Amaronespöket visar sig igen

Margareta tittar lite sorgset på Anders och undrar om den här andra flaskan Amaronevin verkligen var en så bra idé. Okej, när barnen somnar tidigt och lammgrytan är underbar och de har ett härligt samtal som de inte haft på många veckor, vem är då hon att sätta stopp? Anders har jobbat i ett viktigt projekt under hela månaden och kommit hem sent nästan varje kväll. Så visst, lite mer vin smakar. Det är ju fredag och imorgon behöver ingen gå till jobbet. Men nu när Anders har kasat ner från soffan och sitter och gråter i TV-flimret så vet hon ju att det var ett misstag.

”Du vet att jag älskar dig Maggan” säger Anders. ”Jag vill inte vara gift med någon annan än dig”.

”Jag vet” säger hon.

”Och det är ju så långt bakåt i tiden”. Tystnad. ”Men ändå”.

”Kom hit och lägg dig i mitt knä”.

Han gör det. Hon stryker honom över håret.

”Det finns en tre, kanske fyra stycken tjejer som jag helt enkelt borde ha varit med innan jag träffade dig” säger han. ”Mina oknullade knull”.

”Anders, vi har pratat om det här så många gånger förut. Du måste bara gå vidare. Det finns ingen mening med att sörja samlag som borde ha blivit men som aldrig blev” säger Margareta.

”Jag veeeet” sluddrar Anders. ”Men de var värda ett bättre öde! Jag hade varit en bättre människa om de hade hänt”.

Margareta skakar på huvudet. Stryker honom över håret. Tröstar.

”Tror du verkligen att du skulle bli gladare om du låg med dem nu?”

”Nej. The moment is gone. Det var där och då”. Och så faller tunga tårar längs Anders kind. Margareta har pappret redo och torkar torrt. Hur många gånger ska de ha den här konversationen? Den står henne upp i halsen. Hon har nog upptäckt hur han har googlat de där tjejerna. Spåren har funnits kvar i hans dator.

”Vet du Anders”, säger hon efter en stund, ”när jag gifte mig med dig så sålde jag inte min själ. Jag gav bort den”.

Men Anders hör inte. Han har somnat gott i hennes knä efter nattvarden och bikten.

Copenhagen dreaming

Det är en regnig söndag i Köpenhamn och Carsten och jag går sida vid sida i parken. Jag är förvånad över att han har gummistövlar på sig. Jag tänker att vi har blivit förnuftiga. Och att det är så dags nu. Carsten är svag. Hans andhämtning blir snabbt ansträngd när vi promenerar. Vi får hela tiden sakta ner för att han skall orka.

”Vet du vad som är typiskt Danmark?” frågar jag honom.

”Nej”.

”Det är att när jag skulle hämta dig från sjukhuset så mötte jag en gubbe i sjukhuskorridoren som gick och stöttade sig mot en droppställning. Han hade flera slangar inkopplade till kroppen och gick och drog ställningen efter sig med ena handen. Och i andra handen höll han en Tuborg. Det är faktiskt sant”.

”Jag tror dig” säger Carsten.

”Inne på sjukhuset!” säger jag.

”Man lever bara en gång”.

”Du Carsten” säger jag och vi stannar upp och blir stående, ”tror du att de kan rädda dig?”

Han stirrar mig rakt in i ögonen. Samma blick som han ger mig när han vet att han är två drag från att göra mig schack matt. Första gången jag fick de ögonen på mig var i Jeriko för över tjugo år sedan. Vi har varit vänner sedan dess.

”Vi går på varandras bröllop. Vi går på varandras barndop. Och vi kommer att gå på varandras begravningar” svarar han. ”Eller, en av oss kommer att gå på den andres begravning” rättar han sig själv.

”Hur illa är det?” frågar jag honom. Han skakar bara på huvudet.

”Jag kan inte prata om det för du kommer bara att skvallra för Mette”. Och det har han rätt i. Det är precis vad jag skulle göra. Vi börjar promenera igen. Vi går förbi en tobaksaffär med tidningarna till försäljning hängande utanför. Ekstra Bladet har en naken tjej på löpsedeln.

”Jag vänjer mig nog aldrig vid det danska frisinnet” säger jag.

”Du vet att du borde ha flyttat hit” säger Carsten. ”Vad skulle du med Stockholm till?”

”Det var så långt bort jag kunde tänka mig” svarar jag. ”Men rent geografiskt hade det varit närmare till Köpenhamn”.

”Det är inte för sent” säger Carsten. ”Ta med dig din familj och kom hit”.

”Min dotter kanske hamnar på omslaget till Ekstra Bladet” svarar jag. ”Jag kan inte ta den risken”.

”Du förstår väl att det kan hon göra ändå?” Carsten stannar och tänder en cigarett. ”Ekstra Bladets grävande journalistik når överallt”.

Så kommer vi fram till huset där Carsten bor. Vi går de långa trapporna upp till hans våning och Mette öppnar dörren. Hon tar av honom rocken och kysser honom oroligt. Känner lukten av tobak men säger inget. Carsten föreslår att vi ska dricka kaffe och spela schack. Vi sätter oss tillrätta vid fönstret och ställer pjäserna till rätta på brädet. Ute i köket hör jag hur Mette gråter. Carsten hör det också men reser sig inte, trots att jag kan se att han inte alls är oberörd av hennes snyftningar. Jag vill gå ut till henne men han hejdar mig. Han låter mig förstå att hennes gråt inte ska botas. Den måste ut. När han lyfter på en bonde och för ut den på brädet, märker jag att hans hand darrar. Jag förstår att vi för en gångs skull kommer att vara jämbördiga motståndare i dagens parti.

en gammal hund. mycket gammal.

”Jag hatar mig själv och jag vill dö” säger jag till brorsan. Vi befinner oss på Emmabodafestivalen och jag måste fråga mig själv hur jag kunde låta mig luras till att sätta mig i en minibuss med hans sunkiga band och åka femtio mil till en leråker.

”Visst. Du är tio år för gammal i kroppen och en sisådär tjugofem år för gammal i själen”. Brorsan gör en konstpaus. ”Men du hänger med Crooked Noses!”

”Herre min skapare” säger jag och gör en mental notering om att jag ska ställa morsan och farsan till svars för att de inte skyddade sig den gången lillebror blev till. Två tjejer som inte är en dag över sexton går förbi vår gräsplätt framför bussen och hånglar med varandra. Klockan är halv fyra på eftermiddagen och en kille har soundcheckat sina trummor i trettio minuter på den största scenen.  Han får inte till rätt klang i virveln säger han. Inom mig har mitt skelett krackelerat.

”Här kommer rödvinsakuten” säger en kille i slitna blåjeans och boots som slår sig ner bredvid mig i en trasig solstol. Jag kan inte förstå hur den stolen redan kan ha gått sönder för vi har varit på festivalområdet i mindre än två timmar. Killen håller upp en box med rödvin framför mitt ansikte och jag låter mig serveras. Han har en skinnjacka på sig trots att det är tjugosex grader varmt. Hans hår är svart och burrigt och ovanpå det bär han en svart cylinderhatt.

”Jag gillar Slash” säger han till mig.

”Det menar du inte?” svarar jag.

”Så du är familj med honom?” säger lill-slash och pekar på min bror. ”Dom är riktigt bra”.

”Är du också med i ett band som ska spela här?” frågar jag honom.

”Nej jag har åkt hit bara för att se Crooked Noses” svarar han.

Jag nickar motvilligt och förstår att min bror har något på gång. Massor av folk kommer fram och hälsar, sätter sig på huk framför bandet och ber om autografer. Jag får också skriva en autograf till ett fan. I egenskap av familj.

Senare kommer brorsan fram och sätter sig i den trasiga stolen. Det är en fin plats. Den är alltid befolkad av någon. Jag behöver aldrig resa mig upp. Timmarna har gått.

”Är det inte skönt att vara på festival igen?” undrar han. ”Saknar du det?”

Och jag erkänner att jag saknar att spela. Det gör jag. Men inte åkandet i bussen med fyra andra som alla älskade ravioli och Penthouse. Eller den där halvtimman med virvelljudet som inte blev perfekt. Eller att behöva gå till pantbanken och lösa ut en av gitarrerna för att överhuvudtaget kunna åka iväg och spela. Och inte att alltid tappa bort vår sångare tio minuter innan spelning. Det var mest ångest, faktiskt.

”Jag tänkte ge dig en öppning” säger brorsan. ”Jag vill ha dig tillbaka”.

”Vad menar du?” frågar jag.

”Du kan bli vår manager. Köra bussen och snacka med folk. Du får eget rum så att du kan ligga och kolla på porrfilm när vi är i Tyskland”.

”Jag skulle gå av på mitten” svarar jag, ”jag skulle inte orka”.

”Tänk på saken i alla fall”.

”Glöm det. Ni förtjänar inte mig”.

Ytterligare två timmar går och plötsligt är det dags för Crooked Noses att spela. Jag är faktiskt nervös för bandet, jag vill att det ska gå bra. Vi är kanske tre hundra personer som samlas framför scenen när det första pianoriffet sätter igång. Och kanske är de inte så dåliga som jag först trodde. Jag ser ju att popluggarna går igång på det. Jag hör en refräng här och där.

I femte låten dör basistens förstärkare och två ljudtekniker springer upp på scen för att försöka fixa problemet. Det blir tyst både på och framför scen. En väldigt attraktiv tjej knackar mig på axeln.

”Du, vad heter du? Har inte du spelat här ett annat år?”

Jag nickar. Det har jag.

”Spelar ni fortfarande eller? Vad gör du här?” undrar hon.

”Jag är Crooked Noses manager” hör jag mig själv säga.

Sen tänker jag att jag nog måste dubbelkolla det med brorsan efter spelningen. Kanske gäller hans erbjudande fortfarande och jag undrar om jag ändå inte skulle kunna hantera jobbet.

djungeltrumman gick

Så jag fick veta genom Lisa att du kanske i den bästa av världar var lite intresserad av mig. Inte kär. Inte förälskad. Men att jag kanske skulle kunna hjälpa dig på traven. I den bästa av världar alltså.

Jag tog verkligen mod till mig nere i Humlegården på uteserveringen och gick fram till dig och sa hej. Augustihimlen ovanför oss var öppen och blå och helt utan stjärnor. Det var svensk sommarnatt och staden var tömd på bofasta. Ersatt av turister som törstade efter en skymt av Zlatan. Eller av hon Bagger. Vem som helst med en rubrik.

Och så du och jag av någon anledning. Utan kontext.

Du sa att tjejerna hade lämnat dig för en vecka i skärgården och jag minns inte ens min egen bleka ursäkt. Jag kanske inte ens hade någon. Jag var bara så glad att äntligen få prata med dig utan att Fredrik var med. Han var i Nice, berättade du. Och ni hade ett uppehåll. Och du var sorgsen och jag ville så gärna att det skulle vara annorlunda och skämtade om precis vad som helst som kunde få dig på bättre humör. Och jag visste att du visste att vår gemensamma bekant hade tipsat mig om dig. Så vi stod kvar båda två och jag hade inga idéer alls, men mitt hjärta slog nervösa slag och när jag skulle höja handen för att beställa mer vin till oss så la du plötsligt din hand på min och stoppade mig.

Det räcker nu, sa du. Vi går hem till mig.

Hela min existens i den där våningen var ett skämt så klart. Alla rummen. De tigande, tunga möblerna i mörkret. Konsten på väggarna. Din dyra jacka. Sexton oavlyssnade meddelanden på telefonsvararen, det kunde jag se på displayen. Du valde att inte lyssna av dem.

Du gjorde mig en tjänst och tände inte upp i vardagsrummet. Bara lampan i hallen var tänd. Vi satt i soffan med varsitt glas vin och det var mörkt i rummet. Som om ljuset skulle ha generat oss. Du spelade inte ens någon musik. Jag tror inte att vi pratade.

Efter ett glas så sa du att jag kunde få sova hos dig. Vi skulle inte ligga med varandra, men du hade inget emot att jag sov nära. Och så hörde jag dig klä av dig i mörkret och krypa ner i din säng. Jag släppte alla mina kläder på golvet och följde efter. Och det kändes bra. Jag låg tätt bakom dig och vågade inte röra dig mer än vad jag redan gjorde. Men jag kunde känna att du tyckte om att vi låg så. Och till sist måste vi ha somnat. Jag vågade inte vara glad. Tänkte att jag var glad men vågade inte känna det.

Senare under natten fick du ett sms och du trodde att du kunde kliva upp ur sängen utan att jag skulle vakna. Jag låg kvar och låtsades sova. Du rörde dig på ett sätt som fick mig att förstå att du inte ville att jag skulle vara vaken. Du gick ut i köket och stängde dörren efter dig. Men jag hörde dig ringa upp och prata. Med Fredrik.

Han hade fått veta att vi hade träffats och lämnat uteserveringen tillsammans. Någon hade sett oss. Jag hörde er gräla. Jag låg kvar. Visste inte vad jag skulle göra. Sen sa du Fredrik det är dig jag vill vara med. Säg att du vill ha mig så ber jag honom gå. Jag kunde inte ligga kvar och vänta på svaret. Jag klev upp och klädde på mig. Jag trodde att jag skulle hinna lämna lägenheten innan du avslutade samtalet. Men vi möttes i hallen i mörkret. Jag tog på mig mina skor och du släppte ut mig i trappan och frågade om du skulle ringa efter en taxi men jag sa nej. Jag ville promenera i gryningen.

På Östermalmstorg slog jag mig ner på en parkbänk, bredvid en äldre man med skakningar i hela kroppen som hade en dragkärra med morgontidningar vid sin sida. Jag kände mig bara bedrövad och önskade att allt gick att göra om, det borde inte ha blivit så här. Jag måste ha sett miserabel ut. Mannen bredvid mig synade mig från sidan och bestämde sig för att jag inte var farlig. Så han sa okej jag är tidningsbud sju morgonar i veckan och hatar verkligen mitt jobb, men jag har inget val för annars har jag inte råd med mina mediciner. Men vad är din ursäkt?

mitt kungarike för en tronföljare

En tråkig sak som jag måste ta upp med er är att jag inte kan befrukta mig själv. Det är nämligen synd och skam att behöva späda ut den fina uppsättning gener som jag har blivit begåvad med.

Jag kan inte längre lämna lägenheten utan peruk. Jag är ett jagat villebråd på Stockholms gator. Kvinnorna, ni vet. De är omöjliga i sitt begär. Men jag tänker inte dela med mig av härligheten. Icke sa Nicke.

Jag går alltid ut och äter min middag ensam. Jag beställer två tallrikar av samma huvudrätt. En till mig och en för Tupac. Någon måste ju hedra honom, tycker ni inte?

En gång i min ungdom frågade jag mig om jag helst ville bli rik eller känd. På den tiden lockade det att bli känd. Men efter Tupac så har jag givetvis tänkt om.

Jag byggde upp mitt företag Secret Santa istället och kan leva gott på det. Vi är mest verksamma på vintern. Secret Santa, eller SS som jag själv helst kallar mitt livsverk, sysslar med import och export. Ungefär så.

En gång låg jag med en kvinna. Det kan ha varit sju år sedan. Jag kände mig skengravid efteråt.

Nu sover jag sked med en uppblåsbar Barbara vintertid för att hålla värmen. Som man i hushållet krävde jag endast ius primae noctis, det vill säga rätten till första natten.

Men hon blev kvar. Och jag tillät det.

Därför har jag av helt naturliga orsaker ingen naturlig arvinge till det jag har byggt upp. Det är där ni kära läsare kommer in i bilden. Detta är ett allmänt upprop till er. Någon av er där ute kanske läser detta och känner att pusselbitarna faller på plats. I så fall, hör av dig!

Vem plockar upp handsken?

Inga vänner. Inga fiender. Och trettio år kvar till pensionen.

Personalavdelningen på mitt jobb har haft storstädning i sina dammiga arkiv. Det är en typisk sak som kan drabba vilken verksamhet som helst strax innan jul. Det ska göras rent inför nästa år. Hela avdelningen ska samarbeta med byråkraterna. Kanske blir man belönad med en handduk med företagets logga på om allt går som det ska. Dumt att riskera den möjligheten.

Ewa kommer för nära på fikapausen och trycker sina bröst mot min rygg och säger att hon vill göra som i den där engelska filmen där de kopierade varandras könsorgan och satte upp bilderna med häftstift lite varstans. Och alla undrade vems ollon de stod och glodde på. Men bara två personer visste säkert. Jag säger att jag inte är intresserad och jag ser Ewa gå vidare och köra samma trick på Mattias som är nyanställd och redan lite ledsen. Jag har aldrig begripit mig på henne och jag gissar att det hedrar mig. Mattias däremot har nog satt sin sista potatis.

Hur som helst. Personalavdelningen har städat ut alla människor som inte längre är anställda hos oss. Gamla akter har kastats och vi som är kvar ska få våra uppdaterade. Därför går det ut ett mejl till oss alla där vi ombeds titta igenom våra uppgifter och se om de stämmer.

”Personnummer, kan de förändras över tid?” undrar jag och jag noterar att flera personer tar min fråga på allvar och funderar över svaret.

Alla på avdelningen ska också ange en närmaste anhörig. Dit vår kära personalavdelning ska ringa om man dör. Och där ser jag att det finns en poäng. Min närmaste anhörig, som jag själv har angett, är en person som kastade ut min resväska genom vardagsrumsfönstret för fyra år sedan. Jag har fortfarande inte förlåtit henne för det. Dessutom var långt ifrån alla mina kläder nedpackade i väskan och jag har inte fått tillbaka det som saknades. Nu går väl någon mellanchef omkring i mina strumpor på det uppvärmda badrumsgolvet och bara myser. Eller så har de sålt och flyttat till villa. Jag gör en mental notering om att jag ska skicka en brevbomb. Sen antecknar jag min mamma som närmaste anhörig. Hon bor i Grekland men vad fan.

Senare samma dag kommer städaren fram till mitt skrivbord och harklar sig. Jag tittar upp från min rapport med två höjda ögonbryn och väntar på en fortsättning.

”Kan jag sätta dig som närmaste anhörig?” säger han. ”Det finns ingen annan”.

Vi brukar prata med varandra vid stämpelklockan så jag har inte hjärta att säga nej. Men när han har gått sin väg känner jag mig mycket orolig. Jag sorterar gem i en timma, men blir bara tossigare och tossigare. Så jag tar hissen ner till bottenvåningen där Malcolm sitter djupt försjunken i samma excelark som han satt med för några månader sedan. Vi känner inte varandra så väl, men det är honom jag går till när jag behöver prata ut. Och så berättar jag om städaren och vad han bad mig om. Malcolm tycker att det visserligen är märkligt men ramlar inte av stolen.

”Det är en stor stad” säger han. ”Folk är ensamma. Konstigare saker har hänt”.

”Jag kan inte riktigt släppa det. Vad gör jag om de ringer mig och säger att städaren har ramlat ut genom ett fönster?”

”Du är hans närmaste anhörig. Du kommer på något”.

Malcolm går och hämtar två koppar beskt kaffe ur automaten som står i ett rum bredvid och räcker mig den ena. Han klappar mig på axeln för att ge mig styrka.

”Har du någon fru, Malcolm?” frågar jag. ”Vem är din närmaste anhörig?”

”Det är Belinda som jobbade på lagret. Men vi är inte gifta”.

”Jaha, träffar du henne?” säger jag och avundas honom inte.

”Jag vet. Du behöver inte säga något. Jag är inte heller överlycklig. Men det bara blev så. Och nu när jag fyllde i henne som anhörig så tänkte jag att visst, hon är fet och ful. Men hon är i alla fall min”.

Making Bacon

Sara och jag är ute och går i en bister december, komplett med tomtar och julgranar i vart och vartannat skyltfönster. I flera dagar har det legat på en iskall vind som har sopat rent gatorna på alla människor. Kvar finns bara snömodd och graffiti.

Vi orkar inte prata med varandra. Det finns inget att säga. Kylan har lyckats tysta allt. Som två ispelare sida vid sida.

”Du Sara” säger jag när det gissningsvis har gått en evighet, ”om en istapp föll från ett tak nu och träffade mig i huvudet så skulle jag inte känna ett skvatt”.

”Snälla låt det hända” svarar hon, ”det skulle kännas som en befrielse”.

Givetvis försöker vi rusa ikapp bussen men den lämnar oss bakom sig. Chauffören gillar att stänga dörren framför våra stelfrusna leder och trampa på sin gaspedal. Det är hans grej liksom. Vi blir stående på busshållplatsen och stirrar rakt ut i mörkret. Jag kan avslöja att jag har haft bättre stunder än så här.

”Sara kolla” säger jag och pekar på en löpsedel. ”En fetmaepidemi har drabbat landet”.

”Läkarna slår larm” fyller hon i. ”Okej? Så det är som ett virus eller? Som sprider sig?”

”När jag kommer hem så blir det biff med bearnaise. Lita på mig”.

”Mitt liv är skit. Men jag har i alla fall inte viruset” säger Sara.

Och sen – hör och häpna – så dyker ännu en buss upp i virvelvintern som ett upplyst rullande akvarium och låter oss gå ombord. Vi står med mössorna i hand framför busschauffören och bockar och niger som två tjänstejon. Vi är så tacksamma för värmen i bussen. Och chauffören stannar utanför Saras port på Karlbergsvägen och hon ger mig en kindpuss som jag inte känner, för min hud är som inlandsis i Antarktis. Jag tror hon bränner sina läppar mot kylan i kinden. Sen är hon borta och bussen rullar två stationer till och jag rusar genom mörkret och sätter nyckeln i låset och tänder lampan i hallen och är hemma. Och sen äter jag biff precis som jag lovade och tittar på dålig TV och motstår frestelsen att somna i soffan. Jag tror att jag drömmer något när jag väl lägger mig i sängen.

När jag vaknar upp nästa morgon känns allting otäckt. Jag känner inte igen mig själv. När jag lyfter på täcket upptäcker jag att fetmaepidemin som har drabbat landet också har hittat ner i min säng. Jag har fått viruset. Över natten har jag mirakulöst gått upp trettio kilo. Mitt skrik av fasa måste höras i hela kvarteret.

From Paris with love

Brorsan har varit över i Paris två dagar med sitt band. Crooked noses och två andra band har blivit paketerade till en gemensam scen och översända till press och radio som en liten munsbit. Oklart om någon kommer att nappa på konceptet, men brorsan är nöjd för han har fått käka råbiff på skivbolagets kontokort och har lyckats köpa en ny skinnjacka i bögkvarteren.

”Bögarna har som vanligt bäst koll” säger brorsan och skjuter bort tallriken med halväten crêpe på. Vi äter middag på hans favoritställe just nu: Creperie Fyra Knop på Svartensgatan. Kanske är det något med träbänkarna. Kanske är det något med servitrisen. Han sitter oftast där i alla fall när jag ringer honom och äter en crêpe som heter Karl Alfred. ”Den som ändå vore bög” säger han, ”det skulle göra livet så mycket enklare”.

”Men urvalet skulle väl bli mindre?”

”Ja. Alltså enklare”.

”Du hittar en jacka i Maraiskvarteren och sen drömmer du om killar. Vad hände?”

”Jag såg rockens framtid och den var fransk”. Han spänner ögonen i mig. ”Bögarna kan verkligen det här med jackor och skor och frisyrer”.

”Hur gick det då?” Jag är utsvulten på rockhistorier. Kan inte längre producera dem själv så jag suger girigt i mig det brorsan kan avrapportera.

”Skivbolaget hämtade oss på Charles De Gaulle och körde oss till ett lopphotell vid hallarna. Så jag låg och väntade på rummet en stund och sen blev jag nerringd i lobbyn och skjutsad till stället som vi skulle spela på. Det var inget särskilt men skivbolaget sa att det brukade komma mycket folk. Medan resten av bandet ställde upp sina grejor så drack jag bärs i baren. Basisten får alltid koppla in mina grejor också för jag fattar inte hur boxarna funkar. Herregud, man måste ju ha IT-kompetens för att få igång en wah-wah-pedal nu för tiden”.

”Jag är avundsjuk på att du får vara så dum i huvudet” svarar jag.

”Sen soundcheckade vi och så fick vi chili con carne som man alltid får och sen började folk droppa in. Och vi skulle hälsa hit och dit på korta fransmän i för stora kostymer som ville ge sken av att vara mister cashmoney och jag brydde mig inte ett skit. Och framför scen stod den vanliga indieflocken”.

”Så där kan du bara säga innan du har släppt din skiva. När ingen köper den så kommer du att bli snällare”.

”Men jag träffade Jarvis Cocker backstage i alla fall. Det var roligt”.

”Jarvis? Vad gjorde han där?”

”Äh, han bor i Paris och brukar tydligen hänga på stället och kolla in nya band då och då”.

”Grymt. Snackade du med honom?”

”Nej men jag ollade hans glasögon när han gick på toaletten. Han la ifrån sig dem på bordet och gick i väg en stund och då gjorde jag det”.

  

Dålig hårdag

Jag är hemligt förälskad i min tandläkare. Jag träffar henne bara en gång om året men ändå. Hon är vacker och hade jag några miljoner på banken vore hon den naturliga arvtagerskan om jag tragiskt skulle förolyckas under en behandling. Det kan jag givetvis inte berätta för henne eftersom jag då starkt misstänker att hon skulle sätta en bedövningsspruta i svaljet på mig. Och ni förstår alla vad det skulle innebära.

”Men vad är grejen egentligen?” frågar jag henne när jag sitter uppflugen i tandläkarstolen med en stålkrage runt halsen. ”Varför måste du lämna rummet varje gång du tar en röntgenbild på mina tänder?”

”På grund av strålningen” är hennes svar. Och det låter ju logiskt. Men det gör mig inte på något sätt lugnare.

”Så jag ska sitta här och odla cancer i käkarna och du ska lämna det sjunkande skeppet?” fortsätter jag.

”Du har välskötta tänder. Som vanligt. Det skulle räcka om vi bokade upp dig vart annat år för en rutinkontroll”.

”Medelklassen i ett nötskal” svarar jag. ”Vi äter lördagsgodis och borstar tänderna”.

”Ska jag boka dig om två år?”

Vafan.

”Men jag gillar att komma hit en gång om året. Det får mig att känna mig trygg”.

”Du har fina tänder”.

”Jag förstår att det är en komplimang men du sårar mig”.

”Jag bokar dig hos Stefan i fortsättningen. Själv går jag på mammaledighet om ett halvår och jag vet inte hur länge jag blir borta”.

”Jaha. Då var man tvåa på bollen som vanligt”.

livet är så stort så det nästan blir innehållslöst

”Jag tänker skriva en roman som är helt baserad på oneliners från twitter” säger Ulrika och kör händerna djupt ner i fickorna. Kylan är monumental men inte längre ett samtalsämne. Alla plågas av den men det finns inget mer att säga. Ulrika fryser men vi tar ändå en promenad ute på Djurgården.

”Undrar om det funkar” svarar jag henne.

”Det är ett ganska spännande projekt faktiskt. Tänk dig själv. Det skulle bli en roman som alla aktiva skribenter i hela Sverige skulle vara med och skriva. På omslaget skulle alla författare stå huller om buller. MauroGradvallGardellDJSleepySchulmanBirro och det skulle bara fortsätta och fortsätta”.

”Bara oneliners?”

”Precis”.

”Så du skulle liksom bara sätta ihop det till en helhet?”

”Jag samplar twitter. Det är inte svårare än så”.

”Är du kvar på Nöjesguiden?” frågar jag Ulrika.

”Nej det blev för analt där. Alla använde samma tandtråd”.

”Så vad gör du då?”

”Det sa jag ju. Jag skriver en twitterbok”.

”Är det bra betalt?”

”Jag är min egen chef” säger Ulrika. ”Jag väljer själv hur många nollor jag måste ha i lönekuvertet”.

Grenarna på träden är stela av frost och is. Vi promenerar en bit till och det knarrar under skorna. Jag tänker att Ulrika har det fixat för sig.

”Själv då?” frågar hon mig, ”hur går det för dig?”

”Det händer inte så mycket. Jag är hemma med barnen mest. Igår när vi brottades på köksgolvet så lurade ungarna mig att stoppa in en nespressokapsyl i munnen och så satte jag den i halsen givetvis. Höll på att kvävas”.

”Vi håller på att bli det vi alltid har varit”.

”Är det poesi?” frågar jag.

”Nej det är nån på twitter”.

Fucked up at Teatergrillen

Marie är så anti allting. Sätter sig på tvären. Man måste älska henne, men det tar emot ibland. Hon har tagit rollen som skeptiker i vårt gäng. Det är bra, en sådan person behöver varje sällskap. Men ibland blir det lite fel.

Teatergrillen är som vanligt fylld av parnassen.

”Tre saker som du inte kan leva utan?” säger jag till Mårten som också är med oss ut och rullar hatt denna afton. Mårten suger på en kaffedrink och funderar högt.

”Få se nu”. Kliar sig på hakan. ”Min näsa. Min mun. Och min frisyr”.

”Narcissist javisst” säger Marie.

”Jag kan inte hjälpa att jag är lyckligt lottad, så är det bara” säger Mårten.

”Du då Marie?” fortsätter jag. ”Tre saker som du inte kan leva utan”.

”Tre saker är ju långt ifrån tillräckligt” svarar hon. ”Men om jag tvingas stanna där så väljer jag nog min Pontiac Trans Am som står nere i garaget. Och min klänning från YSL som alltid innebär att jag går hem med snyggaste killen från festen. Och till sist väljer jag det här glaset Chablis som står framför mig”.

”Ni två” säger jag, ”borde inte ni två vara ihop?” Jag pendlar med blicken mellan dem. ”Ni är som gjorda för varandra”.

”Varför då?” undrar Mårten. Men jag ser ju att det tänds en eld i hans ögon.

”Ni är så bra båda två. Och så speciella” säger jag.

”Jag tror inte vi skulle stå ut många dagar” säger Marie. ”Vi är inte tillräckligt unika. Inte som par och inte som människor. Det är ledsamt, men så är det”.

”Kom igen” svarar jag. ”Vi är alla unika individer”.

Mårten nickar instämmande. Jag nickar också åt vad jag själv har sagt och väntar på medhåll från Marie.

”Inte jag” säger Marie. ”Jag är fan inte unik”.

”Vad tråkigt att du känner så” säger Mårten.

”Vänd er inte om nu direkt” säger Marie, ”men bakom oss sitter en kvinna som ser ut som en skinnväska i ansiktet. Helt söndersolad. Dyra kläder. Jag känner igen henne från vimmelbilder från Studio 54 på Manhattan. Där snackar vi om någon som känns unik”.

Jag tittar på kvinnan i smyg.

”Det ser faktiskt ut som att hon är lider av bakfyllan från Studio 54 fortfarande”.

”Jag drömmer om den tiden” fortsätter Marie. ”Skulle uppskatta att bo på ett Chelsea Hotel, fast här och nu. Jag är nog lite för provinsiell för något annat upplägg”.

”Det är en affärsidé” fyller Mårten i. ”Vi skulle kunna starta ett konstnärshotell för långtidsboende och låta dem betala med sina målningar när de ligger efter med hyran”.

”Och då och då sälja av lite konst till Teatergrillen som de kan ha på väggarna” säger Marie.

”Vad säger du?” frågar Mårten mig. ”Du har inte sagt tre saker”.

”Alltså jag vet inte. Men jag säger så här: Jorden är fortfarande rund. Jag känner mig en smula rund under fötterna. Och det har blivit dags att runda av det här”.

”Du skulle kunna få bo på vårt hotell en månad för det där” säger Marie.

”Är ni klara med bordet?” frågar Anders Timell oss. ”Jag har väntande gäster och det känns som att ni är färdiga här”.

”Touché” svarar Mårten.

Moralens väktare

För nytillkomna läsare kan jag avslöja att ni inte har missat någonting. Himlen är fortfarande grå utanför fönstren och grannens hund skäller halva nätterna.

Det händer att jag sitter på Seven Eleven och hoppas att någon ska börja prata med mig.

Och sist jag gick och handlade mat och hade lagt upp all varor på bandet framför kassörskan så upptäckte jag att jag glömt plånboken hemma. Så då gick jag hem och hämtade plånboken och gick tillbaka för att betala. Och då upptäckte kassörskan och jag att det inte fanns några pengar på kortet.

Tur att min bror har flyttat hit. Det gör ingenting enklare men det får i alla fall tiden att gå.

”Fattar du exakt hur ruttna människor är egentligen?” frågar brorsan mig när han kommer över en kväll för att vi ska titta på El Clasico. ”Alltså egentligen?”

”Jag är lyckligt ovetande. Låt det förbli så” svarar jag och hämtar två absurda White Russian eftersom min fantasi inte sträcker sig längre. Min brorsa stirrar på glasen.

”Vem dricker det här nu för tiden? Har du fastnat i ett annat decennium?”  

”Ska du säga som spelar rock”.

Vi börjar titta på matchen som har pågått ett tag, men ingen av oss är speciellt intresserad egentligen. Vi använder mest fotbollen som ett svepskäl för att få umgås.

”Vår trummis håller på att diskvalificera sig själv” säger brorsan.

”Jasså varför då?”

”Han lurar sin fru att han är på turné med Crooked Noses. Och sen åker han tre stationer på tunnelbanan till sin gamla tjej och bor hos henne hela helgen. Du vet, de ses fortfarande trots att han har gift sig”.

”Lägg av. Jag blir bara ledsen” säger jag. ”Vad är det med folk?”

”Ja och så är han där hela helgen som sagt. De ligger med varandra och han brukar gå på om hur jävla bra det är. Och sen på söndagen så åker han tre stationer tillbaka och sätter nyckeln i dörren och sitter vid middagsbordet och berättar om hur bra turnén med oss har gått”.

”Sluta nu. Hon kan ju kontrollera det hur lätt som helst. Ni har ju en hemsida. Bara att kolla om ni har några datum inbokade”.

”Jag vet. Men hon kanske inte gör det. Jag vet inte”.

Någon i Barcelona gör mål men ingen av oss reagerar. Budskapet i detta som brorsan berättar gör oss båda nedslagna.

”Vilket svin” säger jag till sist.

”Ja jag håller nog också på Real Madrid” säger brorsan och gör fingret mot TV:n.

”Nu menade ju jag din trummis”.

”Ja han ja” säger brorsan och skakar på huvudet. ”Vad ska jag göra?”

”Så du menar att han har gift sig med en tjej och sen fortsätter att träffa sin gamla tjej bakom ryggen på henne?”

”Precis”.

”Du måste få honom och inse allvaret, kompis”.

”Hur då?”

”Vi kör en klassiker” säger jag och hämtar vitt papper, ett par kvällstidningar, två saxar och lim. Sedan klipper vi ut bokstäver och sätter ihop ett brev där vi berättar sanningen. Och så skriver vi hennes namn på kuvertet och går iväg och postar brevet. Sedan blir vi ståendes framför brevlådan och glor på varandra.

”Vi kanske kommer att behöva en ny trummis nu” säger brorsan.

”Jag skulle tro det” svarar jag.

”Kan du hoppa in om det kniper?”

”Bara vi kör alla låtar i fyrtakt så är det okej” svarar jag.

Med Åke blir allting så logiskt.

”Det är sån jävla tur att vi bor i Stockholm” säger Åke som sitter mitt emot mig på kontoret. Och det har han ju rätt i. Men jag måste ändå fråga honom varför han tycker det. Fastän jag egentligen inte vill:

”Berätta hur du tänker, Åke”.

”Jo men tänk på Östersund. Där har de fått tarmparasit och kan inte bada i badkaret längre. Och de kan inte dricka vattnet i kranarna. Ramlösa har visst kört upp tankbilar med bubbelvatten och slagit upp en filial”.

”Hela Östersund springer på muggen, menar du?”

”Hade det hänt i Stockholm så hade bara Ramlösa pluggat in sina slangar på våra vattenledningar och pumpat ut bubblor till hela högen. Det är så utbyggt här i Stockholm så det hade de fixat”.

”Det är bra Åke. Jag tror du har rätt. Men hoppas ändå att vi inte får hit bakterien”.

”Mmm” svarar Åke.

Vi försöker arbeta igen. Jag funderar på om jag ska ringa ett samtal. Man hör klockan ticka. Åke tänker. Jag förstår att min chef vill bli av med mig eftersom hon plötsligt placerade oss i samma rum. Chefen försöker nöta ut mig. Jag tror det kommer att lyckas.

”Visste du förresten att Bruce Springsteen blev elallergiker efter The River? Han spenderade så mycket tid i studion så han tog skada av det”.

”Det hade jag ingen aning om. Men är du allvarlig? Hur kunde han bli det? Han spelar ju jämt.”

”Jo efter The River fick han ta det lugnt. Det var därför han spelade in Nebraska som nästa skiva”.

”Ja det är ju logiskt” svarar jag.

”Samma sak med Lundell” fortsätter Åke.”Efter Kär & Galen och så Sweethearts på det så fick han ett ansträngt förhållande till elektricitet”.

”Och spelade in….?”

”Tolv sånger, precis. Akustisk den med”. Åke lutar sig tillbaka i stolen och ser nöjd ut. ”Ser du mönstret?”

”Gubbarna spelar in skivor med mindre volym?”

”Tur för oss att det går att bota elallergi” säger Åke.

”Jag bryr mig varken om Springsteen eller Lundell, faktiskt” svarar jag.

”Jag skulle vilja ge Nobelpriset till den som kom på hur man kan bota elallergi”.

”I vilken kategori?”

”Medicin och litteratur”.

Jag låtsas hålla på med några papper. Undrar över huvudvärken. Kan den vara relaterad till Åke?

”Fast om den där tarmparasiten sprider sig till Stockholm så blir det körigt för indiekidsen i sommar” säger Åke efter en stund.

”Hur då?”

”Äh, de nattbadar ju jämt ute på Långholmen. Fatta själv. Det kan bli riktigt jobbigt när de har varit ute på nattkröken och käkat kebab och strips och plötsligt inte kan kontrollera sig själv”.

Nästan som diskbänksrealism. Fast utan realism.

"Kaffe? Avec? Någon?"

Erik slår ut med handen i en frågande gest till oss middagsgäster runt bordet. Vi har avnjutit svenska ostron till förrätt. En väl kyld India Pale Ale serverades till de små älsklingarna. Jag smög ner tolv stycken genom strupen innan jag kände mig nöjd. De gled ner och lade sig tillrätta i magen, blev till en mjuk salt säng som gjord för hängmörad oxfilé att landa på.

Och så fick det bli! Erik har gjort ett alldeles utmärkt jobb med köttet. Blodet har precis stannat. Inte mer. Till detta en, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta flaskor Bordeaux i en klass för sig. Tydligen har han importerat en låda från en vingård i Frankrike. Han lärde känna ägaren när han bilade runt i de olika vindistrikten för något år sedan. Strävt blodrött vin som passar perfekt att dricka girigt i djupa klunkar.

När Erik sedan bar in en ostbricka, bestående av Manchego, Prima Donna, Pecorino och nån underbar tryffelhistoria, var sällskapet helt enkelt tvunget att ställa sig upp och krama karln. Personligen var jag nöjd med rödvinet jag gick på och stod över sötare varianter som Erik rekommenderade. Men de andra gick honom till viljes och lät sig väl smaka på ett portvin vars flaska han fick blåsa bort dammet från.

Och nu kaffe. Avec. Någon.

Erik tar upp beställningarna. Det är macchiato hit och espresso dit. Det är anrik whisky lagrad på fat från andra världskriget och konjak i kupor större än bowlingklot. Det är med andra ord middag för det gamla gardet hemma hos Erik.

"Jag vill ha en stor väldoftande whisky" säger jag.

"Då kommer den" säger Erik.

"Och så vill jag ha två espresso".

"Du menar en dubbel?"

"Nej jag menar två espresso i två separata koppar. Och så vill jag att du vaskar den ena. Man ska inte vaska champagne i dessa spartider. Men en liten espresso ska väl gå bra?"

Houston, we have a problem

Henning och jag har tagit oss tid för varandra. Äntligen. I flera år har vi pratat om att göra en weekendresa ihop ner på kontinenten. Familjerna får stanna hemma. Den här gången är det bara han och jag. För gammal vänskaps skull. För att det var länge sedan vi gjorde något ihop utan att bli avbrutna.

Henning är livrädd för att flyga så jag får nästan släpa honom ombord. Nej det är en överdrift. Han går för egen maskin men han är inte glad. Det sjuka är att Henning reser rätt mycket i jobbet och flyger minst en gång i veckan.

”Hur löser du det?” undrar jag. ”Om du är så rädd, menar jag”.

”Jag lyssnar på FM-rock i mina lurar så högt så jag nästan svimmar av smärtan”. Henning suckar högt när vi sätter oss i flygplansstolarna. ”Det gör ont för att det är så högt och det gör ont för att det är Bryan Adams. Det är så mycket smärta som jag behöver för att fixa det”.

”Min vän Henning har blivit FM-rockare” säger jag. ”Finns det fler hemligheter som du kommer att avslöja på den här resan?”

Men Henning svarar inte. Han har redan fått på sig lurarna och pressat på PLAY och grimaserar illa av det han hör. En flygvärdinna kommer fram och undrar hur det är fatt men jag viftar bort henne med en beställning på jordnötter. Ett par minuter senare lyfter vi från Arlanda och Hennings knogar är vita när han kramar sätet i ett fåfängt försök att hålla planet upprätt. Det är nästan så jag vill stryka honom över håret för att lugna honom. Han tar av sig lurarna när vi har stabiliserat oss på rätt höjd men ser inte lugnare ut.

”Fattar du att vi flyger genom vatten?” säger han och tittar på mig.

”Menar du molnen?” säger jag.

”Exakt. Molnen är vatten. Och vi flyger genom vatten. Som en jävla ubåt fast uppe i luften”.

”Jag tror inte att Bryan Adams kan hjälpa dig med dina krämpor”.

Resten av flygresan är händelselös och Henning lyckas faktiskt koppla bort flygplanet. Vi landar säkert och kommer ut i en betydligt varmare luft än Stockholms. Henning skiner upp på flygplanstrappan och slår ut med blicken.

”Ahh. Jag älskar Europa”.

Vi tar en taxi in till staden och chauffören kör sicksack mellan långtradare och bussar och lätt andfådda blir vi avsläppta vid ett torg med små trottoarserveringar och kypare i vita skjortor och små mustascher. Vilken lycka att sjunka ner på en stol vid det där torget och påbörja semestern med Henning. Två gamla vänner på ett café med en gemensam idé om hur de här dagarna borde se ut. Vi ska hänga med varandra som förr.

Då ringer Hennings telefon. Han tittar på displayen.

”Det är Monika” säger han. Han svarar och han beskriver för sin fru hur vackert torget är och att vi precis har kommit fram och att allt har gått bra och vad våra planer är de närmaste timmarna. Så sätter han på högtalaren så att Monika kan prata med oss båda. Jag säger hej Monika och jag lovar att ta hand om Henning. Det gamla vanliga som man säger till sina vänners fruar. Det börjar bli dags att runda av samtalet. Monika säger:

”Ha det så bra i Nepal nu, killar. Jag längtar tills ni kommer hem”.

Henning och jag tittar på varandra förvånat.

”Vi är i Neapel, Monika. Inte Nepal”.

den som har flest läsare av sin blogg när hon dör vinner

Sara och Cassandra sitter på ett kafé på Grev Turegatan och pustar ut med shoppingkassar utspridda runt bordet. Det har varit en hektisk lördag i boutiquerna runt Stureplan. Inga faktiska pengar har gått åt. Det är alltid något att glädja sig åt. Men Cassandra känner också ett visst välbehag stråla genom kroppen när hon lyfter upp sina röda högklackade små horor ur sin ask och ställer dem mellan kaffekopparna på bordet. Dom bör nog inte pappa se. Men de är som gjorda för att dominera ett dansgolv.

”Ses vi hemma hos dig innan vi går ut?” frågar Cassandra.

”Visst. Steven, Tage och Renate kommer över vid sju”.

Sara har köpt en bostadsrätt på Jungfrugatan, tre trappor. Cassandra går på visningar med Mikael som aldrig kan bestämma sig. Minst fyra lägenheter har de låtit försvinna till andra budgivare för att han inte har kunnat fatta beslut. Därför bor Mikael och Cassandra fortfarande hemma i Mikaels föräldrars källare. Den är visserligen inredd med spotlights och Missoni och det finns egen ingång. Men ändå. Det ska man inte behöva göra när man nyss har fyllt tjugo. Mikael får fan skärpa sig. Men nu är det som det är och förfesten är alltså hos Sara. På hennes sextiosju kvadrat.

”Hur många läsare hade du igår?” frågar Sara.

"Ettusenåttahundraåttiosju” svarar Cassandra. ”Du då?” frågar hon men är rädd för svaret. Sara sätter upp en hand framför Cassandra och klöser i luften.

”Över fyra tusen”. Cassandra hajar till.

”Men herregud hur är det möjligt?” Sväljer. ”Alltså, jag menar inte så. Men hur gör du?”

”Facebook och twitter. Och så sociala medier” väser Sara. "Sociala medier är viktigt".

”Jag gör allt det där” säger Cassandra, ”men det går ändå inte att komma upp i sådana siffror”.

”Du måste skriva häftigare. Mer intressant”.

”Va? Skulle inte jag skriva häftigt? Nu får du ge dig. Jag har ju en helt egen stil!”

”Du kanske borde skriva mer politiskt. Lägga en annan vinkel på dina klädartiklar” säger Sara och ser lite för överlägsen ut. ”Som det är nu så tröttnar folk på dina Luis Vutton-artiklar”.

”Du måste hjälpa mig. Vad ska jag göra?”

”Cassandra jag vet inte. Du kan väl bara ha det som hobby?”

”Nej jag behöver fler annonser. Nu”. De dricker upp sina latte under funderande tystnad. Cassandra fortsätter: ”Det är inte rättvist. Jag skriver lika bra som du”.

”Det gör du inte” säger Sara.

”Ska vi slå vad?”

”Gärna. Men vad vinner jag? Och hur vinner jag”

”Bitcha inte. Jag satsar de här” säger Cassandra och pekar på de röda skorna. ”Vad satsar du?”

”En heldag på pappas kort” svarar Sara självsäkert. ”Flesta antalet läsare under en hel månad vinner”.

När de skiljs åt är Cassandra full av kamplusta. Det här är nyttigt för henne. Det tvingar henne att tänka större. Kreativare. Och det kan bara leda till något bra. Hon kommer att krossa Sara. Hon vet det. Hon tar fram telefonen och ringer till Mikael.

”Hej Mikael det är Cassandra. Du, ställ in dina planer. Vi ska inte ut. Jag vill att du åker ner till stan och köper en webkamera. Sen åker du bort till Buttericks och köper lite olika masker. Grisar. Politiker. Monster. Whatever it takes! Jag tänker nämligen vinna ett vad så ikväll blir det åka av”.

I skärgården kan ingen höra dig skrika

Eva och jag sitter på båten ut i skärgården. Det är vacker sommar och bländande vackert överallt. Vi skriver augusti i almanackan och hela havet är krispigt blått och ölandskapet är grönt och folk ombord är snygga och avslappnade med vita leenden. Vi har suttit på båten ett tag och ska sitta länge än för vi ska ända ut i havsbandet till Rödlöga.

Det är lite speciellt för Eva har inte haft sex på ett helt år. Det är helt självvalt från hennes sida. Hon gick helt enkelt i celibat i tolv månader.

”Jag var så trött på alla snubbar som sa att de älskade mig” sa hon. ”Det var det första de sa till mig när de kom fram till mig den kvällen och de gjorde det klockan halv tre på natten. Och de kollade inte ens mig i ögonen när de sa det”.

Men nu har det där året gått och Eva har gått med på att åka ut till Rödlöga med mig. Jag vet inte vad det betyder men jag vet vad jag hoppas att det ska betyda: Att jag inte är en klockan halv tre-kille.

Det sitter ett gäng killar uppe på däck bredvid oss med en stor bandspelare. De spelar Miss You med Stones och har svårt att sitta still. En av dem spelar luftgitarr knappt märkbart. En annan knäpper med fingrarna och suger in kinderna. Dom älskar discorock får vi reda på utan att fråga.

”Discorock är den mest underskattade genren av alla!” säger en rödhårig kille med fräknar och smala underarmar.

”Discorock?” frågar Eva.

”Miss You till exempel” säger killen och pekar på bandspelaren, ”är en typisk discorocklåt”.

”Fler då?” undrar jag.

”Bette Davis eyes är en annan”

”Och Do ya think i´m sexy” säger hans kompis med de insugna kinderna.

Jag måste gå på toaletten och reser mig upp. När jag ändå är borta köper jag två öl till Eva och mig. När jag kommer tillbaka sitter alla kvar och lyssnar på bra låtar på hög volym. Vi har en skön pratstund med killarna men jag är väldigt glad för att de inte ska ända ut till Rödlöga. Jag vill inte ha sällskap. De går av ett par bryggor innan oss och försöker övertala oss att följa med till en stuga en bit upp på ön men vi avböjer och båten fortsätter.

”Jag gillar också discorock” säger jag.

”Rödluvan var rolig” säger Eva.

När vi kommer fram till Rödlöga så hoppar vi av och hittar en plats där vi kan slå upp vårt tält. När det är gjort ställer vi upp ett litet bord och dukar upp sillburkar, potatis och snaps. Eva är så vacker i den tidiga solnedgången. Jag sneglar på henne när jag tror att hon inte ser. Sen äter vi och pratar i några timmar och jag har tappat räkningen på hur många snapsar som vi dricker, men vi skrattar hela tiden och jag tänker att jag nog har varit kär i Eva ganska länge utan att ha tänkt tanken fullt ut. Jag har aldrig vågat fråga henne på riktigt om hon skulle vilja träffa mig för att se vart det kan leda. Inte före hennes år var slut. Då vågade jag. Tänkte att nu är hon renad och om jag inte frågar henne nu så gör jag det aldrig och det kommer jag inte att kunna förlåta mig själv för. Jag är lycklig över att få sitta i skymningen vid ett skrangligt bord långt ute i skärgården och äta senapssill och bara hoppas på att hon ska känna samma sak. Går det tio minuter till så måste jag kyssa henne. Och då tittar hon på mig och bryter förtrollningen.

”Alltså, jag får verkligen beslutsångest nu” säger hon.

Jag väntar på att hon ska fortsätta. Säger ingenting själv. Man kan höra ett enstaka måsskri där ute i skärgårdskvällen. I övrigt är det helt tyst.

”Du vet ju att jag inte har legat med någon på ett helt år. Det har verkligen varit bra att inte göra det.” Hon pausar och andas in. ”Men nu känner jag att jag är redo. Och här är vi, du och jag. Det känns bra ska du veta. Jag gillar dig. Men så känner jag att jag borde ringa den där killen på båten också. Jag fick hans nummer när du köpte öl. Jag kan helt enkelt inte bestämma mig. Jag vet inte, vad tycker du? Vem av er två ska vara den förste efter mitt sabbatsår?”

"Det låter som att du behöver ta ett år till för att bli kvitt din sjukdom" svarar jag.

När vi kommer in till stan dagen efter och jag åker hem så är jag sorgsen i själen. Jag går direkt in i badrummet och tappar upp ett bad. Slänger alla kläder på golvet och hoppar i. Då upptäcker jag att jag har fått en fästing på kuken.

blek figur

Jag möter upp lillebror på PA & CO en söndag kväll i november för att äta husman och dricka vin. Vi får det sista bordet och är ändå tidiga, men lokalen är full av folk som inte vill sitta hemma. Brorsan ser sliten ut.

”Jag kom hem från Göteborg för ett par timmar sedan. Har bara varit hemma och duschat”.

”Vad gjorde du där?” undrar jag.

”Vi spelade på Pusterviksteatern” säger lillebror med illa dold stolthet.

”Okej, ni börjar få gig i andra städer” konstaterar jag så att han slipper.

”Yepp”.

”Gick det bra? Var det några där och tittade?”

”Simmar enfotade ankor i cirklar? Klart det gick bra. Det var ju vi”.

”Å förlåt” säger jag. ”Givetvis”.

”Fast jag förstår mig faktiskt inte på brudar” säger lillebror. Han skakar på huvudet.

”Vad hände?”

”Vi lirade vid tio och var färdiga runt elva. Så jag gick ner en kort stund i logen och där satt bara ljudteknikern och flinade och det orkade inte jag med så jag gick upp och ställde mig i baren istället. Och började prata med en tjej som gillade oss”.

”Musikintresserad ungdom. Det är vackert”.

”Så vi står och snackar ett bra tag och hon verkar intresserad av att stå kvar, om du fattar. Vi snackar om Bowie och Strokes och en massa andra band som vi båda gillar och jag tänker att fan, den här tjejen är ju bra på riktigt. Så jag förslår att vi ska sticka där ifrån. Hem till henne. Men då säger hon nej”.

”Var du för het på gröten?”

”Nej det tror jag inte. Men hon står och säger att hon inte kan gå för hon vill gärna försöka komma in i logen och prata med bandet. Med oss alltså”.

”Jag fattar inte” säger jag. ”Hon pratar ju redan med dig”.

”Exakt. Det tar lite tid när jag försöker förstå vad hon menar och sen förstår jag att hon inte har fattat att jag är med i bandet”.

”Inte fattat? Men hon såg väl spelningen?”

”Ja det gjorde hon. Och när jag påpekar att jag spelar i bandet så garvar hon bara och skakar på huvudet. Nej du spelar inte i bandet, liksom”.

”Sa hon så?”

”Hon sa att hon älskar bandet och att hon har sett oss två gånger och det här var den bästa spelningen hittills. Och att hon känner igen alla i bandet och jag är inte med i bandet”.

”Det är ju sjukt”.

”Fattar du? Jag är helt osynlig. Jag gör inget väsen av mig. Jag märks inte!”

”Det är du som är revisorn i bandet”.

”Va?”

”Bara skojar” säger jag.

”Men vad ska jag göra? Jag menar, hon blev typ förbannad när jag insisterade på att jag var med i bandet och så gick hon därifrån”.

”Du får börja posera mer på scen. Hitta på något. Kanske börja med bandana”.

Vår mat kommer in och vi tystnar för en stund när vi äter.

”Jag är inte bitter. Jag är butter” säger lillebror.

”Med tiden blir det tvärtom” tröstar jag.

Flygplatspappa

Jag står på Frankfurt Airport med två olika Chanelparfymer i händerna och kan inte bestämma mig. Vilken är det nu som Brenda brukar använda? Jag lär mig det aldrig och kommer aldrig att göra det heller. Jag stoppar ner båda parfymflaskorna i min shoppingkorg. Vågar inte chansa. Den flaska som Brenda ratar kan jag alltid sälja på ebay.

I korgen har jag redan petat ner två whiskyflaskor och ett par Toblerone. Det är till mig själv när jag behöver gå ner i garaget och vara i fred. Sprit och choklad har den rätta dövande effekten på mig. Så mycket har jag lärt mig efter alla dessa år och resor. Jag betalar varorna och får allt paketerat i en inbrottssäker påse.

Stannar framför butiken som säljer skjortor och slipsar och inser att jag behöver ekipera mig. Slipsen jag har på mig har fläckar av brunsås från igår. Det gick lite vilt till vid middagen, helt enkelt.  Jag sliter av den och slänger den i en papperskorg. Sedan går jag in i butiken och köper tre vita skjortor från Boss. Till detta adderar jag fyra nya slipsar, två från Armani och två från Massimo Dutti. Hon bakom kassan känner väl igen mig och nickar igenkännande. Jag har varit här många gånger förut. Faktum är att merparten av min garderob är inköpt på flyplatser runt omkring i Europa. Och varför inte? Det är ett effektivt sätt för mig att alltid se välklädd ut. Oavsett vad som har hänt dagen innan.

Jag tar mina nya kläder och går in på toaletten. Kastar snabbt min skjorta i toalettstolen och byter till en ny. Knyter en av de nya slipsarna runt halsen och ser med ens mycket proper ut igen. När jag försöker spola ner skjortan blir det stopp i toaletten och vattnet svämmar över. Jag lämnar snabbt toaletten åt sitt öde och går bort mot gaten som mitt flyg mot Stockholm ska avgå ifrån.

En ny butik har öppnat sedan sist. Jag är på väg förbi den eftersom jag är så koncentrerad på att snabbt komma bort från översvämningen inne på toaletten. Jag vill inte riskera att någon ska ropa efter mig och ställa mig till svars. Men den här butiken är helt enkelt för bra för att ignorera. Jag står utanför och tittar in.

 Adult Costumes. De saluför olika förklädnader som kan vara bra att ha. Jag går in i butiken och fastnar för Border Babe, en grön kort klänning som jag gärna önskar se Brenda arrestera mig i. Köper till ett par pilotglasögon och en batong och hoppas på det bästa. Och känner att när jag ändå är här så är det lika bra att köpa upp mig på ett par olika förklädnader till henne för att täcka varje tillfälle. Det blir en Sexy Santa Helper, för att överleva julen. Jag brukar alltid bli så deprimerad över julen av all glögg så det kan inte skada med en lite annorlunda tomte efter Kalle Anka.

Och så köper jag också en Say Ahhh Nurse Adult Costume om jag skulle känna mig febrig, vilket jag inser att jag kommer att göra då och då. Till detta inhandlar jag en liten vit sjuksköterskeväska innehållande handklovar, låtsassprutor och ögonbindlar.

Jag överväger också allvarligt att köpa en zebrakostym till Brenda, men känner expeditens allvarliga blickar från sidan och står över. Istället betalar jag allt som jag har plockat på mig och märker hur pulsen stiger. Nu känner jag mig mycket motiverad att komma hem.

Nu är jag fullastad med kassar och vill bara ta mig ombord på planet och få sitta ner med min flygplansmat och bli flugen hem och inte behöva tänka mer. Men då slår det mig att min femtonåriga dotter inte har fått något ännu. Godis och leksaker är ett passerat kapitel för henne, det duger inte. Jag går in i närmaste duty free och köper en limpa Lucky Strike åt henne. Det får duga.

Sedan går jag ombord och sjunker ner i business class och känner mig mycket nöjd med vad jag uträttat på Frankfurt Airport denna eftermiddag.

Kom ihåg en sak: det kan alltid bli bättre

”Det är som att ha tolv rätt på tipset” säger lillebror. ”Man borde vara glad men det är man inte”.

”Det beror väl sig på vad utdelningen är” säger Fanny och drar på sig sina höga stövlar som är omöjliga att ignorera.

Två saker har hänt lillebror idag: Han har fått jobb som flyttgubbe och han har fått skivkontrakt. Vi runt omkring gratulerar honom eftersom han ska få spela in en skiva med sitt band. Själv bekymrar han sig mest för hur mycket en tvättmaskin väger.

”Jag ska alltså leka rockstjärna på helgerna och bära köksbord och bokhyllor till vardags” konstaterar han gnälligt.

”Jag är strax tillbaka” säger Fanny och går ut för att köpa cigaretter. Jag antar en faderlig uppsyn och försöker tala lillebror till rätta.

”Kommer du ihåg att jag hade ett band ett kort tag?” frågar jag honom.

”Visst. Ni spelade ju på Emmaboda”.

”Och det var också det enda vi gjorde. Vi är mest kända för att ha stängt poolområdet på Hotel Amigo för gott”.

”Är ni verkligen kända för det?” undrar brorsan helt korrekt.

”Hur som helst. Slösa inte bort det här. Du kanske inte behöver jobba som flyttgubbe så länge. Vad ska ni heta nu då?”

”Crooked noses” svarar han allvarligt. ”Vi har bestämt oss”.

”Krokiga näsor?”

”Det låter ju bättre på engelska”.

Så talar vi inte mer om den saken. Lillebror ser att jag inte är helt övertygad. Vi upplever en så kallad tyst minut när ingen kommer på något att säga. Det händer oss då och då när en av oss känner att den andra säger något som är riktigt korkat. Fanny kommer tillbaka och slår sig ner i soffan.

”Det kunde ha varit värre” säger hon och tittar på lillebror. ”Jag sprang på Jerker nere i affären. Han hade ett jobb i garderoben på ett hotell nere i city. Det funkade bra ett tag och sen började han sno stålar ur kassan. Dom märkte tydligen ingenting och han hade nog fixat det om han inte hade fått hybris och börjat ragga på barchefens tjej. Då tog dom ut honom på bakgården och gav honom stryk och sen fick han gå”.

”Och han hade inte ens skivkontrakt” fyller jag i.

”Det känns ändå som tolv rätt på tipset” säger brorsan. ”Varken mer eller mindre”.

”Vet ni vad Mia gjorde i förra veckan då?” undrar Fanny och tänder tre cigaretter och delar ut varsin till mig och brorsan. ”Hon ringde in till en radiostation och svarade på några frågor och så vann hon ett par nya bröst”.

”Va?” säger jag.

”Där kan man snacka om tretton rätt” säger brorsan.