Photogenique

Vi tog bilder till kommande pressmaterial och fotografen tittade på mig med bekymrad blick.

"Vad är det för ärr du har i ansiktet?"

"Jag hamnade i ett barslagsmål igår kväll", svarade jag.

"Det ser illa ut."

"Lägg av. Det ger karaktär åt mitt babyface."

Fast fotografen var inte övertygad och det var inte jag heller.

"Och varför vill du bara bli fotograferad i morgonrock?" frågade han.

"Jag vill vara ärlig mot läsarna. Jag går runt i morgonrock hela dagarna. Byter nästan aldrig."

Skräcken i fotografens ögon, som sa kom inte nära kom inte nära kom inte nära. Vi tog bilderna, det gick på en timme. Precis när jag skulle gå så stannade jag upp, såg att det var något mer fotografen ville säga.

"Vet inte vad bokförlaget kommer säga om det här. Det var inte det här som var beställt."

"Du måste lära dig att gå din egen väg", svarade jag. "Hur skulle det se ut om alla i hela världen dansade efter chefens pipa?"

På den frågan fanns det inget svar. Det visste jag ju. Lösningen var som vanligt att bli sin egen chef, det tänkte jag berätta för fotografen, men det blev inte av. Sedan ställde jag mig vid busshållplatsen och väntade på bussen. Efter ett par minuter kom den. Jag klev på och satte mig långt bak i bussen. Min morgonrock gled isär när jag satte mig tillrätta.