Jag har så svårt att prata med Pelle på jobbet. Det är inget fel på honom - snarare på mig i så fall - men jag kommer aldrig på något att säga när vi ses i fikarummet. Oftast försöker jag helt enkelt undvika honom, se till så att han inte hämtar kaffe samtidigt som jag etc. men ibland händer det ju att vi ses, så är det bara.
"Förstår inte varför jag fortsätter att dricka det här rävgiftet", säger han och det slår mig att han säger samma sak varje gång, varje dag, hela tiden om/när vi ses vid maskinen.
"Hur är det annars då?" frågar jag faktiskt.
"Det är bra. Maria har precis fött vårt första barn. En pojke."
"Herregud, grattis. Det har jag helt missat" säger jag.
"Ja, det är lätt hänt", svarar Pelle.
Det blir tyst. Jag letar febrilt efter något att säga, något som passar. Jag kommer bara på en enda sak till att fråga om:
"Hur länge var hon gravid?"
"Förstår inte varför jag fortsätter att dricka det här rävgiftet", säger han och det slår mig att han säger samma sak varje gång, varje dag, hela tiden om/när vi ses vid maskinen.
"Hur är det annars då?" frågar jag faktiskt.
"Det är bra. Maria har precis fött vårt första barn. En pojke."
"Herregud, grattis. Det har jag helt missat" säger jag.
"Ja, det är lätt hänt", svarar Pelle.
Det blir tyst. Jag letar febrilt efter något att säga, något som passar. Jag kommer bara på en enda sak till att fråga om:
"Hur länge var hon gravid?"
He he. Goddag yxskaft. Har själv konverserat så både i tal och skrift.
SvaraRadera