Enstaka sekunder av liv.

Det var ett skitgöra men någon måste ju.

Vi tog tåget tillsammans ner till Malmö och sedan en taxi direkt till den adress vi fått tips om. Det var du som fick sparka in dörren, jag var bara med som förkläde, som legoknekt. Jag ville vara ditt stöd om du skulle bryta samman, men egentligen kände jag mig inte ett dugg stark. Tvärtom, jag var livrädd för vad som skulle finnas bakom dörren.

Ingen var där. Lägenheten var tom, men det fanns tydliga spår av aktivitet, någon eller några hade varit där inte alltför länge sedan. Omkullvälta stolar, trasiga flaskor, ett fönster som stod och slog. Vi letade efter spår, en tröja, ett par byxor, vad som helst som kunde berätta för oss att hon verkligen varit i lägenheten. Men nej.

Du grät men ville inte ringa polisen. Det finns ingenting att anmäla sa du. Vi vet inte vilka som bor här. Det är vi som är inbrottstjuvarna.

Så lät du mig ringa samtalet, äntligen, till mina kontakter. Jag såg skräcken i dina ögon och jag förstod den. Det var alltid dåliga nyheter att blanda in mina kontakter. Men just nu var de vårt enda hopp.

Hitta henne sa jag. Hitta henne och ta hand om henne så får ni betalt. Om ni dessutom hittar den som har hållit henne fången och för den personen till oss så blir det ännu mer betalt.

Jag lade på. Du tittade på mig. Hur ska vi kunna betala? frågade du. Jag vet inte svarade jag. Vi kommer att vara satta i skuld. Men det får ordna sig.

Sedan kunde vi bara vänta. Vi åkte över vattnet till Köpenhamn. Försökte tänka på något annat, även om jag hela tiden var medveten om var jag hade telefonen, väntade på att den skulle vibrera i kavajfickan. Det fanns ögonblick när du kunde skratta. Enstaka sekunder av liv. Efter två dygn återvände vi till Malmö. Fortfarande ingenting. Jag vågade inte ringa. Ville inte veta.

De ringer när de ringer sa jag.

Hur kan du veta det? frågade du.

Det gör de alltid svarade jag.