Alla lyckliga äktenskap innehåller en tweet.

Min fru och jag har börjat twittra till varandra, istället för att leta upp den andre när vi vill något. Det är för jobbigt att söka genom varje rum i penthousevåningen på jakt efter varandra, när det ändå mest handlar om vem av oss som ska hämta barnen eller slänga soporna.

"Sms är för dyrt", säger hon. "Vi twittrar istället."

"Men ett sms kostar väl tjugo öre?"

"Vet du egentligen vad den här lägenheten kostar oss varje månad?"

"Nej?"

"Exakt", säger hon.

Jag går ut på balkongen och där står min akustiska gitarr lutad mot väggen. Jag tänder en cigarett och plockar upp den och börjar plinka på den där låten jag inte kan släppa. Tittar upp mot himlavalvet och tänker att stjärnorna egentligen inte finns; det är bara hål i himlen där ljuset läcker in.

"Du är en romantiker", säger hon och avbryter mig.

"Varför låter du så besviken när du konstaterar det?" frågar jag.

"Jag ville egentligen träffa en oljeshejk som kunde betala penthousevåningen kontant", svarar hon.

"Mina låtar kommer ta över Spotify."

"Nu lugnar du ner dig", säger min fru och går in från balkongen.

Jag tar fram telefonen och vill twittra till henne och säga förlåt om jag på något sätt har sårat henne eller gjort henne upprörd. Men när jag försöker skicka iväg mina 140 tecken så har hon blockerat mig och jag vågar faktiskt inte skicka ett sms för tjugo öre, för då vet man aldrig hur det här slutar.