Jag har blivit plågsamt medveten om skillnaderna mellan folk efter resan. Hur olika vi lever, vilka olika förutsättningar vi har redan när vi föds. Inget konstigt med det, så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Jag har sett det tidigare, på varje resa, jag fick inte se något nytt denna gång. Men jag tror att det har med barnen att göra; att jag själv har blivit far. Det går djupare då, när jag ser en familj som bor på gatan i sin egen skit och lever på allmossor från turister. Indierna själva är inte så pigga på att dela ut tiggarpengar, det får turisterna syssla med.
Orättvist. Det är ordet jag söker. Jag säger ofta till mina ungar att livet inte är rättvist, när de tjafsar om vem som fick mest glass. Fast det betyder något annat. Det är inte samma sak som att födas i rännstenen och aldrig gå i skola.
Det värsta var att jag gav allmossor för att bli av med dem runt omkring mig. Jag ville inte ha deras löss. Om de fick tio rupees så gick de sin väg, till nästa gatuhörn och jag kunde lugnt strosa vidare och titta i skyltfönster och när det blev för varmt kunde hela familjen glida in på ett luftkonditionerat café och beställa något kallt från menyn.
Jag drömmer fortfarande om den där Burberry-rocken. Jag vill verkligen ha den. Jag tycker att jag är värd den. Men det vore fint om flickan som bar på sin lillebror i gathörnet i Chaudy fick gå i skolan istället för att tigga. Det ena behöver inte förta det andra.
Detta är inte mycket till världsförbättrartext. Jag har inget att erbjuda. Jag tillåter snart mig själv att falla tillbaka ner i glömskan, det är så jag fungerar, jag har nog med mitt. Måste skriva vidare, måste jobba vidare, måste hinna med bussen, måste gå på banken innan tre.
Det är bara att hoppas att hjärtat håller.
Orättvist. Det är ordet jag söker. Jag säger ofta till mina ungar att livet inte är rättvist, när de tjafsar om vem som fick mest glass. Fast det betyder något annat. Det är inte samma sak som att födas i rännstenen och aldrig gå i skola.
Det värsta var att jag gav allmossor för att bli av med dem runt omkring mig. Jag ville inte ha deras löss. Om de fick tio rupees så gick de sin väg, till nästa gatuhörn och jag kunde lugnt strosa vidare och titta i skyltfönster och när det blev för varmt kunde hela familjen glida in på ett luftkonditionerat café och beställa något kallt från menyn.
Jag drömmer fortfarande om den där Burberry-rocken. Jag vill verkligen ha den. Jag tycker att jag är värd den. Men det vore fint om flickan som bar på sin lillebror i gathörnet i Chaudy fick gå i skolan istället för att tigga. Det ena behöver inte förta det andra.
Detta är inte mycket till världsförbättrartext. Jag har inget att erbjuda. Jag tillåter snart mig själv att falla tillbaka ner i glömskan, det är så jag fungerar, jag har nog med mitt. Måste skriva vidare, måste jobba vidare, måste hinna med bussen, måste gå på banken innan tre.
Det är bara att hoppas att hjärtat håller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar