Ett par ögonblick.

Natten tillhör hundarna

Afonso Guesthouse ligger i Panaji, Goa. Vi checkar in för de sista dagarna innan flyget ska ta oss tillbaka till kylan.

"Om du behöver gå ut på kvällen så med dig ett slagträ" säger Afonso och pekar på ett ställ som står innanför dörren, där han förvarar slagträn som spelare använder sig av i cricket.

"Jag spelar inte cricket" säger jag.

"Om mörkret har fallit så ta med dig ett bara."

Nästa kväll behöver jag gå till affären och köpa chips och juice och då tar jag ett slagträ ur stället. Afonso vet kanske vad han snackar om. Jag kommer ut på gatan och går trettio meter, genom gränderna mot affären. Strax börjar hundarna skälla. De blir helt tokiga när de känner doften av mig, jag är inne på deras revir och de tänker försvara det. Snart har jag säkert fem hundar runt mig, som förföljer mig ända bort till affären. Men inget mer händer; jag viftar med slagträet och det håller dem på avstånd. Affären har ett likadant ställ som Afonso har, där jag lämnar mitt slagträ medan jag handlar det jag behöver. När jag är klar så hämtar jag ut det igen och börjar traska hemåt.

Nu blir det svårare, för jag har bara en arm fri. Den andra håller i matkassen och gör mig mindre rörlig, nu när hundarna är runt mig igen. En hund hugger mot matkassen och jag hinner inte reagera, men det blir inget hål i påsen, inte just den här gången. Nästa hund kommer farande rakt emot mig och den är jag beredd på. Jag höjer slagträet och klipper till hunden över ryggen när den försöker bita mig i benet. Jag hör hur någonting går sönder inuti hunden. Jag skyndar mig till hotellet genom gränden och får vifta som en väderkvarn med slagträet för att hålla de andra hundarna borta. Till sist är jag på säker mark igen. Utanför porten ylar bestarna.

"Welcome to India" säger Afonso.

"Är det ingen som äger hundarna?"

"Nej. De lever i gränderna och äter vad de kommer över."

"Det är helt sjukt. Varför skjuter ni inte dem?"

"Det kommer hela tiden nya. Folk älskar sina hundvalpar, men när de har blivit stora så slänger folk ut dem på gatan."

"Jag förstår. Vi har det i Sverige också, fast där kallas det för summer cats."

"Personligen tycker jag det okej. Jag använder hundarna för att bli av med lite aggressioner när jag och min fru har bråkat. Jag brukar ta med mig ett slagträ och gå ut i gränden efter våra gräl och panga lite hundar. Det funkar."

 

Turist, javisst.

Jag kände mig så fruktansvärt liten när jag stod bredvid elefanten. Jag har ju alltid vetat att det är så - att de är gigantiska - men det var ändå en chock när jag kom så nära så att jag kunde ta på den.

"Han gillar att bli klappad bakom öronen."

"Han gillar ännu mer om jag köper dina majskolvar för tusen rupees styck och ger till honom, inte sant?"

"Har du inget hjärta i kroppen? Hur kan du neka en elefant att få äta?"

En majskolv på marknaden kostar fem rupees. Så den här elefantskötaren har alltså lagt på ungefär en miljon procent på priset. Jag känner mig liten och snål och missunnsam och så slutar det med att jag säger ja ja ja och köper en majskolv som elefanten rycker ur näven på mig med snabeln och vips så är den borta.

"En till?"

"Nej det är bra nu."

"Kolla. Han är fortfarande hungrig."

"Ta det med den där ryska turistgruppen som kommer gående där. De kan säkert köpa varsin majskolv åt din elefant."

"Får jag fråga dig vad du gör hemma i Sverige?"

"Jag är kulturarbetare."

För ett kort ögonblick ser det ut som att elefantskötaren tänker skänka mig en majskolv, som jag själv kan äta upp, inte elefanten. Men så blir det inte.

"Okej. Du får rabatt på nästa majskolv. Vi säger åttahundra rupees."

Jag tar mig därifrån; den ryska turisthopen räddar mig. Fast det slutar ändå med att jag på något bisarrt sätt köper en t-shirt med ett elefanttryck på i en shop på vägen till bilen. Senare samma kväll när jag försöker få på mig t-shirten, upptäcker jag att den är för liten.

That tropical feeling

"Om du vill stanna kvar så ger jag dig ett jobb som kokosnötplockare" säger Mohan och skrattar.

Fast han menar det. Jag kan få jobba åt honom; klättra tjugo meter upp i en palm och hacka ner nötterna med en machete. Jag behöver inte åka hem till Sverige, jag kan fixa mig ett liv här vid ekvatorn, under solen.

"Det är ju ett livsfarligt jobb" säger jag. "Inga säkerhetslinor, ingenting."

"Två hundra rupees om dagen får du. Men då vill jag ha femtio palmer under varje arbetspass."

"Två hundra! Det räcker inte ens till min frukost."

"Ska du ha jobbet eller?"

"Nej, jag står över. Jag åker hem till kylan istället. Det är ett helt vansinnigt jobb. Jag undrar hur många som dör när de hackar nötter varje år."

"Hur många turister tror du dör varje år när de tar speed och dansar non stop i 48 timmar då?" frågar Mohan.

"Det vet jag inte."

"Fler än vad det dör kokosnötplockare, det kan jag lova dig."



 

India vs. Sweden

Sunita är 7 år gammal när hon börjar arbeta som skräpsamlare. Hon kliver upp i gryningen och går ner på stranden i Palolem och plockar ihop plastflaskor, glasflaskor, plastpåsar och annat som turisterna har slängt ifrån sig i sanden. För det kan hon tjäna några rupees, förutsatt att hon arbetar hårt och länge.

Sunita är 23 när jag möter henne. Nu har hon en affär på stranden, där hon säljer t-shirtar till turisterna. Hon säger att hon inte kan läsa och skriva, hon gick aldrig i skolan. När hon var 16 blev hon bortgift till en man hon aldrig tidigare träffat.

"He was nice" säger hon.

Nu bor hon med hans familj - och sin egen, som är utökad med en liten pojke som hon har fött - i ett litet hus en bit bort från turiststråket. Hon kliver fortfarande upp i gryningen och städar och gör frukost åt familjen. Sedan arbetar hon i affären mellan åtta och midnatt, varje dag, sju dagar i veckan. Efter midnatt går hon hem och svimmar av trötthet.

En turist säger att det är okej, de vet inget annat, de är vana. Men Sunita säger att det är fel. De vet exakt vilka skillnader det är mellan oss och dem. Hon är ändå lyckligt lottad, som kan lura en turist att köpa en ful t-shirt för hundra rupees. Värre är det för de andra flickorna hon växte upp med. De har ingen affär att gå till. De måste försörja sig på andra sätt.

När jag tar familjen och äter på restaurang, så kostar det besöket ungefär åttio kronor. Då äter vi allt vi vill, dricker det vi önskar osv. Åttio kronor är sexhundra rupees. Sexhundra rupees tjänar man inte om dagen, om man arbetar här.

 

Then we take Berlin (or not).

Det är i alla fall inte människorna som vill skriva en bok som hittar till Indien.

Jag kanske inte behöver tjata mer om det; vad jag menar är att folk hamnar här i Palolem (t ex) och blir kvar i en hydda, möjligen också med en dröm om att skriva låtar till sitt soloalbum (som ska innehålla 12 låtar, aukustiskt, influerat av Cat Stevens, John Lennon och James Taylor.) Medan de skriver på sin skiva, röker de brass och håller sig i skuggan. Det går några år, har de flax så skriver de en låt var tredje år. (Men herregud vilken skiva det kommer att bli - så genomarbetad!)

Idag är det fest i vår trädgård. Människor som har vistats 20 år i Indien non stop - illegalt - är på plats för att spela sina senaste låtar på sina gitarrer för oss. En snubbe i trasig hatt börjar. Hans senaste låt är 7 år gammal och den är så där. Men maten är fantastisk och jag är fascinerad av att folk lever så här, 6 månader i södra Indien när det inte är för varmt och sedan sex månader i Himalaya när monsunen och hettan kommer. Snubben i trasig hatt ska strax ta sig in i Nepal - illegalt - för att ansöka om asyl på någon ambassad. Hans förhoppning är att han blir deporterad till Indien igen och sedan kan leva här utan att någon stör honom, de sista 20 åren av sitt liv.

"Hur blir det med plattan?" frågar jag.

"Vilken?"

"Din soloplatta. Som ska börja med den där låten du spelade för oss."

"Jasså den. Du vet, det finns internet nu förtiden" säger han.

"Jo jag vet. Men vad har det med din platta att göra?"

"När jag har tiggt ihop till en lap top så ska jag spela in ett soundtrack till Angry Birds."

Det är söndag. Jag ber om ursäkt för att min text inte når högre verkshöjd än så här. Jag börjar bli orolig för att jag ska bli kvar - illegalt - och aldrig mer skriva en bok. Snälla Bokförlaget, kan ni skicka pengar till en flygbiljett?







 

Kuken också.

"Hur många råttor finns det på Manhattan?"

Anställningsintervju. Det är det enda rekryteraren frågar mig.

"Hur ska jag kunna svara på det?" säger jag. "Vad har det med saken att göra?"

"Är det ditt svar? Ledsen. Jobbet gick just till någon annan."

Efteråt förklarar han att jag borde fört ett resonemang. Att svaret inte var det viktiga, utan mitt sätt att komma fram till ett svar, rätt eller fel. Om det bor en miljon människor på Manhattan så finns det antagligen det dubbla antalet råttor.

Två veckor senare sitter jag på en intervju hos Swedish Match.

"Hur lång är en cigarettlimpa?"

"Få se nu. Ett paket cigg är kanske 5 cm brett. Det ligger 5 paket i rad. 5 gånger 5 är 25. Jag svarar att en limpa är 25 cm lång."

"Ring inte oss. Vi ringer inte dig."

"Va? Vad hände? Jag förde ett resonemang och visade att jag kan vara analytisk. Vad är problemet? Ge mig jobbet."

"Jag skiter väl i om du är analytisk. Ska du sälja våra produkter så måste du veta vad du snackar om. The hard facts."

Och det är den enkla förklaringen till att jag idag är stjärnbloggare.

Strandpartyt pågår än

Jag fattar inte att de fick tillstånd att köra ner åtta stycken rickshaws på stranden och sedan tävla mot varandra. Det var rena gladiatorspelet där nere. Jag satt på parkett uppe på Big Fish som vanligt och kunde följa skådespelet.

"Vad säger polisen i Goa?" frågade jag servitören.

"De tittar åt ett annat håll om de blir mutade."

Vi kunde satsa pengar på vilken rikshaw som skulle komma längst.

"Femhundra rupees på nummer tre" sa jag.

Nummer tre kom sist.

"Finns det inget jumbopris?" frågade jag.

"Jo det gör det" svarade servitören. "Du får gå ut naken i natt på stranden och reta upp hundarna som försöker sova där. Sen får du springa när de biter dig i röven och jag hoppas att du har tagit dina rabiessprutor."

Läderhuden med hästbedövningsmedlet har lovat att hjälpa mig att köpa en rikshaw på hippiemarknaden till ett bra pris. Vi åker i morgon. Jag tänker delta i nästa gladiatorspel. Någon som vill sätta en peng på mig?

 

The drugs dont work

Blir fundersam över svenskkolonien som hänger här i Palolem beach. Det är mycket bukfetma och tatueringar över hela ryggarna, mycket köra motorcykel på fel sida vägen utan hjälm hög på tjack och hästbedövningsmedel.

Småtjuvarna hittar hit och blir kvar. Här hyr de en hydda för trettio kronor natten och stannar ett år och hoppas att alla har glömt dem i Sverige, inklusive sedlighetsroteln.

"Du måste verkligen veta vad du pysslar med om du ska ta hästbedövningsmedel rätt in i örat" säger svensken med läderhuden, som han har fått efter tolv år i Asien.

Sedan visar han oss hur man droppar bedövningsmedlet med en pipett så att det når ända längst in i skallen.

"Det är bara ett hål där inne" säger han. "Det gäller att träffa hjärnan med dropparna. Om jag missar så börjar det svida bakom ögonen och det kan ta veckor att bli av med det."

Samma kille köper en elefant på hippiemarknaden en vecka senare och tänker att turister ska vilja rida på den i vattenbrynet, fram och tillbaka på stranden. Men det vill ingen och läderhuden behöver snabba cash, så han säljer tillbaka den för halva summan strax efteråt.

Och köper hästbedövningsmedel.

"Jag tycker fortfarande att Doktor Alban är underskattad" säger han när dropparna börjar verka.

"Träffade du hjärnan?" frågar hans kompis.

"Simmar enfotade ankor i cirklar?" svarar läderhuden.

 

Kära dagbok.

Hundarna på stranden markerar sina revir. Delar upp sandremsam mellan sig och gud nåde den som kommer över på fel sida. Det kan kosta ett ben, eller ännu värre, en strupe. Jag har sett hårda strider utspela sig i vattenbrynet, ingen hund tänker ge sig, en kamp på liv och död.

Tidvattnet slår in i gryningen, skiftar mellan ebb och flod, fullmånen är på ingång, än hänger bara den nedersta skäran mot oss när natten faller. Mörkret kommer så fort, nästan som att någon lägger ett täcke över oss.

Vad var det han sa till mig, den där gången när gråten aldrig ville ta slut?

Ljuset är snabbast, men mörkret är hårdast.

Än idag har jag inte till fullo förstått vad han menade.

Jag kan inte fatta vilken fattigdom det finns i världen, det går inte att ta in på riktigt. Jag föder min familj på mindre än en hundring om dagen, då unnar vi oss allt vi vill ha. Det är mer än vissa tjänar i månaden här.

Vi är som hundarna, tänker jag. På stranden, de hundarna. Vi markerar också våra revir. Nu är jag djupt inne på någon annans, men jag har betalat mig in. Och när det inte passar längre så sätter jag mig på Qatar Airways breda säten och ser en film och landar på Arlanda i tio minusgrader och så var det med det.

Do you want sugar in your coffe? frågar servitören på Big Fish.

No, i´m already sweet svarar jag.

Det är världens sämsta skämt, men vi skrattar ändå. Det är så vi får dagarna att gå här.





 

Rynkorna i läderansiktet

Först har han den vanliga bekymmersrynkan i pannan. Den identifierar hon lätt, den går mitt i pannan och har alltid varit där. Den måste man ta på allvar men inte överdriva betydelsen av.

Till vänster om bekymmersrynkan går sexrynkan. Det är den som framträder i pannan en vecka efter senaste samlag och startar uppe i hårfästet. Också hanterbart om man vet vad det är för något, tänker hon.

På andra sidan, den högra, går bakfyllerynkan. Den syns oroande ofta nu förtiden. Hans andedräkt brukade vara en havsbris. Nu är den ett förorenat dike i Calcutta.

En dag skall dessa tre rynkor stråla samman i djupa fåror, över näsan, via mungiporna. Just nu pågår en tävling om vilken av rynkorna som först hinner ner till hakan.

Då lämnar jag dig, tänker hon. Om inte förr så då. Men jag hoppas på förr.

Vad hon inte vet är att han i hemlighet planerar ett ansiktslyft.

Vi får se vem som lurar vem. 

Palolem, Goa.

Du hittar mig på Big Fish, strandcaféet i Palolem, under rislamporna. Dagarna är sig lika; man skulle kunna säga att ingenting händer.

Vaknar i bungalowen. Kliver upp innan hettan tar mig. Går ner till stranden, dricker kaffe, tittar på havet, äter frukost.

Det började illa, med ett badrum där ledningarna till varmvattenberedaren var trasiga.

Visst var det en kvinna som dog i en trasig dusch i Thailand? Jag läste om det. Vattnet blev strömförande.

Jag skruvade på vattnet och strax stod det en blå svetslåga ut från ledningarna. Golvet under mig var vattenfyllt, jag förstod att det handlade om millisekunder innan jag skulle bli grillad. Jag slängde mig ut från badrummet. Sedan grät jag; en gråt som inte ville ta slut.

Nu har vi flyttat till en stor trädgård. Jag har en bungalow, en säng, ett myggnät och en hatt. Och mitt manus, som Ingela är så sträng med. Hon ger sig inte. Hon säger att jag inte kan släppa ifrån mig en dålig text. Fan också, det trodde jag verkligen att man fick. Så jag skriver, redigerar, gör om, lägger till, drar ifrån.

En badort är allt jag klarar av för tillfället. trettio grader i skuggan. Fläktar som inte fungerar. Undviker januari i Stockholm. Beställer en iskaffe. Pratar bort en halvtimma med en brittisk pensionär. Väntar på att en kossa ska flytta på sig från vägen. Går till barberaren.

Kisar ut mot havet. Ser en fiskebåt som ligger mitt i solgatan. Somnar i skuggan.

 

Framtiden

Idag blev det klart.
Jag har skrivit kontrakt med Damm Förlag.
De ger ut nästa roman.
Manuset är klart och överlämnat.
Reser bort nu.
Skriver vidare på en ny text.
Allt är gott.

P.

Mannen utan ryggrad

Samlar några recensioner/intervjuer som varit. Listan är inte komplett; en del saker finns inte att hitta på nätet, såsom intervjun i Amelia t ex.

Dagensbok

Bibliophilia

Bokberoende

Bokhora

Djungeltrumman

NWT

Interrupted fashion

Sexnolltvå

Popmani

Kulturbloggen

Läser och skriver nu. Finns på Twitter

Det går också att mejla till sthlmunderytan@gmail.com

En sovande cell på Rådmansgatan.

"Så här fungerar det; du sitter och väntar på att jag ringer."

Tystnaden i rummet. Knappt att jag andas.

"Det kan ta dagar, veckor. År. Men jag ringer. Du får ditt uppdrag, du utför det. Sedan skriver jag ut en in blanco cheque till dig och du kan fly till Bahamas eller månen eller till Gröne Jägaren."

Det finns något som tilltalar mig med Bahamas. Och månen. Och Gröne Jägaren. Och långt bak i mitt huvud så vet jag ju vilket av alternativen som det blir.

"Men under tiden. När jag sitter och väntar på ditt samtal. Vad lever jag på då?"

Han har så mycket hår i näsan. Det sticker ut ur näsborrarna. Varje strå fladdrar i hans fnysning.

"Skriv en bok. Ta med dig en dator och gör en skiva. Lås in dig med någon du älskar. Eller kör över femton kartonger med böcker du skulle vilja läsa. Lär dig ett språk. Ställ dit ett löpband och en motionscykel och köp några hantlar. Jag vill ha dig i form om du ska ha livet av någon. Men visst, jag kan beställa en Linas matkasse till dig en gång i veckan och så får du hushålla med det. Bara du förstår att jag drar det på din in blanco cheque."

"Det stämmer inte. Hur kan du dra av något på en sådan check?"

"Jag intecknar din själ. Jag hemsöker dig och hela din släkt i detta liv och även i nästa. Jag gräver upp dig ur graven och spetsar dig på närmsta gallergrind. Jag kokar soppa på dina ögon."

"Okej okej jag är med. Skicka en matkasse bara. Resten grejar jag själv."

"Ni mördare in spe är likadana allihop. Ingenting kan ni göra på egen hand, om det inte handlar om nåt kriminellt."

Jag tycker det känns lite magstarkt med moralkakor från just denne man, men jag håller tyst. Det verkar enklast. Sedan får jag nyckeln till lägenheten. Sedan är jag fri att gå. Nu är det bara att vänta.

Grannar i föreningen

När telefonen ringer klockan 03.45, inser jag att det var ett misstag att ta jobbet som ordförande i bostadsrättsföreningen. Jag blev varnad för Larsson på fjärde våningen, men jag viftade bort det bara; det var naivt.

"Hallå?"

"Det ligger ett monster under min säng som viskar" viskar Larsson på fyran.

"Det tror jag väl ändå inte."

"Du är inte här. Du kan inte veta. Monstret finns under min säng och det vill mig inte väl."

Och i media kan man läsa om att sjukvården medicinerar för mycket. Det stämmer inte. Sjukvården medicinerar för lite.

"Jag kommer."

Vet inte varför jag gör det. Men har inte hjärta att bara låta Larsson ligga där i skräck. Så jag tar på mig en morgonrock och går över. Knackar på dörren.

"Vem är det?" frågar Larsson.

Jag kväver en impuls att viska som ett monster.

"Det är bara jag. Som du precis ringde till."

"Gå härifrån. Jag har inget att säga dig."

"Men snälla rara söta Larsson..."

Tumult uppstår på Larssons sida av dörren. Jag hör dunsar och kvävda rop. Jag försöker titta in genom brevinkastet, men klämmer bara fingrarna. Så jag går därifrån. Hinner in genom min egen dörr, tänder i köket, brygger lite kaffe, sätter mig vid köksbordet och begrundar alltings jävlighet. Då ringer det igen.

"Jag har ett dött monster här i lägenheten" säger Larsson. "Jag fick den jäveln."

"Kan vi ta det här i morgon? Jag känner att det räcker nu."

"Du måste hjälpa mig att bli av med liket. Jag har en gammal persisk matta uppe på vinden som vi kan rulla in monstret i. Sedan kan vi köra ut i Hagaparken och dumpa kroppen."

"Jag kommer."

Vinballe

"Det svajar betänkligt numera" säger Janos och ser förtvivlad ut. "Kan inte dricka rött vin längre, det förstör potensen."

"Vad gör du då? Åt problemet, menar jag?"

"Har gått över till vitt vin. Och mellanöl."

"Hjälper det?"

"Nej."

"Jag är egentligen inte så säker på att har med färgen på den alkoholhaltiga drycken att göra" svarar jag. "Snarare har det med dessa mängder du häller i dig."

"Antyder du att jag har ett problem med sponken?"

"Nej inte jag. Men din vinballe gör det."

Janos har svårt att ta in detta. Han beställer en öl till av en bekymrad bartender.

"Ja ja ja, jag ska skära ner på mina barbesök."

"Sen har vi ju det här med att du är medelålders. Det är inte värdigt en människa i din ålder att ha supskulder."

"Va? Antyder du att jag är för gammal nu också?"

"Nej inte jag. Men din vinballe talar till dig. Lyssna på honom."

Bröllopsdag.

En kvinna sitter mitt emot sin man. De har varit gifta i tjugotvå år. Deras ansikten har börjat likna varandras med åren. Det skulle kunna vara något positivt. Hon sluter sina ögon, stänger in sig bakom ögonlocken.

"Du" säger hon. "Vilken färg har jag på ögonen?"

"Vad menar du?"

"Jag menar precis det jag frågar om. Vilken färg har jag på ögonen?"

Han fnyser åt henne. Säger inget. Men hon sitter tyst och väntar.

"Nu är du löjlig. Varför ska jag svara på det?"

"För att jag vill veta om du vet vilken färg jag har på ögonen."

"Dumt. De är gröna. Så? Nöjd nu?"

Hon slår upp ögonen och tittar rakt in i hans. Han blir osäker. Han ser henne i ögonen, men inte eftersom han är på jakt efter hennes själ, utan på grund av att han vill veta om han hade rätt. Det hade han inte. De är grå. Hennes ögon är gråblå.

"Ska vi ta notan?" säger hon.

Doom and gloom

Nere på Peppar har tiden stått stilla. Rolling Stones kommer alltid att vara Rolling Stones etc. etc. etc. för fyllona bakom baren; jag menar, varför någonsin spela någonting annat än Rolling Stones när nu Rolling Stones finns? Det är Stones nya singel Doom and gloom som går på repeat och servitriserna dansar faktiskt mellan borden. För tillfället är hela stället pyntat med Halloweengrejor och jag har lyckats sno åt mig ett bord tillsammans med Sara som är förtvivlad eftersom Henrik har lämnat henne.

"Jag är nog inte mycket till tröst, tyvärr" säger jag och försöker överrösta Mick Jagger i högtalarna. "Jag tycker att ölen är för dyr och stor, jag tycker att de kunde byta musik någon jävla gång på det här stället och jag tycker att folk trängs."

"Du, nu är det jag som är ledsen så du får ligga lite lågt" säger Sara.

Jag fyller munnen med bubbligt öl och stålsätter mig för att behöva lyssna på två timmars elände. Hur hamnade jag i det här. Jag menar, Sara och jag hade väl slutat umgås? Det lovade jag mig själv efter att ha genomlevt hennes skilsmässa med Lars. Jag passar inte som amatörpsykolog helt enkelt. Det jobbet borde alltid gå till någon annan. Jag är inte kvalificerad.

"Henrik har redan flyttat ut sina saker. Det är som att han aldrig har bott där. Min tandborste ser så ensam ut i tandborstglaset."

"Du har fina tänder" svarar jag.

"Men det är inte bara alla saker som är borta. Det är ju ett helt liv. Vänner. Bekantskaper. Social gemenskap. Plötsligt har jag så mycket tid."

"Du får ringa upp dina gamla vänner. Dina vänner, menar jag."

"Jag börjar på ruta noll igen. Det är tragiskt."

"Din startsträcka brukar vara mycket kort när en ny kille kommer in i ditt liv. Men jag vill inte skämta bort det här. Jag förstår att du är ledsen."

Vi får in mat och nya öl. Samtalet tystnar en stund. Doom and gloom börjar om i högtalarna.

"Det är en sak att han gjorde slut med mig, det får jag acceptera" säger Sara. "Men att han dessutom avföljer mig på Twitter, det sårar mig verkligen."

Vad gör du? Vad jobbar du med? Vem är du?

Sammy och jag ses inte så ofta nuförtiden. Han sitter mest på sitt rum och gör musik. Jag sitter på mitt och fantiserar. Så det blir inte så mycket tid över för annat. Men nu. Just idag sitter vi på Ritorno med varsin räkmacka och bryggkaffe.

"Det händer att jag dejtar en tjej" säger han. "Just nu gör jag det faktiskt."

"Grattis."

"Säg inte så. Det finns givetvis inget att fira. I hate myself and i want to die."

"Vem är hon? Vad jobbar hon med?"

"Fy fan vad tråkigt att fråga så. Alla i Stockholm gör samma sak. Det är så fruktansvärt viktigt att veta vad någon jobbar med och var dom bor och så vidare."

"Så vad jobbar hon med?"

"Hon är utbränd. Hon har gått in i väggen."

"Som du och jag alltså."

"Som du och jag."

"Vad gör ni på era dejter då?"

"Äter mat. Ligger. Lyssnar på musik. Pratar om litteratur. Jag hoppas kunna avsluta det snart."

"Varför då? Det låter ju som att ni har det härligt."

"Vi har inget gemensamt. Inget alls. Jag måste få slut på det snart, på ett snyggt sätt."

"Men ni är ju utbrända båda två. Det har ni gemensamt."

"Jo det förstås."

Dricker kaffe. Tar några tuggor. Hämtar en påtår.

"Fast ärligt talat" säger jag. "Jag är inte säker på att det räcker för att bygga en relation."