På dårhuset intet nytt.

Maria lyssnar på glättig popmusik hela dagarna och bakar bullar i sitt kök. Det är knappt så hon märker att jag kommer på besök. Jag ringer på, men hon hör mig inte, så då känner jag på dörren och den är öppen. Jag kliver in i tamburen, men hon har fortfarande inte märkt mig. Hon går omkring i sitt förkläde och nynnar med i en Katy Perry-låt.

"Det är bara en avledningsmanöver för att slippa lyssna på mitt inre" säger hon senare när vi fikar vid hennes köksbord.

"Vadå? Mår du också kass?"

"Vadå också? Känner du fler?"

Vad ska jag svara på det? Det verkar som om hela min bekantskapskrets faller ihop just nu och alla ringer till mig och ber mig komma över med blåbärskräm och tröst. Jag säger att jag inte hinner med allt och alla, det blir inget över till mig själv. Även om det är jobbigt att veta att folk inte mår bra.

"Allt som jag tror är mitt liv, är egentligen bara drömmarna hos en mentalpatient som ligger i koma."

"Det där begriper jag inte, men du behöver inte förklara" säger jag.

"Du vet, de håller på att riva upp gatan här utanför" säger hon. "Den nya tunnelbanan ska ju gå under mitt hus typ."

"Jaha."

"Jag stod och stirrade på när de arbetade tidigare idag. I timmar stod jag där, tills en av byggjobbarna körde iväg mig. Jag blir löjligt glad av att titta på maskiner som krossar sten, gör flis av trä och tuggar sönder hårda saker som bilar och motorblock."

"Har de sådana maskiner ute på gatan då?"

"De hade maskiner, så mycket kan jag säga. Så jag stod där, helt överlycklig. Nu vill jag bara gråta."

"Dina bullar är underbara."

Sedan går jag. När jag kommer ut på gatan håller arbetarna på att avsluta dagens kneg. Det är nästan som att jag känner dem, så jag hälsar. De hälsar tillbaka, men tittar förvånat efter mig. Jag sneglar på klockan. Ser att det fortfarande finns tid att hinna till apoteket, för att hämta ut receptet till Greger som jag lovade.