Vi satt på stenmuren och glodde rakt ut i mörkret och kunde bara ana vad som fanns därute, inte se något, men vi hade blivit varnade för att gå ut i öknen om natten. Inte ens om vi var flera stycken i sällskap skulle vi göra det.
"Det finns schakaler", sa föreståndaren för kibbutzen och vi trodde honom.
"Varför i helvete skulle någon lämna kibbutzen och gå ut i öknen om natten?" frågade Suzi från Australien nere i volontärbaren när vi drack palmvin och lyssnade på Tracy Chapman.
"För att öknen finns där", svarade Ned.
Jag minns några rader som Naipaul skrev: Det var märkligt att vara ung. Man rev upp sår i sig själv och pillade bort skorporna bara för att se om det skulle börja blöda.
Så visst, öknen fanns där och givetvis kom kvällen när en av holländarna drack arton shots och vrålade att han skulle gå ut i öknen och slåss med schakaler och så gjorde han det; tog på sig sina boots och raglade ut från området och försvann i mörkret. Jag skrattade först, men sedan blev jag rädd och rusade bort till föreståndarens hus och bultade på dörren och sa ni måste komma, han gick ut i öknen själv och nu kommer han inte tillbaka och föreståndaren drog på sig sina byxor och en väst och tog ner ett gevär från väggen och sedan satte vi oss i hans jeep och bilen sladdade i gruskurvorna och sedan blev marken mjuk under oss när vi nådde sanddynerna och kibbutzen såg ut som en upplyst finlandsfärja på avstånd, mitt i natten.
Vi hittade schakalerna som cirkulerade runt jeepen, men som hade respekt för geväret och inte gjorde några utfall mot oss. Deras tänder, tungor, lätta steg i sanden. Schakalerna hittade vi. Men ingen holländare. Vi körde runt på måfå och ropade efter honom. Till sist fick vi återvända till kibbutzen igen. Jag var spiknykter igen, allt hade runnit av mig, orolig och ledsen och rädd. Den första personen vi mötte inne på området var holländaren. Han bara garvade åt oss när vi kom körande i jeepen. Jag kan fortfarande komma ihåg hur föreståndaren vred om nyckeln i bilen och hur tyst det blev när motorn dog.
"No danger on the roof", sa holländaren och log. "I am safe."
Fast nästa morgon fick han packa sin ryggsäck och lämna kibbutzen. Han fick kicken. Vi andra fick stanna kvar på nåder. Och när solen försvann bakom sanddynerna varje kväll, klättrade vi upp på stenmuren och satt där och stirrade rätt ut i mörkret och lyssnade efter schakalerna.
"Det finns schakaler", sa föreståndaren för kibbutzen och vi trodde honom.
"Varför i helvete skulle någon lämna kibbutzen och gå ut i öknen om natten?" frågade Suzi från Australien nere i volontärbaren när vi drack palmvin och lyssnade på Tracy Chapman.
"För att öknen finns där", svarade Ned.
Jag minns några rader som Naipaul skrev: Det var märkligt att vara ung. Man rev upp sår i sig själv och pillade bort skorporna bara för att se om det skulle börja blöda.
Så visst, öknen fanns där och givetvis kom kvällen när en av holländarna drack arton shots och vrålade att han skulle gå ut i öknen och slåss med schakaler och så gjorde han det; tog på sig sina boots och raglade ut från området och försvann i mörkret. Jag skrattade först, men sedan blev jag rädd och rusade bort till föreståndarens hus och bultade på dörren och sa ni måste komma, han gick ut i öknen själv och nu kommer han inte tillbaka och föreståndaren drog på sig sina byxor och en väst och tog ner ett gevär från väggen och sedan satte vi oss i hans jeep och bilen sladdade i gruskurvorna och sedan blev marken mjuk under oss när vi nådde sanddynerna och kibbutzen såg ut som en upplyst finlandsfärja på avstånd, mitt i natten.
Vi hittade schakalerna som cirkulerade runt jeepen, men som hade respekt för geväret och inte gjorde några utfall mot oss. Deras tänder, tungor, lätta steg i sanden. Schakalerna hittade vi. Men ingen holländare. Vi körde runt på måfå och ropade efter honom. Till sist fick vi återvända till kibbutzen igen. Jag var spiknykter igen, allt hade runnit av mig, orolig och ledsen och rädd. Den första personen vi mötte inne på området var holländaren. Han bara garvade åt oss när vi kom körande i jeepen. Jag kan fortfarande komma ihåg hur föreståndaren vred om nyckeln i bilen och hur tyst det blev när motorn dog.
"No danger on the roof", sa holländaren och log. "I am safe."
Fast nästa morgon fick han packa sin ryggsäck och lämna kibbutzen. Han fick kicken. Vi andra fick stanna kvar på nåder. Och när solen försvann bakom sanddynerna varje kväll, klättrade vi upp på stenmuren och satt där och stirrade rätt ut i mörkret och lyssnade efter schakalerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar