Allting kändes stöpt i samma form och du tänkte att bara du äntligen får flyga bort, till ett annat land, där du kan vara en annan, en okänd, så blir det bra. Du kan börja om, bli någon ny, någon bättre än nu.
Det var en klassiker, du ville göra samma resa som generationer före dig, vart som helst, kanske till Indien, eller Amerika, eller Mellanöstern. Destinationen spelade mindre roll, det var din egen förändring som betydde något. Du skulle visa dem hur en förvandling kunde gå till, du skulle komma hem igen med annan glöd i ögonen. Folk skulle stanna upp och säga du känns så annorlunda, har det hänt något? Nej, inget har hänt, kunde du säga, det är bara det att jag lever i ett parallellt universum än du/ni. Inget allvarligare än så.
Så du sålde alla möbler, sa upp lägenheten, sa hejdå till dina arbetskamrater, packade en ryggsäck, tog några sprutor, läste på om kontinenten, förberedde dig. Och så kom dagen. Du hade femhundra kronor i kontanter som du gav till taxichauffören när du kom fram till Arlanda.
"Du får lite dricks" sa du. "Jag kommer inte att behöva några svenska pengar på väldigt länge."
Ovanför molnen kunde ingen längre säga nej eller stoppa dig. Du var slutligen på väg. Allt skulle ordna sig. Inga mer hånfulla kommentarer, aldrig någonsin, nu började ett nytt liv.
Planet tog mark i Qatar och i samma ögonblick som hjulen mötte landningsbanan, reste sig två män upp och drog vapen. Du hann knappt tänka. Ni blev ihopfösta längst bak i planet och en av männen riktade sin pistol mot er. Strax därefter lyfte planet igen, med alla ombord.
Så började ditt äventyr.
Det var en klassiker, du ville göra samma resa som generationer före dig, vart som helst, kanske till Indien, eller Amerika, eller Mellanöstern. Destinationen spelade mindre roll, det var din egen förändring som betydde något. Du skulle visa dem hur en förvandling kunde gå till, du skulle komma hem igen med annan glöd i ögonen. Folk skulle stanna upp och säga du känns så annorlunda, har det hänt något? Nej, inget har hänt, kunde du säga, det är bara det att jag lever i ett parallellt universum än du/ni. Inget allvarligare än så.
Så du sålde alla möbler, sa upp lägenheten, sa hejdå till dina arbetskamrater, packade en ryggsäck, tog några sprutor, läste på om kontinenten, förberedde dig. Och så kom dagen. Du hade femhundra kronor i kontanter som du gav till taxichauffören när du kom fram till Arlanda.
"Du får lite dricks" sa du. "Jag kommer inte att behöva några svenska pengar på väldigt länge."
Ovanför molnen kunde ingen längre säga nej eller stoppa dig. Du var slutligen på väg. Allt skulle ordna sig. Inga mer hånfulla kommentarer, aldrig någonsin, nu började ett nytt liv.
Planet tog mark i Qatar och i samma ögonblick som hjulen mötte landningsbanan, reste sig två män upp och drog vapen. Du hann knappt tänka. Ni blev ihopfösta längst bak i planet och en av männen riktade sin pistol mot er. Strax därefter lyfte planet igen, med alla ombord.
Så började ditt äventyr.
Jag brukar sluta mina drömmar innan jag blir skjuten när jag sover. Jag slutar drömmarna innan kaparna uppenbarat sig när jag är vaken.
SvaraRadera