de befann sig bland folk. Jag såg dem checka in i receptionen och få nycklar till ett hotellrum och sedan försvinna in i hissen. Du delar din fru med någon annan.

Det vill jag säga till dig. Vi tar en drink på East av alla ställen och jag borde verkligen säga det till dig, istället för att bara och sitta och lyssna på dina semesterplaner. Men det är så sjukt, för du anar verkligen ingenting. Du är den lyckligaste mannen i hela världen som är gift med henne säger du, och vem är jag som tänker ta den glädjen ifrån dig?

Så därför tittar jag ett ögonblick på oss i fågelperspektiv. Ser hur din mun rör sig när den formar orden du säger. Stänger av för en stund och tittar på oss från ovan. Du som blir bedragen av kvinnan du älskar och jag som bär på hemligheten. Vi som är vänner, de bästa kanske. Det finns ingen möjlighet för mig att inte säga det. Inte om vi ska fortsätta. Eller kan jag låtsas som om jag inget såg? Hon såg ju aldrig mig och jag kan kanske inbilla mig att jag såg fel, att det i själva verket var någon annan som klev in på hotellet. Med tiden blir minnet suddigt.

Fast jag vet det jag vet. Jag har inte bett om att få veta, men nu vet jag. Det gör ont eftersom jag vet att det kommer att göra ont i dig. Antingen säger jag det till dig eller så kommer du på det själv förr eller senare. Och då vill du träffa mig och gråta ut och berätta och kanske kommer det fram på något märkligt vis att jag har vetat men inte sagt något och så tar vår vänskap slut.

Bartendern frågar om vi ska ha något mer. Jag skakar på huvudet men du säger att det ska vi visst det. Och sedan får jag in ännu en Caipirinha fastän jag verkligen vill gå. Du säger att jag verkar disträ ikväll och lite spänd och jag tänker att visst kompis, visst är jag det.

Alla nervtrådar avklippta

Iskylan vid frukostbordet går att ta på. Hela familjen sitter samlad, fast ändå är varje person isolerad på sin köksstol. Ingen säger något. Han koncentrerar sig på ljudet från klockan på väggen. Räknar tickningarna. Natten sprang ikapp dem till sist, när orden tog slut. De somnade olyckliga och arga på varandra, på varsin sida av sängen, med så mycket avstånd mellan sig som sängen tillät. Plötsligt var det morgon och det var nödvändigt att gå upp och göra kaffe, bre smörgås.

Det fanns en tid när allt var annorlunda. Vi var yngre och bättre. Det fanns inte så många moln inuti våra huvuden som skymde sikten. Känner inte igen oss. Vi är slaggprodukter numera.

Barnen skrattar när han råkar lägga slipsen i filmjölken, men deras skratt kommer av sig när de ser pappas min. Den är vassare än ett rakblad. Det finns inga ord. Och mamma som inte rör ett finger, som inte låtsas om att familjen finns, som använder morgonrocken som sköld mot världen utanför.

På garageuppfarten något senare. Barnen har satt sig i baksätet och väntar på att pappa ska köra dem till skolan. Han stänger garagedörren och tänker att det kommer att bli en varm dag, solen är het redan nu och klockan är inte ens halv nio. Hon står med korslagda armar - i sin morgonrock - och stirrar på honom. Fortfarande denna brist på ord som har drabbat dem. Klister i strupen.

"Vi kan väl i alla fall försöka", säger hon plötsligt.

Han går fram till henne. Tittar på henne. Försöker hitta en förmildrande omständighet. Något.

"Vänligen notera mitt nollställda ansikte som ser rakt igenom dig, utan att höra ett ord av vad du säger."

I bilen ett par minuter senare kan han inte minnas om han faktiskt uttalade de orden, eller om det bara var något han utstrålade.

För varje sekund som går så dör en hjärncell på Skånegatan.

"Jag är så glad för att den ironiska generationen inte finns längre", säger jag till Greger när vi besöker cykelkällaren på Skånegatan och minns vårt nittiotal.

"Inte jag", svarar Greger.

"Varför inte? Det är väl bättre att folk är snälla?"

"Fast det är inte så jag upplever det."

Står vid bardisken och dricker en öl. Det har gått tjugo år och allt ser annorlunda ut, men inget har hänt.

"Det känns märkligt att vara här igen. Efter att jag skrev Mannen utan ryggrad så var det tomt, blankt, rensat liksom."

Greger suckar.

"Vad jag menar är att folk inte är så jävla snälla som du säger. Jag tycker mest att folk är blasé. Trötta. Uppgivna och övergivna."

"Övergivna?"

"Av sig själva."

"Å fan."

"Ingen bryr sig längre. När vi var ironiska hade vi iallafall ett patos. Nu har den ironiska generationen blivit den paralyserade generationen."

"Som dockor på ett vaxkabinett, menar du?"

"Ja, så skulle man kunna uttrycka det."

Töm diskmaskinen för helvete.

"Och nu säger hon att jag måste börja gå i terapi också", säger Mikael en kväll i juni när vi sitter och pratar. "Som om det skulle hjälpa."

"Hon bryr sig om dig", försöker jag. "Hon vill dig väl."

"Man kan vara deprimerad av massor av orsaker och det som drar ner mig har ÍNTE med några demoner att göra."

Vi sitter på Mikaels altan och ser hur svalorna flyger lågt. Jag funderar på om jag ska säga att det troligen snart drar in regn, som man gör när svalorna flyger lågt, men jag håller tyst om det och försöker hitta ett annat samtalsämne istället.

"I framtiden tror jag att man kommer gå in i en slags människotvätt, som en biltvätt ungefär, där man kan nollställa hela systemet och samtidigt få en bodyscrub på köpet. Sen kommer man ut på andra sidan och så är man en ny människa, bokstavligen."

"Om hon bara dammsög och tömde diskmaskinen skulle jag vara nöjd", säger Mikael.

"Ja, det behöver du nog inte gå i terapi för", svarar jag.

"Den här jämställdhetsivern har gått så långt så att först ska två, tre generationer män straffas kollektivt och sona alla brott mot jämställdheten som våra föregångare har begått mot kvinnor i alla tider. Det är väl okej, det får vi män hacka i oss. Men jag blir så jävla trött på att diskmaskinen aldrig är tömd."

"Med all respekt", säger jag. "Det låter som ett i-landsproblem."

"Fast det är det inte. Det är ett äktenskapsproblem", svarar Mikael.

"Istället för äktenskapsförord: Diskmaskinsförord och städschema", säger jag.

Då får Mikael något lyckligt i blicken. Som om han har sett ljuset.

 

Missbrukare och mattesnille.

"Kan inte koncentrera mig längre."

"Vad är problemet?"

"Går inte att stänga av tankarna. Huvudet är fyllt med röster."

"Men vad är det? Vad stör dig?"

"Jag kan inte säga det högt, det är så pinsamt. Men du ska få en gåta, så kanske du fattar."

"Ja?"

"Tänk på en siffra mellan fem och sju."

Tweet me now or loose me forever.

Peo Bengtsson @SthlmUnderYtan

Jag anställer nu en assistent. Vänligen skicka inte din CV. Jag behöver ett utdrag på din internethistorik, det är allt.

 

 

Peo Bengtsson @SthlmUnderYtan

Jag älskar dig. Vänligen bortse från detta meddelande om det inte är dig jag älskar.

Peo Bengtsson @SthlmUnderYtan

Varje gång jag ser ett förälskat par på bussen så tänker jag: Jaha, där är ett förälskat par på bussen.

Peo Bengtsson @SthlmUnderYtan

Det du tror är stjärnor är bara hål i himlen där ljuset läcker in.

Peo Bengtsson @SthlmUnderYtan

Jag ångrar inget i mitt liv, bortsett från mina 5000 senaste tweets.

Äktenskapliga fundament.

Det otänkbara inträffar när Greger berättar att han bjuder in till bröllop.

"Du har alltså lyckats lura någon att gifta sig med dig?" frågar jag och känner mig inte det minsta elak när jag säger det.

"Visst, du kan smäda mig, du kan förnedra mig, men jag ska gifta mig i alla fall. Det blir människa av mig nu."

"Bra Greger. Jag är glad för din skull. Vem är hon?"

Greger säger att de träffats på nätet. Pratat där ett tag, innan de till sist träffades IRL.

"Hon är så fin när hennes iPhone lyser upp hennes ansikte", säger Greger. "Hon är en riktig nät-junkie."

"Okej."

"Så jag frågade mig själv: Är det okej för mig att hon ständigt går med blicken fäst vid sin telefon och håller sig uppdaterad på vad som händer på Facebook och Twitter, samtidigt som vi försöker leva ett liv tillsammans som äkta makar?"

"Och ditt svar blev ja?"

"Absolut. Om jag vill henne nåt, kan jag alltid nå henne på Facebook."

Booksdreams

Vi ses 27/9 i Göteborg?

LÄNK

Twitter-rehab.

Jag vet inte, men något gick förlorat på de sociala medierna. Plötsligt blev allt tillgängligt, du öppnade upp ditt innersta och publicerade det och folk reagerade på vad du postade och det började koka i ådrorna på dig, uppmärksamheten var värd något, åtminstone inledningsvis. Kanske gick det att jämföra med berusning, som den allra första gången på folköl, när du inte visste vad det var som hände, det bara gjorde det och det var fantastiskt. Men det varade inte.

Känslan av att någon ryckte bort en stol åt gången, varje gång musiken tystnade. Osäkerheten. Sorgen. Ensamheten. Inget var försvunnet, inget var borta, det kom tillbaka. Jag tänker inte överdriva. Det var inte värre än förut. Allt var bara som vanligt igen. Det fanns ingen ny ångest du var tvungen att hantera. Men heller ingen gammal du blivit av med.

"Jag har köpt två timmar av en hacker som sitter i en källare i Dallas", sa du när vi sågs. "Han ska hjälpa mig att städa upp på internet och ta bort mig därifrån."

"Jag tycker det låter klokt, med tanke på all skit du har lagt upp genom åren."

"Men han mejlade mig nu och sa att två timmar inte räcker. Han behöver en vecka. Och han är dyr."

"Betala bara", svarade jag. "Stäng internet."

"Har bokat in mig på avvänjning också. Tre veckor i ett madrasserat rum på Öland i juli."

"Ingen telefon? Ingen dator?"

"Just me, myself and i."

"Vi ses i augusti och då är du en ny människa."

"Ja, bokstavligen. Min historik är inte längre sökbar. Jag kan bli vem jag vill."

"Börja om. Öppna nya konton, nya alias."

"Där sa du nåt."

Dagdrivare, parasit.

Att arbeta som internationell playboy var inget jag siktade på som tonåring. Inte på samma sätt som de andra killarna tydligen gjorde - de berättade att de alltid hade vetat vad de skulle syssla med när de blev lite äldre - men för mig var alltsammans en slump. Jag gjorde en resa till New York, träffade en ryss som bjöd på kaviar, drog några linor inne på toaletten och befann mig plötsligt i den där damens våning på Upper East och gjorde mitt jobb. Gjorde mitt jobb. Det var just det som var haken, att det inte kändes som ett jobb.

"Och det är givetvis poängen", förklarade Federiqué för mig en kväll när vi satt på en klubb nere i meatpacking district och lät timmarna passera. "Ingen vill arbeta med något som känns som ett jobb. Livet måste vara enkelt. Och att vara någons leksak är rätt enkelt."

"Mamma frågar mig vad jag sysslar med och varför jag blir kvar och vad jag lever på", sa jag. "Men jag skickar över pälsar och försöker skoja bort det bara."

"Gud, jag skulle göra nästan vad som helst för dina magrutor."

"Jag tar tvåtusen dollar för en kväll", svarade jag.

Federiqué nickade. Jag visste att han inte fick lika mycket och att magrutorna hade en del att göra med det. Jag var tjugotvå år och hade redan varit i New York i nästan två år. Jag bodde tillsammans med Federiqué och två andra killar strax söder om Harlem. Vi hyrde ett loft och hade varsitt rum med varsin dörr som gick att låsa från insidan. Vi klarade oss bra.

Mitt enda problem för tillfället var kvinnan med de svarta ögonen som ville att jag skulle avsluta mina andra uppdrag och komma och leva med henne. Hon skulle ta hand om mig sa hon och jag trodde henne. Men jag ville inte bli ett husdjur. Jag behövde mitt rum, min ensamhet då och då. Det spelade ingen roll vad hon kunde ge mig, eller hur mycket, jag visste att jag skulle få svårt att klara av det en längre tid.

Hennes man hade gått bort i cancer och jag var hennes tröst, berättade hon. Vi talade inte med varandra de sista femton åren. Jag tänkte att det var en lång tid att tiga tillsammans, men det här var Manhattan och allt var möjligt, det visste jag ju. Så jag höll fast blicken, vek inte undan från svärtan, förklarade att jag gärna träffade henne så ofta hon behövde mig, men att jag föredrog att bo kvar med mina vänner i loftet.

"Nej", sa hon. "Vill du ha det bästa livet har att erbjuda så flyttar du hit."

"Jag vet inte", svarade jag.

"Du kan sluta upp med att vara dagdrivare och parasit. Kom till mamma."

 

Stockholm Under Ytan söker världsherravälde

Det här är en grafik över var Stockholm Under Ytans läsare har befunnit sig fysiskt det senaste dygnet. Noterar att jag behöver jobba hårdare på Afrika, Sydamerika och Australien. Men glädjande är att mitt nära samarbete med ryska maffian äntligen bär frukt.

Lite taxi. Lite Gucci. Lite Riche.

Jag står på Odenplan och måste vara i Berlin om en kvart.

"Men stå inte bara här människa!" säger Adam. "Gör något!"

Jag fiskar upp telefonen och ringer Berlin och X svarar och frågar om jag redan är på plats och när jag hör X röst så vågar jag inte säga sanningen, utan jag säger att jag strax är där men att jag nog har gått vilse bara. Sedan lägger vi på.

"Du är så sjuk", säger Adam.

"Förlåt mig. Jag kunde inte säga sanningen."

"Jag undrar om inte X ändå inte märker att du ljuger. Vad tror du själv?"

"Jo. Så är det nog."

Vi sätter oss i en taxi och åker ner till Guccibutiken och jag halar fram mitt Amex och säger till hon bakom kassan att hon kan göra vad hon vill med det, bara jag kommer ut med ett par kassar från affären som dövar min ångest. Hon tycker det är roligt att jag säger så och sedan plockar hon ner saker från olika galgar och jag orkar inte se efter vad det är jag får, hon får bestämma och Adam står bredvid och stampar med foten och suckar och sedan är vi klara och lämnar butiken.

"Jag trodde det skulle bli dyrt", säger Adam. "Men det blev dyrt."

Inne på Riche ställer de fram mat på bordet. Jag minns inte att jag har beställt något men det spelar ingen roll för jag är hungrig. Jag har stängt av telefonen. X kan ringa bäst X vill. Adam glufsar i sig ostron och highfivar en börsmäklare som går förbi. Jag har fått syn på ett sällskap vid ett annat bord, där jag känner åtminstone två personer vagt. När vi har ätit färdigt går vi över och sätter oss hos dem.

"Är inte du i Berlin?"

Det är X sidekick, eller sekreterare kanske det heter, som frågar. Jag missade helt att han också satt med i sällskapet. Nu är det för sent.

"Nej, jag är på Riche", säger jag något överflödigt.

"Borde du inte vara i Berlin?" fortsätter sidokicken.

"Nej. Jag har skrivit ut en ny version av mig själv med en sån där 3D-skrivare och den är i Berlin."

Det får tyst på honom.

 

Tack, men nej tack.

Sen ringer Z och berättar att hon har blivit dumpad av sin kändis. Varför hon ringer till mig för att säga det vet jag inte, men jag tänker inte ta reda på det heller.

"Fast säg nu vem han är."

"Var. Vem han var."

Eftersom jag om någon vet att Z kan få för sig precis vad som helst, så tänker jag direkt att hon har haft ihjäl honom. Troligen har hon tappat upp ett varmt bad och gett honom ett glas vin och sedan kopplat in brödrosten i strömuttaget för rakapparaten och slängt ner brödrosten i vattnet.

"Nej, han lever fortfarande", säger hon. "Fast jag funderar på att sätta ett pris på hans huvud."

"Du behöver verkligen inte ringa mig och säga det här", försöker jag. "Jag lever ett annat liv än det du gör. Jag är trist och avstängd och vad det nu var du sa att jag var. Jag har ett svagt hjärta."

"Du behöver en omgång".

"Nej. Det behöver jag inte."

"Jag kommer över nu. Du ska få en omgång."

Z lägger på och jag försöker inte ringa upp henne igen. Det är kört. Jag vet att hon menar vad hon säger. Men jag tänker inte ge mig utan flykt. Så jag får på mig ett par jeans och en jacka och lämnar lägenheten. Låser noga. Springer ut bakvägen och rusar över bakgården och kommer ut på Dalagatan istället för på framsidan och sedan lägger jag bara benen på ryggen och springer och springer och springer. En gammal man med rullator står i vägen, väntar på sin färdtjänst kanske och jag ser honom för sent och rusar rakt in i honom. Det är ingen vacker syn.

Jag ber om ursäkt och hjälper mannen upp och kontrollerar att båda våra lårbenshalsar fortfarande funkar. Sedan springer jag vidare, upp till cafét i Vanadisrondellen, där kliver jag in andfådd och ledsen och köper en kaffe och sätter mig vid ett bord. Dansken bakom kassan tittar på mig.

"Kvinnobekymmer?" frågar han.

Hur. Kunde. Du. Veta?

Jag har slagit av ljudet på min telefon, men jag ser hur Z ringer mig gång på gång nu. Displayen lyser upp hela tiden. Jag räknar till tio, tjugo, trettio, trettiosju gånger innan hon slutar försöka få mig att svara. Då pustar jag ut. Får äntligen lite ro. Sedan kommer hennes sms:

Hur kan du tacka nej till lite ligga? Och jag som tänkte belöna dig efteråt genom att avslöja kändisens namn.

Elevator pitch

Det går inte att förbereda sig för allt, men man måste försöka. Ungefär så resonerar Greger och jag känner att jag egentligen inte har orken för det här samtalet, men herregud, han går på stesolid och är kapabel till vad som helst. Så jag vågar faktiskt inte röra mig.

"Om du befinner dig i Beverly Hills och hamnar i samma hiss som Steven Spielberg så måste du veta vad du ska säga", säger Greger. "Du kan inte bara låta ögonblicket försvinna. Du måste vara redo med din elevator pitch."

"Greger, svara bara på en enkel fråga: Har du skrivit ett filmmanus?"

"Ja."

"Okej, det visste jag inte."

"Det har jag inte heller. Men om Steven frågar så kommer jag att svara ja och om han ber om att få läsa det så går jag hem och skriver det på en natt."

"Jag förstår. Så om du hamnar i samma hiss ännu en gång, låt oss säga med Daniel Lanois..."

"Eller med Butch Vig."

"Då har du en elevator pitch för det också?"

"Exakt."

"Utan att ha skrivit en platta?"

"Då går jag hem och skriver tolv låtar på en natt", säger Greger.

"Min sista fråga till dig blir då, varför befinner du inte dig i L.A? I Beverly Hills?"

Greger skakar på huvudet åt min dumhet.

"Det är ju därför att jag inte har min elevator pitch på plats ännu", säger han syrligt.

När Dregen blev astronaut.

Många avfärdade det som ett reklamjippo, men själv var jag åtminstone lite peppad på hela projektet och undrade vad det skulle bli av det. Hur som helst: Dregen kallade till presskonferens och berättade att både Hellacopters och Backyard Babies skulle återförenas och spela in varsin skiva och Dregen skulle vara Direktören för det hela, det var han som höll i taktpinnen och bestämde hur det skulle gå till.

"Vi kommer att flyga upp med en rymdraket till den där rymdstationen som susar runt jorden just nu", berättade han. "Vi spelar in rock på syrgas."

Sen så flög de ut och den scenen var vacker att få se på teve; hur långhåriga och spinkiga killar i för korta skinnjackor klev ombord på en raket och vinkade farväl till folket och sedan försvann ut i rymden i ett hav av rök och eld och Dregen gjorde tummen upp mot kamerorna. Dagligen fick vi sedan rapporter från rymden om hur arbetet fortlöpte med att spela in skivorna.

"Svårt att hålla takten ute i rymden", sa en av trummisarna. "Men man lär sig."

"Först hade jag tänkt att skivan skulle handla om rock och brudar och såna saker som vi bryr oss om", sa Dregen i en intervju med BBC. "Men nu när jag hänger här ute i det stora svarta och ser hur bräcklig vår planet är, då vill jag istället göra en temaplatta om Amazonas."

Livet återgick till det vanliga. Vi nere på jorden behövde fortfarande gå till jobbet som vanligt. Dagarna var lika varandra, inget hände, vi hade annat att tänka på och glömde bort killarna i rymden. Tills en dag, när de återvände med en rymdfärja och landade i USA nånstans och blev mottagna som hjältar.

De lämnade över sina hårddiskar till ett par demonproducenter under en högtidlig process med President Obama som övervakade alltsammans och sedan kunde vi inte göra mer än att bara vänta på resultatet. Människorna på Södermalm gick som på nålar, det var olidligt för dem, herregud de skulle snart bli välsignade med inte bara en, utan två plattor med stenhård rock.

Och så kom plattorna ut. Man valde att recensera båda skivorna samtidigt, som ett paket, vilket väl var riktigt med tanke på inspelningsprocessen. I DN fick de ett nja. I Aftonbladet fick de 2 av 5. I Expressen fick de en geting. Ika Johannesson på SVT Kulturnyheterna hade tänkt göra en special på skivorna, men när hon fick höra dem så lät hon bli. GP ställde in en intervju eftersom alla hästsvansar på redaktionen var så besvikna på skivorna.

Jag sprang ihop med Dregen på Odenplan ett par veckor efter att det värsta lagt sig och jag såg ju att han hade tappat självkänslan.

"Kom igen. Så farligt är det inte. Dessutom fick ni ju åka ut i rymden", försökte jag.

"Här går man och gör den bästa jävla rockskiva som någonsin har spelats in", sa han, "och så skiter alla i det. Bara skiter i det."

"Miljöfrågorna står inte så högt i kurs längre", sa jag. "Ni skulle ha sjungit om floder i Sydamerika för några år sedan."

"Miljöpartiet har i alla fall bokat oss till sin firmafest", fortsatte Dregen. "Vi får bärs och mat och tiotusen svart för att spela."

"En klocka utan batterier går rätt två gånger om dygnet. Glöm aldrig det", tröstade jag.

 

Vi tar nya tag på måndag, Matilda.

Det var när jag hade som mest att göra på kontoret som Matilda knäckte idén med fängelset.

"Om du hamnar på kåken en månad så hinner du med", sa hon.

Och hon hade rätt! Om ordningsmakten burade in mig fyra veckor så skulle jag äntligen hinna beta av pappershögarna som täckte skrivbordet.

"Det känns kontraproduktivt på något sätt", svarade jag. "Men det är väl bara en känsla."

"Herregud, alla dessa människor med sina magkänslor. Magkänsla mig hit och magkänsla mig dit. Låt det sunda förnuftet råda."

"Och hamna i fängelse?"

Matilda var för övrigt helt uppe i det blå, för hon hade träffat en ny kille som hon var förälskad i och hennes pappershögar växte också, minst sagt, eftersom hon var upptagen av kärlek istället. Vi två var förlorade på varsitt håll och en dag stod chefen i dörren och sa att det här går inte, ni får sluta båda två, packa era väskor och gå för ni är ersatta av två konsulter som kostar dubbelt så mycket som ni men som gör jobbet dubbelt så fort.

"Blir inte det exakt samma sak då?" frågade jag men fick inget svar.

Matilda stack till Las Vegas med sin nya kille och om jag förstår saken rätt så lurade han henne på allt hon ägde och inte ägde och de gjorde slut där borta och han försvann och Matilda fick hjälp med en flygbiljett tillbaka till Stockholm och sedan träffades vi i Björns Trädgård och jag frågade henne hur läget var.

"Jag säger så här: Om en man säger att han är guds gåva till kvinnorna, då är det bäst att du dubbelkollar det med Gud innan du tror honom."
 

Läsglasögon

Det var nästan som förr. Ni satt på golvet och drack surt vin ur plastmuggar och pratade om konst och lyssnade på Stereolab. Ett par skillnader:

Musiken kom nu från en dator. Vinylspelaren stod visserligen där, men den såg dammig ut.
Bekymmersrynkorna var numera permanenta. Kanske berodde det på bostadsrättspriserna.
Du kom till festen i taxi. Du lämnade festen med en taxi.

"Folk lever sina liv i samma stad, sida vid sida utan att någonsin ses."

Rachel hade uppenbarligen blivit kvar i Stockholm, trots att hon alltid sa att hennes blod hade New York i sig och att hon måste flytta tillbaka dit så fort det var möjligt. Tolv år sedan ni sågs. Tolv supersnabba år som nu bara var historia.

"Det där låter något som jag skulle kunna säga", sa du.

"Det var du som sa det en gång på Fritz Corner", svarade hon.

Det är i alla fall sympatiskt med människor som bor i små lägenheter och låter två av fyra väggar vara helt fyllda med böcker. Rummet blir mindre, men förhoppningsvis växer tankarna. Så tänkte du, samtidigt som Rachels mun rörde sig, hon sa saker som du inte uppfattade och det var inte för att du var arrogant, inte mer än vanligt, utan bara för att det hade varit en lång dag på jobbet, på tunnelbanan, på mötet med bostadsrättsstyrelsen. Orken tog slut.

"Va?" sa du efter ett tag.

"Jo jag sa att jag måste gå nu. Jag har bara barnvakten till klockan elva."

"Vet du? Om man drar ner belysningen på dimmern där borta så att det blir mörkare i rummet, då skulle den här kvällen nästan kunna vara som vilken kväll som helst för femton år sedan."

"Vi har köpt nya lampor till taket hemma", svarade Rachel. "Jag ser sämre nu förtiden."

The usual suspect.

Cyklar i regnet på Birger Jarlsgatan och får sladd i korsningen Odengatan och jag vet inte exakt vad jag tänker när jag flyger över motorhuven, men troligen säger jag farväl till mina barn.

"Hjälmen räddade mig", säger jag till Greger en timma senare när vi sitter på Non Solo.

"Du är oskadd alltså?"

"Ja. Jag kunde resa mig upp. Först gjorde jag värsta Hollywood-flygningen genom luften rätt ner i asfalten och sedan reste jag mig upp."

"Kommer du ihåg att Don Johnson brukade flyga så och sedan resa sig? I Miami Vice."

"Det som var mest fantastiskt med det var ju att hans vita kostym aldrig fick fläckar", säger jag.

"Jag har ägnat tolv år av mitt liv till att försöka leta reda på Don Johnsons skräddare", svarar Greger. "Utan att lyckas. Jag skulle göra vad som helst för en vit, fläcksäker Miami Vice-kostym."

Bilisten som körde på mig på Birger Jarlsgatan rusade ut ur bilen och plockade upp checkhäftet. Han frågade mig hur mycket och jag svarade omtöcknad att åttatusen kändes rimligt. Så det fick jag. Då parkerade jag cykeln mot en lyktstolpe och gick in på närmaste bank och löste in checken.

"Du säljer dig alltid för billigt", säger Greger. "Ditt skelett är värt mer."

Tyvärr inser jag för sent att jag har planterat en ny affärsidé hos Greger. Redan samma eftermiddag köper han en skruttig cykel och ger sig ut i trafiken, för att tjäna pengar. Jag ber att få återkomma om hur det fortlöper.

Giro d'italia versus Tour de France

Det måste ha varit fjärde säsongen jag cyklade som proffs och diskussionen hade aldrig kommit upp tidigare. Det var Frank som tog upp det när vi drack kaffe i ett garage och väntade på att våra cyklar skulle bli färdiga.

"Alla vet att giro d'italia är ett svårare lopp än tour de france. Egentligen, alltså."

"Jag har cyklat båda de senaste åren och jag håller inte med", svarade jag.

"Är du alla?" frågade Frank.

Så jag höll käft och lyssnade på Frank.

"Media och sponsorer lägger så mycket krut på tour de france, så därför måste man också intala allmänheten att det är ett svårare lopp, men bland oss proffs är det vedertaget att giro d'italia är tyngre."

"Men backarna i tour de france är ju för jävliga. Jag vet det."

"Det sitter i skallen", fortsatte Frank. "I tour de france använder du dina ben, men gosse, under giro d'italia måste du använda skallen. Cykla förnuftigt."

"Men..."

"Och dessutom så får du stå ut med all jävla vongole som gör dig fisig. Herregud, jag måste ha släppt ut ett ton växthusgas under senaste giro d'italia på grund av alla dessa matmorsor och deras vongole längs vägarna. Jävla italienare, alltså."

"Det var därför jag höll på att svimma under senaste loppet på tredje dagen när jag låg bakom dig i en brant stigning", sa jag. "Jag trodde det var alla avgaser jag kände, men nu fattar jag att det var dina tarmar som havererade."

"Exakt älskling", svarade Frank. "Giro d'italia sållar ut magarna av stål. Det gör inte tour de france."

Paul Smith-rean går oss alla på nerverna.

P ringer från Heathrow Airport med gråten i halsen och säger att jag måste lyssna noga.

"Det är upp till sjuttio procents rea på Paul Smith just nu och jag står här med fem kostymer i händerna och kan inte välja."

"Ta alla", svarar jag.

"Men det kan jag väl inte?"

"Köp en till mig då. Storlek 46."

"Alltså, jag har tagit betablockerare för att klara av rean. Fattar du?"

"Nej."

"Om jag missar att ta mina mediciner så köper jag upp hela flygplatsen och då får jag stryk när jag kommer hem för att vi inte har några pengar kvar till mat. Mitt äktenskap är i fara."

"Lyssna nu på mig. Leta upp en expedit och lämna ifrån dig alla kostymerna. Backa sedan långsamt ut ur butiken och gå bort till din gate. Sätt dig framstupa med huvudet mellan knäna och sitt så tills det är dags att gå ombord på din flight. Prata inte med någon. Fokusera bara på att ta dig ombord på flyget."

"Jag klarar det inte. Jag måste ha två blåa, en svart och två grå Paul Smith-kostymer."

"Pillren har inte börjat verka ännu. Du måste ge dem en chans att kicka in i ditt system."

Tumult uppstår, jag hör handgemäng, hur någon eller några faller, det låter som att ett klassiskt slagsmål har brutit ut. Samtalet bryts och när jag försöker ringa upp igen får jag inget svar. Jag ringer flera gånger timmarna som följer, men inget händer. Fick P med sig några kostymer till Sverige eller inte? Köpte han en till mig? Spänningen är olidlig. Jag är tvungen att ta några betablockerare för att klara av det.

No danger on the roof

Vi satt på stenmuren och glodde rakt ut i mörkret och kunde bara ana vad som fanns därute, inte se något, men vi hade blivit varnade för att gå ut i öknen om natten. Inte ens om vi var flera stycken i sällskap skulle vi göra det.

"Det finns schakaler", sa föreståndaren för kibbutzen och vi trodde honom.

"Varför i helvete skulle någon lämna kibbutzen och gå ut i öknen om natten?" frågade Suzi från Australien nere i volontärbaren när vi drack palmvin och lyssnade på Tracy Chapman.

"För att öknen finns där", svarade Ned.

Jag minns några rader som Naipaul skrev: Det var märkligt att vara ung. Man rev upp sår i sig själv och pillade bort skorporna bara för att se om det skulle börja blöda.

Så visst, öknen fanns där och givetvis kom kvällen när en av holländarna drack arton shots och vrålade att han skulle gå ut i öknen och slåss med schakaler och så gjorde han det; tog på sig sina boots och raglade ut från området och försvann i mörkret. Jag skrattade först, men sedan blev jag rädd och rusade bort till föreståndarens hus och bultade på dörren och sa ni måste komma, han gick ut i öknen själv och nu kommer han inte tillbaka och föreståndaren drog på sig sina byxor och en väst och tog ner ett gevär från väggen och sedan satte vi oss i hans jeep och bilen sladdade i gruskurvorna och sedan blev marken mjuk under oss när vi nådde sanddynerna och kibbutzen såg ut som en upplyst finlandsfärja på avstånd, mitt i natten.

Vi hittade schakalerna som cirkulerade runt jeepen, men som hade respekt för geväret och inte gjorde några utfall mot oss. Deras tänder, tungor, lätta steg i sanden. Schakalerna hittade vi. Men ingen holländare. Vi körde runt på måfå och ropade efter honom. Till sist fick vi återvända till kibbutzen igen. Jag var spiknykter igen, allt hade runnit av mig, orolig och ledsen och rädd. Den första personen vi mötte inne på området var holländaren. Han bara garvade åt oss när vi kom körande i jeepen. Jag kan fortfarande komma ihåg hur föreståndaren vred om nyckeln i bilen och hur tyst det blev när motorn dog.

"No danger on the roof", sa holländaren och log. "I am safe."

Fast nästa morgon fick han packa sin ryggsäck och lämna kibbutzen. Han fick kicken. Vi andra fick stanna kvar på nåder. Och när solen försvann bakom sanddynerna varje kväll, klättrade vi upp på stenmuren och satt där och stirrade rätt ut i mörkret och lyssnade efter schakalerna.

Rädda det som räddas kan.

Jag äter lunch med Z. Vi har inte setts på flera månader, tack och lov. Jag lyckades till sist bli av med henne och nu sitter hon mittemot mig och lassar in pasta och berättar att hon har blivit ihop med en kändis.

"Vem då?" frågar jag.

"Det kan jag inte berätta, för då skriver du bara det i din blogg", svarar hon.

Och det har hon ju rätt i.

"Men så mycket kan jag säga, att han tjänar mer än du, ser bättre ut än du, har roligare vänner än du, är inte lika trumpen och inåtvänd som du."

"Och så vidare."

"Och så vidare."

Jag säger att det var trevligt att Z ville ses, fast jag menar det inte. Jag vill bara ha tillbaka mina sista böcker som jag har lånat ut till henne och - hör och häpna - hon har faktiskt med sig en kasse och jag tittar snabbt igenom den och ser att alla är där: Morvern Callar, Ristat i damm, Kvinnor, Blonde och Allt.

"Jag är imponerad. Du fick med alla mina böcker."

"Min nya kille tycker det är töntigt att läsa", svarar Z. "Vi hänger på Sturehof istället. Gud, jag älskar verkligen att vara nyrik."

"Skulle du kunna låna mig ett par tusen?" frågar jag Z bara för att se vad som händer.

"Är du fattig? Säg som det är, du vill ha mig tillbaka."

Jag nickar. Säger att jag vill ha henne tillbaka men att jag förstår att hon har gått vidare och är lyckligare nu. Men kan hon låna mig ett par tusen? Jag får tre tusenlappar av henne när vi skiljs åt på gatan efter lunchen och jag säger att vi hörs och hon säger okej och sedan är hon borta. Jag tänker att de här tusenlapparna är för sveda och värk. Det får Z bjuda på.

.....zzzzzz.....

Greger dyker upp i ett par spräckta solglasögon på Odenplan och ser helt förstörd ut.

"Det är inga konstigheter", säger han. "Jag ramlade bara lite illa i morse när jag klev ur sängen."

"Sover du med solglasögon?" frågar jag.

"Ja?" svarar Greger.

Vi promenerar bort till fiket i Vasaparken, för Greger vill kolla på mammor i solskenet. När vi går sida vid sida på trottoaren, märker jag att Greger sätter ner fötterna försiktigt, steg för steg. Som om han har svårt att hålla balansen.

"Mår du riktigt bra, Greger?"

Vi sätter oss på varsin stol med kaffeglas och jag rycker på axlarna för jag har inget att säga och jag vill iallafall markera det, att jag är här, men jag vet inte vad vi ska prata om. Men Greger öppnar munnen, han berättar att han går på tunga mediciner som en läkare har skrivit ut.

"För att hålla demonerna i schack."

Jag frågar hur länge han ska ta sina mediciner och Greger svarar ett år till att börja med. Sedan sitter vi där och tittar på hundar och barn som leker och dricker vårt kaffe och inget mer händer. Idag hade jag tänkt berätta för Greger att jag inte orkar träffa honom mer, att han drar ner mig till sin nivå, att jag behöver nåt annat, någon annan. Men nu har jag inte hjärta att göra det.

Jag sitter och glor en stund rakt ut i luften, följer ett gäng killar och tjejer som spelar fotboll nere på konstgräset i Vasaparken, ser hur spelet böljar fram och tillbaka. Jag utgår från att Greger gör samma sak, men när jag tittar åt hans håll så ser jag att han har stängt ögonen bakom solglasögonen och somnat på stolen.

Råbiffen på Tennstopet kommer i olika varianter.

P står i hörnet Dalagatan/Odengatan och hoppar när jag kommer.

"Var har du varit?" frågar han. "Jag har väntat skitlänge."

Jag tittar på klockan, ser att jag är fyra minuter för tidig. 

"Jag har inte gjort något fel", svarar jag. "Jag är här nu."

P vet att jag har rätt, men han är ändå inte nöjd.

"Varför kan man inte införa en akademisk kvart åt andra hållet?" frågar han rätt ut i luften. "Om vi säger att vi ska ses två, så kommer du kvart i två."

Vi beställer råbiff och starköl på Tennstopets trottoar av hon servitrisen som är en del av inventarierna och när ölen kommer in kan P äntligen slappna av. Hans ansikte blir mjukare.

"Jag gick hem med henne en gång", säger han när vi blir ensamma.

"Va? När då?"

"Ett par år sedan. Vi gick hem till henne. Satt i hennes kök och drack klostervin och köksgrappa. Bara dryck av absolut sämsta kvalité."

"Det låter härligt."

"Sjukt att hon inte känner igen mig", fortsätter P. "Så blaskigt blev det inte och jag har varit här en del genom åren efter det."

"Hon är bara proffsig, det är allt."

"Jag tror hon loskar i min råbiff, men inte i din."

Maten kommer in. Det är hon som bär in den och ställer den på bordet. Vi plockar upp våra bestick och börjar äta.

"Smakar det bra?" frågar P.

Pavement finns på Spotify, va?

Och plötsligt på loppisen så börjar Bodil plocka upp mina lofi-skivor. Beck. Pavement. Mountain Goats. De ligger på bordet, bredvid barnens leksaker och hon verkar mena allvar med att försöka sälja dem.

"Det där är mitt liv", försöker jag. "Vi träffades till den där musiken. Hur kan du vara så osentimental med de där skivorna?"

"Det är jag inte", svarar Bodil. "Det är dags för nästa generation att träffas till den där musiken och sova över hos varandra och bilda familj."

"Kom igen. Det här är Karlbergsvägen", svarar jag. "Finns inte en käft under femtio som har råd att bo här. Det blir inga barn gjorda."

"Vi har ingen stereo", säger Bodil.

"Det var just det jag tänkte snacka med dig om. Jag vill försöka hitta en billig här på loppisen idag."

"Vi ska sälja, inte köpa."

Jag rafsar ner varenda platta från bordet i en trunk. Kommer inte på fråga att vi säljer mina skivor.

"Du, Pavement köpte jag", säger hon.

Skammen och förnedringen när jag inser att hon har rätt. Det var hon som köpte deras sista studioalbum och som vi spelade sönder och samman i den lilla lägenheten nere vid Humlegården. Vi hade en madrass på golvet och Pavements sista studioalbum. Vi behövde inget mer.

SkivsamlarLasse kommer förbi och frågar om vi har några cd:s vi vill bli av med. SkivsamlarLasse är lite knäpp, fast det är inget allvarligt, han har bara druckit för många starköl i sina dagar, men han älskar musik och köper upp allt och jag vet faktiskt inte vad han gör med skiten men jag säger att nej vi har inga skivor, men Bodil hon sliter trunken ur händerna på mig och kastar den över bordet till SkivsamlarLasse och skriker åt honom spring spring spring och SkivsamlarLasse lägger benen på ryggen och jag rusar efter, men han är snabb den jäveln och snart är han försvunnen i folkmyllret.

"Jag går i celibat i sex månader", säger jag till Bodil när jag kommer tillbaka. "Du kommer inte att få något på ett halvår."

"Åhå vad rädd jag blir", säger Bodil och lyfter på sin tröja och flashar en ny bh som hon har köpt.

Roman nummer två. Kommer i september.

Beyond äktenskapsrådgivare

Vi står i hallen hemma hos paret Gruffman och när Bodil halar fram vår gåbortpresent så får jag en klump i halsen. Hon ger bort en flaska Hermitage som jag har betalat tvåtusen spänn för, senast jag var i Frankrike. Paret Gruffman blir själaglada och säger att det är alldeles för mycket och att det hade vi inte alls behövt göra, men Bodil säger att det är de värda, det är så roligt att få gå bort på middag och då ska man ha med sig ett bra vin att ge bort.

"Men för helvete, vad tänkte du med?" skriker jag i taxin på väg hem fem timmar senare.

Jag har suttit och haft ångest hela middagen, spelat spelet och försökt vara trevlig, men det är svårt när Bodil ger bort mina klenoder till folk som inte förstår sig på druvorna.

"Käften", säger Bodil och taxichauffören i kör.

"Det är fan som i den där vitsen där mannen har varit otrogen och frun hämnas genom att sälja hans Porche för en krona på Blocket", fortsätter jag. "Det är samma sak."

"Har du varit otrogen?" frågar hon.

"Nej."

"Då har jag inte sålt din Porche heller."

"Bodil, du vet vad jag menar."

"Däremot så önskar jag att du hade en Porche", säger Bodil. "Som jag kunde sälja för en krona på Blocket."