drömmar med litet d

Märkret har lagt sig över Stockholm och jag sitter vid mitt köksfönster och tittar ut. Jag kan tydligt se människorna som går omkring i sina upptända lägenheter i huset bredvid. Det är små filmer som spelas upp i varsin lins. Där går hon med mysbyxorna ut i köket och hämtar mer glass. Och barnen på tvåan som aldrig vill gå och lägga sig. Deras pappa somnar i fåtöljen och låter dem vara uppe. Och där sitter de nyinflyttade vid köksbordet och räknar på sin ekonomi som vanligt. Jag kan se deras bekymmersrynkor från där jag sitter; så djupa är de. Det var ett misstag att betala så mycket för lägenheten. Och tv:n flimrar uppe hos tanten med peruken. Hon har suttit i samma ställning i flera timmar nu utan att röra sig. Varje gång jag bevakar henne och är övertygad om att hon är död så gör hon plötsligt en rörelse i flimret. Som för att teckna åt mig att jag inte behöver oroa mig. Hon äter aldrig något. Dricker inget. Rör sig inte. Tittar bara på tv och tecknar åt mig var femte timme att allt är som det ska. Ibland tänds en ny fyrkant i fasaden och en människa uppenbarar där i ljuset. Ibland stirrar de på mig. Ger igen.

Släcker ner i mitt hem. Vill inte vara synlig. Tittar på mannen i den rutiga kostymen som speglar sig och sätter en nejlika i bröstfickan. Han är gammal men kär. Så måste det vara. Han har så lätta steg över parketten. Släcker ner rum efter rum och går ut i hallen för att ta på sig skorna. Går in igen, tänder en lampa vid spegeln och tittar igen. Ger sig själv godkänt. Jag ger också honom godkänt. Han är borta.

Tänker att jag borde äta. Tittar mot kylskåpet. Vet att jag bara har senap och mjölk hemma. Det måste vara flera år sedan jag var riktigt hungrig. Numera öppnar jag munnen och stoppar in mat i den bara för att inte svimma. Det händer att jag gör det om jag glömmer.

Advokaten kommer alltid hem sent. Hon bär alltid svart kostym. Jag antar att hon är attraktiv. Hon slänger sin väska på soffan och går rastlöst omkring i rummen. Flera gånger har jag sett henne gråta. Inte tårarna; de har jag aldrig kunna se från där jag sitter. Men kroppens skakningar. Axlarna. Flera gånger har jag sett hur hon har sällskap hem. Jag försöker att sluta titta då.

Gardiner som dras för. Familjer som somnar. Tonåringar som smyger ut. Kvinnor som pratar i telefon och lutar sina pannor mot fönsterrutorna. Lägenheten där det aldrig någonsin är tänt. Där jag aldrig har sett en levande själ. Där luften alltid står stilla.

På något vis känner jag mig besläktad med den lägenheten.

Kärlekshandtag

"Jag har två miljoner bundet i aktier men inga pengar" säger Greger och skjuter över notan till mig som att det är den mest självklara sak i världen att jag ska betala.

"När du är full så brukar du säga att det är fyra" svarar jag. "Hur ska du ha det?"

Greger ser skamsen ut.

"Okej. Det är tre."

"Då kan du betala ikväll" säger jag och sträcker över notan till honom istället.

"Allvarligt, jag har inga pengar."

Jag suckar tungt.

"Men om du inte har några pengar, varför ringde du då mig och föreslog middag. Och beställer in svenska ostron och hummer!"

Greger säger inget. Jag nickar. Förstår.

"Du är bra" säger jag, "du är riktigt bra."

"Hur går det med boken?" frågar Greger och genast blir jag på bättre humör.

"Strax över hundra sidor" svarar jag. Klappar mig själv på ena skinkan. "Jag har gott sittfläsk."

Servitören kommer över och tar notan och mitt kort. På något sätt har Greger vunnit matchen.

"Det där?" säger Greger. "Det är inte gott sittfläsk. Det är trivselvikt."

"Hallå!" ropar jag efter servitören.

Han kommer tillbaka. Jag tar tillbaka mitt kort. Pekar på Greger.

"Han betalar istället" säger jag.

Det kanske ska lära Greger att hålla käft.

Det finns inga lyckliga slut på en dålig början

Vi står i Katarina kyrka och du frågar mig om jag kan tänka mig att gifta mig här. Jag vet inte vad jag ska svara. Friar du till mig? Nej jag har missförstått alltihop. Du menar; är kyrkorummet ett rum där jag skulle kunna viga mig. Inte med dig. Med vem jag än väljer. Den dagen det blir tid för det.

Jag känner mig dum och skamsen som trodde du ville gifta dig med mig. Jag förstår att jag har avslöjat en vital del av min kärlek till dig, nämligen den hemliga. Du har i alla fall hjärta att inte fortsätta på samma spår. Du låter mig vila. Och jag som tyckte att jag hade sakerna under kontroll. Jag gifter mig gärna, säger jag till sist. Men jag är inte säker på att det blir i en kyrka. Jag kanske väljer en flygplats.

En stund senare promenerar vi längs Högbergsgatan och vinden är som ett rakblad mot kinderna. I eftermiddagssolen är det rimligt att promenera, men i skuggan blir vi genast mindre människor. Vi söker oss hela tiden till solstrålarna som letar sig ner mellan husfasaderna. Där det är möjligt.

Du säger att om man hoppas på våren redan i februari så är man hjälplöst förlorad. Att välkomna våren redan nu är som ett för tidigt jag älskar dig i en relation som nyss har startat. Någon kommer att bli fruktansvärt besviken.

Jag hör dig. Det är inte vår ännu. Jag ska inte tro något annat. Tro mig.

Det är vackert. Det är konst!

Min bokförläggare har låtit mig få låna hans lägenhet medan han har tagit med sig sin älskarinna till Boston på en bokmässa.

"Du kanske kan skriva något vettigt" säger han innan han åker. "Och vattna blommorna. Glöm inte att vattna blommorna."

"Jag tänker gå igenom din privata post. Rota i dina lådor. Använda dina skjortor" svarar jag.

Jag får nycklarna i handen och så åker han. Jag är innanför hans dörr på två minuter och sjunker ner på en stol i hallen. Tar in lägenheten. Tystnaden. Överväger att inte tända upp utan tassa tyst genom rummen som en tjuv. Jag har aldrig varit i lägenheten förut, min bokförläggare har hela tiden hållt mig på avstånd och mött upp mig på caféer eller bjudit upp mig till sitt kontor.

Det hänger konst på väggarna. Alltså konst som i KONST. Allt är fult. Vardagsrummet är möblerat med tunga, gamla möbler. Arvegods känns det som. Det finns inget syre i rummet. Ytorna mellan möblerna känns trånga. Detta är inte ett rum att leva i. Här trevar man sig fram för att inte snubbla.

Jag sätter mig i en fåtölj bredvid ett bord med spritflaskor. Häller upp en drink. Sitter i halvmörkret. Jag har en vecka här i lägenheten för mig själv. Jag känner hur tröttnaden kommer över mig. Ingen vet att jag är här. Ingen mer än utsugaren och hans älskarinna med silikonläpparna.

I ett hörn av rummet står en docka i samma storlek som en människa. Det är ingen skyltdocka, vilket jag först tror att det är. Å nej, det är bara KONST igen. En fullstor docka alltså, med erektion. Jag förstår det inte. Hur kan man koncentrera sig på något annat än det där könsorganet som pekar ut riktningen? Jag skickar ett sms till min förläggare: hur mycket har du betalat för ståndet i hörnet? och får omgående tillbaka: rör inte skulpturen! gå inte ens nära den!

Det blir några drinkar till. Jag lyssnar på Roxy Music. Blir hungrig. Tar en kort promenad till Mc Donalds och köper med mig skräp. Hamburgare. Strips. Cola. Lökringar.

Mer Roxy Music. Mer drinkar. Jag tänder inte i lägenheten. Jag sitter livrädd i fåtöljen. Rädd för mörkret. Äter mig mätt. Det blir en lökring över. Jag kan inte äta mer. Reser mig upp och går bort till dockan. Skulpturen. Trär på lökringen. Tar fram min telefon och tar en bild. Skickar den till min förläggare.

Känner mig som en konstnär.

Turner & Hooch

"Det finns tre ställen på jorden som man måste besöka innan man dör" säger jag till Erik samtidigt som jag filar ner mina torra hälar med en fotfil i hans skinnfåtölj.

"Vilka ställen är det då?" frågar han och försöker ignorera allt hudmjöl som kleggar fast och som han vet att han kommer att få torka bort när jag har gett mig av.

"Vi filmälskare är ju ett speciellt släkte" fortsätter jag. "Vi måste söka upp källorna. Insupa samma luft som de stora filmmakarna."

"Du är ett jävla rövhål, kompis" säger Erik. "Men kom till saken bara."

Jag filar lite extra på mina hälar som straff för det där.

"Hollywood. Bollywood. Och Trollywood. Dessa platser måste besökas" säger jag. ”Där har det skapats stor film.”

"Min bästa film är en förväxlingskomedi med Tom Hanks och en Sankt bernardshund."

Jag vet att Erik är allvarlig. Jag får en sådan plötslig lust att börja gråta. Eller åtminstone såga av honom skallen långsamt. Det är ingen Sankt bernard. Det vet han väl?

"Jag vill i alla fall se alla de tre ställena innan jag dör" fortsätter jag så lugnt och samlat som jag bara kan.

"Själv är jag faktiskt bjuden på en pressvisning nu till helgen" säger Erik skadeglatt. "Men jag måste säga att inbjudan känns lite konstig."

"Varför?"

"Det står: Välkommen till pressvisningen av Änglagård, en grandios fortsättning på sagan vi alla känner till."

"Pretentiöst" säger jag. "Men knappast ögonbrynshöjande."

"Men det fortsätter: Har du redan sett filmen kan du bortse från denna inbjudan.”

”De tror alltså att du skulle ha tankat ner Änglagård i förväg bara för att du inte kunde vänta” säger jag.

”Hade det varit Tom Hanks och den där hunden igen så hade jag ju gjort det” säger Erik. ”Men nu när det bara är skinnjackan och hon gråttjejen så kan jag nog vänta till pressvisningen.”

Hon går sin väg.

Det värker i bröstkorgen på ett sätt som jag inte känner igen sedan tidigare. Jag vet att det har med din närvaro att göra. När du kommer in i rummet så kan jag inte längre koncentrera mig på något annat. Du har den effekten på mig. Men värken är ny. Den har tagit glädjens plats.

Kanske är det för att du tittar på mig på ett nytt sätt. Ett hårdare sätt. Med mer glasartad blick, som om det fanns någonting bakom mig du vill fixera och titta närmare på. Det känns som att jag står i vägen för dig, trots att det är mig du talar med.

Tillintetgjord. Ensam i rummet trots att vi är två. Nere för räkning.

Jag vill be dig att fortsätta älska mig. Snälla, kan du göra det? Lämna mig inte ensam i det här svarta hålet där vi båda har befunnit oss en längre tid. Har du hittat en repstege upp ur mörkret? I så fall; ta mig med. Jag vill inte heller vara här. Lika lite som du.

Men jag märker att jag har blivit din ryggsäck. Jag är tung. Du har tagit stryk av att bära omkring på mig. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det är fruktansvärt att se dig tröttna. Varje sekund betyder mer avstånd. Jag kan inte påverka det; du har bestämt dig. Du kommer att klättra upp för den där repstegen och sedan ta den med dig. Jag måste hitta min egen stege. Det är så det fungerar.

Riv mig nu. Plåstra om mig senare. Du behöver inte ens göra det.

Det är mitt sista meningslösa försök. Det är minst ett meningslöst försök för mycket. Orden gör ont att säga. Jag önskar de hade fastnat i halsen och aldrig hittat ut. Du tittar medlidsamt på mig. Det känns som om ryggen bryts av på mitten. Jag kan nästan höra smällen när ryggraden hittar ut genom huden.

Det gick just en storm genom rummet. Från här finns ingen väg tillbaka.

Celebrity Rehab

Ett produktionsbolag ringer mig sent en kväll när jag står och skalar potatis och frågar om jag kan tänka mig att ställa upp i Celebrity Rehab. De har köpt in konceptet och inspelningarna ska tydligen dra igång snart. Killen som ringer låter desperat.

”Så jävla ont om gamla knarkare kan det väl inte vara?” frågar jag.

Det vill han inte svara på men jag förstår att det inte är kö för att anmäla sig som deltagare. Jag ber honom dra detaljerna lite snabbt. Arvode. Tid det kommer att ta. Om de äger mitt arsle efteråt.

Jag blir införstådd med att jag kommer att bli inlåst i ett hus och utsatt för olika experiment, designade för att locka tittare. OK.

”Kan jag räkna med dig?” frågar han.

Jag säger att jag ska tänka på saken.

”Vinnaren får – förutom pengarna – dessutom chansen att delta i en internationell inspelning som vi startar upp senare under året” fortsätter han.

”In i en pundarkvart till alltså?”

”Nja, inte direkt. Då handlar det om en dödsklinik i Schweiz istället.”

”Hur menar du nu?” undrar jag.

”Jo alltså, vi spelar in en realityserie på en klinik där man hjälper människor att dö.”

”…….”

”Vi låser in er där och så får ni välja hur ni vill göra. Vi filmar bara.”

”Är ni inte kloka i huvudet?” säger jag och tänker lägga på.

”Men du måste inte ta livet av dig” säger killen som hör att jag blir upprörd. ”Du kan välja livet i stället. Det blir bra TV det med.”

Abrakadabra

Jag får ett sms från Greger efter spelningen på Big Ben. Det är skickat 03:48

Tjena. Jag viftar med trollspöet ute i Bandhagen. Vet du om Sweet Chili sauce funkar som glidmedel?

Naken och berömd

Jag hittar en alldeles för liten skinnjacka i Hamburg som jag inte kan motså. Den hänger ensam på en galge i en second hand butik och är det snyggaste jag har sett. Den är en dröm och den är min.

Men som sagt. Jag kan inte ha den för den slutar ovanför naveln.

Ett problem: Jag är på tjänsteresa tillsammans med kollegor från den investmentfirma jag arbetar för och klädkoden vi använder inom vår koncern är strykta skjortor och mörka kostymer. Jackan passar inte in i den ekvationen. Esther som är med mig när jag köper den grimaserar illa. Själv rör hon ingenting under tio tusen. Säger hon.

Av någon anledning har hon fattat tycke för mig. Hon har förbarmande med mig. Jag är under hennes vingar när chefen är elak. Och chefen vågar inte ge sig på Esther så jag håller mig nära. Det händer att hon skrämmer mig. Jag kan känna att hon är avstängd. Å andra sidan, vem är inte det?

"Tänk Jim Morrison" säger jag. "Det här är en jacka som han skulle kunna ha haft."

"Han är död" säger Esther.

"Han dog naken och berömd" säger jag. "Men innan dess hade han snygga jackor."

Så jag köper jackan och vi lämnar affären. Ute på gatan sitter knarkarna och skjuter heroin.

"Herregud, jag skulle verkligen inte kunna arbeta på ett sjukhus" säger Esther. "Jag är alldeles för rädd för sprutor."

"Jag skulle inte kunna jobba på bank" svarar jag.

"Varför inte?"

"Jag är alldeles för rädd för höga räntor."

under radarn

Och när jag ändå har mina läsare från Venezuela på tråden, vill jag ta tillfället i akt att berätta för Er att Stockholm Under Ytan kommer över för en session under nästa vecka. Det har ju hängt lite i luften, men nu kan jag bekräfta att flygbiljetten är säkrad. Vi möts där vi avtalade; bakom bensinmacken klockan 14 Er tid.

Jag landar i Caracas ett par timmar tidigare, men är tacksam om jag får checka in på hotellet först och byta om till linnekostym. Säg till om detta är ett problem för Er så ska jag försöka ordna det. Jag vill absolut inte ställa till med något problem.

Innan vi sätter oss ner med mr. chavez behöver vi gå igenom ett par frågor. Jag vill inte att vi går in i en förhandling oförberedda.

1. Är alla finansiärer fortfarande med på tåget?
2. Hur blir det med "utflykten" till Maracabiosänkan?
3. Saltlakrits, vem känner sig ansvarig?
4. Inspelningsutrustning, gaffatejp, vem bär bandspelaren innanför kavajen?

Önskar att vi reder ut dessa frågor innan vi går vidare.

I övrigt kan jag nämna att jag har avstyrt hotet från Alex Schulman. Har ni punkter ni önskar lägga till på agendan så mejla på sthlmunderytan@gmail.com

Tills vi möts: Ligg lågt.

No more Mister Nice Guy

Jag vet inte riktigt hur det här gick till, men plötsligt sover en amerikansk tjej som heter Zoe på min soffa och jag är inte helt nöjd med det arrangemanget. Det är nämligen brorsan som har lurat hit henne från staterna och sen kunde han inte hantera verkligheten som plötsligt bankade på dörren.

”Bara ett par dagar” säger brorsan. ”Jag kommer på något”.

”Du är den sjukaste människa jag någonsin har känt” säger jag.

Brorsan har träffat Zoe i Illinois när han var över för ett tag sedan med en ryggsäck och en gitarr. Om jag har förstått saken rätt så fattade de tycke för varandra och brorsan tyckte att hon skulle komma till Stockholm och bo med honom ett tag. Och det ville hon.

Det är bara det att brorsan ångrade sig när hon väl kom och inte alls tyckte att det var roligt att behöva prata ett annat språk hela dagarna.

”Allting är bara awesome och amazing. Jag pekar ut Slussen för henne och hon utbrister fantastic”.

”Jag tänker inte lyssna på den här skiten” svarar jag. ”Du får hyra in henne på ett hotell tills hon kan komma ombord på ett flygplan”.

Brorsan visar med en gest att hans byxfickor är tomma.

”Du behöver inte visa henne runt. Hon behöver bara någonstans att sova”.

”Hon får sova hos dig! Fattar du?”

”It is out of the question” svarar brorsan, tydligen rätt påverkad av Zoe. ”Det är sånt här som blodsband är till för. Vi är familj. Jag är ditt kött och blod”.

”Berätta aldrig det offentligt är du snäll. Jag vill försöka mörka det i resten av våra liv”.

Men Zoe bor nu sedan två nätter på min soffa. Hon vet att jag tycker att hon är i vägen men hon vet också att jag inte klandrar henne. På dagarna driver hon runt på museer i Stockholm och på kvällarna bjuder jag henne på sill och potatis och försöker lätta upp stämningen. Zoes hjärta är krossat av min lillebror, den skiten.

Den tredje dagen möter Zoe mig i porten när jag kommer hem från jobbet. Hennes händer är bandagerade. Hon grimaserar. Vi går upp i lägenheten och hon tar bort bandagen och visar mig. Hon har tatuerat knogarna.

R.O.C.K på ena handen. R.O.L.L på andra.

”It´s my souvenir from Sweden” säger hon. Jag nickar och förstår att den här trippen har betytt något för henne trots allt.

”So what are you going to do now”? frågar jag.

“I´m going back. Then I’ll start my band. Make a record. Your brother´s going to regret himself one day”.

“I know” svarar jag. “He will”.

Och så kör jag henne ut till Arlanda och kramar om henne och det är sista gången jag kommer att se henne. Tror jag. Hon slänger sin väska över armen och går bort mot incheckningsdisken. Jag tänker att Stockholm blir lite fattigare utan Zoe.

Senare samma kväll ringer brorsan. Han sitter fast på ett tåg mellan Örebro och Stockholm.

”Har hon åkt? Skönt” säger han. ”Jag fick ingen feeling”.

”Ring inte mig mer” svarar jag. ”Du har inget hjärta i kroppen”.

”Lägg av, det är synd om mig. Tåget har gått sönder och vi sitter fast på spåret sedan en timma tillbaka. Jag har ingen aning om när vi kan komma igång igen. Hur tycker du att jag ska komma hem?”

”Jag föreslår att du leviterar” säger jag.

Jag vill byta mina gamla vänner mot nya

Det är nya tider på Karlbergsvägen för Leon som har blivit pappa mot sin vilja. Inte så att han inte ville ha barn. Men kanske inte just nu. Kanske senare.

Han ringer till mig var och var annan kväll när resten av familjen har somnat och beklagar sig. Jag lyssnar tålmodigt och försöker få honom på bättre tankar. Vad ska man göra? Vänner är till för sådant har jag hört.

”Barnvagn för åtta tusen” säger han lakoniskt. ”Vad är grejen?”

”Det har funnits månader när du har lagt åtta lakan på krogen” svarar jag. ”Tiderna förändras”.

”Fick kostymen nerspydd igår också. Kemtvätt på det”.

”Vad gjorde du i kostym en tisdag med ditt barn i famnen?”

”Jag skulle bara pröva den för det var så länge sen. Jag har blivit fet upptäckte jag, så kemtvätten får både tvätta den och lägga ut byxorna i midjan”.

”Så du satte på dig en kostym på prov hemma och sen tog du upp ungen som kräktes?”

”Jag grät mig till sömns. Om jag ens somnade” säger Leon.

”Vad är det med alla mina manliga vänner?” undrar jag rätt ut i luften. ”Ni har alla blivit så gnälliga. Jag får ingen luft”.

”Håll käften. Tids nog får du väl se själv”.

”Jag är steril, Leon”. Suck. ”Det var därför Pernilla gick vidare, remember?”

”Jag blir pappa och stelnar i lederna och min lillasyster söker till Big Brother. Kan du fatta?”

”Det skiljer faktiskt rätt många år mellan er” svarar jag.

”Hon gick vidare till intervju med TV-teamet och fick frågan vilken sexuell läggning hon bekände sig till. Och vet du vad hon svarade? Poliser!”

”Det låter som att hon skulle kunna ta sig hela vägen”.

Det hörs barnskri i bakgrunden. Leons fru Anna ropar efter honom att ta barnet. Leon suckar.

”Fan jag måste sluta. Jag ska ge ungen två Treo Comp och en dansk skalle så hon somnar”.

”Bara en sak innan vi lägger på. Vad är det här med att Anna och du har gemensam mejladress nu för tiden?”

”Vadå det är väl praktiskt?” säger Leon.

”Någon måste ta debatten om par som har gemensam mejladress”. Jag andas djupt. ”Det verkar bli jag som får göra det”.

Leon blir sur och vi avslutar samtalet. Jag tänker att jag ska lägga mig i soffan och bara glo på TV och upptäcker att jag redan ligger i soffan. Så bra då.

Fem minuter senare får jag ett sms från Leon: Vet du var någonstans man kan köpa en plasthummer?

Förstår att Leon är långt borta. Att det kommer att dröja tills vi kan sitta vid ett bord och tala med varandra som förr. Om det ens kommer att hända. Jag tänker att jag borde börja umgås mer med hans lillasyster i stället. Hon känns mer uppdaterad.

Elektronisk begravning

”Hörde du om Josefins farsa?”

”Nej vadå?”

”Han dog ju för ett par veckor sedan”.

”Vad trist”.

”Han reste ju över hela världen och det var många som ville komma på hans begravning men de hade inte tid. Så hans fru satte upp en kamera och streamade hela ceremonin”.

”Så folk kunde se begravningen var de än befann sig i världen? Vad omtänksamt”.

”Mmm. Fast hon tog betalt. Pay per view”.

”Det ryktades ju om att han hade gjort henne arvslös, så jag kan faktiskt förstå henne. Något måste hon ju göra för att kunna betala hyran”.

Art Director, formgivare och levnadskonstnär.

Det är tio minusgrader utomhus och jag står endast iförd ett par skinnhandskar uppe på toppen av Hammarbybacken och väntar på att bli arresterad. Detta är mitt sätt att lösa min situation som hemlös.

När inget annat hjälper.

Helikoptrarna cirkulerar runt omkring mig. Jag känner mig som King Kong uppe i skyskrapan i slutet på den där filmen. Om mina armar räckte till skulle jag ta tag i helikoptrarna och dra ner dem till marken.

Helikoptrar påminner mig alltid om åren när jag jobbade i IT-branschen. Vi var kreativa i tjugo timmar i sträck och gick sedan ut på Stureplan och drack Moscow Mules tills ögonen blödde. Sen försökte vi leta oss hem till våra svartkontrakt bland morgonpendlarna som satt med sina morgontidningar och läste. Om oss.

SVD ville göra ett hemma-hos. Jag bad dem boka tid hos min assistent. Sedan instruerade jag min assistent att göra sig oanträffbar. Efter det gick vi ut igen och gjorde om samma procedur med de blödande ögonen. Då hände det att någon ringde efter en helikopter.

Tältsängar på kontoret. Kristallkrona i receptionen. Åka skateboard till personalmatsalen. Knulla i hissen. Be creative. Ja kära investerare, det ska bli. Men först min bonus. Du betalar nu annars lämnar tåget perrongen utan dig.

Folk som hatar nyrika vet inte hur det känns att dra in sjuttiofem miljoner på en eftermiddag.

Inget kvar av det där. Allt placerat i aktier och optioner som blev värdelösa över en vecka. Nu skinnhandskar på toppen av Hammarbybacken. Jag ska inte klaga. Kalla fingrar är det värsta jag vet.

Två patruller är på väg upp för backen från varsin sida. Jag hälsar dem kallt välkomna. Den första polisen som når fram till mig sänker jag med en halvnelson. Sedan ställer jag mig bredbent och väntar in resten av gänget. Handskarna väl synliga.

Komsi komsi.

Jag känner ett stick i ryggen. Någon har skjutit en bedövningspil. I nästa sekund släpper de ut ett stort nät ifrån en av helikoptrarna som landar rätt över mig. Jag är fast. Jag känner mig tröttare. Min plan lyckades. I natt sover jag varmt och tryggt.

Djurvän.

I samma ögonblick som jag sätter dammsugaren mot kuken så förstår jag att killarna har lurat mig. Det är inte alls skönt. Det gör bara ont.

Det gör ont genom tabletterna. Om det kan vara till någon vägledning.

Jag sliter bort dammsugarmunstycket från mitt kön. Det låter plopp när jag gör det. Om inte smärtan hade varit fruktansvärd så hade jag satt dit munstycket en gång till bara för att få höra ljudet igen. Ljud fascinerar mig. En gång i tiden ville jag kanske arbeta med musik.

Jag tror jag var tolv. Min far gav mig ett munspel.

"Blås inte ut" sa han. "Sug in istället."

"Men pappa, jag är ju astmasjuk" sa jag. "Mina lungor duger inte något till. Varför gör du så här mot mig?"

Då slog han mig rakt över ansiktet.

Så jag gav upp mina tankar på musik. Men annars gick det ingen nöd på mig. Jag tog mig igenom åren som barn och blev vuxen. Flyttade hemifrån. Lärde mig alla Bob Geldofs texter utantill. Utbildade mig till frisör. Fick några vänner. Nu bor jag här. Klipper mig själv över vasken i köket.

Silverfiskarna har tagit över badrummet. Jag har inte hjärta att be dem flytta. Jag skiter hellre på jobbet. På helgerna håller jag mig och väntar in måndagen. Offentliga toaletter ger jag inte mycket för. Fastän jag verkligen skulle behöva så kan jag helt enkelt inte förmå mig att låna en kafétoalett. Låt oss säga så här: Vissa söndagkvällar har det varit mycket svårt att komma till ro. Men idag är det söndag. Men idag är det söndag. Men idag är det söndag. Det borde betyda att det är måndag i morgon.

Där andra har bruksångest, ser jag bara lättnad framför mig. Dessutom ger jag de arma satarna inne i badrummet tak över huvudet ännu en vecka. Jag vet inte vad ni kallar det. För mig är det en glädje att kunna dela med mig av det jag har.

Nemas Problemas.

Jag står i duschen och gråter. Hur jag märker det? Jag har inte vridit på kranen med vatten ännu, men ändå faller det vattendroppar på mina fötter. Troligtvis har jag inte riktigt vaknat ännu. Jag brukar ställa mig i duschen för att göra just det; vakna.

Den här kroppen lyder inte mig längre. Den försöker säga mig något.

Min psykolog vill inte längre träffa mig. Hon säger att jag är frisk. Botad. Hel. Men hur förklarar hon då tårarna som jag samlar upp i min kupade handflata? Hur förklarar jag den kupade handflatan? Varför försöker jag samla ihop bevis?

Jag kastade min telefon och min dator i soporna i går. Hörde sakerna krossas fyra trappor längre ner. Nu måste jag ringa min psykolog och försöka tala henne till rätta. Men telefonen ligger hos råttorna.

Jag måste jag ringa försäkringsbolaget och begå bedrägeri. Herregud, även en sjuk människa måste kunna ringa.

Så får jag en snilleblixt. Kroppen verkar inte kunna stänga av tårarna så jag kan lika väl försöka göra något konstruktivt av det. Jag samlar upp dem i ett plasttråg som man gör isbitar i frysen på. När tråget är nästan fyllt ställer jag in det i frysen.

Ikväll tänker jag fylla ett glas med mina frysta tårar och kyla ner drinken framför tv:n. Det kommer att bli som att konsumera en bit av sig själv.

Det är tur att Maran finns, så att någon rider en om natten.

Jag träffar Erik på Riche. Lilla baren. Han höjer handen för att beställa två. Jag hindrar honom.

”Jag har slutat” säger jag.

”Du menar för dagen?”

”Jag pratar om alkoholen” svarar jag. ”Slut. Finito.”

Bartendern kommer fram. Erik beställer två. Bartendern går iväg. Blandar. Kommer tillbaka. Ställer glasen på disken. Ett framför Erik och ett framför mig.

”Berätta mer” säger Erik.

Suck

”Jag vill vakna upp på morgonen och komma ihåg mina drömmar” säger jag.

”Varför det? Det är väl mest mardrömmar ändå?”

”Spelar ingen roll. Jag vill komma ihåg dem.”

”Själv drömmer jag om att ha en dröm.” svarar Erik och höjer sitt glas för en skål.

”Men du lever i alla fall i en drömtillvaro.”

”Tänkte sadla om till drömtydare” säger Erik. ”Vad tror du om det?”

”Då lägger jag mig på din soffa så får du tolka mina drömmar” säger jag och höjer glaset med viss tvekan.

”Vilket drömscenario” svarar Erik.

Dj:n. lägger på Dream baby dream till vår ära.

Dream baby dream
Dream baby dream
Dream baby dream
Dream baby dream
Forever

Återföreningen på Big Ben

Jag har gått och klippt mig inför giget på Big Ben. Det var dumt.
Jag ville se cool ut i håret men tyvärr liknar jag mest Lars Adaktusson.
När brorsan får syn på mig säger han att han inte längre kan låna ut basen.

"Den går inte att ha på scen efter att du har burit den i den där frisyren" säger han.

Och han har rätt. Jag får hyra en bas hos Halkan´s i stället som en kompis får hämta ut.

Så jag tar på mig en cowboyhatt och spexar till det. Men ingen skrattar. En tjock långtradarchaffis häller en starköl över sångarens skor när han önskar Hotel California.

"Vi är inget coverband" säger vår sångare. "Vi spelar bara våra egna låtar."

"Ni borde spela andras låtar" säger långtradarchaffisen. "Andras låtar är bättre än era."

Och han har rätt. Alla har rätt. Vi har fel.

Jag känner det så tydligt när jag står i baren efter giget och hoppas att någon ska komma fram.

Det gör en tjej. Ganska snygg. Midjan intakt trots sin försmak för grillbiff. Hon lutar sig fram mot mig.

"Är det mjäll du har på axlarna eller häller de konfetti från taket?" frågar hon mig.

William kommer fram.

"Det gick otroligt bra ikväll" säger han. "Vi borde ut och spela igen. Som förr."

Rock´n roll is here 2 stay, eller var fan la jag bilnycklarna?

Greger smetar på hamburgerdressing på mackan och går ut i garaget där vi har ställt upp våra instrument. Så hänger han på sig basen och glufsar i sig kaloribomben utan att ta någon notis om oss som står runt omkring och ser äcklade ut.

"Inte spela bas med mat i munnen" säger Love.

Greger kan inte prata. Det hänger dressing i mungiporna på honom. Han slickar av fingrarna och visar att han är redo att köra igen. Men jag har tappat lusten.

"Strängarna blir flottiga" säger jag. "Jag har faktiskt lånat basen av lillebrorsan."

"Ska vi spela eller ska vi gnälla?" frågar Greger.

Vi har samlats i garaget tio år senare. Nästan på dagen. Bandet gick i graven för tio år sedan. Dags för reunion. Dags för medelålder.

"Kan vi inte bara skita i det här och supa istället?" föreslår William.

Han har alltid varit den mest företagssamma av oss och takterna sitter i. Jag är beredd att hålla med honom. Det här med att repa för en kommande spelning på Big Ben är en dålig idé. Att repa är en dålig idé. Big Ben är en  usel idé.

"Kom igen nu" säger Greger. "Jag måste köra hem snart och byta av Johanna. Hon har haft Wilma hela dagen. Jag är faktiskt jämställd."

Jag tittar mig omkring på mina gamla bandkompisar. Tiden har gått. William har fått rökrynkor. Jag har lagt på mig trivselvikt. En gång i tiden skulle vi ta över världen.

"Vet ni" säger jag rätt ut i rummet. "Vi måste göra spelningen på Big Ben."

"Varför då?" undrar William.

"Jag måste gå samma väg som ni killar. Jag måste också skaffa familj. Ungar. Och jag misstänker att Big Ben är min sista chans att göra det innan dörren stängs."

"Det är okej att hon är alkis bara hon är lättfotad, menar du?" fortsätter William.

Jag nickar och håller fast Williams blick samtidigt som jag försöker räkna hur många rynkor han har fått sedan jag såg honon sist. Jag tappar räkningen efter trettiosex.

under ytan

Stockholm Under Ytan gör ett uppehåll nu för att försöka skriva en längre historia.

Tack för att du har läst. För att du har kommenterat. För att du har mejlat.

Tack också till människorna som har befolkat dessa texter och i många fall finns på riktigt. 

Mejla mig gärna på sthlmunderytan@gmail.com

Du kan också skriva dina kontaktuppgifter i kommentarsfältet här nedan så skickar jag ett mejl när det finns nya texter.

Jag tar gärna frilansuppdrag om någon önskar. Skriv ett mejl i så fall.  

Det börjar nu.