Jag skriver berättelser, det är vad jag gör.

Det är inte alltid jag vet om historien jag börjar skriva på kommer att räcka till i slutändan. Om det är en berättelse som läsarna faktiskt kommer att vilja veta av. Kanske var "Mannen utan ryggrad", "Kärleken passerade här en gång" och "Så länge du är min syster" bara tur? Tänk om jag har tappat kraften?

Det här tvivlet är något som jag brottas med från och till när jag skriver. Ibland varje dag, trots att jag befinner mig uppe i ett manus och att det bevisligen blir text producerad, ibland i perioder av livet, när andra saker kräver min uppmärksamhet: brödjobbet, familjen, vännerna. Då kommer oron; jag har skrivit min sista mening, vad finns det mer att säga?

Sedan fortsätter orden att hamna på det vita arket, mirakulöst, och plötsligt kan jag sätta dit en numrering på sjoken av text och kalla dem för kapitel och då vågar till och med jag tro på att det ska bli ännu en bok till slut.

"Vara Frank" kommer ut i mars 2016 på Massolit Förlag AB.

Det är en historia som ligger mig varmt om hjärtat och jag är glad för att boken blev till, trots rätt mycket tandgnissel och huvudbry. Jag har tagit en personlig och emotionell risk för att kunna skriva den uppriktigt, vilket jag nu, en vacker höstdag i Stockholm när löven faller från träden, vet var det enda sättet den faktiskt kunde skrivas på.

Om du väljer att läsa boken så tror jag att du kommer att förstå.

Mer info finns på förlagets hemsida: Massolit Förlag AB

Bästa,

Peo B

 

Gone fishing

Två recensioner.

Bokbloggen Som ett sandkorn: 

 

Så länge du är min syster av Peo Bengtsson

Så länge du är min syster av Peo Bengtsson.

Det här är det stora i vardagens lilla, eller är det tvärt om? Bengtson lyckas att skildra vardagens glädje och sorg på ett sätt som träffar rätt i magen. Det är så här det är, aldrig enkelt.

Bandet mellan William och Betty har alltid varit starkt. De två syskonen fick klara sig själva redan som barn, när föräldrarna svek. Det gick faktiskt bra – ja, över förväntan – men som vuxna har de båda svårt med sina relationer. William har en affär med en gift kvinna. Han vet att han borde avstå, men det förbjudna lockar. Betty däremot tröttnar alltid på sina förhållanden så fort förälskelsefasen är över.
Men när Betty träffar den karismatiske Christian, faller hon pladask. Sakta men säkert glider syskonen isär. Christian vill ha Betty för sig själv, vilket får dramatiska konsekvenser. Frågan är om syskonkärleken går att rädda?

Det är en historia som ställer många frågor men lämnar få svar. Både jag själv och karaktärerna får fundera kring vad som är rätt och fel, och oftast hamnar man någonstans mitt emellan.

Det är lätt att engagera sig i berättelsen och berättar ,det gör han fantastiskt skickligt. Språket är stringent och poetiskt. Lockar in mig i de svåra frågorna och håller mig kvar väldigt effektivt, jag ville inte sluta läsa. På varje sida hittar jag meningar och stycken jag inte vill glömma. Han drabbar mig med sin text. Det är så bra litteratur är.

Jag har tidigare läst hans bok Kärleken passerade här en gång. Också mycket bra på precis samma sätt.

Låna på biblan, köp gärna hos din lokala bokhandlare eller t.ex. hos Adlibris eller Glansholms.  

Bokbloggen Enligt O: 

 

Kärleken passerade här en gång

Posted on 2015/08/04 by enligt O 4 comments

Jag absolut älskar titeln på Peo Bengtssons debutroman Kärleken passerade här en gång, en bok som jag tänkt läsa sedan den var ny och nu äntligen har läst. Den handlar om Samuel som blir lämnad av sitt livs kärlek Johanna. Om familjeliv och om hur det ibland blir vardag utan att man märker det. Kanske ska det få vara nog, men inte om någon drabbas av passionen med stort P, som Johanna gör. Det är som om Johanna inte har något alternativ. Hon vill inte såra någon, men gör det ändå.
Jag tycker om tonen i Peo Bengtssons debut. Han beskriver sina karaktärer med respekt och låter dem förbli mänskliga, oavsett om de rent objektivt kanske gör fel ibland. Alla gör rätt och alla gör fel. Så är det bara. Den som förblir något flyktig är Johanna, men så är det inte heller hon som berättar historien. Samuel blir mer komplex och kanske är det för att han är lik författaren? Med sig själv och en dotter (?) på pocketomslaget, anar jag att det finns en självbiografisk touch.
Det är trevligt att få veta hur Samuel och Johanna träffades och utvecklades både tillsammans och isär. Det är också ovanligt att få läsa om en ganska vanlig, men ovanligt stark vänskap mellan två helt vanliga män som den mellan Samuel och Theodor. Det behövs liksom inte mer och även om Bengtsson ibland är farligt nära att göra sin historia onödigt dramatisk, lyckas han få den att förbli en innerlig berättelse om den ack så svåra kärleken, som kvävs i den långa raden av vardagar.

 

 



 

Med blicken i horisonten.

Bio:

En textsamling, kallad Stockholm Under Ytan. (2012)

Tre romaner:

Mannen utan ryggrad (2012)
Kärleken passerade här en gång (2013)
Så länge du är min syster (2014)

Mer text på Books & Dreams, här: B&D (länk)

Skriver på en ännu icke namngiven fjärde roman, som beräknas komma ut i bokhandeln våren 2016.


Instagram: Brev i exil (Länk, brevroman, läs romanen från början. Att läsa sista bildrutan först tar bort spänningsmomentet.)

                                                               

                                                                Instagram: Peo Bengtsson (Länk)

                                                                Facebook: Stockholm Under Ytan (Länk)

                                                                Twitter: Peo Bengtsson (Länk)

Photo by Ingela Larsson
Båstad, augusti 2015.
 

I nästa liv ska jag bli bollkalle på Roland Garros. I livet efter det har jag ingen aning.

Text hos B&D idag: http://booksdreams.se/peo-bengtsson-anteckningar-text/2015/07/13/i-nasta-liv-ska-jag-bli-bollkalle-pa-roland-garros-i-livet-efter-det-har-jag-ingen-aning/ 

 /Peo

Min tredje roman.

Nu finns "Så länge du är min syster" som pocket.

Formgiven av Emma Graves.

Förord av Pamela Andersson.

 

Recension från Dagens bok:

Peo Bengtsson är en kvinnligare Lena Andersson

Så författaren Peo Bengtsson skulle vara en kvinnligare version av Lena Andersson. Vad pratar jag om? Låt mig förklara: Det är så jag känner efter att ha läst just dessa två författare efter varandra. Hans språkliga formuleringar är precis lika exakta som hennes, får mig att vika hundöron och att skriva ner meningar och uttryck precis lika ofta Får mig att vrida kroppen i avundsvånda på samma vis. Skapar samma obehagliga form av igenkänning som Andersson lyckas med. Med skillnaden att Peo Bengtsson skriver det mjukare. Om jag nu får sätta kvinnlighet till mjukt och manligt till hårt? Det får jag säkert inte men nu var det gjort ändå. Där Anderssons språk är stackato är Bengtssons legato. Där hon hugger av meningar på tvären böljar hans poetiskt men aldrig högtravande över sidor som vänds konstant utan stopp. 

Så länge du är min syster är Peo Bengtssons tredje roman och historien bottnar i bandet mellan William och Betty som alltid har varit starkt. De två syskonen fick klara sig själva redan som barn, när föräldrarna svek. Det gick faktiskt bra – ja, över förväntan – men som vuxna har de båda svårt med sina relationer. William har en affär med en gift kvinna. Han vet att han borde avstå, men det förbjudna lockar. Betty däremot tröttnar alltid på sina förhållanden så fort förälskelsefasen är över. 
Men när Betty träffar den karismatiske Christian, faller hon pladask. Sakta men säkert glider syskonen isär. Christian vill ha Betty för sig själv, vilket får dramatiska konsekvenser. Frågan är om syskonkärleken går att rädda?

Peo Bengtsson är liksom Lena Andersson mycket bra på att göra litteratur av nästan ingenting. Det är inga stora dramatiska svängningar, inga flygplatsjakter eller sprängningar. Det är vardagliga problem, relationer som svider, skaver och smärtar. Och värmer, hettar och vänder. Brusar upp och lugnar sig. Sådant.

Vi följer William och hans förbjudna kärlek till Ulrika. De lånar ett hus i skärgården, går inte dit tillsammans, sitter inte tillsammans på båten. I huset måste han få det ur sig, de starka känslorna han inte kan hejda:

Mitt hjärta slår hårt i bröstkorgen, det känns som om jag riskerar allt. Kanske kommer hon att be mig gå och aldrig komma tillbaka. Hon ligger på sängen och letar efter ord. Vi kommer aldrig att kunna skämta bort det här. Det vill jag inte ens.

Bara så, bara det stycket. Det väller av känslor mellan de få raderna. Han drabbar mig med sin text, Peo Bengtsson. Dialogerna är väl avvägda, författaren är säker i sitt sätt att föra handlingen framåt via dem. Miljöbeskrivningarna korta och ibland helt frånvarande. Vilket också fungerar. Jag har läst Bengtssons tidigare verk och jag tycker nog att det här är hans bästa hittills. Personerna känns nyanserade, jag känner med de flesta utan att tycka om allihop.

Huvudpersonen måste mitt i sitt eget röriga liv röja upp sin mors dödsbo. Tillbakablickarna till barndomen som vävs in i nutiden riktigt bränner i maggropen. Slåss. Som när föräldrarna ska skilja sig och unge William hör en konversation som inte är ämnad för hans öron:

”De kan bo hos dig, om du tror att det är så lätt”, fortsatte mamma. ”Jag vill inte ha det såhär.” Jag uppfattade att samtalet var över. Det var så tyst, jag satt blickstilla och letade efter ljud. Tänkte att hon borde röra sig mot köket, så att jag blev fri och kunde smita in på mitt rum. Så plötsligt förstod jag att hon stod kvar och fortfarande hade luren i handen, att samtalet inte var färdigt, att hon hade mer att säga till pappa.
”Jag vill inte heller ha barnen”, sa hon. ”Men någon måste ju.”

Jag vill inte heller ha barnen. Jag tror att det är en av de mest smärtsamma meningar jag någonsin läst.

/Josefine Lindén, Dagens bok.

LÄNK: Så länge du är min syster

Som gjort för ett skräckfilmsmanus - fast på riktigt.

Det slumpade sig så att jag vågade mig ner i katakomberna under Danderyds sjukhus en gång förra året, eftersom läkaren på Anestesi tipsade mig om två killar som jobbade på Patologen.

”Vet inte hur snacksaliga dom är”, sa hon. ”Du vet, de haltar omkring där nere i mörkret och ser sällan ljuset. Och ännu mer sällan en levande människa.”

Jag gjorde research inför en bok jag ville skriva, en roman i sjukhusmiljö. Allt började med ett samtal runt ett bord på en fikarast, när en läkare berättade en hemlighet för oss alla. Av hänsyn till mänskligheten så hoppar vi över den hemligheten i den här texten, men det var alltså så jag fick min idé och insåg att jag behövde göra research på Patologen.

Man kan vara hur modig som helst när man står i dagsljuset på markplan och är omgiven av läkarrockar som fladdrar förbi, men tro mig, det är en helt annan sak att ta hissen ner till avgrunden och öppna dörrarna till katakomberna under sjukhuset. Lysrören flämtar där nere, korridorerna vilar i mörker en bit bort och verkar fortsätta i all oändlighet. Det är lätt att gå vilse, trots att det är skyltat och då vet vi alla hur det slutar (i skräckfilmerna.)

Men nu var det så att jag behövde kontrollera hur en normal dag såg ut på Patologen och hon på Anestesi sa att det var värt ett försök med Jalle och Anton, som hade jobbat på sjukhuset i evigheter. Ryktet gick att killarna kunde vara stingsliga, men att alla var tvungna att förhålla sig till dem och helst hålla sig på god fot med dem.

”Du vill inte hamna i onåd hos Patologen”, berättade ögonläkaren på femman. ”Då hamnar dina prover längst ner i att-göra-högen och det blir omöjligt att utföra sitt arbete. Jag skickar ner en tårta i kvartalet för att visa min goda vilja.”

Så jag kliver ur hissen med en påse bullar från 7-eleven i näven och börjar leta efter Jalle och Anton. Mitt hjärta bultar i kroppen, jag vet att det är fånigt, men jag är rädd för mörker och kanske får jag för mig att liken ska ligga på rad längs väggarna, med uppsprättade bröstkorgar, i väntan på att Jalle eller Anton ska plocka ut något bakom revbenen och kanske placera tumörer i glasburkar för framtida studier. Det är lätt att fantasin sticker i väg när man befinner sig tjugo meter under asfalten i ett blålila elektriskt sken. Doften av formalin stack i näsan.

”Vem är du?”

”Jag söker Jalle eller Anton.”

”Det är jag.”

Än idag är det oklart vem av dem det var som jag pratade med där nere. Jag vågade inte fråga. Men jag stammade fram mitt ärende, att jag försökte skriva en bok och behövde få ställa några frågor kring rutinerna på Patologen. Mannen stirrade på min bullpåse och nickade sedan. Det var okej att ställa frågor i tio minuter, sa han.

”Sen har jag sex par hornhinnor att ta hand om.”

Jaha. Sex par hornhinnor, bara så där. En vanlig dag på jobbet. Vi tog varsin kaffe i en automat och sedan satte vi oss i ett provisoriskt fikarum och jag satte igång. Berätta hur ett arbetspass ser ut. Vilka är de vanligaste arbetsuppgifterna? Hur länge har du jobbat på Patologen? Är det ett kreativt yrke? 

Obs. Den sista frågan var inte ironisk.

”Vår arbetssituation har ju blivit sämre med åren”, sa Jalle eller Anton. ”Fler döingar kommer hit, när andra sjukhus lägger ner sina avdelningar. Allt ska centraliseras. Men vi är fortfarande bara två som jobbar.”

”Det är ingen här på natten, alltså?”

”Jo, en av oss jobbar nattskiftet.”

Kan ni tänka er att ensam jobba nattskiftet på Patologen? Får man risktillägg för det? Eller åtminstone mardrömstillägg. Det borde jag ha frågat. Hur som helst så fick jag svar på mina frågor. Jag blev erbjuden att hänga med och kolla när hornhinnorna skulle avlägsnas från ögonen, men jag tackade ödmjukt (eller snarare skräckslaget) nej. Vi åt varsin bulle, jag lämnade kvar resten. Vi tog i hand och sedan hittade jag tillbaka till hissen och överlevde besöket.

Vad hände sedan? Jo, det ska jag berätta för er. Jag kom på andra tankar. Jag skrev en annan sorts bok, där ett sjukhus inte fick plats i handlingen. Den boken kommer ut 2016. Så var då besöket i katakomberna bortkastat? Givetvis inte. Jag har kvar erfarenheten och kanske skriver jag något om det senare. Eller så får vi nöja oss med den här texten, det får framtiden utvisa.

/Peo

Relationstrilogin.

Alla tre i pocket, inom kort. Finns på Adlibris, Bokus, CDON, Pocketshop, Akademibokhandeln, osv.

Skaffar en nymfparakit istället.

Min silverfisk heter Jon Bon Jovi.
En av dem, i alla fall. Han är min favorit i badrummet.
Förstod att det var så han skulle heta, när jag lyssnade på Slippery When Wet-albumet för säkert tiotusende gången.
Tror Bodil har en annan favvo, som heter Doktor Snuggles.
Vi tycker olika där.

Jag kommer upp yrvaken i gryningen för måsarna skränar utanför fönstret. De är överlyckliga för att det har blivit juni och att folk lämnar kvar matrester på gräsmattorna när de har grillat. Jag stöter på Bodil i badrummet.

"Har du sett Doktor Snuggles?" frågar hon.

"Nej."

Bodil ser bekymrad ut. Hon gillar inte när Doktorn är försvunnen.

"Men herregud", försöker jag. "Han kanske har fler badrum att ta hand om. I huset, menar jag. Han kommer när han kommer."

"Vi har säkert femtio silverfiskar men ingen som The Doctor", snyftar Bodil.

Jag fattar ju att vi har tagit det här för långt. Det är liksom inte sunt att hålla på så här. Nån kan ju höra oss.

"Du, vi släpper alltsammans nu. Jag köper dig några fiskar. Eller en sköldpadda."

"Men jag har gjort en stamtavla åt Doktor Snuggles."

"Han har anrika föräldrar, menar du? Uppfödda på våra hudavlagringar när vi filar fötterna efter badet?"

Bodil får något lyckligt i blicken. Jag förstår henne. Jag är den enda som förstår henne.

"Ska vi lyssna på Bon Jovi?" frågar hon som tack.

Hon vet ju hur glad jag blir då.







 

Historien om tjurgubben med caféet.

Nu ska ni få höra sagan om caféägaren på hörnet i kvarteret där jag bor.

Han har en nästan fysisk begåvning för att uttrycka nonchalans. Vi som går dit är knappt vatten värda. Han föraktar varje person som inte är stammis hos honom. Det tar tio år att bli stammis och vid det laget så har stammisarna börjat förakta sig själva.

Jag vet, jag borde sluta gå dit. Men kaffet är såklart världsklass.

"Funderar på att ha en bokhörna", säger caféägaren helt otippat en morgon till mig.

"Jaha."

¨Har inte du en massa böcker i källaren som du skulle kunna ställa på hyllorna?"

"Va? Ber du mig ge bort mina böcker?"

Jag sparar böcker i kartonger i källaren, de som inte får plats i lägenheten. Är väldigt ovillig att göra mig av med böcker.

"Du får gratis kaffe i resten av ditt liv", fortsätter han. "Om du ger mig tvåhundra böcker så får du gratis kaffe så länge du lever."

"Tänk om jag lever tills jag är fyrahundra år", svarar jag.

¨Jag är villig att ta den risken."

Så nu sitter jag i skräddarställning nere i källaren, två timmar varje kväll, och sorterar ut böcker som ska göra arrogansens mästare till bokcaféägare. Kanske gör jag rätt, kanske gör jag fel. Inser nu att det är i den hörnan, bland mina lästa skatter, jag kommer att spendera resten av mitt liv. Med en kopp espresso i näven, ständigt detta kaffe, som kommer att skära sönder magsäcken på mig när jag överkonsumerar det.

Ses vi där?

300 A4.

Gör det sista på ett nytt manus nu. Väljer bland titlar, det svåraste och roligaste när ett manus nästan är klart. Är nere på kommateckensnivå. Sitter med lurar, spelar rock alldeles för högt för att blåsa rent, skriver klart. Det blir fint. Jag känner det nu.

Tre långa titlar tidigare:

Mannen utan ryggrad.
Kärleken passerade här en gång.
Så länge du är min syster.

Får se vad det blir till fyran. 

Från en sak till en annan: Personalen på Akademibokhandeln har god smak.

Alla mina hjältar har bytt telefonnummer.

Minns du livet som pågick för tio år sedan? Eller femton, tjugo. Fyll i valfri siffra.

Jag minns det knappt. Det handlar inte om klassisk förträngning. Tror jag. Snarare om guldfiskminnet som har sorterat bort det mesta från den tiden.

Gick på Götgatan igår. Förbannade regnet och glodde ner i trottoaren. Så från ingenstans i folkvimlet utkristalliserar sig en av centralfigurerna från då, en person som jag inte haft en tanke på under en lång period. En gång i tiden var vi de bästa vänner, gjorde alla dumheter ihop, intalade oss att vi blev vuxna tillsammans, fast det egentligen var tvärtom: vi höll fast vid barndomen och vägrade släppa taget.

"Du är dig lik", sa jag.

"Inte du", fick jag till svar. "Du ser frisk ut. Det gjorde du aldrig förr."

Visst. Det blev rätt många nätter under flämtande lysrör i rökiga lokaler. Jag gissar att det gick att spåra i ansiktet på oss. Jag är glad över att jag numera vågar lägga gurkskivor på kinderna när jag badar, samtidigt som jag lyssnar på "språket" i P1. Det är okej, jag kan stå för det.

"Hur hinner du skriva böcker?" frågar min gamle vän.

"Jag skippar de flämtande lysrören. Skriver om dem istället."

Vi byter telefonnummer, fast vi båda vet att det kommer ta emot att ringa. Så skiljs vi åt på gatan.

Jag tänker på alla andrahandsflyttar jag gjorde på den tiden: tre månader på Östgötagatan och sen fyra månader i Aspudden, följt av tre veckor på Kungsholmen. Allt jag ägde rymdes i två resväskor. Flyttstädningar var inte nödvändiga.

"Fast sedan hände det ju att jag bytte telefoner", säger jag till Ilse. "Och då fick inte vissa telefonnummer följa med över till den nya telefonen. Det kan man väl kalla för en sorts flyttstädning?"

/Peo

Det blir bra till slut, det måste man våga tro.

 

Maj var alltså månaden när våren haltade sig fram, utan att få riktigt fotfäste, åtminstone här i Stockholm. Jag hängde in rockarna på vinterförvaring och plockade fram mina kavajer och sedan fick jag hänga undan kavajerna igen och fortsätta gå omkring i rock ännu ett slag. (Bitter och butter över detta, givetvis.)

 

Maj var också månaden när svenska folket blev kallade cykloper av en rabiat författare, vars främsta kännetecken är att han måste använda tolvtusen ord för att säga det vi andra fixar på två meningar.

Maj är själva porten till sommaren. Det är nu vi ska börja gå barfota och odla örter på balkongen. Kaféägaren på hörnet knäpper upp en extra knapp på skjortan och glömmer att ta betalt när tjejerna kommer in och beställer latte. De flesta allergiker är igenom den värsta snyftarfasen och livet kan börja.

Jag har suttit i grottan och skrivit långt på ett manus. Så på ett sätt gjorde det inte så mycket att maj försvann bort i människoföraktande kyla. Vi hade en duva utanför fönstret, två våningar ner, som låg och ruvade i sitt bo. Jag såg henne genom mitt köksfönster och varje gång jag behövde resa mig från skrivbordet så tittade jag till henne. Det såg fruktansvärt tråkigt ut att ligga där och göra absolut ingenting.

”Du skulle göra samma sak om du hade ett ägg att ruva”, säger min fru.

”Absolut”, svarade jag. ”Men det skulle fortfarande vara tråkigt.”

Och ingen duvhanne kom med mat heller. Hon låg bara där, jag gick dit varje timme på slutet, orolig, undrade om jag borde göra något. Till sist flög hon, övergav boet. Jag såg inget ägg. Vet inte vad som hände. Bara en av naturens tragedier.

Det var fint att vara en sväng i Barcelona, och Kim Gordon-biografin var härlig. Leif Panduro läste jag också en tredje roman av, han är en liten pärla som ni absolut kan läsa något av. Som vanligt brände jag stålar på Ebay också, det ingår liksom i konceptet våren.

Maj var också månaden när en läsare mejlade och gav mig kritik för att ”Mannen utan ryggrad” är för kompromisslös. ”Det finns för lite hopp i den”, skrev han. ”Du har ett ansvar att lämna kvar lite hopp.”

Nja. Livet var ju rätt svart och vitt på den tiden. Det tycker jag måste framgå. Vi mognar, blir bättre med åren, har möjlighet att se fler nyanser hos varje människa när våra egna självbilder vittrar sönder. Allt har sin tid: Den svartvita tiden har sin, det är då de karaktärsdanande misstagen ska göras. Det går inte att ha ogjort, tror jag.

Ser man det på det viset, ja då finns det rätt mycket hopp i ”Mannen utan ryggrad.”

/Peo

Noterat.

Ska bara skriva färdigt en bok.
Göra det jag föresatt mig att göra.
Tror fortfarande att böcker kan förändra liv.
Det måste jag tro, annars vore det ingen mening att skriva dem.

Ser en tydlig trend i texterna, en dekonstruktion av språk.
Där jag tidigare ville skriva vackert, är jag numera mer intresserad av berättelsen.
Vill inte skriva fult, men heller inte omständligt.

Det var först när jag tog berättelsen på allvar och slutade formulera, som jag kunde
skriva min första bok. På den vägen har det fortsatt.

Manuset jag håller på med nu är annorlunda på alla sätt och vis mot de tidigare,
det ligger i sakens natur. Att vända sig bort från det tidigare, inte för att det är dåligt,
utan för att intresset söker sig någon annanstans.

Så min story är om möjligt ännu rakare än allt som jag tidigare skrivit, vilket jag
är tacksam för. Den tar längre tid på sig att bli klar än de förra böckerna också,
den här gången har jag inte åkt ut till stugan vid havet och skrivit dag och natt för
mig själv. Det är inte för sent, men tror inte jag behöver det.

Varje textprojekt är kamikaze. Ändå fortsätter det. 

/Peo

sthlmunderytan@gmail.com

https://instagram.com/peobengtsson/

https://twitter.com/SthlmUnderYtan

Brev i exil.

Vissa sidoprojekt är mer lustfyllda än andra.

The short story: Jag har varit ett fan av Bagatellerna (på Instagram) en längre tid - ett konto som publicerar korta, kärnfulla texter som talar till mig genom Instagrambruset. Kontot var länge anonymt, så är inte fallet längre, men jag skickade ett mejl när Bagatellerna fortfarande höll på sin identitet och föreslog ett möte.

"Du skriver tillräckligt bra för att jag ska bli taggad", mejlade jag. "Skulle du vilja träffas och diskutera ett samarbete?"

Så blev det. Vi sågs på blinddate på ett café och kom fram till att vi skulle skriva den första Instagramromanen tillsammans. En publicerad brevväxling, med en tydlig handling och ett tydligt avslut. Det har vi gjort nu, med varsitt brev till varandra varannan dag. Där vi inte visste hur den andre skulle svara längs vägen, men där vi hade dragit upp riktlinjerna och slutet så att vi visste vart vi var på väg. Otroligt roligt och inspirerande.

Jag håller ju på att färdigställa ett nytt manus till en fjärde roman, så jag måste vara selektiv med min tid, men det här projektet kunde jag inte låta bli. Det gav mer än det tog, vilket är nödvändigt.

Så nu vill jag tipsa er om Brev i exil. Om du vill läsa den första Instagramromanen, då rekommenderar jag dig att börja från början. Det vill säga, scrolla till första bilden och läs därifrån och snegla inte på de sista bilderna i förväg. Det är precis som med deckaren du läser: Om du läser sista kapitlet så går spänningen förlorad.

BREV I EXIL

Allt väl.

/Peo

 

Är ni inte färdiga med Kulturmannen snart?

http://booksdreams.se/peo-bengtsson-anteckningar-text/2015/05/21/ar-ni-inte-fardiga-med-kulturmannen-snart/

/P

På andra sidan ligger Afrika.

Peo Bengtsson Publicerad 16 maj, 2015

 

Er man i Barcelona ligger på hotellrummet efter en lång dag under solen. Det är första gången jag är här, alla säger att Barcelona är en fantastisk stad och efter några dagar håller jag med. Den är lagom stor och promenadvänlig, det serveras tapas i varje gathörn, vinden från Medelhavet svalkar och jag är här med en gammal vän. Vi pratar ikapp ett par förlorade år.
Vi står nere vid havet och blickar ut i horisonten.
”På andra sidan ligger Afrika”, säger jag.
Slut på geografilektionen.
”Ta med det i nästa roman”, svarar min vän.
Jag har faktiskt fått ro att arbeta några timmar på texten idag. Att sitta i skuggan på någon uteservering och skriva på en bok kan jag rekommendera. Jag behöver nog inget mer, tänker jag. Om jag får sitta här och skriva i resten av mitt liv så är jag nöjd.
Drömma kan man väl få göra?
Igår kväll hängde vi på Federico Garcia Lorcas favoritbar i Barcelona. Ett riktigt fint ställe med inredning i original från trettiotalet. Så ni ser, jag har gjort min litteraturläxa och går i  mästarnas fotspår. Carlos Ruiz Zafón är också härifrån, tydligen.
Slut på litteraturlektionen.

Bli aldrig kompis med en författare. Och ta inte emot hens signerade böcker.

Man kan ju tycka att Evelina skulle ha lugnat ner sig en smula med åren. Inte bli lika upprörd över saker och ting, speciellt eftersom det nu går så bra för henne i Europa. Men nej.

”Men det måste du väl förstå att jag blev sårad?” säger hon.

”Det är klart jag förstår”, svarar jag. ”Men ändå.”

”Jag kommer in på Rönnells antikvariat, för att jag fick nys om att de hade Startpistolen av Claes Holmström i fint skick till salu. Och vad får jag se?”

”Evelina. Du berättade nyss det här. Jag satt mitt emot dig för två minuter sedan också.”

”Min egen bok! Som jag har gett bort till Jossan! Jag dedikerade den till henne. Och hon har kastat bort den.”

”Jag fattar. Det sårar dig. Men Jossan kanske inte hade pengar till hyran? Vem vet?”

”Med såna vänner behöver jag inga fiender”, säger Evelina.

Först kunde hon inte tro att det var sant. Men det var verkligen hennes dedikation till Jossan på försättsbladet.

”Jag köpte boken”, säger Evelina.

”Du menar Startpistolen?”

”Nej, jag menar min egen bok. Och vet du vad jag ska göra?”

”Nej.”

”Nu tänker jag åka hem till Jossan och lägga boken i hennes brevlåda. Så att den ligger på hallgolvet när hon kommer hem från jobbet.”

”Fy fan. Du är ond”, säger jag.

”Det står ett, ett i matchen”, fortsätter hon och ser lömsk ut.

/Peo

Loppisar och Sangria

https://youtu.be/AFFqG8dY3-A

I det senaste klippet går vi igenom helgen som varit och hur folk är funtade.

/Peo

Det är vår! Släpp trubadurerna loss!

http://booksdreams.se/peo-bengtsson-anteckningar-text/2015/05/06/det-ar-var-slapp-trubadurerna-loss/