Din ryggrad är en spänd fiolsträng.

Det var omöjligt att unna någon annan en framgång, när dina egna uteblev. Det gick att ta på din ångest och vånda, om vi satt sida vid sida och läste en recension eller artikel om en annan musiker eller författare.

"Han är så jävla dålig", sa du. "Hur kan Aftonbladet ge honom fyra plus?"

"Fast är inte singeln rätt catchy ändå?" försökte jag.

"Nej. Det är den inte. Och han har fula skor."

Hela världen var emot dig. Ingen förstod dina låtar. Alla bokförlag var idioter som inte antog ditt manus. Jag slutade gå ut med dig, eftersom du inte kunde sluta älta det när du blev full. Så länge vi bara drack en kopp kaffe kunde du hålla de värsta aversionerna i schack.

"Kan du inte skriva en bok om hur det verkligen känns att vara ett missförstått geni?" frågade en tjej på Kvarnen och log elakt.

Du tog jätteilla vid dig.

"Jag tar jätteilla vid mig", sa du till henne.

"Så ja så ja", sa jag den där sista gången vi gick ut tillsammans. "Bli nu inte sårad för att hon inte tänker gå hem med dig ikväll. Inte det också."

"Men hon driver ju med mitt konstnärskap."

Du kunde inte unna någon annan en framgång, så var det. Tydligast blev det den gången vi mötte Ola Salo på Peppar. Han var glad och nyfiken på dig och ställde massor av frågor och sa att han kanske kunde hjälpa dig; inget löfte, men du fick gärna skicka över några låtar och texter så skulle han se vad han kunde göra. När vi gick därifrån så skuttade du fram på trottoaren.

"Ola Salo är så jävla bra, så hygglig, så grym sångare", skrek du.

"Men alltså, det var bara två dagar sedan du sa att du hatade The Ark och att deras musik var det värsta du hört."

"Vadå, man måste väl kunna ändra sig?"