Valborgsmässoafton

Du stod vid elden och var upptänd av alkohol och två av dina vänner fick hålla dig i armarna för att du inte skulle slänga dig rätt in i lågorna.

"Låt honom göra det", sa någon. "Han vågar inte. Det är bara drama."

Men tack och lov så fortsatte de att hålla fast dig, för du hade gjort det, du hade kastat dig på elden bara för att få känna något. Långt senare, i gryningen när ni satt i en lägenhet på Norrtullsgatan och lyssnade på vinylskivor med Jon Spencer Blues Explosion, kom sorgen farande som ett expresståg.

"Fan, jag mår inget bra", sa du. "Jag har inte mått bra på länge."

"Jag vill att du går nu", sa hon som bodde i lägenheten. "Vi räddade dig från döden och nu har du lugnat ner dig, men jag blir helt spattig av att ha dig här, du måste gå nu."

På väg hem träffade du på ett gäng ungdomar som tog din klocka, plånbok, telefon och skor. Du gjorde inget motstånd, du var så lyckligt lottad ändå som hade klarat livhanken. Du lät det hända. Det var fyra grader varmt och du gick hem i strumplästen.

"Hur är det?" frågade Sabina när du kröp ner i sängen bredvid henne.

"Jag håller på att förlora förståndet."

"Har du missat att ta dina mediciner nu igen?"

Hon klev upp och blandade en coktail. åt dig. Två röda och en blå. Du drack, somnade, drömde inget. När du vaknade igen var inte Sabina där. Du var ensam med din andedräkt.

För ett ögonblick kom historien ikapp.

Det är märkligt och borde inte kunna hända, för klockan är för lite, det är för tidigt i gryningen. Ljuset ligger på från sidan mot kyrkväggen vid Odenplan; solen har ännu inte kommit tillräckligt högt ovanför hustaken och det mesta ligger fortfarande i skugga. Jag kommer cyklande nerför backen mot Sveavägen när jag får syn på henne. Det kan inte vara någon annan. Så bromsar jag in och hon slår upp blicken.

"Jag har inte sett dig på femton år", säger jag. "Och sen är du ute och traskar helt själv på gatorna innan alla andra."

"Du då", svarar hon.

"Jag måste numera. Måste ha pengar."

Jag frågar hur det är med henne och hon svarar att hon lyckades ta sig bort från Helsingborg, bort från han som slog henne, hon tog barnet med sig och han lämnar dem ifred. Hon har börjat om. Jag minns att hon pratade om att hon behövde fly redan på den tiden, när vi stod ute på balkongen på en fest och tittade på fyrverkerierna, att hon inte kunde stanna, att allt var förbrukat och jag försökte ta in det hon sa men sedan vrålade folkhopen skåååååååål och överröstade mina tankar och då var ögonblicket borta.

"Jag ville hoppa från balkongen den gången", säger hon.

"Det är jag glad för att du inte gjorde."

Hon trycker en papperslapp i näven på mig med hennes telefonnummer och jag kramar om henne och säger lycka till utan att kunna precisera vad jag menar. Sedan cyklar jag vidare och när jag kommer fram till jobbet och hänger av mig rocken, så letar jag efter lappen i fickan. Jag tänker att jag ska höra av mig och fråga om det är något jag kan göra. Men papperslappen ligger inte där längre, jag måste ha tappat den ute på gatan och sedan glömmer jag bort det för jag har inte min rapport i ordning inför mötet jag måste rusa på och sedan försvinner dagen utan att jag hinner tänka mer på det.

Och varje morgon, tidigt i gryningen, cyklar jag samma väg som alltid. Men jag ser henne aldrig mer igen.

För nytillkomna läsare

Intervju tidigare, på Bokhora:

Mannen utan ryggrad.

Tar en promenad i solen idag, läser ut Yates.  

Get loaded again.

Greger kommer gående längs Odengatan med en spritkasse i ena handen och ett paket vuxenblöjor i den andra.

"Jag har inget att skämmas för", säger han. "Det är den långa vintern som har gjort mig inkontinent."

"Det är ok, Greger."

"Jag har inte så här breda höfter egentligen. Det är blöjan som tar plats under byxorna."

Vintern har varit stygg mot oss alla, det är inga konstigheter, jag förstår precis, vill jag säga till Greger men jag får inte en syl i vädret. Han säger att han ska upp en sväng till sin mormor som ska bjuda honom på middag, hon gör det en gång i kvartalet och han tar med sig vin och så sitter de vid köksbordet och krökar och mormor blir så kvaddad så att det tar henne tre månader att hämta sig igen och då ringer hon åter efter Greger.

"Ska du med?", frågar han mig.

"Nej men det passar sig väl inte?"

"Jo, kom nu. Det blir bra. När jag tar slut så fortsätter du."

Så vi går upp till mormor och får en brakmiddag och mormor är taggad på Bordeux-viner och jag försöker verkligen hålla igen men på slutet känner jag mig ändå som den där terror-dansken som sprang in på plan och nitade domaren och förlorade matchen åt danskarna. Mormor däckar inne på toa och Greger och jag ramlar ut i trappan och blir inte insläppta på de tolv krogar vi försöker komma in på.

"Tror dörrvakterna försöker säga oss något", säger jag.

"Vilka dörrvakter?" frågar Greger.

bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla

Jag hade lovat mig själv att aldrig börja en text med ordet jag och nu gör jag ändå just det. Som om ingenting kan få vara heligt; alla löften är till för att brytas, gränserna suddas hela tiden ut, förflyttas åtminstone. Eller försvinner helt och hållet. April tävlar med sig själv om vilken av veckorna som lyckas gå mest i grått, väderguden har inte tagit semester, hen har avlidit, somnat in stilla i sin molnsäng, lämnade mänskligheten i sticket, allt detta som vi visste skulle hända till sist, det var bara en fråga om när.

Jag orkar faktiskt öppna morgontidningen och konstatera att fördumningen fortfarande pågår, men istället för att sjunka ner i det träsket öppnar jag min roman av Yates och fortsätter mitt i en mening jag aldrig avslutade innan ögonen föll ihop sent igår. Yates inger hopp. Och så dimper det in ett mejl i inkorgen med ett tips om Young Galaxys senaste och visst lyssnar jag ett tag, undrar lite vad de vill med alltsammans och min dotter lägger pussel på golvet och äter äppelklyftor och jag frågar om hon vill att jag ska göra lunch och hon svarar nej.

Igår kände jag suget för första gången på flera månader, att rita upp en ny historia inuti huvudet, det fanns en vilja igen att berätta. Den försvann i sista redigeringen men jag var aldrig orolig, det har jag aldrig varit för just det, den lusten återvänder alltid. Det är märkligt egentligen, för jag är en orolig själ som gruvar mig för det mesta, ligger lätt sömnlös och grubblar, men aldrig över om skrivarlusten ska återvända eller inte, det behöver jag inte, det vet jag att den gör. Så jag stod i trängseln på tunnelbanan och slutade irritera mig på gubben med för mycket parfym på sig och så kände jag det; att viljan var där igen. Det var ett trevligt återseende av en gammal vän kan man säga, jag sprudlade inte av glädje, men jag hälsade vänligt på känslan och gjorde plats för den inuti mig.

Men för helvete säger alla jag känner. Inte en gång till, inte nu. Jag försvinner så fullständigt bort, upp i texten i cirka fyra månader när det händer, jag är inte längre närvarande och jag vet att det frestar på, jag vet det, men för helvete svarar jag, det blir bra, det blir ju något och den snurrar i konversationen kommer vi alltid att ha. Så är det bara.



 

Avgångsvederlag

Du kommer inrusande till kontoret med hjärtat kvarglömt hemma och hinner stämpla in i sista sekunden och chefen står bredvid stämpelklockan, som i en film, med armarna i kors och med den mest bistra uppsyn man kan tänka sig och hon väntar bara på att få haffa dig med en sen ankomst och ge dig den tredje varningen så att hon ÄNTLIGEN kan sparka dig.

Men inte den här morgonen. För hur eländigt allting än är så stod himlen i brand ovanför hustaken när du åkte buss i den tidiga morgonen och det var vackert vackert vackert.

I fikarummet blir det lyteskomik när du halkar på en kaffefläck på golvet och tar ett par snedsteg innan du återfår balansen. Chefen som går bakom dig, får faktiskt fånga upp dig för att du inte ska falla.

"Du har bara en lårbenshals", säger hon och det låter som att du nu är skyldig henne en tjänst.

Sedan är det möte med ekonomiavdelningen och du smusslar med dig din telefon in på mötet och stoppar de små transparenta lurarna i öronen och sitter längst bak i lokalen när föreläsaren drar igång och så lyssnar du på Sheryl Crow och nickar gillande när du tror att det passar, beroende på hur föreläsarens mun rör sig och allt är frid och fröjd och plötsligt är mötet över.

"Skicka mig dina stödanteckningar är du snäll", säger chefen.

Hon har sett att du inte har hängt med ett smack och det är bara att krypa till korset och erkänna att Sheryl Crow blev för mycket för dig, hennes singelsamling gör att du inte kan tänka på annat än refränger från Californien.

"Det är kanske det du ska använda ditt avgångsvederlag till", säger Greger när han möter upp dig utanför Riche. "Åk till Californien och sök upp Sherly Crow."

"Sheryl. Inte Sherly."

Greger tittar åt ett annat håll. Han vill inte genera dig när du rättar honom för att han säger fel, när ditt liv är så mycket mer trasigt och ledsamt än hans. Ni sitter i lilla baren och har beställt varsin öl och när bartendern kommer med era glas så slinter han och råkar hälla ut hela innehållet över din kavaj. Det borde vara omöjligt men det händer, och det är det sista som händer just den här dagen.



 

Smältvatten

Jag hörde tydligt dina hjärtslag, mitt i natten. Rummet låg i mörker. Vi hade gått och lagt oss tidigt för att slippa prata. Det fanns ändå inget på teve som kunde tysta våra tankar, men kanske skulle det gå att somna in, domna bort, slippa gå djupare. Det var en fåfäng förhoppning.

Konturerna av ditt ansikte, bara några centimeter bort, men givetvis ändå ljusår av avstånd. Det fanns en tid när jag skulle ha gått ett helt liv för dig. Sedan kom räkningarna i vägen, de jag var tvungen att betala och de jag aldrig lyckades betala. Nu låg vi bredvid varandra, jag lyssnade på hur du andades, på samma sätt som tusentals människor före mig har legat och lyssnat på sin älskade, i glädje, i sorg, i vanvett. Det fanns inget unikt i oss. Av någon anledning gjorde den insikten mig alldeles lugn.

Min kavaj hängde över stolen vid skrivbordet. Om några timmar skulle jag kliva upp ur sängen, innan det skarpa morgonljuset, ta på mig byxor och kavaj och sätta mig i bilen och åka till kontoret. Jag visste att vi inte skulle prata innan dess, du sov, jag ville inte väcka dig, trots att det värkte i mig av sorg. Tystnaden skulle fortsätta länge, det fanns ingen tid, det hade det aldrig gjort. Jag såg mig själv i fågelsperspektiv, såg vem jag blivit under de här åren, vem jag hade önskat att jag skulle bli, såg misslyckandet. Det fanns så mycket att skylla på; alla förmildrande omständigheter jag använt mig av för att slippa göra något. Egentligen. Allt var låtsashinder, ingenting gällde längre. Därför kunde jag inte ligga kvar.

"Du", sa jag. "Hör du mig?"

Jag viskade i ditt öra. Mina läppar nära ditt öra.

"Jag vet inte om du hör mig. Jag går upp nu och åker till jobbet."

Du rörde på dig, sov fortfarande, jag ville egentligen inte väcka dig ur sömnen.

"Ring mig senare, älskade, jag vet inte när jag kommer hem igen."

Kanske nickade du. Jag klev upp, klädde på mig och gick därifrån. Fick skrapa rent rutorna från den sista frosten. Bilen startade direkt och en minut senare satt jag bakom ratten och grät vid ett rödlyse.

Ett livstecken.

I september kommer min andra roman.

http://www.bokus.com/bok/9789175370828/karleken-passerade-har-en-gang/

/P

Till Dig.

Jag har svårt att hinna med att skriva text till Under Ytan just nu, eftersom jag redigerar min kommande bok.

Den släpps i september på Damm Förlag. Jag är sugen på att ge er mer info och visa er det fina omslaget etc, men det måste få vänta lite till. Den handlar i alla fall om att varje människa bär på en hemlighet.

Min debutroman "Mannen utan ryggrad" går att beställa. Går också att låna på rätt många bibliotek, men inte som e-bok ännu. Om inte just ditt bibliotek har boken, be dem köpa in ett ex!

I övrigt så hörs vi på Twitter.

 

Det fixar vi i mixen.

Vi gick in i studion för att spela in den där skivan med alla hits och alla var taggade och tända och visste att det här skulle bli vårt genombrott. Vi hade skrivit låtar och repat i över ett halvår och äntligen fått loss ett par veckors studiotid av skivbolaget. Det var nu.

Producenten sa att han var så glad över att få jobba med oss och att det här var vårt Magnum Opus och bla bla bla, allt det där som man säger till varandra för att komma vidare i relationen och nästan lära känna varandra lite. Men det var okej, vi skulle hänga med varandra dag och natt nu och göra en skiva så lite artighetsfraser var på sin plats.

Jag fick ett inglasat rum med massor av förstärare och fick gå loss bäst jag ville. Producenten mickade upp oss i varsitt bås/rum och sedan stod jag där med lurar på huvudet och hörde mitt eget krispiga gitarrljud blandat med trummor och bas och piano och sång och det lät otroligt. Jag fick rysningar längs ryggen. Redan andra dagen satte vi tre grunder.

"Jag spelade lite fel på ett par ställen", sa jag. "Jag skulle vilja ta om låtarna en gång till för att sätta det ordentligt."

"Det fixar vi i mixen", svarade producenten.

Och så spelade vi in en annan grund i stället. Vi gjorde varje låt på en tagning. Det lät riktigt bra och alla var övertygade om att det här var genombrottet, vi hade allt, så var det. Men i magen gnagde det på mig att vi borde göra en och annan omtagning, jag visste att jag hade kommit åt fel strängar i ett par refränger. Jag tog upp det när jag satt i baren med producenten en natt.

"Jag spelar fel ibland. Jag vill rätta till det."

"Det fixar vi i mixen", svarade han och beställde en runda till.

Efter två och en halv vecka var vi klara. Jag packade ihop mina gitarrer och förstärkare och åkte hem och väntade. Producenten skulle göra allt efterarbete och sedan skicka en första skiss till oss på hur han tänkte sig produktionen. Jag gick som på nålar. När cd:n landade i brevlådan slet jag upp det lilla paketet och laddade stereon och satte mig för att lyssna.

Jag stelnade till. Lyssnade klart på första låten. Började lyssna på andra. Blev ännu stelare. Hoppade fram till tredje, fjärde och femte. Stängde av skivan och ringde upp producenten.

"Det är något fel", sa jag.

"Vadå?"

"Jag hör inga gitarrer. Det finns inga gitarrer på skivan."

"Men jag sa ju det", svarade producenten. "Att jag skulle fixa det i mixen."

 

Estradören & jag.

Det tog så många år att ställa in den moraliska kompassen och när du väl var framme vid målet så visste du inte vad du skulle göra med all kunskap.

"Jag kan ju inte leva om mitt liv", konstaterade du.

"Du kan föra över kunskapen på dina barn så att de inte behöver göra samma misstag", svarade jag.

"Vadå för misstag? Jag har inte begått några misstag."

Hur du lyckades ställa in den moraliska kompassen utan att begå några misstag, det förstod jag inte, men jag tänkte att det var något nytt som du lärt dig ute i Europa på dina resor.

"Min kompass snurrar bara runt runt", sa jag. "Som om jag befann mig inuti Bermudatriangeln."

"Du har levt halva ditt liv. Du borde ha kommit längre", sa du.

Det var sant. Jag stod still. Utvecklades inte längre. Hade inget mål. Stockholm kändes mer främmande nu, än för tjugo år sedan när jag först kom hit. Ingenting blev enklare med åren, inget som betydde något.

"Meningen med livet är fortfarande att lida", sa du. "Precis som din lärare på teaterutbildningen sa till dig för tjugofem år sedan."

"Jag trodde inte på det då och det gör jag fortfarande inte."

"Så blev du aldrig skådespelare heller", sa du.

Ärlighet varar längst.

April gör våld på vintern, äntligen. Vinterskorna ställs undan. Du vågar dig på att ringa det där telefonsamtalet som har fått vänta. Kanske är det solens förtjänst. Det går fyra signaler. Sedan svarar han.

"Jag kan inte säga att jag blir glad över att höra ifrån dig", säger han.

Det finns inget du kan svara på det. Du hade förväntat dig något helt annat.

"Jag måste vara ärlig", fortsätter han. "Jag vill inte träffa dig igen. Jag tänker inte ljuga om det."

"Okej."

Ni ska precis lägga på. Det finns inget mer att säga. Du är förödmjukad. Han fortsätter.

"Du är en medelmåtta som presterade på toppen av din förmåga."

Det är betyget du får gå omkring med resten av den här dagen, det har han bestämt.

Du kan kalla det ultraviolett strålning, men det är bara solljus.

Tomgångskörarna satt i sina bilar på gatan, i solskenet, lyssnade på radio, vevade ner rutorna, någon tände en cigarett, ljuset var stort och vitt och vidöppet och du fick kisa med ögonen för att överhuvudtaget kunna se något till en början.

Det var fortfarande morgon och sömnen hade precis lämnat kroppen. Du klev ut på gatan och visste att du hade åtta timmar innan sorgen och ångesten återigen skulle ta över och bedöva dig, hamra ner dig i soffan, göra dig oförmögen att tänka på något annat än tystnaden och natten. Din cykel stod parkerad där du lämnat den, ingen hade stulit den under natten, kanske var den för rostig för att någon skulle vilja ha den. Till och med fyllona rakt över gatan, på uteserveringen som öppnat upp i vårljuset, hade bättre cyklar än vad du hade.

Äntligen avslutade du dagboken som dramatikern skrev, han använde fem år till att skriva den, du behövde mer än ett år för att läsa den. Det gick inte fortare, det var så mycket ord, så många omtagningar och allt var viktigt. Men nu var det gjort och du visste att den boken förändrat dig i grunden. Frågan var hur du skulle kunna omsätta dina nya lärdomar till något eget, något som betydde allvar.

Du såg ett skrivbord i en antikaffär som du visste skulle kunna ge dig en ny roman. För en utomstående verkade det säkert naivt, men du visste att det var sant när du satte dig framför det. Som om möbeln talade till dig.

"Ibland är det så", sa du till I. "En möbel kan tala till dig. Ett par skor också. Ibland är det bara helt riktigt, du behöver inte kämpa emot."

Hon visste vad du menade och hon visste att du hade rätt. Men det gick ändå inte, givetvis. Man köper inte möbler för så mycket pengar, inte om man inte säljer volymer som Henning Mankell. Då kanske.

Du tänkte på Hemingway som skrev om slutet på en roman 39 gånger. En journalist frågade honom varför, varför 39 gånger?

"I was trying to get the words right", svarade han.

Exakt så.
 

Blåkulla nästa.

Gregers dotter tvingade sin pappa att måla sig blå i ansiktet och följa med henne på busellergodis-turné i huset. Det gick till så att dottern ringde på dörren till divese grannar, och när de öppnade dörren så sa hon bus eller godis och om grannen inte ville delta i leken så hoppade Greger fram med sin hotfulla uppsyn. Det brukade räcka för att få med sig lite praliner.

"Det är fint att du lever dig in i barnleken", sa jag. "Men tycker du inte att det är lite pinsamt?"

"Pinsamt? Varför skulle jag tycka det?"

"För att det är pinsamt."

Sedan blev Gregers dotter sjuk på påskafton och kunde inte fortsätta leken. Men Greger hade fått smak på godis och ville ha mer, så han gick själv till grannhuset och ringde på dörrarna och körde en visa om att han gjorde det för sin dotters skull.

Nordin öppnade dörren med ett praktstånd i kalsongerna. Greger kom helt av sig, stod stum och handfallen och visste inte vad han skulle säga. Nordin såg inte ut att ha all tid i världen; han var troligen upptagen med något annat och smällde igen dörren.

"Tänk att folk är utrustade så där på riktigt", sa Greger. "En jävla BULTSAX mellan benen."

"Lägg ner det där nu. Sluta trakassera folk", sa jag.

Han ringde mig sista dagen på påsken och jag frågade honom hur det hade gått. Han hade väl inte fortsatt gå runt till grannarna? Jo, det hade han.

"Det där med Nordin var ju lite läskigt, men samtidigt gav det mig blodad tand", förklarade Greger. "Gosse vad det finns mycket stoff att gräva ur bakom lyckta dörrar."

"Tänker du skriva en bok om det?"

"En bok? Nejnejnej, inte alls. Jag är bara fruktansvärt nyfiken på vad folk pysslar med, det är allt. Och påsken känns som den perfekta förklädnaden för att få veta mer helt enkelt."





 

Det slutade med att jag pröjsade Gregers terapi.

Greger blev av med jobbet efter skandalen på Norrbackagatan. Greger körde bilen som tvättade gatorna i gryningen och det kan ju vem som helst förstå att det var ett slitgöra. Han klev upp varje morgon klockan fyra och satte sig på bussen som tog honom till garaget. Kvart i fem vred han om nyckeln till tändningen och baxade ut en tvättbil och började göra rent trottoarer och gator.

"Jag orkade inte mer. Bilägarna respekterar oss inte", sa han.

"Men vafan Greger, det är ju inte ditt problem. Du får göra så gott du kan", svarade jag.

"Det står klart och tydligt på skyltarna vilka dagar det är städgata och ändå så står det bilar parkerade där när jag kommer för att göra rent deras gata."

"Men det är parkeringsvakternas jobb att lappa bilar som inte flyttat på sig. Du behöver inte göra någonting."

"Respekt. Det handlar om respekt."

Så det brast för honom. Han förvarade ett baseballsträ under sätet och kanske hade det varit en riktig skitmorgon, jag vet inte. Men när Audi:n stod parkerad på Norrbackagatan - som ett hån, kompis. Som ett hån - så fixade inte Greger det längre. Han hoppade ur sin bil och gick loss på bilen som stod där med sitt baseballsträ. Klockan var fem på morgonen. Gatan låg öde, han var helt ensam. Men det var någon morgonpigg granne som stod i köksfönstret och såg vad som hände och filmade det med sin mobiltelefon. Så Greger fick sparken.

"Vad ska du göra nu?", frågade jag.

"Vi får se. Jag har sökt jobb som tunnelbaneförare. Det kanske är okej."

"Kan du hålla dig lugn då?"

"Bara inte nåt psykfall får för sig att hoppa framför mitt tåg. Då får den jäveln med mig att göra."

Allting var fjäderlätt, utom du min vän.

"Jag vill att vi gör det här på riktigt nu", sa du och såg mycket allvarlig ut.

Så jag kontrollerade hur mycket du vägde, när du ställde dig på vågen.

"74 kilo", sa jag.

"Bra. Då vet vi."

Så länge jag känt dig, klagade du över att din själ var så tung att bära. Det var som att du gick och släpade på en massa extrakilo. Så förklarade du det. Men jag trodde dig inte.

Två dagar senare lämnade du jorden. Sjukdomen tog dig.

"Vi måste väga kroppen", sa jag till sköterskorna.

"Varför då?"

"Det är hans sista önskan", svarade jag. "Vi måste ta reda på vad kroppen väger."

Så vi gjorde det. Vi vägde dig, bara ett par minuter efter att ditt hjärta slutat slå. Jag visste att det var fånigt, men jag hade ju lovat.

"54 kilo", sa sköterskan.

Då hade du rätt, trots allt tänkte jag.

 

Människor som raderar ut sig själva.

Snön gjorde dig orolig.

"Jag sitter hemma och lyssnar på rock och läser Richard Yates och går inte ut mer än en gång i veckan när maten är slut", sa du.

"Samma här", svarade jag.

"Men alltså, ska det verkligen vara så här? Har hela jorden gett upp? Är det för att folk åker till Thailand och skiter i miljön som det har blivit så här?"

"Yes."

"Va?"

"Yes."

"Vad betyder det?"

"Det betyder ja på engelska."

"Fan, jag går ut för lite alltså. Håller på att tappa språket."

Vi lade på. Jag lämnade dig ensam med din klagan. Förstod att du var illa ute. Och jag som hade ringt för att berätta att jag ville ta med dig i nästa berättelse. Låna av din person till någon jag höll på att skriva om. Men det var fel tillfälle. Det fick vänta. Antagligen hade du sagt nej och öst dina förbannelser över mig. Jag insåg att det troligen aldrig skulle bli bättre heller, jag skulle inte kunna använda dig någonsin.

Där rök tvåhundra sidor tänkte jag.

Att skriva. Del 3.

För mig är det numera en fråga om att plåga mig själv tillräckligt länge utan avbrott, för att på så sätt skriva nya manus. Jag behöver känna bruset i huvudet; det som säger åt mig att jag har en historia som måste berättas och som inte lämnar mig någon ro. Då vet jag att det är dags igen.

Rent praktiskt betyder det att jag läser böcker, antingen om ett givet ämne eller bara helt sporadiskt utifrån vad tryffelsvinen i mitt liv säger åt mig att jag ska läsa. Jag gör anteckningar, ett par rader om saker jag tänker på, som kanske går att använda. Ofta är det saker jag aldrig kan använda, men det spelar ingen roll, det är ett sätt att inte glömma bort. Har jag tur så bildar anteckningarna ett mönster plötsligt, som gör att jag begriper vad en text ska handla om.

Det är faktiskt oftare en låt som får igång mig, än en bok. Det kan vara en textrad i en refräng som inte faller bort, som hackar mig mellan öronen. För mig är det så att varje manus har ett soundtrack. Jag har en låt som jag lyssnar på trettio gånger på raken, högt i lurar så att det tjuter i öronen när jag är färdig, samtidigt som jag skriver. Det är maniskt. Tyvärr vill jag inte berätta vilka låtar det är, vare sig till Mannen utan ryggrad eller till den kommande romanen.

Det beror på att det är skämslåtar.

Skrivråd här? Okej: De bästa låtarna har en bok i sig. Skriv den boken om du hittar en sån låt.

Till sist. Jag drabbas av läskramp oftare än något annat. Jag accepterar det och slänger ifrån mig böcker efter trettio sidor om jag inte gillar. Hittar något annat istället. Tänker inte plåga mig genom dåliga böcker som inte berättar något av intresse.

Vet inte om dessa ord leder någon vart. Tack till er som har undrat och bett mig skriva lite om det. Avslutar med det vi kom fram till under nätterna vid köksbordet på Jakobsbergs folkhögskola; det som vi kunde koka ner hela processen till.

Att skriva böcker handlar om att sitta på röven. Gör det. Sitt på röven.

/Peo

Att skriva. Del 2.

Sedan kom uppbrottet från Mazarine Street. Jag började knega. Hittade kärleken. Flyttade större. Fick barn. Köpte dyrare skor. Så det skulle ta tid innan jag hittade tillbaka till skrivandet igen.

Jag vill inte bråka med någon här, folk får vara hur unga/gamla de vill när de debuterar, men för mig personligen så var jag egentligen inte mogen för att skriva riktigt omogna saker förrän det hade gått X antal år av mitt liv. Jag försökte och försökte och försökte skriva ett tag, tror säkert jag skickade halvfärdiga manus till förlagen och tror också att jag fick en del rätt bussiga refuseringar, där bland annat en redaktör helt enkelt gav mig rådet att "skriva färdigt något." Bra tips.

Råd nummer tre: Skriv färdigt.

Sedan startade jag Stockholm Under Ytan och lovade mig själv att publicera en text per dygn, av sådan kvalité att jag själv kunde stå för den. Spelade ingen roll om det tog 5 minuter eller 5 timmar att skriva. Jag bara gjorde det. Det var mitt sätt att sparka igång. Helt utan riktig mål, mer än att använda ord, tankar, dra fram skrönor och anekdoter ur minnet, skulle språket växa fram igen. Sedan visste jag inget mer.

För mig var det exakt vad jag behövde. Responsen var direkt, människor hittade till Ytan, vilket gjorde allting enklare. Efter ett halvår fick jag kontakt med Pupill Förlag, som gav ut en textsamling. Ett par månader senare skrev jag boken Mannen utan ryggrad. Skickade runt den. Gav ut den.

Skrivråd nummer fyra blir därför: Kontinuitet. Skriv helst varje dag, kort tid eller lång tid, men skriv.

Givetvis var det stor skillnad på att lägga ner kanske en kvart på en text till Ytan och sedan att skriva manuset till Mannen utan ryggrad. Det förstnämnda krävde inte planering, det var inte ens meningen, jag bara satte mig och skrev vad som helst, bokstavligen talat. Med manuset till Mannen utan ryggrad vad det annorlunda. Jag hade historien mer eller mindre i mig, men visste inte hur jag skulle berätta den, med vilket berättarperspektiv den skulle komma till sin rätt osv. Det var först när titeln fanns där, som jag förstod att det var det boken skulle handla om. En människa som inte vågar stå för valen han gör i sina liv. Utan den titeln hade det inte blivit ett manus, eller så hade det blivit en helt annan bok som kanske bara redogjorde för musikeråren på Skånegatan och det hade aldrig varit tillräckligt.

Finns det ett skrivråd i detta? Jag vet inte. Här vill jag i stället säga något om kraften jag kände när jag skrev boken, om övertygelsen att det faktiskt skulle bli en bok. För den övertygelsen hade jag inte känt tidigare. Det var som att jag skrev på chans innan dess och därför stupade jag efter sextio eller hundratrettio sidor, det blev inga färdiga böcker. Men när övertygelsen fanns där om att historien var tillräckligt bra för att berätta, då gick det.

Du vet när du vet.

/Peo

 

Du förtjänade inte henne.

Jag visste inte ens hennes namn och vågade aldrig fråga. Hon jobbade extra på Konsum som låg en bit bort från min lägenhet och det fanns en mataffär som låg närmare, men jag tog promenader för att se om hon satt i kassan och ibland gjorde hon det. Det enda vi någonsin sa till varandra var hej. Och den enda fråga hon någonsin ställde till mig var vill du ha kvittot?

Det skulle vara fel att säga att jag var förälskad i henne. Det är att gå för långt. Men jag var bara sjutton år och gick på energier. Jag undrade så vem hon var. Men det gick bara inte att fråga henne om det. Så jag rafsade ihop mina matvaror och gick hem igen under stjärnorna och frågade mig själv varför jag gick till Konsum om jag ändå inte tänkte snacka med henne. Då behövde jag inte göra mig besväret.

Sedan köpte jag en tågbiljett och allt föll i glömska.

På juldagen samlades vi på den vanliga krogen och en gång var hon där. Tror inte att hon var hemvändare som oss andra, det syntes i hennes ögon att hon blivit kvar, våra blickar möttes, det var en stor lokal men det var mig hon såg på. Jag hade fått en ny distanserad säkerhet i kroppen som bara kunde komma med flytten och de nya människor jag lärt känna i en annan stad, människor och erfarenheter hon inte visste något om, men kunde ana sig till. Så jag gjorde ingenting.

Hon stod där bredvid sin kille och jag bara visste att hon ångrade sig. Det hade ingenting med mig att göra. Hon ångrade att han var han, hon borde också ha flyttat och haft en verklig anledning till att stå på den här krogen på juldagen. Jag blev sorgsen, mindes mig själv som sjuttonåring, tänkte att jag borde sagt något till henne när det fanns tid, men hon var inte intresserad då, jag var i underläge den gången.

Det blev säkert folk av henne också sa Lars när jag nämde det för honom, fast jag vet inte vad han menade med det, kanske är det bara saker man säger. Det enda jag är helt säker på, vilket är väldigt orättvist och elakt att skriva, är att han som stod där med ett ölglas i handen och skrattade lite för högljutt åt allt fantastiskt som skulle hända honom framöver, han förtjänade inte henne.