Alla refuseringars moder.

Problemet med hans personlighet, var att han inte hade någon fantasi. Så därför, när han lade fram ett par noveller till mig och bad mig läsa dem, så anade jag att det skulle bli en mardröm. Vilket det också blev. Det stod ingenting där som lockade, tvärtom, han berättade vidriga historier om hur han tände på katter.

"Det här måste vara på riktigt", sa jag till honom. "Du har ingen fantasi, du har inte hittat på det här."

"Klart jag har. Jag är författare."

"Nej, du är inte författare. Du är en kille som vill vara författare."

"Elakt."

"Sluta skriv. Du kan aldrig bli bra. Du har andra kvalitéer."

"Jag har skickat in novellerna till Metallarbetaren som har utlyst en tävling."

Två veckor senare ringde chefredaktören för Metallarbetaren. Jag var där när det hände.

"Jag har övervägt att polisanmäla dig", sa chefredaktören till honom. "Du har problem och jag tror att du ligger med katter, vilket är olagligt. Skicka aldrig något till oss igen och SKRIV INGET MER ÖVERHUVUDTAGET."

De la på.

"Nå?" sa jag. "Tror du mig nu då, när jag säger att du inte är författare?"

"Okej okej okej jag fattar. Jag måste jobba hårdare med min konst, jag är missförstådd."

"Du är inte missförstådd. Du är polisanmäld!"

"Redaktören på Metallarbetaren gjorde aldrig det. Han hotade bara att göra det om jag skrev något mer."

"Fantastiskt", sa jag. "Då är det väl bara att sätta sig och skriva mer, så är vi av med dig."

Sedan dess har jag aldrig mer fått läsa något av denna författare.

 

Twisted Sister

Men sedan missade jag bussen, bara för att jag stod för länge framför spegeln och hade ambitioner med min frisyr och därför fick jag traska halva vägen i snöslasket och moccaskorna som min älskade gav till mig i ett svagt ögonblick blev förstörda.

Jag vrickade foten på jobbet men fick inte gå hem. Chefen skällde ut mig och sa att jag var oansvarig som skadade mig, när vi hade så mycket gäster och det fanns så mycket brickor som behövde plockas bort så att gästerna fick någonstans att sitta. Jag grät på toaletten, rökte en cigarett, räknade sekunderna.

På eftermiddagen låg det bara räkningar på hallgolvet när jag kom hem. Jag loggade in och lade in dem på rätt datum, men visste inte hur jag skulle få ihop några pengar för att kunna betala dem. Sedan ringde P och bjöd mig på en öl nere på Rabarber. Camilla Henemark var där. Hon var ledsen, mer ledsen än någon annan jag tidigare sett, men bartendern sa att jag inte skulle bry mig om henne, för det var det ingen annan som gjorde.

P hade sagt upp sig och tänkte flytta till Sardinien. Jag undrade om jag kunde få en öl till innan P gjorde slag i saken och det kunde jag. Sedan gick jag hem igen.

"Det är konstigt att du bor i Stockholm", sa P när vi pratade på telefon samma natt. "Du gillar inte folk, så varför bor du i en storstad?"

"Fast jag bor i Vasastan i alla fall", svarade jag. "Det är den stadsdel där människor hatar varandra allra mest, så jag är bland likasinnade. Det är därför vi har valt just Vasastan; för att vi tycker så illa om andra människor."

"Sardinien finns där ute" sa P. "Kom dit när du behöver något annat."

Till sist lyckades jag somna, fast oroligt, för jag skulle halta iväg till jobbet nästa morgon igen, det visste jag. Jag vaknade i gryningen och klev upp. Men sedan missade jag bussen, bara för att jag stod för länge framför spegeln och hade ambitioner med min fris

Låna boken.

Textsamlingen går att låna via Elib. Gör det.

Stockholm under ytan.

 

Nättroll

Nättrollens årliga sammankomst, hålls denna gång i radiopratarens vardagsrum; han med skägget och lockarna och skinnväskeansiktet. Åtta personer är samlade.

"Och så säger de att vi är så många fler", säger skinnväskeansiktet till de församlade.

"Dom skulle bara veta", svarar en man som är misstänkt lik Alex Schulman.

"Jag äger en hel serverhall i Botswana, som bara spottar ur sig hatfulla kommentarer hela tiden", säger en kvinna som är misstänkt lik en programledare på TV5. "Jag har förlorat kontrollen över maskinerna. Nu lever de sitt eget liv och attackerar allt och alla."

"Nu är det som det är", fortsätter han med skägget och lockarna. "Om alla håller käften så kanske mötet kan börja."

"Vi hamnar löjligt mycket i fokus just nu", säger nättrollet som på pricken liknar Alex Schulman. "Det är inte rättvist. Jag har inte tid, för jag måste skriva en bok som ska innehålla en massa klädsamt självförakt."

"Okej okej okej" säger kvinnan som är fruktansvärt lik programledaren på TV5. "Kan vi få första tjing när du är klar? Morgonsoffa och kärleksfulla frågor. Inget annat."

"Lova att du ställer några kritiska frågor till mig", fortsätter personen som omöjligt kan vara Alex Schulman, men som är så lik honom så att det känns läskigt. "Skicka mig frågorna i förväg bara, så att jag kan förbereda mig. Sedan låter jag svaren hänga i luften ett par sekunder, så att det verkligen ser ut som att jag funderar och tänker till. Det blir bra TV."

"Det känns inte som att ni tar det här på allvar" säger skinnväskan. "Ni bara snackar jobb, när vi egentligen är här för att utveckla våra trollpersonligheter."

"Ni andra då?" säger kvinnan som bara måste ha något med TV5 att göra. "Ni säger inget."

De andra skruvar på sig. Ingen säger något. Ingen vill ge sig till känna. Till sist är det någon som ändå öppnar munnen.

"Kan vi inte ta det här via nätet? Jag kommer mer till min rätt där" säger en man som faktiskt har stora likheter med ett troll.









 

Döm alla män till dödsstraff

"Yes", säger Amanda, "det är det senaste."

"Dödsstraff känns så....hur jag ska uttrycka mig...så åttiotal, kanske."

"Pendeln svänger alltid. Allting kommer tillbaka på modet igen."

"Så i vilket land får alla män dödsstraff?" frågar jag.

"Inte vet jag. Jag läste om det på familjeliv.se."

"Vadå? Ville skribenten ha det så i Sverige då?"

"Ja."

"Varför läser du sån skit?"

"Varför läser du DN?"

"Nej det förstås."

Tystnaden är monumental. Jag känner inte Amanda längre. Hon tänker samma sak om mig, det ser jag ju.

"Jag fattar inte att du kan ha blivit så bitter och en sån bakåtsträvare", säger hon. "Du som har en karriär och till och med har rätt snygga kläder."

"Du, jag försöker bara leva ett helt vanligt liv. Jobba, ha en fru, träna lite, hålla mig uppdaterad om vad som händer i världen och så vidare. Jag är inte bitter."

"Familjeliv är det nya Flashback, det är allt jag kan säga", grymtar Amanda och visar klart och tydligt att hon vill gå.

"Så bara för att jag hamnade i fyllecell för två veckor sedan så förtjänar jag dödsstraff, tycker du? Är det så jag ska tolka dig?"

"Det är så du ska tolka mig", säger hon.

Hokus pokus

Något gick fel när jag var din assistent i kistan uppe på scenen. Du hade sagt åt mig att inte vara orolig, allt var fejk, du skulle inte såga mig i två bitar på riktigt.

Men det gjorde du.

Jag kände hur sågen klöv mig. Jag försökte skrika men det hördes inget. Publiken skrattade och applåderade.

The show must go on osv osv etc etc.

Nu ligger jag här på Danderyd. Det som är kvar av mig. Min övre halva. Benen borde också vara här, men ambulansen som skulle ha kört hit dem hade fel på låset till bakdörrarna. Mitt under färden så öppnades dörrarna och nederdelen av mig ramlade ut på körbanan. Allt blev bara mos.

Simsalabim, så att säga. 

Nytt manus.

Fått tillbaka manus från förlaget. Haft möte med redaktör. Nu börjar nästa arbete, att förstärka vissa delar, stryka, rätta till.

Det var på skakiga ben jag satte mig i möte och fick domen. Nu efteråt känns allting fint, jag vet att det kommer bli en fantastisk liten bok.

Förlaget köpte också pocketrättigheterna för Mannen utan ryggrad, men den kommer ni få vänta på, det dröjer.

Kan inte avslöja titel osv ännu.

/P

På dårhuset intet nytt.

Maria lyssnar på glättig popmusik hela dagarna och bakar bullar i sitt kök. Det är knappt så hon märker att jag kommer på besök. Jag ringer på, men hon hör mig inte, så då känner jag på dörren och den är öppen. Jag kliver in i tamburen, men hon har fortfarande inte märkt mig. Hon går omkring i sitt förkläde och nynnar med i en Katy Perry-låt.

"Det är bara en avledningsmanöver för att slippa lyssna på mitt inre" säger hon senare när vi fikar vid hennes köksbord.

"Vadå? Mår du också kass?"

"Vadå också? Känner du fler?"

Vad ska jag svara på det? Det verkar som om hela min bekantskapskrets faller ihop just nu och alla ringer till mig och ber mig komma över med blåbärskräm och tröst. Jag säger att jag inte hinner med allt och alla, det blir inget över till mig själv. Även om det är jobbigt att veta att folk inte mår bra.

"Allt som jag tror är mitt liv, är egentligen bara drömmarna hos en mentalpatient som ligger i koma."

"Det där begriper jag inte, men du behöver inte förklara" säger jag.

"Du vet, de håller på att riva upp gatan här utanför" säger hon. "Den nya tunnelbanan ska ju gå under mitt hus typ."

"Jaha."

"Jag stod och stirrade på när de arbetade tidigare idag. I timmar stod jag där, tills en av byggjobbarna körde iväg mig. Jag blir löjligt glad av att titta på maskiner som krossar sten, gör flis av trä och tuggar sönder hårda saker som bilar och motorblock."

"Har de sådana maskiner ute på gatan då?"

"De hade maskiner, så mycket kan jag säga. Så jag stod där, helt överlycklig. Nu vill jag bara gråta."

"Dina bullar är underbara."

Sedan går jag. När jag kommer ut på gatan håller arbetarna på att avsluta dagens kneg. Det är nästan som att jag känner dem, så jag hälsar. De hälsar tillbaka, men tittar förvånat efter mig. Jag sneglar på klockan. Ser att det fortfarande finns tid att hinna till apoteket, för att hämta ut receptet till Greger som jag lovade.

Lena sadlar om och blir doktor.

Lena är asförbannad när hon ringer mig.

"Jag ringer från Classes telefon" säger hon. "Min har laddat ur."

"Jaha."

"Hur fan tänker mobiltelefontillverkarna när de inte har SAMMA LADDARE TILL ALLA TELEFONER OAVSETT MÄRKE?"

"Jag kan inte vara säker, men de har säkert en tanke med det" svarar jag.

"MIN HAR LADDAT UR JUST DÄRFÖR."

"Sluta skrik är du snäll, jag har så ont i huvudet."

"Vadå? Vad är det med dig?"

"Nej men jag har bara haft ont i huvudet i två dagar och det går inte över."

"Är det cancer?"

"Lägg av Lena. Jag orkar inte."

"Men svara ärligt."

Jag suckar tungt.

"Hur ska jag kunna veta det?"

"Ja JAG vet inte" svarar hon.

Vi sitter tysta båda två. Säger inget mer. Efter en tyst minut säger Lena:

"Jag tror absolut att du är sjuk, men inte i cancer, utan av en mer psykisk karaktär."

En hund känner igen en hund.

Greger och Vendela har fått barn för sju månader sedan och Vendela har haft svårt att ses på hela den tiden, trots att jag har tjatat på henne.

"Även om du har fullständig familj nu och allt är en bubbla, så måste du ändå underhålla dina vänner. Vad händer om Greger gör slut?"

"Du har rätt" säger hon och så ses vi på Rabarber en kväll.

"Vi har inte legat med varandra sedan Göran kom" säger hon.

"Det kan vara lite problematiskt att komma tillbaka" svarar jag. "Det har man ju hört."

"Hade du och Isabelle sådana problem efter barnet?"

"Nej. Isabelle är....speciell."

"Greger vill i alla fall att vi bestämmer gemensamt att vi inte ska ha sex på ett halvår från och med nu."

"Varför då? Ni har jag redan suttit i karantän i sju månader säger du?"

"Jo, men då kan han sluta hoppas, säger han. Så vet han vad som gäller."

"Varför just sex månader? Varför inte sex år? Eller tjugo år?"

"Det är inte roligt" säger Vendela och ser trött och ledsen ut.

Jag går och hämtar två nya öl i baren. Kommer tillbaka och ställer en framför henne.

"Säg inte att han har hundögon varje kväll också" säger jag. "Att han tiger och tigger och lider med stora hundögon och nu spelar han ut sitt sista kort; att ni ska ta ett uppehåll."

"Hur kan du veta att han har hundögon?"

 

Enstaka sekunder av liv.

Det var ett skitgöra men någon måste ju.

Vi tog tåget tillsammans ner till Malmö och sedan en taxi direkt till den adress vi fått tips om. Det var du som fick sparka in dörren, jag var bara med som förkläde, som legoknekt. Jag ville vara ditt stöd om du skulle bryta samman, men egentligen kände jag mig inte ett dugg stark. Tvärtom, jag var livrädd för vad som skulle finnas bakom dörren.

Ingen var där. Lägenheten var tom, men det fanns tydliga spår av aktivitet, någon eller några hade varit där inte alltför länge sedan. Omkullvälta stolar, trasiga flaskor, ett fönster som stod och slog. Vi letade efter spår, en tröja, ett par byxor, vad som helst som kunde berätta för oss att hon verkligen varit i lägenheten. Men nej.

Du grät men ville inte ringa polisen. Det finns ingenting att anmäla sa du. Vi vet inte vilka som bor här. Det är vi som är inbrottstjuvarna.

Så lät du mig ringa samtalet, äntligen, till mina kontakter. Jag såg skräcken i dina ögon och jag förstod den. Det var alltid dåliga nyheter att blanda in mina kontakter. Men just nu var de vårt enda hopp.

Hitta henne sa jag. Hitta henne och ta hand om henne så får ni betalt. Om ni dessutom hittar den som har hållit henne fången och för den personen till oss så blir det ännu mer betalt.

Jag lade på. Du tittade på mig. Hur ska vi kunna betala? frågade du. Jag vet inte svarade jag. Vi kommer att vara satta i skuld. Men det får ordna sig.

Sedan kunde vi bara vänta. Vi åkte över vattnet till Köpenhamn. Försökte tänka på något annat, även om jag hela tiden var medveten om var jag hade telefonen, väntade på att den skulle vibrera i kavajfickan. Det fanns ögonblick när du kunde skratta. Enstaka sekunder av liv. Efter två dygn återvände vi till Malmö. Fortfarande ingenting. Jag vågade inte ringa. Ville inte veta.

De ringer när de ringer sa jag.

Hur kan du veta det? frågade du.

Det gör de alltid svarade jag.


 

Fick ett läsarmejl

Jag gillar när ni skickar bilder. Mer sånt. Den här gången är det någon som varit på Tranan och plåtat inne på muggen.

Duktiga läsare, som sätter upp stickers på Mannen utan ryggrad.

 

Vilket driv, Kassie

Kassie ringer mig från Brooklyn och jag kan höra att hon är hög på meth och tändargas och inte kan sätta samman två meningar till något begripligt.

"Jag sa ju åt dig" säger jag.

"Men det är otroligt" svarar hon. "Jag går omkring i Brooklyn och nu har jag kommit på att jag ska skriva en roman."

"Om Brooklyn?"

"Det ska bli en uppföljare på din bok" säger hon. "Jag fortsätter på Mannen utan ryggrad, tar vid där du slutade."

"Kom hem nu. Allt är förlåtet."

"Men jag har träffat en bokförläggare. Han är snygg och snygg och snygg."

"Förra veckan skulle du måla en fasad med fortsättningen på sista smörjelsen" säger jag. "Hur blev det med det?"

"Någon rev huset. När jag kom dit med färgerna så var huset borta."

"Du kan inte ha gått vilse?"

"Jo."

"Nästa vecka, vad gör du då?"

"Funderar på att starta ett litet lokalt ölmärke här i Brooklyn. Vad tror du om det?"

"Det är redan gjort."

Kassie suckar och lägger på i örat på mig. När jag försöker ringa upp igen så svarar hon inte. Jag vet inget mer om Kassie, men jag lovar att jag ska hålla er uppdaterade efter nästa gång vi har talats vid.

Så började ditt äventyr.

Allting kändes stöpt i samma form och du tänkte att bara du äntligen får flyga bort, till ett annat land, där du kan vara en annan, en okänd, så blir det bra. Du kan börja om, bli någon ny, någon bättre än nu.

Det var en klassiker, du ville göra samma resa som generationer före dig, vart som helst, kanske till Indien, eller Amerika, eller Mellanöstern. Destinationen spelade mindre roll, det var din egen förändring som betydde något. Du skulle visa dem hur en förvandling kunde gå till, du skulle komma hem igen med annan glöd i ögonen. Folk skulle stanna upp och säga du känns så annorlunda, har det hänt något? Nej, inget har hänt, kunde du säga, det är bara det att jag lever i ett parallellt universum än du/ni. Inget allvarligare än så.

Så du sålde alla möbler, sa upp lägenheten, sa hejdå till dina arbetskamrater, packade en ryggsäck, tog några sprutor, läste på om kontinenten, förberedde dig. Och så kom dagen. Du hade femhundra kronor i kontanter som du gav till taxichauffören när du kom fram till Arlanda.

"Du får lite dricks" sa du. "Jag kommer inte att behöva några svenska pengar på väldigt länge."

Ovanför molnen kunde ingen längre säga nej eller stoppa dig. Du var slutligen på väg. Allt skulle ordna sig. Inga mer hånfulla kommentarer, aldrig någonsin, nu började ett nytt liv.

Planet tog mark i Qatar och i samma ögonblick som hjulen mötte landningsbanan, reste sig två män upp och drog vapen. Du hann knappt tänka. Ni blev ihopfösta längst bak i planet och en av männen riktade sin pistol mot er. Strax därefter lyfte planet igen, med alla ombord.

Så började ditt äventyr.

De tre mest lästa inläggen genom åren.

1. http://stockholmunderytan.blogspot.se/2011/03/det-har-maste-vi-gora-om-nasta-helg.html

2. http://stockholmunderytan.blogspot.se/2010/11/tro-inte-att-du-kommer-undan.html

3. http://stockholmunderytan.blogspot.se/2011/05/jag-maste-sluta-jobba-pa-riche.html

Att ge upp kan också vara kreativt.

Erik bytte från Blogger till Wordpress men kände sig ändå inte nöjd.

"Det är konstigt" sa han. "Jag måste ju fortfarande fylla sidorna med nåt slags innehåll. Det har inte förändrats."

"Nej det är jämna plågor" svarade jag.

"Vet du? Nu har jag startat och haft och lagt ner ett band. Skrivit ett manus till en film. Skrivit en bok. Gjort scenografin till fyra pjäser på Stadsteatern. Och sytt kostymerna till en uppsättning på Dansens hus."

"Grattis."

"Ändå är hålet i själet intakt. Inget hjälper. Jag tänker utbilda mig till kock istället."

"Ja det kanske är bättre."

"Det tror jag inte, men det får tiden att gå i alla fall."

"Vad är det som lockar dig med matlagning."

"Inte ett skit. Stå där över rykande grytor och få matos i håret. Skulle det vara något?"

"Men varför gör du det då?"

"Som jag sa: Detta är vägs ände. Jag vill inte skapa mer. Jag vill steka fiskpinnar till utarbetade byggnadsgubbar som ska ha lunch halv elva på förmiddagen och få komma hem klockan två på eftermiddagen och somna framför daytime tv."

"Det låter som att du kommit till insikt."

"Lev ett par år till så får du själv se."

Rullgardinen är redan på väg ner igen

Jag har blivit plågsamt medveten om skillnaderna mellan folk efter resan. Hur olika vi lever, vilka olika förutsättningar vi har redan när vi föds. Inget konstigt med det, så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Jag har sett det tidigare, på varje resa, jag fick inte se något nytt denna gång. Men jag tror att det har med barnen att göra; att jag själv har blivit far. Det går djupare då, när jag ser en familj som bor på gatan i sin egen skit och lever på allmossor från turister. Indierna själva är inte så pigga på att dela ut tiggarpengar, det får turisterna syssla med.

Orättvist. Det är ordet jag söker. Jag säger ofta till mina ungar att livet inte är rättvist, när de tjafsar om vem som fick mest glass. Fast det betyder något annat. Det är inte samma sak som att födas i rännstenen och aldrig gå i skola.

Det värsta var att jag gav allmossor för att bli av med dem runt omkring mig. Jag ville inte ha deras löss. Om de fick tio rupees så gick de sin väg, till nästa gatuhörn och jag kunde lugnt strosa vidare och titta i skyltfönster och när det blev för varmt kunde hela familjen glida in på ett luftkonditionerat café och beställa något kallt från menyn.

Jag drömmer fortfarande om den där Burberry-rocken. Jag vill verkligen ha den. Jag tycker att jag är värd den. Men det vore fint om flickan som bar på sin lillebror i gathörnet i Chaudy fick gå i skolan istället för att tigga. Det ena behöver inte förta det andra.

Detta är inte mycket till världsförbättrartext. Jag har inget att erbjuda. Jag tillåter snart mig själv att falla tillbaka ner i glömskan, det är så jag fungerar, jag har nog med mitt. Måste skriva vidare, måste jobba vidare, måste hinna med bussen, måste gå på banken innan tre.

Det är bara att hoppas att hjärtat håller.

 

Mental härdsmälta.

Så det blev faktiskt den sista januari och ljuset skulle återvända till Stockholm ännu en gång, du skulle få möjlighet att hänga av dig kläderna i garderoben, ställa undan vinterkängorna och kunna gå ner till Seven Eleven i bara skjorta och köpa dina cigaretter.

If winter comes, can spring be far behind?

Mycket afrikanska electroclashsynthar hemma i Vasastan just nu. Jag skojar inte. Vart går man när rocken och discon och popen och folkrocken och dansmusiken inte längre säger något? Svar: Till Afrika.

Om jag hör någon mer - någonsin - sitta i en bar och säga att Stockholm är en mycket ängsligare stad än XXXXXXXXX (valfri stad som personen som säger sig gilla mer än Stockholm) så spyr jag. Hur orkar folk vara så förutsägbara? Finns det ingen som kan vara nöjd med det den har? Mänsklighetens förbannelse, nerkokat till en självbiografisk monolog vid en bardisk.

Startar en podcast som heter "Boogie till kaffet." Missuppfattningen här är att du tror att det är jag som spelar boogie, men det stämmer inte. Det är jag som serverar kaffet. Boogien får du spela själv, hemma.

Nonsens, my dear Watson.

 

onsdag, säger du

Hon är en sån där som kan ta hela ditt liv på en vecka och lägga i sin ficka.
Var inte orolig, du kommer inte undan.

Patricia Highsmith skrev saker för femtio år sedan som håller än idag. Glöm inte det, gott folk.

Tog en promenad genom Vasaparken och lyssnade på låten som håller på att krossa mig. Det är märkligt, det kommer alltid en ny låt som verkar sammanfatta exakt hur jag känner mig, när jag som mest behöver det. Jag gissar att det är en gåva.

Borde det inte kännas mer när manuset går mot sitt avslut? Är tystnaden i själen i själva verket en varningsklocka? Det gäller att vara vaksam.

Jag återkommer.

/P

att sjunka genom molnen, att älska trots att världen är som den är

"Sisten ut är ett ruttet ägg" skrek jag åt affärsmännen i flygkabinen när vi landat på Arlanda. Det fick fart på dem.

"Varför gjorde du så?" frågade min fru.

"Jag gillar att leka lekar, det vet du."

"Men du kan inte kriga mot hela världen hela tiden. Allting blir en konflikt i det lilla, du vill inte passa in, du gör allting omöjligt."

Snösjoken låg längs vägen in mot stan; allt var grått eller kanske inte ens det, snarare färglöst och genomskinligt. Nedfruset.

Det här är mitt land. Det här är min stad. Det är här jag lever. Det är här jag vill leva, även när jag inte själv tror det.

"Vet du" sa jag till min fru i taxin, "det enda jag vill ha är en ny skiva med José Gonzalez."

"Du måste skriva färdigt din bok också. Du behöver pengar."

"Du behöver pengar" svarade jag.

Jag såg på henne i baksätet. Det fanns ingen som hade berört mig djupare i mitt liv än hon. Då. Och fortfarande samma sak, trots snösjoken.

"Ni ser ut att ha haft en underbar semester" sa chauffören när hon svängde in på Odenplan.

Vad som helst för dig, när som helst för dig. Det är sant att det mesta här i världen gör mig ledsen, men inte du, aldrig du.

Jag kunde inte säga det till henne i bilen för radion överröstade oss med reklam, så jag skriver det nu.