Glädjekalkyl

Greger ringer sin personliga bankman.

"Hur mycket får vi låna?" frågar han.

"Vad har du för årsinkomst?"

"Ungefär fyrahundratusen", svarar Greger.

"Och din tjej?"

"Ja, vad kan hon ha? Hon är väl copywriter eller marknadsförare eller nåt sånt. Vad tjänar de? Ska vi säga att hon också tjänar fyrahundratusen om året? Låter det rimligt?"

"Men vet du inte vad din tjej jobbar med och hur mycket hon tjänar?" frågar bankmannen.

"Nej, men alltså, jag har inte träffat henne ännu. Men jag tänker att det är så det kommer vara när jag väl har gjort det, träffat henne. Alla är ju copys nu för tiden. Vi är ju kopior av varandra, här i Vasastan. Så därför är det lika bra att du lägger in henne i kalkylen också."

Bankmannen låter besvärad på rösten. Han vet inte riktigt vad han ska säga.

"Jag köper en trea åt oss nu på direkten", fortsätter Greger. "Så är det bara för henne att flytta in sen, när vi väl har träffats. Så hur mycket får vi låna?

Den tredje romanen

I veckan blev det klart att Damm Förlag och jag fortsätter att samarbeta. Jag skriver just nu på en tredje roman, som är planerad att komma ut under nästa år. Det är inte läge att avslöja vare sig titel eller handling ännu. Men det är en fristående bok, alltså ingen direkt uppföljare till "Kärleken passerade här en gång" eller "Mannen utan ryggrad."

Jag har fått frågor på om jag tänker skriva en fortsättning på "Kärleken passerade här en gång." Kanske blir det så längre fram. Jag är själv nyfiken på hur det gick sen, främst för Fanny och Ingrid, efter att Samuel och Johanna lämnat varandra. Så om jag skriver en andra del, tror jag att det blir ur barnens perspektiv.

Hela november och december (och kanske mer än så) går åt till att skriva klart manuset jag arbetar på. Det är mitt sätt att överleva vintern som strax är här.

Bästa,
Peo

Allt är Svensk Filmindustris fel.

Min frun blev jättebesviken när hon upptäckte att jag faktiskt bara hade en avocado nedstoppad i jeansen.

"Men det är ju falsk marknadsföring?" sa hon. "Du är en kvarleva från en rockmyt på sextiotalet, eller nåt."

"När blev du så passiv-aggressiv? Slappna av!"

Men visst fick jag skämmas och stå vid skampålen och allt det där. Hela den dagen - den första för oss som äkta makar - gick åt till att stryka medhårs och släta över. Jag är djupt ångerfull och hoppas att vi kan överleva detta. Och framåt kvällen hade jag inga fler ursäkter kvar, då bytte jag taktik. Visst, det är deppigt att hon har gift sig med en avocado, men hej! det hade gått att undvika om hon hade velat.

"Alltså, den här nymoralismen med ingen kladdande innan äktenskapet. Vafan är det? Vi har ju gått på bio i ett år! Du har bara velat käka popcorn i biomörkret."

"Du", sa min fru. "Om det var du som hade behövt betala tvåhundra spänn för att gå på bio så hade du också velat koncentrera dig på filmen."

Ja okej, jag har sällan pengar och det är hon som får pröjsa och allt det där, jag har flax som har hittat en bankomat i ett par stövlar osv. Men jag skyller allt på de höga biopriserna. Inflationen jobbar inte i sexuell riktning, om jag så säger.

"Vad begär du av mig? Jag är fattig konstnär."

"Håll dig till sanningen framöver. Inga fler frukter eller grönsaker på udda ställen", svarade min fru.

Och sedan den dagen lever vi lyckliga med varandra.

Om skitromaner, sjukhussjukan och så vidare.

En intervju på Boksmakarna.se: KLICKA HÄR

Just nu på Adlibris: köp "Kärleken passerade här en gång" lite billigare: KLICKA HÄR

Omslaget till nya pocketutgåvan.

Definitionen av liv, Anthony Marra.

Den här romanen kom ut för ett par veckor sedan. Jag älskar den. Eftersom det här inte är en bokblogg så tänker jag inte recensera den mer än så. Men jag rekommenderar dig att läsa den.

I egenskap av att själv försöka skriva böcker, måste jag få säga att vissa berättare berör mer än andra. Jag tjatar om Richard Yates, Patricia Highsmith och Jeanette Winterson. Jag vill lägga till Anthony Marra på den listan.

/Peo

Mannen utan ryggrad, once again.

I januari 2014 är det äntligen dags för pocketupplagan av "Mannen utan ryggrad", min debutroman som släpptes i september 2012 på Norlén & Slottner. Det är http://www.pontopocket.se/ som ger ut den. 

Det är en roman som bär på två berättelser, den om ett rockbands uppgång och fall i slutet på nittiotalet, när allt var möjligt och faktiskt hände. Jag ville berätta om kraften som finns i ett rockband på väg upp, hur stark den känslan är, hur oövervinnerlig man kan känna sig. Och också om hur ont det gör när motgångarna kommer, inte minst internt i bandet. Det var magiska år, jag tror vi var många som kände det där och då, som fortfarande minns den tiden och vad den gjorde med oss. Om det ville jag skriva. 

Men det är också den trasiga historien om två människor som försökte välja varandra om och om igen, utan att lyckas. Deras världar var för olika, det gick inte att kombinera dessa två liv. Ingenting föll sig naturligt, allt blev bara fel när de försökte, trots att känslorna var uppriktiga och ärliga. Det fanns både ett yttre och inre motstånd mot deras kärlek, som i det långa loppet bröt ner dem. Romanen heter "Mannen utan ryggrad", därför att berättarjaget inte hade mod nog att stå upp för det han verkligen kände, han gav sig, gav upp, visste inte vem han var eller vem han var menad att bli.   

"Mannen utan ryggrad" släpps av Ponto Pocket i januari 2014. Ponto Pocket är en del av Forma Books. Den finns redan nu i en snygg förstautgåva i storpocket, om du önskar: http://www.bokus.com/bok/9789186859497/mannen-utan-ryggrad/

Den nya pocketutgåvan hittar du här: http://www.bokus.com/bok/9789174751376/mannen-utan-ryggrad/ 

 "Kärleken passerade här en gång", min andra roman som kom ut september 2013, är en naturlig fortsättning på debutromanen. Det är ingen uppföljare, det handlar om andra människor, andra liv. Men jag är inte riktigt färdig med tematiken, den om hur svårt det är att komma en annan människa riktigt nära, hur mycket man måste vara beredd på att offra - eller snarare utveckla sig - för att det ska vara möjligt att leva tillsammans. 

/Peo 

Nymoralist, alltså.

Igår fick jag höra att jag argumenterar för nymoralism och family values i "Kärleken passerade här en gång." Vad svarar man på det? Jag kan aldrig vinna en diskussion med en journalist, det är inte ens önskvärt, jag vill inte ta någons läsupplevelse ifrån dem. Så jag svarade ingenting.

Min ambition var aldrig att skriva ett sympatiskt porträtt av en människa som går sönder. Jag tror inte att en person som blir lämnad, som är rädd för att vara ensam, kommer att agera sympatiskt. Samuel bär på fula sidor, som de flesta av oss, och hans onda jag tillåts ta över en stund när han blir sårad.

För mig kan det inte betyda att jag argumenterar för family values.

Idag går det att lyssna vidare på "Kärleken..." här: http://boksmakarna.se/bocker/karleken-passerade-har-en-gang/

Första delen sändes igår. Den går givetvis också att lyssna på, nu i efterhand.

/Peo

Höguppläsning på Boksmakarna.se

Från och med idag och fyra dagar framåt, går det att lyssna på ett stycke ur "Kärleken passerade här en gång" varje dag på boksmakarna.se.

Länk här: http://boksmakarna.se/bocker/karleken-passerade-har-en-gang/

En längre intervju ligger uppe på fredag.

 

Forma Books Blog Award.

Igår gick startskottet för Forma Books Blog Award. Jag var på Berns, i Röda Rummet, och presenterade boken för ett gäng bokbloggare. Sedan blev det rött vin i floder.

Du kan nominera din favoritblogg här: http://www.formabooks.se/Bocker/Forma-Books-Blog-Award/

Fler bilder finns hos min kollega Susanne Boll: http://www.susanneboll.se/2013/10/18/bokbloggskvall-med-forma-pa-berns-och-urpremiar-for-boksmakarna/
/Peo

I write stories, that´s what i do.

Ikväll fortsätter jobbet med boken. Vi ses på Berns efter 18. Damm Förlag tar med sig en bunt författare, bloggare och även folk från nya podcasten http://boksmakarna.se/

Bilden här ovan är tagen på Akademibokhandeln, Kungsholmen. Damm gör ett bra jobb och har fått ut "Kärleken passerade här en gång" i många kanaler.

Fler recensioner och intervjuer är på gång.

/Peo 

Books & Dreams, are we on air?

Litteraturmagazinet recenserar "Kärleken passerade här en gång."

Litteraturmagazinet

Hemmafru, författare, whatever.

Det blir Evelina som får avrunda veckan.

"Nix. Det blir inga fler böcker", säger hon.

"Varför inte? Jag är ju din turnéledare, jag hjälper dig med allt runt omkring."

"Dessutom gillar du att åka till Paris och Berlin på mitt konto, eller hur?"

Visst gör jag det. Tänker inte neka till det. Men jag tycker också det skulle vara en stor litterär förlust om Evelina inte skrev fler böcker.

"Nu när jag har träffat Paul, så behöver jag inte skriva fler böcker. Jag vill bara gå hem och bli hemmafru."

"Fan Evelina, jag känner inte igen dig."

Men så blir det, säger hon. Två romaner får räcka. Jag säger att hon knappt kommit igång. Men hon viftar avvärjande med handen. Slut på diskussionen.

"Måste gå nu. Paul kommer hem om tre timmar och jag vill ha maten klar när han sätter nyckeln i dörren."

"Du har bytt dina ambitioner mot en sängplats, alltså. Nu ska du dö sängdöden."

"Peo, vi gör så här: Nu skriver du färdigt en bok och så åker jag med dig på bokturné om några år. OK?"

Hon försvinner upp längs Karlbergsvägen. Egentligen borde jag väl vara glad för hennes skull. Men vad ska den franska TV-värden säga, han som leder det där stora litteraturprogrammet och som fullständigt avgudar Evelina? Hon kommer ju krossa hans litterära hjärta.

Jag måste prata med henne igen, när nyförälskelsen har lagt sig. När hon upptäcker baksidorna med Paul, då tänker jag slå till! Under tiden blir jag nog tvungen att försöka skriva på eget manus.

Jag och Östersjön.

"Det faller ett löv precis hela tiden", säger P när vi vandrar genom Vasaparken och stannar upp för att titta på träden.

"Ja, det tog tid, men nu när hösten har fått upp farten så gör den ett hundrameterslopp mot vintern", svarar jag och hör själv hur överdrivet det låter.

Det vet man ju, hur det känns när trädkronorna står spretiga utan blad, mitt i januari och det hoppet vägrar infinna sig, trots att det går åt rätt håll som de säger i fikarummet.

"Nej", svarade jag sist någon sa att det går åt rätt håll. "Det går fan inte åt rätt håll. Jag blir bara äldre och har fortfarande så många böcker kvar som jag vill läsa och skriva, men istället sitter jag här och gör en utredning för kommunen om cykelställ i Spånga."

"Ja, vadå? Cykelställ i Spånga är väl otroligt viktigt? Tänk om du hade jobbat med att släppa ut skit i Östersjön?"

Och visst, så kan man också se det. Jag jobbar inte med att släppa ut skit i ett innanhav, det är riktigt. Däremot känner jag mig ibland som det där havet, som får skit utsläppt i sig.

Min gissning inför Nobelpriset.

Precis som alla andra, måste jag gissa vem som får priset imorgon. Jag tror det blir Alice Munro.

/P

Det här mejlet gjorde mig glad.

Vendela Larsson [vendelalaserbocker@spray.se]



till Underytan [sthlmunderytan@gmail.com]



Hej Peo

Jag heter Vendela Larsson. Vill skriva en sak till dig: Jag älskar "Kärleken passerade här en gång."

Den här boken kommer nästan för nära, jag har själv varit den som lämnat ett förhållande och även om jag har förstått att vissa delar av boken inte är på riktigt, så måste jag säga att du har fångat separationen helt och hållet!

Du skriver så fint och hårt samtidigt. Jag har både skrattat och gråtit när jag läste.

Tack för den här boken.

Hälsningar

Vendela

Ställer klockan tidigt, men vaknar ännu tidigare.

Det är ju vansinne. Jag cyklade bland bilar och bussar och lyssnade på Allvarligt talat i lurarna och en kvinna frågade PO Enquist om det verkligen var okej att vakna upp varje morgon med ångest.

Självklart kan det inte vara okej tänkte jag.

Det är helt okej svarade Enquist. Gå upp i vargtimmen och skriv. Det hjälper.

Det rådet fick aldrig jag, när det var som värst. I stället satt en psykolog framför mig och skrev ut recept på tabletter hon ville jag skulle kasta i mig morgon och kväll.

Det kapar toppar och dalar sa hon. Du blir lugn. Du får ro.

Önskar jag hade fått det rådet om vargtimmen istället. Det hade kostat mindre smärta. De där recepten tog jag aldrig emot.

Men om du INTE medicinerar. Och INTE skriver i vargtimmen. Vad gör du då? frågar en människa som brukade stå mig nära, men som numera rör sig i utkanten av livet.

Jag springer en mil, tills järnsmaken i svalget kommer. Eller så låser jag in mig i en stuga utan internetuppkoppling och håller hårt i kaffekoppen när det är som värst. Tror inte längre jag kan supa bort det, jag gissar att det är ett framsteg. Böcker kan hjälpa, både läsa och skriva dem. Men då vill det till att de är bra. Jag har försökt med kärlek ett par gånger också, men det är svårt att få det rätt, ofta slutar det med ett uppbrott just i vargtimmen, jag vet inte. Om inte sorgen går så djupt, kan det räcka med en måltid tillsammans med en god vän. Film klarar inte jobbet, har aldrig gjort. Riktigt stora naturupplevelser har också hjälpt mig ett par gånger.

Varför klamrar du dig fast vid din oro? frågar utkantsvännen. Varför låter du den inte gå sin väg?

Jag gillar den tanken. Att det finns ett sådant val. Det är något att sträva mot. Det är något att utforska, där i vargtimmen.



 

Det är sällan trösten finns där du letar efter den.

Så är det ju: Spegeln ser bara mitt senaste ansikte och likadant är det med människorna runt omkring. Jag ser bara det senaste av dem, resten vet jag inget om eller har glömt förträngt. Det är faktiskt fullt möjligt att inte lära känna en endaste jävel, om man är på det humöret.

"Vi är alla onödiga. Som rutten frukt", säger en vän till mig i morgonrusningen.

Jag tycker det låter dystopiskt, men har inga motargument.

Min vän hittade ett glas i diskmaskinen igår, med läppstiftsavtryck på kanten, trots att disken skulle vara ren. Det finns saker han måste ha glömt att berätta för min vän. Hon lyfte ur glaset ur diskmaskinen och gick fram med det till sin sambo och sa: Har du sett hur dåligt vårt nya diskmedel är?

Tragiskt hur allting måste förändras. Ingenting kan behålla sin form. Svårast att bära blir det, när du vaknar mitt i natten av att din partner pratar i sömnen. Hon säger: Jag älskar den du var, fortfarande. Men den personen finns inte längre. Hur somnar man om efter en sån sak?

Jag känner mig så hjälplös när vi skiljs åt, men å andra sidan är det ju bara ditt senaste ansikte jag skiljs från. Det finns ett nytt ansikte på ditt ansikte, nästa gång vi träffas. De där garantierna du önskar dig, är bara en falska förhoppningar. Sanningen är som vanligt - temporär.

På bussen, i trängseln, försöker jag sortera tankarna. Det gör ont, utan att riktigt förstå varför. Men en sak vet jag: Frånvaron av en person kan upplevas lika stark som närvaron av den samme. Det finns ingen som helst tröst i den tanken.

Ur högen av böcker

Gjorde en intervju igår och fick den obligatoriska uppmaningen: Rekommendera en bok!

Det finns så många, så klart. Men här kommer några. (Sparkar in öppna dörrar, osv osv).

Françoise Sagan, Bonjour Tristesse.
Simone de Beauvoir, Mandarinerna.
Richard Yates, Revolutionary Road
Patricia Higsmith, Tom Ripley
Jeanette Winterson, Varför vara lycklig när du kan vara normal?
Malcolm Lawry, Under vulkanen
John Fante, Ristat i damm

/P

En till:

http://lorentzons.com/show.php?id=1101

Kommer det en fortsättning?

Cum libris non solus, bokblogg

Svar: Nej, nästa manus är fristående från "Kärleken passerade här en gång."

Diskbänksrealism?

Feelgoodbibliotekarien, bokblogg

Sista dagen vid havet.

Sju dagar sedan jag kom hit. Hinner inte skriva något annat än på nästa manus. Och publicera en och annan recension. Och sätta mig på cykeln en gång om dagen och cykla ut till fyren.

Förra gången var det vår när jag var här. Det var varmare och jag såg fåglarna återvända efter vintern. Nu är det höst, och jag ser hur de samlar ihop sig i hundratal och påbörjar resan ner mot värmen.

För tidigt att prata om vad nästa bok tar upp för ämne. Vi är inte färdiga med "Kärleken passerade här en gång." Glad för alla reaktioner, roligt att människor läser.

/P.




 

En välformulerad sågning

Marcusbiblioteket, bokblogg

Fler läser.

Som ett sandkorn, bokblogg

Västmanländskans bokblogg

Och så gick ytterligare en dag, bokblogg.

Jennifers Bokhörna, bokblogg

Vackerochunderbar, bokblogg

Zellys, bokblogg

Annas bokprat, bokblogg





 

Stora Teatern, backstage, 2013-09-27, Books & Dreams.

 

Klaga inte på bildkvalitén, är ni hyggliga.

Bokmässan 2013 sparkar igång.

http://stockholmunderytan.blogspot.se/2013/09/program-for-bokmassan.html

Ska du dit? Hoppas vi ses.

När en av två vill gå.

The Book Pond

Alla manus måste ha ett soundtrack

Bokcirklar.se

You can´t please them all.

Reglerna är mycket enkla: Vår dotter får bjuda lika många barn på sitt kalas som hon fyller år. Det blir med andra ord lite stökigare för varje år som går. Den här gången är de åtta barn som rusar runt i lägenheten, sockerstinna och övertända.

Jag är glad när det är över. Två timmar räcker. När tystnaden lägger sig i lägenheten och jag går runt och plockar skräp från golvet, så känner jag hur jag går ner i varv och kan börja andas normalt igen.

Jag vet att jag inte ligger på plus hos min fru för tillfället. Det har att göra med att jag kom hem halv fyra på morgonen härom dagen, riktigt kalasfull och illaluktande. Hon har inte sagt ett ord till mig sedan dess. Jag känner att det är dags att bryta isen.

"Du", säger jag. "Nästa vecka fyller ju jag år också. Då kan väl jag bjuda lika många människor som jag fyller?"

Det är ett skämt, givetvis. Så många människor ryms inte i lägenheten, det vet både hon och jag. Men det är mitt sätt att försöka röka fredspipa. Få igång ett samtal. Hon stannar upp mitt i en rörelse och tittar på mig.

"Då utgår jag från att du menar din mentala ålder, inte din fysiska", säger hon.

"Ja hur många skulle det bli då?" frågar jag.

"Jag skulle säga åtta. Precis som din dotter", blir svaret.

Bokblogg:

Fredagsrecension

Så här går det till på bokförlaget.

Bokcirklar.se

Den första och andra boken

signerade, utlottning.

Bokus erbjudande (klicka på bannern ute till höger) gäller ett par dagar till.

Berätta på Instagram varför just DU ska få båda böckerna i din brevlåda.

Om du finns på twitter, kan du RT:a och ha dubbel chans till vinst.



 

Hur många psykologer krävs det för att byta en glödlampa?

Det värsta var att jag skickade iväg henne till min pyskolog och ett halvår senare kom hon hem och sa att de var ett par, att hon ville ut ur vårt förhållande, att psykologen hade fått henne på andra tankar.

"Vänta här nu", sa jag. "Ska inte psykologen försöka lappa ihop vårt förhållande? Inte inleda ett själv?"

"Det får du fråga vetenskapen om", svarade hon. "Jag är bara mentalpatient och kan inte svara för mina handlingar."

Jag lämnade in en anmälan mot psykologen och strax därefter blev jag uppkallad till psykolghuvudkontoret, som ligger på Sveavägen i Stockholm. De har jättefina lokaler, jag var verkligen imponerad.

"Tråkig historia", sa psykologchefen. "Vill du ha kaffe?"

"Ja. Ingen mjölk. Två sockerbitar."

"Du har helt rätt i att en psykolog inte ska ligga med patienterna."

"Jag visste det!"

"Men nu har det hänt, så jag tycker vi gör så här. Vi skaffar dig en ny fru, vi kan säkert rota fram något ur gömmorna. Och så får du femtiotusen om du håller tyst."

"Deal."

Sedan gick jag hem och väntade. Psykologchefen sa att jag inte kunde göra något annat. Bara vänta. Och låta min gamla fru flytta ut givetvis. Jag passade på att söka jobb när jag ändå var där i de fina lokalerna på Sveavägen, men de hade inget just nu, sa psykologchefen. Jag sa att jag inte var knusslig. Jag kunde byta glödlampor om de ville, men tydligen så hade de redan någon som gjorde det.

Vem var han, egentligen?

Minus tolv grader.

I en bokhörna på nätet

Annas Bokhörna

 

Nästa vecka ska de diskutera Gösta Berglings saga. Var vet jag inte.

Bokcirklar.se

Med egna ord.

Intervju på Bokcirklar.se

En till.

Språkkärringen

Kärlekens kretslopp

Helsingborgs Dagblad

Tankar från en bokmässa.

Dagensbok.com

Bara barn:

Bokcirklar.se

Gör om, gör rätt.

Greger sitter i min soffa och ondgör sig över sitt förhållande.

"Hon säger att vi inte behöver uppfinna hjulet igen. Att allt redan är gjort och att det bara är att ta rygg på de generationer som har levat innan oss."

"Hur då?"

"Hon säger att vi inte måste göra samma misstag som våra föräldrar. Vi kan titta på vad de gjorde fel, när vi uppfostrar våra barn, och så kan vi göra rätt."

"Det låter så enkelt", svarar jag.

"Exakt. För enkelt, om du frågar mig. Jag vill uppfinna hjulet igen! Jag är uppfinnare! Jag uppfinner hjul."

Det är inte alltid så lätt att hänga med när Greger "tänker", men jag gör det jag alltid gjort, det vill säga ser ut som en idiot i ansiktet med nollställd blick, med huvudet på sned.

"Du vill göra samma misstag som dina föräldrar? Är det vad du säger?"

"Titta på mig", svarar Greger. "Titta på mig. Här ser du en välskapt man med huvudet på skaft. Du inser givetvis att mina föräldrar aldrig gjorde några misstag när de uppfostrade mig, eller hur?"

"Greger, jag vet inte."

"Säg inte emot. Det är riktigt att man inte behöver uppfinna hjulet om och om igen, det har min fru rätt i. Men det är ändå så fruktansvärt tråkigt att bara ta rygg på generationen innan. Min farsa bar damasker! Fattar du?"

"Damasker är poppis nere på Rörstrandsgatan igen", svarar jag.

Greger skakar på huvudet.

"Jävla mänsklighet. Trots att hjulet uppfanns för femtusen år sedan i Egypten, så har inget hänt. Det är Rörstrandsgatan ett bevis på."



 

Program för Bokmässan

Mitt program på Bokmässan, som det ser ut just idag:

27/9    14:00-15:00    Bok- och berättarscenen      Läspanel om PO Enquist "Liknelseboken."

27/9    18:00-21:30    Books & Dreams, Stora Teatern, mer info här: BOOKS&DREAMS

28/9    12:30-13:00    Damm Förlag, monterscen  Bokcirklar.se diskuterar "Kärleken passerade här en gång."

28/9    16:30-17:15    Damm Förlag, monterscen  Intervju, signering av "Kärleken passerade här en gång."

Behöver du mer info, kontakta Karolina på Damm:

karolina.blom.wiberg@formabooks.se

Jag hoppas vi ses.

Bästa,
Peo

Stockholm, we have a problem

Text på Bokcirklar.se:

Länk.

Spellistan

#kärlekenpasserade

Det har blivit dags.

Få se nu:

Bilen hyrd. Stugan bokad.
Ber en bön att datorn håller för en berättelse till.

Sist tog jag med mig Noréns dagbok. Tänkte jag skulle läsa på kvällarna.
Men jag föll ihop. Sov drömlöst.
Det var OS på tv. Jag såg kroppar röra sig över hinder, på tid.
Orkade inget annat.

Undrar om hästarna står kvar ute vid havet, vid fyren.
Undrar om jag har det i mig.

"Du är välkommen", säger mannen som hyr ut, "men allt är igenbommat."

Det är en möjlighet. Inte ett hot.

"Får jag låna cykeln igen?"

"Cykla? I oktober?"

Hans röst avslöjar honom: Han vet att han hyr ut till en dåre. Jag vet ingenting. Kan bara hoppas på att jag orkar, ännu en gång.

Hur ser havet ut i oktober? Jag minns det knappt.



 

Höstläsning

Nu går det att beställa Kärleken passerade här en gång, under en kortare period till ett rabatterat pris. Hade jag varit copywriter, så hade jag formulerat en slagkraftig mening om vilket bra erbjudande Bokus ger dig.

Klicka HÄR och ange kampanjkoden "kärleken" i kassan.

Nu tänker jag mest att det är ett lysande tillfälle att klicka hem en bok som jag hoppas du vill läsa.

Bästa,
Peo






 

Han med de gula ögonen.

"Döden börjar i ögonen, cirka tjugo år innan den faktiskt inträffar", säger Evelina.

"Vad är det?" frågar jag.

"Det är titeln på min kommande roman", svarar hon.

Vi sitter i en bil någonstans i Norrland och jag har lätt panik, för vi har åkt omkring här på landsbygden, i den mörka skogen, i dagar. Vi åker från bibliotek till bokhandel och Evelina läser ur sin senaste bok och jag fattar inte vad bokförlaget håller på med. Det som var lite lattjo till en början är nu bara en plåga. Alla cd-skivor är sönderspelade, inga spellistor på telefonerna hjälper mot ledan, det är inte roligt att stanna på bensinmackar och lätta på trycket och köpa Penthouse och Aftonbladet, jag är färdig med det. Jag är färdig med allt.

"Kan vi åka till en flygplats?" frågar jag. "Ni kan släppa av mig där och så tar jag mig hem själv."

"Nej du! Det här ska vi göra tillsammans."

Chauffören glor på mig i backspegeln, jag får onda ögat och allt det där. Varför tog han det här uppdraget? Att jag, som är kompis med Evelina sen tio år tillbaka gör det är ju en sak. Men varför han? Jag vet ju hur snål Evelina är med sina gager, det är inte som att vi kan leva på allmosorna vi får av henne.

"Kolla i mina ögon", säger chauffören och tittar på Evelina. "Håller jag på att dö, med tanke på vad nästa bok ska heta?"

Jesus Kristus. Han stöter på henne. Det är därför han kör tvåhundra obetalda mil. Nu förstår jag.

Evelina spänner ögonen i honom. Sedan nickar hon och säger att han har en gulaktig hinna över ögonen som gör henne bekymrad. Ja, han håller på att dö. Det erkänner hon. Så chauffören har ju hoppats på ett annat svar och kryper ihop bakom ratten, stukad och ledsen. Han trycker in en skiva i cd-spelaren.

"Rock´n´roll Damnation är en fantastisk låt", säger jag till Evelina i baksätet, när AC/DC riffar igång Powerage, "fast det räcker med att höra den tio gånger om dan."

"Kör oss till flygplatsen!" skriker Evelina för att överrösta musiken. "Du kan sätta av oss där och sen får du själv köra bilen till Stockholm."

"Vi kan lyssna på något annat om ni vill", försöker chauffören. "Det är bara tjugosju mil till nästa bibliotek."

Gästarbetare hos Bokcirklar.se

Jag skriver text åt bokcirklar.se i två veckor, från och med idag. Här är den första:

Souvenir

Soffkärlek.

Det knakar till i lederna när jag sträcker mig efter henne. Vi sitter i soffan och teven står på, men ingen av oss ägnar den någon uppmärksamhet. Det finns en möjlighet här, vi känner den båda, kanske kommer vi att kasta oss över varandra bland soffkuddarna. Men som sagt, det knakar i lederna.

"Jag har problem med finmotoriken", säger jag. "Det är åldern."

Hon ler på samma sätt som hon gjort i alla år och drar mig intill sig. Det är okej att bli gammal, om jag får bli det med henne.

"Så länge du inte har problem med fulmotoriken så gör det inget", säger hon.

Det går bara runt, runt, runt.

"Någon dag säger jag upp mig och så köper jag en segelbåt för pengarna jag tjänar på bostadsrätten och så seglar jag till Karibien och struntar i det här."

"Okej, Greger. Det är bra."

"Jag står inte ut med ännu en vinter."

Men Greger har aldrig stått ut med ännu en vinter. Allt är precis som det alltid har varit. Vi kommer aldrig att förändras, vi har förstenats inombords. Jag är så trött på att höra honom tjata om den där segelbåten, trots att det är hans högsta dröm och drömmar är bra för människor, de håller oss levande, sägs det. Men just den här båten känns mindre och mindre som en dröm, och mer och mer som en kvarnsten runt Gregers hals. Den hotar att kväva honom, förminska honom åtminstone.

"Jag tycker du ska slå dig ihop med någon som kan något om båtar och sätta fart", svarar jag.

"Du tror inte att det kommer att hända va?"

"Ärligt talat så vet jag inte. Vet du?"

En trottarservering i september. Ljuset är vackert. Luften hög. Det ligger fortfarande värme i luften. Jag får ögonkontakt med kvinna som går förbi, som verkar ha sommaren i sig ännu en stund. Livet är fint.

"Jag ska visa dig", säger Greger. "Jag säljer lyan nu, det spelar ingen roll, jag kan bo på gatan."

"Bara för att bevisa nåt för mig? Det behöver du inte. Du duger ändå."

Men Greger blir sur.

"Gå hem till ditt småborgerliga liv", säger han. "Gräv dig längre ner i skiten bara."

"Du", svarar jag. "Jag har hört dig snacka om den båten i så många år nu. Du ska ha radar och klotgrill och stereoanläggning och diskmaskin ombord, säger du. Jag tycker det låter rätt småborgerligt också."

"Jag siktar på att bli Karibiens Air Force One", säger Greger. "Jag nöjer mig inte med mindre."

Blyga pojkar rör sig aldrig ur fläcken

Vi slänger oss ner i det mörka vattnet från bryggan och hela staden omringar oss med sina gränder och gatlyktor. Jag kan inte se mer än en halvmeter framför mig, så svart är natten ute på Långholmen fastän vi borde vila i varmt sommarljus. Men här under träden är det mörkt.

Jag har hållit mig tyst. Gått bredvid. Slumpen tog oss över Västerbron när vi lämnade festen åt de andra. Kanske skulle jag inte ens åt ditt håll. Men du protesterade inte och jag ville så gärna fortsätta. Bli sedd med dig. Fast klockan är fem på morgonen så vad tänkte jag med?

Vattnet är varmt och kallt på samma gång. Jag vet inte om jag blundar eller har ögonen öppna men det spelar ingen roll. Jag är rädd för djupet och tomheten en bit ut från bryggan. Men ljudet från dina simtag lugnar mig. Du är nära.

Någonting snuddar vid min mage när jag står still på stället och trampar. Det kan ha varit din hand. Jag är inte säker på någonting längre. Vill inte sträcka ut för att känna efter vad det var som rörde vid mig. Rädd för att göra fel. Rädd för att göra rätt.

Jag tänkte aldrig gå på festen. De sa att du inte skulle komma dit. Jag struntade i att sätta på mig den där skjortan som jag vet gör mig bättre. Du skulle ju ändå inte få se. Och sedan var det du som öppnade dörren för mig.

Efter att vi har badat så sitter vi stilla på bryggan. Jag är så fruktansvärt medveten om att vi är nakna men påklädda av mörkret. Det går inte att ens ana en kontur. Du råkar tappa dina cigaretter i vattnet när du ska ge mig en.

Vi skrattar elakt åt den självgoda dj:n på festen som stod vid stereon hela kvällen och bestämde musiken. Det var hans revir och vi andra fick gå och blanda våra drinkar och dansa men där tog det stopp. Du gick fram till honom efter ett par timmar och försökte prata med honom. Du sa: Om det här som du spelar ska föreställa bra musiksmak så undrar jag hur dålig musiksmak låter. Klart att jag ville fortsätta hela natten med dig efter det.

Och här kommer gryningen farande i hög hastighet. Det första solljuset är skoningslöst och vi klär snabbt på oss. Rafsar ihop våra tillhörigheter och promenerar till Hornstull. Staden kommer strax att vakna. Jag vet fortfarande inte vad jag gör om en timme.

Vi kommer ner på perrongen. Jag vet att jag måste säga något förlösande. Du ska åka till Aspudden och jag till Gamla Stan. Ditt tåg kommer om två minuter. Jag har hundratjugo sekunder på mig men förtrollningen från bryggan känns bruten. Det är inte samma sak här nere vid spåren. Jag kommer mig inte för. Ditt tåg rullar in. Dörrarna öppnas. Du säger att du hade roligt. Att det var värt det. Jag ser tåget försvinna in i tunneln. Sedan går jag över till den motsatta sidan. Alltid den motsatta sidan.

Jag sjunker ner mitt emot en indian med en öppen väska framför sig. Det ligger säkert ett dussin panflöjtar i den. Han ska in till stan och spela gissar jag. Han tittar på mig under lugg. Jag tittar ut genom fönstret. Stirrar in i väggarna som rusar förbi. Ser min spegelbild reflekteras. Skyller slutet på skjortan. Jag skulle ha tagit skjortan. När vi stannar vid Mariatorget så reser sig indianen för att kliva av. Våra blickar möts. Så ger han mig en klapp på axeln. Som att han förstår. Sedan är han borta.

Och när jag kliver av i Gamla Stan är det biljettkontroll och jag får en böteslapp eftersom jag har plankat. Vad är oddsen på det?

Ja, jag vet. Det är inte snyggt. Men nöden kräver det.

Idag besöker jag bokbloggen:

Boktokig

Pottfrisyr.

Jag satt alltså ute i en båt på sjön och draggade efter golfbollar. På botten låg ett finmaskigt nät som gick att hissa in, och så fyllde jag ekan med bollar som golfgubbarna hade slagit från utslagsplatsen. När jag inte kunde ta fler bollar i båten, släppte jag nätet mot botten igen och så rodde jag in till bryggan. Där stod en skottkärra och väntade på mig. Jag var tvungen att få upp varenda golfboll ur ekan och transportera dem i kärran till en golfbollsmaskin.

En golfbollsmaskin.

Vad som hände sedan, var att golfgubbarna uppsökte maskinen när de hade slut på golfbollar. De petade in sitt master card i en springa och slog koden. Strax fick de en ny hink med bollar. Hundra spänn kostade det. Sedan kunde de ställa sig på utslagsplatsen och slå bollar ut över vattnet och så började mitt jobb om igen.

"Du måste bära hjälm ute på sjön", sa chefen.

Fast en del av mig fantiserade om att bli träffad. Hårt. Jag hade lust att förlora medvetandet, för jobbet var långtråkigt och skulle pågå flera veckor till. Alternativt kunde jag kanske stämma en golfgubbe och få ut ett skadestånd och slippa jobba.

"Hela gräddan och finanseliten är här då och då", fortsatte chefen. "Här kan du knyta kontakter."

På luncherna låg jag under ett träd och läste. Sommaren gick långsamt. Klonkandet från när golfklubborna träffade bollarna upphörde aldrig. Jag minns det som en stilla panik i bröstet. Men Vendela jobbade där också, det var fint. Jag var kär i henne och hon var kär i chefen och chefen var kär i sin golfbollsmaskin.

"Den här maskinen gör så att jag sover gott om natten", sa han.

Vendela hade fantastiska ben och ett högt skratt och jag ville inget hellre än att få vara med henne. Men hon lirade i en annan liga, jag var inte värdig, det visste jag. Jag tror hon var ett år äldre också. Vendela åkte mest runt i en golfbil på gräsmattorna och småpratade med alla som spelade. Sjön var liksom min, så var arbetet fördelat.

"Vendela har jobbat här i tre år nu", sa chefen. "Du får också åka golfbil när du har varit här lika länge. Då anställer jag nån ny looser som får dragga ute på sjön."

Och den där jävla hjälmen, den gav mig pottfrisyr. Kanske var det därför Vendela inte såg åt mig.

Modeveckan

Jag diskar bäst i Burberry.

Armani är OK att gå och köpa en kvällstidning i.

YSL funkar i både regn och solsken. Men kanske bäst i skymning. Och på teater.

Och när det kommer till att åka buss är det Margiela som gäller.

Men om ni frågar mig vad jag föredrar ute i potatislandet så kan jag bara svara ett:

Skräddarsytt.

På spaning efter en bra historia.

Länk.

Det här måste vi göra om nästa helg.

Du kanske vet hur det är. Man blir ihop. Allt är magiskt. Det finns tid mellan lakanen. Tid att öppna ännu en flaska vin och sova ut dagen efter. Frukostar på café. Tid att känna kärlek. Man flyttar in under samma tak. Det blir barn. Man kan glömma det som var. Får koncentrera sig på dammråttorna istället. Läsa sagor. Stå och frysa i parker. Köpa blöjor.

Vi är igenom det där nu. Barnen har blivit större. Jag har fått tag i en barnvakt. Köpt två biljetter till Cut Copy på Strand. Vi går dit, via en hotellbar där min fru häller i sig fyra drinkar. Nej fem är det nog. Vi kommer in på Stand. Går in och ställer oss i baren. Vi är äldst i lokalen. Alla hipsters tror att vi är ironiska som är där. Antingen det eller så är vi en installation. Jag skiter i vilket. Jag vill bara se ett band som förr i tiden. Min fru har missbedömt sig själv. Hennes alkoholtolerans är minimal men det begriper hon inte.

"Jag har tre drinkar i höger ben och två i vänster" gapar hon i mitt öra.

"Känns det bra då?" undrar jag.

"Jag tror jag måste visa pattarna!" säger hon till bartendern.

Och så drar hon upp tröjan. Det blir inga applåder på det. Vilket gör mig rasande.

"Fattar ni att hon har fött tre barn?" skriker jag till de som står runt oss och stirrar. "Ni kan vara jävligt glada om ni har såna tuttar när ni är tjugofem utan att ha bidragit till samhällsutvecklingen!"

Sen börjar bandet. Vi står längst fram. Scenen fylls av rök och folket jublar.

"Sångaren är så jävla snygg" säger min fru.

Sen försöker hon klätta upp på scenen. Hon river ner en monitor och blir liggande vid mina fötter. Jag hjälper henne upp. Och så kommer vakterna genom folkhavet. Vi får inte ens hämta ut våra jackor. Vi hör trettio sekunder på första låten sedan är äventyret över. Vi tar en taxi.

"Tranan" säger jag till chauffören.

Den här kvällen får inte redan vara slut. Jag hoppas vi hinner nyktra till innan vi är framme. Jag är i desperat behov av en lyckad utekväll efter sju år i fångenskap. Min fru har somnat i baksätet.

"Släpp av mig vid Tranan" säger jag. "Sen fortsätter du bara runt runt med henne."

Chauffören ser skräckslagen ut.

"Kör runt i stan bara. Vart som helst. Låt henne sova och kom hit med henne om två timmar" fortsätter jag.

Jag räcker över en sedelbunt. Chauffören tittar på pengarna som att de ska bränna sönder handflatan på honom.

"Gör nu som jag säger. Vi är småbarnsföräldrar och vi är ute för första gången på länge. Var lite hygglig nu."

Läsa lite?

Provläs Kärleken passerade här en gång.

Om varför ett skrovmål tillsammans med en god vän är nödvändigt för skrivandet.

Min bokbloggsturné fortsätter. Idag med ett inlägg hos:

Bokparet

Gäst hos Adlibris

Flyttade in hos Adlibris idag:

Adlibrisbloggen

Lite människor bara, som växlar några ord.

Cykelkedjan hoppade mitt i rusningstrafiken och först tänkte jag att det inte var så farligt, men sedan upptäckte jag bussen som låg en meter bakom mig och det slutade med att jag fick styra upp på trottoaren och krascha rätt in i ett cykelställ, för att inte bli krossad.

Där står jag med en kvaddad cykel och skrapsår på båda armarna och gråter för att det gör så ont. En man kommer fram till mig.

"Du borde verkligen ha cykelhjälm. Jag skulle aldrig cykla utan hjälm", säger han.

Sedan går han igen. Jag vet inte vad jag ska göra med den informationen han nyss gav mig. Lämnar cykeln bakom mig, går in i en leksaksaffär som är öppen, fram till kassan. En kvinna tittar upp.

"Nej, jag växlar inte sedlar och du får inte låna toaletten."

"Jag har skadat mig. Kan jag få lite papper?"

"Nej, sa jag. Jag växlar inte sedlar och du får inte låna toaletten."

Jag överväger att plocka ner det dyraste legot från hyllan och köpa det, bara för att hon ska lyssna på vad jag säger. Istället backar jag ut ur affären. Ute på trottaren stöter jag ihop med en gammal bekant.

"Tjena", säger han. "Måste rusa. Har ett möte som börjar strax."

"Jag med", svarar jag.

"Ska du på maskerad?" frågar han och försvinner innan jag hinner svara.

Jag sätter mig på en uteservering och dricker en kopp kaffe. Snart kommer renhållningsarbetarna och lyfter upp den kvaddade cykeln på en pick up och sedan kör de iväg med den. Det är som om ingenting har hänt.

"ReadTreat"

Gör ett tvådagars litterärt möte senare i vinter, i samarbete med Bokmalen. Mer info:

Readtreat

Same same, and not different.

Han hatade verkligen sig själv. Det var en känsla som hade smugit sig på honom genom åren, gradvis, oändligt långsamt. Man skulle kunna säga nästan omärkligt, fast bara nästan. I alla fall så långsamt att han kunde intala sig att det inte skulle hända; han skulle inte börja hata sig själv på riktigt, så långt kunde det aldrig gå.

Men.

Här satt han. På en stol på ett kontor, de sista skälvande dagarna innan han skulle gå på en lång ledighet med sitt barn - tio månader - och hatade sig själv. Han insåg att det inte var rättvist att tänka så, att allt bara handlade om att han behövde komma därifrån. Bara han kom därifrån så skulle allt kännas bättre igen.

Ledan. Arbetsuppgifterna. Människorna. Allt kändes hopplöst. Så i ett ögonblick av elektriskt självhat öppnade han upp sin kalender och la en väckning till sig själv, om tio månader. Det var det sista han gjorde innan han gick hem, till sitt barn, till sin ledighet.

Det var meningen att han inte skulle komma tillbaka. Det var meningen att han skulle hitta ett annat jobb under sin föräldraledighet. Men månaderna gick fort och det hände inte. Det var så mycket annat, livet blev lättare, trycket över bröstet försvann, det gick att intala sig att jobbet skulle ha blivit bättre när han återvände.

Men.

Här satt han. På en stol på ett kontor, de första skälvande minuterna av sin arbetstid. Han öppnade sin mejl. Det låg 964 olästa mejl i inkorgen. Sedan plingade det till, när väckningen han lagt till sig själv plötsligt poppade upp på skärmen. Han hade helt glömt bort den. Han öppnade och läste.

Är du fortfarande kvar här, din jävla idiot?

Inget mer. Det var allt han skrivit. Ett meddelande från sitt gamla jag till sitt nya. För ett ögonblick frös blodet i kroppen. Sedan bestämde sig hjärtat för att pumpa vidare. Han tittade på klockan. Bara tre timmar till lunch.

Tillbaka till bokslukaråldern.

Idag gästar jag en fin bokblogg:

Bokboxen

Stockholm Under Ytan on the road.

Idag har jag flyttat in på en annan blogg:

Boktjuven

 

Historieuppföljning

Fick en fråga, angående den här texten:

Jag tror jag älskar att hata oss. 

Om den var sann, om jag menar att jag ska åka ner och ringa på dörren och köra ner en bok i halsen på hen.

Nej. Ilskan har runnit av mig nu. Jag har fullt upp med att läsa och skriva.

/P

#Kärlekenpasserade

Ett soundtrack till romanen. Enjoy.

#Kärlekenpasserade.

Stockholm Under Ytan goes Stockholm Under ytan.

Det fanns ingen att skylla på, kärleken kom och gick, de fick mer än tio år tillsammans och flera av dem måste kategoriseras som lyckliga, men nu var det över.

"Jag saknar inte henne ens. Men det kanske bara är medicinerna som verkar", sa Henry.

"Vart har hon tagit vägen?"

"Sist jag hörde ifrån henne, befann hon sig i New York. Hos en vän."

"En vän?"

Men Henry svarar inte. Vad ska han säga? Han vet ju faktiskt inte. Bara en vän, helt enkelt. Vi har tagit en tur med hans bil, åkt på måfå, ut från Stockholm. Jag vill se lite träd säger Henry. Jag vet inte, jag följer bara med, han får köra oss vart han vill.

"Din bok är redan skriven", säger han. "Du kan inte wallraffa mig, du behöver inte just min berättelse, eller hur?"

Jag tycker det låter cyniskt. Som om jag skulle använda allt som kommer i min väg. Fast visst, hade Henrys skilsmässa inträffat ett år tidigare, är det möjligt att jag skulle ha plockat enstaka händelser och gjort bok av dem. Men nu, när vi sitter i en bil i en stockholmsförort, kan jag nästan ta på Henrys sorg. Då tänker jag att jag aldrig skulle kunna utnyttja honom på det viset.

"Jag ville ha henne och hon ville ha mig och sedan ville vi inte det längre."

"Fy fan, Henry."

"Lova mig att du inte skriver om det här på Stockholm Under Ytan heller", fortsätter han. "Lova."

På turné med Evelina, författaren.

"Om man ska kunna röra sig framåt, måste man veta vad man lämnar bakom sig", säger Evelina något filosofiskt och förväntar sig att jag ska förstå vad hon menar.

Det gör jag inte. Så jag sitter tyst för att inte avslöja min okunskap och hoppas på att hon tänker fortsätta sitt resonemang. Det gör hon.

"Jag hade aldrig kunnat påbörja min andra berättelse om jag inte hade skrivit den första."

"Fast det är ju självklart", svarar jag. "Först kommer ett. Sedan två."

Evelina och jag är i Strömstad över dagen. Hon gör en uppläsning på ett bibliotek och på eftermiddagen ska hon träffa elever på en skrivarverkstad och diskutera skrivande. Vi sitter på ett café ute på en trottoar i den sena augustivärmen, och tittar på ett par som grälar utanför en matbutik. Bråket gäller om mannen måste ta på sig en t-shirt innan de går in i matbutiken. Det vill han inte.

"Och på Instagram händer inte ett skit", säger Evelina och byter samtalsämne. "Det är som vanligt bara vita människor i motsljus som dricker margaritas."

"Fast det beror ju på att du bara följer människor som är bosatta i Saint Tropez."

"Inte bara. Jag följer min mamma också. Hon bor i Motala."

"Vad dricker hon då? På Instagram, menar jag."

"Olika saker. Mjölk. Saft. En öl och snaps till sillen."

Vi avslutar vår kaffe och tar en promenad till en byggnad, ett klassrum, där det sitter femton upptända ansikten och väntar på Evelina. De tror att hon kommer kunna ge dem ett nytt ljus. Det tror inte jag, men ingen har frågat om min åsikt. Evelina plockar upp sin dator ur väskan och försöker koppla in den, samtidigt som hon frågar eleverna saker, håller igång en konversation. Det går sådär. Jag rycker in och hjälper till. Trots allt så är jag turnéledare och får betalt.

"Hur tänkte du när du skrev din första roman?" hör jag någon fråga henne. "Vad var understömmen som fick igång dig?"

"Jag har ingen aning", svarar hon. "Eller så här, låt mig bara först få koppla in min dator så ska jag svara dig sedan."

Men tekniken krånglar. Det börjar bli pinsamt. Evelina blir förbannad.

"De här jävla lösenorden som man måste använda för att ta sig in i datorn! Det är förskräckligt att de måste innehålla versaler, siffror, en haiku, ett gängtecken, en hieroglyf och meningen med hypotenusan, för att man ska kunna få upp sitt skrivbord."

Det blir tyst i klassen. Ingen vet riktigt vad de ska säga.

"Kan jag använda det där?" frågar en elev längst bak i klassrummet efter en evighet.

Bokus är först.

Den andra romanen.

Världsrekord i dumheter.

"Kom över och ät lite tårta", säger Greger.

Han har fått sparken - igen - och sitter hemma i lägenheten. Hans tidigare arbetskamrater har precis varit där med tårta och firat av honom. Jag slår mig ner på en köksstol.

"Okej", säger Greger. "Jag har citrontårta, prinsesstårta, en chokladtårta och så kakor. Vad vill du ha?"

"Ställ fram allt så tar jag lite av varje", svarar jag eftersom jag alltid haft en söt tand.

Klockan är strax efter tio på förmiddagen och jag inser att det här är min lunch. Och kanske min middag. Troligen behöver jag aldrig äta mer i hela mitt liv, efter min tredje bit chokladtårta.

"Kicken alltså?" säger jag.

"Chefen säger att det beror på att det har fattats pengar i kassan för många gånger, men jag vet att det beror på brännbollen i förra veckan."

"Får jag gissa? Du blev för full och slog någon i skallen med brännbollsträt?"

"Nix. Men chefens fru var där och hon blev för full däremot och så började hon och han gräla och det slutade med att jag tog hennes parti, när jag tyckte att han var oförskämd mot henne."

"Det låter ju som en hjälteinsats."

"Mer tårta? Du har inte testat citrontårtan ännu."

"Men vafan Greger, då kan du ju inte bli uppsagd? Inte om du inte har skyddat en kvinna från hennes elaka make?"

"Jag gick inte lottlös därifrån iallafall", säger han. "Nu sist när det fattades pengar i kassan, så var det verkligen jag som hade gått loss. Dessutom fick jag hans frus telefonnummer, så jag klarar mig."

"Älskar citrontårtan!" säger jag. "Den var faktiskt godast, om du frågar mig."

Program för BOOKS & DREAMS 27/9 i Göteborg.

BOOKS & DREAMS

När rörmokaren kommer på besök

I något svagt ögonblick har jag lovat Greger att han ska få träffa Evelina. Att jag ska se till så de sammanstrålar.

"Vi kan låtsas att det är för att jag vill att hon ska signera en bok åt mig."

"Greger. Du sa att det var därför du ville träffa henne."

"I krig och litteratur är allt tillåtet", säger Greger.

Vi går på Kungsgatan och är strax framme vid Rigoletto. Jag vet att Evelina redan sitter där och väntar, för hon instagrammade just rödvinsglaset hon har framför sig på bordet. Hon vinkar glatt åt oss när vi kommer in i lokalen. Greger har satt på sig finkostym och lagt håret bakåt med vax. Vi slår oss ner och det blir kindpussar osv osv.

"Så det här är Greger", säger Evelina och tittar på honom.

Evelina har en ful ovana att prata om folk i tredje person, samtidigt som hon pratar till dem. Jag vet inte, det kanske är en sån där författaregrej som hon håller på med. Greger ska precis öppna munnen och svara henne, men hon fortsätter:

"Jag måste bara berätta vad som hände mig igår", fortsätter hon. "Du får prata sen", säger hon till Greger och tystar honom med handen i luften. "Jag råkade slå av en kran i köket igår, när jag skulle tappa upp vatten i diskhon."

"Hur då?" frågar jag. "Hur slår man av en kran?"

"Nej men den satt lite hårt så jag hämtade en hammare och klippte till."

"Okej."

"Så då började vattnet spruta ut över golvet och jag fick panik. Jag ringde till min förläggare och frågade vad jag skulle göra."

"Varför ringde du till din förläggare?" frågar Greger. Han vill komma in i samtalet.

"Älskling", säger hon och tittar på honom tills han rodnar, "jag ringer alltid min förläggare när det är kris."

Sedan berättar hon att förläggaren i sin tur fick ringa efter en rörmokare, som kom efter en halvtimme och fick stopp på vattnet nästan direkt. Det visade sig vara en gammal klasskompis till Evelina, Claes, som hon haft en crush på i åttan.

"Han reste sig från golvet och så kysste han mig", säger hon.

Greger och jag säger inget. Vad ska vi säga? Servitören kommer till bordet och undrar om vi vill beställa. Jag tittar på Greger, som säger att han inte är hungrig. Evelina och jag beställer mat och vin, Greger säger att han måste gå på toaletten och så gör han det.

"Du sårar honom", säger jag.

"Vadå? Jag ska signera hans bok, jag lovar", svarar Evelina.

Bli aldrig kompis med en författare. Och ta aldrig emot hens böcker.

Man kan ju tycka att Evelina skulle ha lugnat ner sig en smula med åren. Inte bli lika upprörd över saker och ting, speciellt eftersom det nu går så bra för henne i Europa. Men nej.

"Men det måste du väl förstå att jag blev sårad?" säger hon.

"Det är klart jag förstår", svarar jag. "Men ändå."

"Jag kommer in på Rönnells antikvariat, för att jag fick nys om att de hade Startpistolen av Claes Holmström i fint skick till salu. Och vad får jag se?"

"Evelina. Du berättade nyss det här. Jag satt mitt emot dig för två minuter sedan också."

"Min egen bok! Som jag har gett bort till Jossan! Jag dedikerade den till henne. Och hon har kastat bort den."

"Jag fattar. Det sårar dig. Men Jossan kanske inte hade pengar till hyran? Vem vet?"

"Med såna vänner behöver jag inga fiender", säger Evelina.

Först kunde hon inte tro att det var sant. Men det var verkligen hennes dedikation till Jossan på försättsbladet.

"Jag köpte boken", säger Evelina.

"Du menar Startpistolen?"

"Nej, jag menar min egen bok. Och vet du vad jag ska göra?"

"Nej."

"Nu tänker jag åka hem till Jossan och lägga boken i hennes brevlåda. Så att den ligger på hallgolvet när hon kommer hem från jobbet."

"Fy fan. Du är ond", säger jag.

"Det står ett, ett i matchen", fortsätter hon och ser lömsk ut.



 

Den ständiga jakten på en plot.

Evelina behöver stoff till sin kommande roman, men det är blankt, hon har inget säger hon. Då säger Greger att hon kan starta en firma, kanske bli privatdeckare, ta sig an ett fall eller två.

"Och så är det klart", säger han.

Jag vet redan att det här är världens sämsta idé. Jag vet också att Evelina kommer nappa på den, eftersom hon är tillräckligt fucked up för att lyssna på vad Greger har att säga. Och jag vet också att på något vis kommer detta att drabba mig.

"Peo", säger Evelina.

"Evelina", svarar jag.

"Nu har jag det."

helvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvete

"Jag tänker ta mig an ett fall eller två som privatdeckare. Sen kan jag skriva om det."

Det ser faktiskt ut som om hon redan har glömt att det var Greger som kläckte idén. Greger sitter och myser och ler och har ölmustasch och Evelina blir på gott humör och bjuder på en runda.

"Jag följer med dig till andra länder som TURNÉLEDARE", säger jag, "men jag tänker inte sitta i trappuppgångar och smyga på folk och sånt skit. Jag har en egen bok att skriva."

"Lägg av, det blir spännande. Vi hjälper någon i knipa, känner fjärilarna i magen, äter kass mat i något gatukök och har walkie talkies."

Tre dagar senare ringer hon och säger att hon kanske har något. Tydligen är det en av hennes väninnor som misstänker att maken är otrogen och vill sätta Evelina och mig som spanare på honom. Enda anledningen till att jag följer med Evelina i hennes bil samma kväll, är för att jag måste prata henne ur det, jag måste få henne att lägga ner innan det blir allvar.

"Man skuggar inte folk hur som helst. Du vet ingenting om det här, du har ingen erfarenhet."

"Shh, nu kommer han ut ur porten", säger hon.

Och visst, där kommer han. Plötsligt undrar jag vart han är på väg. Det kan väl inte skada att följa efter. Göra det förbjudna.

Tung förhandling.

Jag önskar ingen en hel natt i hängmattan utanför hipstertorpet. Även om det var vackert med alla stjärnor på himlavalvet, så låg jag mest och skakade av köld i den värmländska sommarnatten. Och ingen hampabonde syntes till. Tidigt i gryningen klev jag upp och gjorde åkarebrasor. Det var alldeles stilla över ängarna. Det var bara mina knakande leder som hördes, när jag böjde på kroppen. Smack smack smack lät det från hälsenorna, så att till och med kossorna stannade upp mitt i sitt idisslande, för att förstå var ljuden kom ifrån.

Sedan ringde jag bonden tio gånger på raken utan att få svar och då var måttet rågat. Jag tog en trädgren och slog sönder ett fönster på hipstertorpet. Då kunde jag sträcka in en arm och nå dörrlåset från insidan och öppna. Så fort jag kom in i torpet, fick jag syn på hampabonden som låg och sov på soffan. Jag gick fram till honom och sparkade till ena benet på möbeln. Han vaknade.

"Där är du ju", sa han.

"Vad menar du? Jag har sovit här utanför hela natten. Och försökt ringa dig."

Bonden satte sig upp. Gnuggade ögonen. Pekade bort mot köksbordet på min dator.

"Där är den", sa han. "Det är bara att ta den."

Jag tog den under armen och var på väg ut genom dörren igen.Allt jag ville var att sätta mig i bilen och köra ner till Stockholm igen och fortsätta på mitt manus. Bensinpengarna fick jag se som läropengar. Bonden ropade efter mig.

"Kommer ni tillbaka nästa sommar?"

Jag tror inte det, ville jag svara. Det här stället är förknippat med en svår tid. Jag vet inte om jag vill bli påmind om det. Jag älskar ljuset över ängarna, sommarnätterna, tystnaden. Men hela historien med X sitter som en tagg i hjärtat. Så jag tror inte det.

"Jag skulle behöva en kontakt i Stockholm som kan hjälpa mig med affärerna", fortsatte hampabonden.

Men jag gick ut till bilen. Startade den och körde iväg. Jag är inte din kontakt. Jag vill bara bli lämnad ifred. Hampabonden skickade ett sms: "Du får bo i hipstertorpet gratis om du hjälper mig."

Vi får se svarade jag. Vi får se.   

Pressmeddelande från Damm Förlag

 Kärleken passerade här en gång av Peo Bengtsson 

Recensionsdag 16 september   

En skilsmässoroman ur manligt perspektiv  

”Vi får prata när barnen har somnat...” 

Samuels tillvaro rämnar när Johanna avslöjar att hon har träffat en ny man. Beskedet kommer plötsligt, även om varningssignalerna har funnits där - om han bara hade lyssnat ordentligt. Medan Johanna snabbt går vidare in i sitt nya förhållande, står Samuel kvar i spillrorna av det liv som han trodde skulle vara för evigt.

 

De var unga när kärleken drabbade dem, men de höll fast i varandra och bildade så småningom familj. Båda övertygade om att de var menade att leva tillsammans. Och även om åren har dämpat passionen, är Samuel fortfarande förälskad i Johanna. Men nu måste han lära sig leva utan henne.

Och hur blir det med barnen? Samuel försöker orientera sig i en obekant värld, där han är pappa ena veckan och nästa vecka... vadå? Han upptäcker att han nästan helt saknar nära vänner. De har han slarvat bort under åren med Johanna. Men Theodor finns där, Samuels äldsta vän, som också har upplevt en svår förlust i sitt liv. 

Peo Bengtsson är född 1971 och bor i Stockholm. Han är svag för Patricia Highsmith, Richard Yates, italienska skor och sina döttrar. Anser att sanningen är temporär. 

Han har tidigare gett ut en samling texter från bloggen Stockholm Under Ytan, samt romanen Mannen utan ryggrad (kommer som pocket på Ponto Pocket under 2014). Bloggen Stockholm Under Ytan har haft över 200 000 besökare sedan starten.  

Kärleken passerade här en gång är fristående från tidigare text, även om temat känns igen: det handlar om relationer och hemligheter, och om vilsna människor i en stor stad.

 

För mer info, kontakta:

karolina.blom-wiberg@formabooks.se

 

 

 

 

 

 

 

Tillbaka i hipstertorpet.

Hipsterbonden som äger hipstertorpet vi hyrde, ringer och säger att någon av oss har glömt kvar en laptop i huset. Jag inser i samma sekund som han säger det, att någon av oss betyder att det är jag som har glömt den. Jag blir helt iskall inombords.

"Kan du skicka den till Stockholm på något sätt? Jag betalar givetvis."

Men det kan han inte. Han vet inte hur man gör, säger han. Jag hör att han har tullat på sin hampa igen och jag undrar om det verkligen blir någon över att göra olja på. Jag misstänker att hela skörden går åt till privat bruk.

Sen försöker jag förgäves hitta någon som av en slump befinner sig i Sunne och som ska till Stockholm snart och som kan ta med sig min dator. Det är befängt.

"Varför ringer du mig och frågar om jag är i Sunne?" frågar Sara. "Varför skulle jag vara det? Jag är på kontoret på Odenplan!"

"Förlåt. Jag tänkte bara."

"Varför måste du ha datorn så akut? Du får väl åka upp till helgen och hämta den?"

"Mitt nya manus finns i datorn."

Sara försöker säga va? men hon kan inte. Jag hör på hennes tystnad att hon aldrig slutar förvånas över exakt hur korkad jag är.

"Men du har väl manuset sparat på fler ställen? Använder du inte dropbox?"

"Det fanns inget internet i hipstertorpet."

"Det är fan ingen ursäkt. Då får du åka upp till en bensinmack varannan dag och koppla upp dig. Fattar du? Eller, nej det gör du inte."

Så jag hyr en bil och kör upp mot Sunne. Ringer hipsterbonden flera gånger på vägen upp, men han svarar inte. Och när jag kommer fram till torpet, står det nedsläckt och igenbommat eftersom säsongen är över. Det är bara att sätta sig på trappan, samma trappa som jag satt på med min bag-in-box, fullmånen och tuppfäktades med X om vem som hade skrivit den bästa boken. Det är bara ett par veckor sedan, men det känns redan som om år har försvunnit. Hipster/Hampabonden ringer väl tänker jag, fast säker kan jag inte vara. Det kan ta tid. Hängmattan hänger kvar mellan två träd i alla fall, där vi lämnade den. Inser att det är där jag sover i natt.

Vi ska alla den vägen vandra.

"Jag har inget val", säger min författarvän när vi ses en kväll i augusti.

Sommaren går mot sitt slut. Himlen är djupare blå om kvällarna. Det är mycket poetiskt.

"Du har inget val?" upprepar jag åt honom.

"Den sista romanen sålde skit och nu säger förlaget att det är vinna eller försvinna."

"Så vad betyder det?"

"Jag ger ut en bok med grillrecept nästa vår."

Fast du kan ju inte grilla vill jag säga, men biter mig i tungan.

"Fast du kan ju inte grilla", säger jag och uppebarligen missade jag att bita mig i tungan.

"Nej, det är lugnt. Jag har nån kock som hjälper mig. Jag behöver bara ställa upp mig framför kameran i ett par solnedgångar framför grillen med en grillvante och solbränna. Det räcker."

"Jaha", säger jag.

Sedan finns det inte så mycket mer vi kan säga om det. Jag blir beklämd, till och med lätt ångestfylld.

"Själv då? När kommer din bok med grillrecept?" frågar min författarvän, som om det var den naturligaste saken i världen.

 

Damms höstutgivning

http://www.formabooks.se/PageFiles/1862/Sagor_Resa_3_2013_Damm.pdf?epslanguage=sv

PDF med lite mer info om Kärleken passerade här en gång.

Sommarkatt

När vi landar på Arlanda, känner jag mig rätt färdig och mätt, jag behöver en paus från den här cirkusen och det säger jag till Evelina.

"Nu händer det inget på två veckor. Sedan är det en bokmässa vi ska åka på", svarar hon.

Jag sätter nyckeln i dörren och ställer bara in väskorna på golvet när jag kommer hem. Orkar inte packa upp, orkar inte duscha eller laga mat. Jag lägger mig på soffan och stirrar i taket. Det finns åtminstone fyra ofullständiga manus i datorn. Något av dem borde jag väl kunna skriva klart, tänker jag. Då ringer det på telefonen. Det är Paul.

"Marika har lämnat mig", säger han.

Det har jag väntat på i månader. Jag har sett det komma, långt tidigare än Paul kan ana. Jag såg hur hon plötsligt tittade på honom när han hade en utläggning om kontoret eller en fotbollsmatch, tajmingen var borta, han missade poängerna, han blev helt enkelt tråkig att lyssna på. Men Paul och jag är ju vänner, så jag kommer alltid stå ut med honom, men inte Marika givetvis, hennes blick var utan tvekan, jag såg slutet för honom.

"Jag har nyss kommit hem från Paris med Evelina", säger jag. "Vill du komma över lite senare och äta en middag?"

Jag orkar inte, men jag måste ställa upp. Paul behöver mig. Så jag gör en risotto och öppnar tre flaskor rosé och lyssnar.

"Hon säger att förälskelsen är över. Det var bra så länge det varade och nu är det inte bra längre."

"Har hon träffat någon annan?"

Paul skakar på huvudet, men han är inte tvärsäker på att så inte är fallet.

"Tror inte det. Det är passionen som har slocknat bara, säger hon."

Stackars Paul. Som sitter ihopsjunken på en köksstol med en sin gamla vän Peo som bara vill gå och lägga sig efter veckan i Paris. Övergiven och ensam, han ser för eländig ut. Jag önskar jag hade ett sätt att hjälpa honom på, att jag bara kunde resa mig upp och gå runt köksbordet och ge honom en kram.

"Jag är som en jävla sommarkatt för henne", säger Paul. "Nu kommer hösten."

"Ja. Nu kommer hösten", svarar jag.

 

Helvetet är mycket mycket nära.

Så här är det: Jag har känt Evelina rätt länge nu och under en lång tid var vi på samma nivå, karriärsmässigt. Vi skrev våra manus, kritiserade varandra, blev refuserade om vartannat och fick trösta. Och så vidare och så vidare. Nu, i Paris, när Evelina strax ska ge ut sin första roman på franska, tidigare översatt till tyska, engelska och spanska, så har vi olika roller att fylla. Hon har ju till och med anställt mig. Men det är också nu jag börjar förstå att jag nog inte känner henne så väl som jag tidigare trodde.

"Det är inte Sverigedemokraterna jag är rädd för", säger Evelina. "Det är deras väljare som skrämmer mig."

"Självklart. Politikerna finns bara till för att väljarna accepterar det. Demokrati är överskattad etcetera, och så vidare."

"Samma sak med Kent", fortsätter Evelina. "Det är inte Jocke Berg jag är rädd för. Det är hans fans."

"Jonas Gardell?"

"Yes."

"Paulo Coelho?"

"Check."

"Gina Dirawi?"

Evelina tittar på mig. Vi står på LaFayette och köper skor för minst trettiofem tusen.

"Jag tror du förstår vad jag menar", säger hon. "Gina skrämmer mig inte. Hennes hundratusen följare på Twitter däremot..."

När vi är klara med våra skoinköp - Evelina köper faktiskt tolv par cuban high heels åt mig - och kommer ut på gatan, står det en man i trasiga kläder där med en skylt som han har skrivit något på. Jag som kan lite franska, översätter åt Evelina.

"Apokalypsen är nära, står det."

"Precis! Han har rätt! Jocke Berg och Gina Dirawi står beredda att leda oss rakt ner i skärselden och vi bara tackar och tar emot."

Jag ger honom ett par av mina skor som Evelina precis köpt. Mannen lägger ner skylten på gatan och öppnar kartongen och fiskar upp stövlarna med höga klackar.

"Merci, merci", säger han.

Han tar dem på sig. Vi står och tittar på. När han är klar, plockar han upp apokalyps-skylten igen. En profet i trasiga kläder i höga klackar, som inte lyssnar på Kent eller läser Jonas Gardell. Evelina ser nöjd ut.





 

Farsen fortsätter.

Och jag sitter kvar i logen och tittar på en liten teve, när Evelina gör sitt framträdande i fransk television. Det tog henne en timme att bli av med den andre av de två hon släpade hem efter vår natt på läderklubben.

"Han bet sig kvar", sa Evelina i taxin till studion. "Jag var den bästa kvinna han någonsin träffat och han tänkte följa mig vart jag än gick, bla bla bla."

"Dina litterära groupies är i en klass för sig."

"Ska man behöva röka ut folk från hotellrummet? Va? Ska man det?"

Det är en man i ljusgrå kostym och slips med konjaksröst som intervjuar henne. De sitter i varsin fåtölj och han ställer frågor om hur det känns att vara kvinna och skriva böcker. Hörde jag rätt? tänker jag. Frågade han henne just hur det känns att vara kvinna och skriva böcker? Ja, det gjorde han.

Evelina håller sig cool, men jag vet ju att det är för de där fyra blå tabletterna hon tog i taxin på väg hit; det är de som håller henne i schack. Jävla industri som trasar sönder människor. Den franska tevevärden säger att han inte kan läsa Evelina, eftersom han inte förstår svenska och då blir det riktigt pinsamt, när hon tvingas påminna honom om att det trots allt finns en novellsamling översatt till just franska. Sedan är intervjun över och Phoenix spelar en låt istället. Evelina kommer in i logen. Jag ser att teatersminket har runnit i ansiktet på henne.

"Det var varmt i studion", säger hon. "Fast det är inte sminket som har runnit. Det är den där snubbens saliv jag har i ansiktet."

Vi lämnar snabbt tevestudion och kommer ut på gatan. Evelina säger att hon vill spendera en förmögenhet på skor på LaFayette, så då tar vi ännu en taxi dit.

"Du får ut din lön i skor", säger hon till mig. "Jag köper dig tio par cuban high heels i lön för det tunga arbete du utför som min turnéledare."

"Det är som i gamla tider, när arbetarna fick ut lönen i sprit i skogarna."

"Exakt, älskling."



 

Hon är författaren som har svårt att få till uppföljaren. Det är så mycket annat, liksom.

Börjar morgonen med en Voltaren mot smärtan i ryggen. Tror inte jag öppnar ögonen, jag bara kliver upp ur sängen och trevar mig fram till min väska, där jag vet att tabletterna finns. Hotellrummet är nedsläckt, det måste vara tidigt, det känns inte som om solen har gått upp ännu. Huvudet bultar och jag minns ingenting och det jag minns vill jag inte minnas.

Plötsligt ringer det på telefonen, inte min mobiltelefon, utan den som är ansluten till hotellrummet. Jag lyfter luren.

"Säg att det inte är sant", säger Evelina.

"Jag vet inte vad du menar", svarar jag. "Men om du menar att du snedtände på restaurangen och bad förläggaren stoppa upp sitt kontrakt i röven, då måste jag tyvärr säga att det är sant."

"Vad gjorde vi sen?"

"Vi fortsatte ut. Jag ville hem, men du tvingade oss vidare till den där läderklubben där man blir fastkedjad i baren. Jag förlåter dig aldrig för det."

"Åhh, nu minns jag. Peo, jag är skiträdd nu", säger Evelina. "Det är någon inne på toaletten här i mitt rum. Någon tar en dusch."

"Då måste den andra har gått."

"Va?"

"Om du bara hör en person så måste den andra har gått. Du tog med dig två hem igår."

Evelina säger inget, men jag hör att hon försöker minnas. Hon har slängt bort ett miljonkontrakt med en fransk förläggare och hon har börjat prenumerera på könssjukdomar. Så startar morgonen för henne.

"Kan vi åka hem nu?" frågar hon.

"Nej. Idag blir det teve för din del. Vi får rädda det som räddas kan."

"Ring mig och fyra timmar."

"Ok, Evelina. Jag ringer dig om fyra timmar. Fundera på om du har något smart att säga på teve, för det behöver du efter det här."

Evelina & jag navigerar oss fram, utan att veta vart vi ska.

Det börjar med att jag själv försover mig. Jag vaknar med ett ryck och kastar mig ur sängen och glor på klockan, fastän jag vet att jag är rejält sen. Jag rusar ut i korridoren på hotellet och bankar på Evelinas dörr. Efter någon minut öppnar hon.

"Vi är försenade", säger jag. "Du ska vara hos förlaget för en halvtimme sedan."

"Det är du som är turnéledare."

"Jag vet. Men varför väckte du inte mig?"

Så Evelina och jag kommer ut på trottoaren och ingen av oss är speciellt duktig på franska, men jag springer ut och ställer mig i gatan och vrålar taxi taxi taxi och det verkar vara ett ord som funkar även i Paris, för kort därefter sitter vi i baksätet på en bil som ska ta oss till förlaget.

"Jag borde ge dig sparken", säger Evelina och jag nickar bara, för jag vet att hon har rätt.

Men vi åt ostron och drack vin igår, tillsammans med två löjliga författaraspiranter som bor i Paris och skriver böcker om författare som bor i Paris. Varken jag eller Evelina gillade dem, men de kunde visa oss runt och snacka in oss på en nattklubb framåt natten, så det fick gå ändå. Det sista jag minns är att Evelina trots allt hånglade upp en av dem i ett hörn av klubben. Jag fick med mig henne hem, man kan nog säga att jag räddade henne från vansinnet och fick henne i säng - sin egen säng, utan sällskap - och sedan gick jag själv och la mig ovanpå sängen utan att klä av mig kläderna och så somnade jag. Därför kan man ändå säga att jag sköter mig rätt bra som turnéledare, tycker jag.

"Jag hoppas på ett fett förskott så att jag äntligen kan ta ledigt och skriva bok nummer två", säger Evelina.

"Ledigt från vad?"

"Från det här. Från allt."

Det ringer på min telefon. En kvinna undrar var vi är någonstans. Hon skäller på franska, jag förstår inte ett ord, men jag säger bara att vi är snart där, hon får ge sig till tåls, vi kommer. Sedan lägger jag på.

"Fint folk kommer alltid för sent", säger jag till Evelina.

Trots att taxichauffören inte kan förstå vad jag säger, ser han skeptisk ut och jag förstår honom.



 

Turnéledare

"Jag vet", säger Evelina en dag senare på telefon. "Du kan bli min turnéledare."

"Allvarligt. Säljer du så mycket böcker så att du har råd med en turnéledare?"

Hon skäms när hon måste medge att det gör hon. Jag inser att jag inte vet ett smack om henne längre. Evelina har tagit ett kliv och jag har inte hängt med.

"Så vill du? Du får sätta ihop schemat och hålla reda på mig."

"Fy fan alltså. Jag ska behöva jaga dig på olika hotellrum i Frankrike, knacka dörr och sparka upp dig ur främmande mäns sängar, är det vad du ber mig om?"

"Ja."

"Okej. Jag gör det."

Så vi sätter oss på planet till Paris, för att hon ska träffa två förlag och en litterär agent och sedan ska hon vara med i en talkshow och hinna med två andra framträdanden också (vilket är mitt jobb att se till att hon fixar.) Evelina ser sylvass ut i svart polo.

"Sist fick jag en försmådd hustru på halsen", säger hon och beställer in gin och jordnötter av flygvärdinnan. "Se till så att det inte händer igen."

"Kan du inte kolla vilka som är gifta och inte?"

"Du var inte med. Du såg inte hans tvättbräda."

"Jesus Kristus."

"Något sånt, ja."

Resten av resan tvingar hon mig att läsa trettio sidor på ett manus hon har börjat arbeta på. Det ingår i arbetsuppgifterna, säger hon, och nu får jag dessutom bra betalt för att göra det. Förr om åren gjorde jag det ändå.

"Men be mig inte läsa vad du skriver Peo", fortsätter hon, "jag hinner inte läsa andras texter längre."

"Snart ber du mig väl testa maten åt dig innan? Som Cleopatras munskänk?"

Kapten säger att vi går ner för landning. One day we live in Paris, i promise, i´m on it sjunger Evelina när vi sjunker genom molnen och jag tror henne, jag tror hon fixar det åt oss.