Läsglasögon

Det var nästan som förr. Ni satt på golvet och drack surt vin ur plastmuggar och pratade om konst och lyssnade på Stereolab. Ett par skillnader:

Musiken kom nu från en dator. Vinylspelaren stod visserligen där, men den såg dammig ut.
Bekymmersrynkorna var numera permanenta. Kanske berodde det på bostadsrättspriserna.
Du kom till festen i taxi. Du lämnade festen med en taxi.

"Folk lever sina liv i samma stad, sida vid sida utan att någonsin ses."

Rachel hade uppenbarligen blivit kvar i Stockholm, trots att hon alltid sa att hennes blod hade New York i sig och att hon måste flytta tillbaka dit så fort det var möjligt. Tolv år sedan ni sågs. Tolv supersnabba år som nu bara var historia.

"Det där låter något som jag skulle kunna säga", sa du.

"Det var du som sa det en gång på Fritz Corner", svarade hon.

Det är i alla fall sympatiskt med människor som bor i små lägenheter och låter två av fyra väggar vara helt fyllda med böcker. Rummet blir mindre, men förhoppningsvis växer tankarna. Så tänkte du, samtidigt som Rachels mun rörde sig, hon sa saker som du inte uppfattade och det var inte för att du var arrogant, inte mer än vanligt, utan bara för att det hade varit en lång dag på jobbet, på tunnelbanan, på mötet med bostadsrättsstyrelsen. Orken tog slut.

"Va?" sa du efter ett tag.

"Jo jag sa att jag måste gå nu. Jag har bara barnvakten till klockan elva."

"Vet du? Om man drar ner belysningen på dimmern där borta så att det blir mörkare i rummet, då skulle den här kvällen nästan kunna vara som vilken kväll som helst för femton år sedan."

"Vi har köpt nya lampor till taket hemma", svarade Rachel. "Jag ser sämre nu förtiden."