Att arbeta som internationell playboy var inget jag siktade på som tonåring. Inte på samma sätt som de andra killarna tydligen gjorde - de berättade att de alltid hade vetat vad de skulle syssla med när de blev lite äldre - men för mig var alltsammans en slump. Jag gjorde en resa till New York, träffade en ryss som bjöd på kaviar, drog några linor inne på toaletten och befann mig plötsligt i den där damens våning på Upper East och gjorde mitt jobb. Gjorde mitt jobb. Det var just det som var haken, att det inte kändes som ett jobb.
"Och det är givetvis poängen", förklarade Federiqué för mig en kväll när vi satt på en klubb nere i meatpacking district och lät timmarna passera. "Ingen vill arbeta med något som känns som ett jobb. Livet måste vara enkelt. Och att vara någons leksak är rätt enkelt."
"Mamma frågar mig vad jag sysslar med och varför jag blir kvar och vad jag lever på", sa jag. "Men jag skickar över pälsar och försöker skoja bort det bara."
"Gud, jag skulle göra nästan vad som helst för dina magrutor."
"Jag tar tvåtusen dollar för en kväll", svarade jag.
Federiqué nickade. Jag visste att han inte fick lika mycket och att magrutorna hade en del att göra med det. Jag var tjugotvå år och hade redan varit i New York i nästan två år. Jag bodde tillsammans med Federiqué och två andra killar strax söder om Harlem. Vi hyrde ett loft och hade varsitt rum med varsin dörr som gick att låsa från insidan. Vi klarade oss bra.
Mitt enda problem för tillfället var kvinnan med de svarta ögonen som ville att jag skulle avsluta mina andra uppdrag och komma och leva med henne. Hon skulle ta hand om mig sa hon och jag trodde henne. Men jag ville inte bli ett husdjur. Jag behövde mitt rum, min ensamhet då och då. Det spelade ingen roll vad hon kunde ge mig, eller hur mycket, jag visste att jag skulle få svårt att klara av det en längre tid.
Hennes man hade gått bort i cancer och jag var hennes tröst, berättade hon. Vi talade inte med varandra de sista femton åren. Jag tänkte att det var en lång tid att tiga tillsammans, men det här var Manhattan och allt var möjligt, det visste jag ju. Så jag höll fast blicken, vek inte undan från svärtan, förklarade att jag gärna träffade henne så ofta hon behövde mig, men att jag föredrog att bo kvar med mina vänner i loftet.
"Nej", sa hon. "Vill du ha det bästa livet har att erbjuda så flyttar du hit."
"Jag vet inte", svarade jag.
"Du kan sluta upp med att vara dagdrivare och parasit. Kom till mamma."
"Och det är givetvis poängen", förklarade Federiqué för mig en kväll när vi satt på en klubb nere i meatpacking district och lät timmarna passera. "Ingen vill arbeta med något som känns som ett jobb. Livet måste vara enkelt. Och att vara någons leksak är rätt enkelt."
"Mamma frågar mig vad jag sysslar med och varför jag blir kvar och vad jag lever på", sa jag. "Men jag skickar över pälsar och försöker skoja bort det bara."
"Gud, jag skulle göra nästan vad som helst för dina magrutor."
"Jag tar tvåtusen dollar för en kväll", svarade jag.
Federiqué nickade. Jag visste att han inte fick lika mycket och att magrutorna hade en del att göra med det. Jag var tjugotvå år och hade redan varit i New York i nästan två år. Jag bodde tillsammans med Federiqué och två andra killar strax söder om Harlem. Vi hyrde ett loft och hade varsitt rum med varsin dörr som gick att låsa från insidan. Vi klarade oss bra.
Mitt enda problem för tillfället var kvinnan med de svarta ögonen som ville att jag skulle avsluta mina andra uppdrag och komma och leva med henne. Hon skulle ta hand om mig sa hon och jag trodde henne. Men jag ville inte bli ett husdjur. Jag behövde mitt rum, min ensamhet då och då. Det spelade ingen roll vad hon kunde ge mig, eller hur mycket, jag visste att jag skulle få svårt att klara av det en längre tid.
Hennes man hade gått bort i cancer och jag var hennes tröst, berättade hon. Vi talade inte med varandra de sista femton åren. Jag tänkte att det var en lång tid att tiga tillsammans, men det här var Manhattan och allt var möjligt, det visste jag ju. Så jag höll fast blicken, vek inte undan från svärtan, förklarade att jag gärna träffade henne så ofta hon behövde mig, men att jag föredrog att bo kvar med mina vänner i loftet.
"Nej", sa hon. "Vill du ha det bästa livet har att erbjuda så flyttar du hit."
"Jag vet inte", svarade jag.
"Du kan sluta upp med att vara dagdrivare och parasit. Kom till mamma."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar