Erik och jag har inte
setts på flera år, men nu är det dags.
”Barnen är lite större,
nu finns det tid igen”, säger Erik när han ringer och berättar att vi ska på
Way out West och hänga med ungdomarna.
”Men du”, försöker jag.
”Kan vi inte bara boka en restaurang istället? Vi går och käkar och samlar ihop
oss. Jag får höra hur du har haft det och så tar vi det därifrån. Måste vi
verkligen åka på festival?”
”Men jag har ju redan
köpt biljetterna och bokat hotell? Kom igen nu”, säger Erik.
Allt är som vanligt
alltså. Erik ger mig inte en chans. Jag har inte ens stämt av det hemma, men
när jag tar upp det efter fredagsvinaren med min fru så säger hon stoiskt:
Klart du ska åka, det var så länge sedan ni sågs. Det blir nog roligt.
Det första giget vi går
på är Motörhead.
”Egentligen är det bara
dom jag vill se”, säger Erik. ”Resten är mesigt och förutsägbart.”
”Motörhead känns rätt
förutsägbara dom också”, svarar jag. ”Fast i deras fall är det själva styrkan
med bandet.”
Erik headbangar så hårt
framme vid stängslet så att jag inte kan stå i närheten av honom. Vakterna ser
oroliga ut och mycket riktigt: Efter tre låtar så rasar han ihop på marken och
blir liggande. Erik blir utburen på bår och körd i ambulans till sjukhuset. Det
är jag som får prata med läkaren:
”Din kompis har
headbangat så hårt så att han har fått hjärnblödning.”
”Oj, det låter
allvarligt.”
”Om jag säger så här:
Det blir inga fler rockkonserter för den mannen.”
”Kan han bli liggande
länge?” undrar jag.
”Ja, vi pratar månader –
kanske år”, svarar läkaren bekymrat.
Jag åker tillbaka till
festivalen och ser några band till. Men det är inte samma sak utan Erik. Så jag
reser hem.
”Hur var festivalen?”
frågar Sara när jag träffar henne nere på gatan veckan efteråt.
”Jo tack”, svarar jag. ”Motörhead
var bra. Det tyckte Erik också.”
”Erik? Har ni börjat
umgås efter så lång tid?”
”Jag tror det var en
engångsgrej. Det kan nog dröja några år tills vi ses igen”, säger jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar