Nummer två
Jag lär ett barn att cykla. Håller i pakethållaren, blir anfådd, manar på och tröstar när barnet vinglar till och blir skräckslaget för att ramla i asfalten. Får upp barnet i sadeln igen och säger att allt kommer att ordna sig. Målar upp en bild av hur barnet kommer att susa fram inom kort och lämna mig långt bakom sig. Det är ett liv som är på väg bort från mig. Som jag inte kan hindra det från att göra.
Kvällen innan sitter jag i en kyrka och lyssnar på The Magnetic Fields. Fem människor sitter uppradade på scenen och sjunger stämsång och det är korta vackra poplåtar. Den ena av två sångerskor i bandet sjunger att no one will ever love you honestly. Det är en fruktansvärd mening. Den träffar som en slägga.
Jag lär ett barn cykla. Det är mitt bidrag till kärleken. Jag älskar barnet honestly. Det är helt i sin ordning att jag får stickningar i hjärtat av att springa efter en cykel varv efter varv. Det är sånt fäder är till för. Jag tänker inte släppa den där pakethållaren, inte förr än barnet säger åt mig att göra det, eller att hjärtat lägger av mitt i språnget och jag tvingas göra det. Jag inbillar mig att mitt hjärta går sönder och exploderar i samma ögonblick som barnet lär sig cykla utan min hjälp. Och kanske kommer barnet alltid älska mig för just det; att jag gav bort hjärtat, förbehållslöst.
The Magnetic Fields – No One Will Ever Love You
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar