Rädda det som räddas kan.

Jag äter lunch med Z. Vi har inte setts på flera månader, tack och lov. Jag lyckades till sist bli av med henne och nu sitter hon mittemot mig och lassar in pasta och berättar att hon har blivit ihop med en kändis.

"Vem då?" frågar jag.

"Det kan jag inte berätta, för då skriver du bara det i din blogg", svarar hon.

Och det har hon ju rätt i.

"Men så mycket kan jag säga, att han tjänar mer än du, ser bättre ut än du, har roligare vänner än du, är inte lika trumpen och inåtvänd som du."

"Och så vidare."

"Och så vidare."

Jag säger att det var trevligt att Z ville ses, fast jag menar det inte. Jag vill bara ha tillbaka mina sista böcker som jag har lånat ut till henne och - hör och häpna - hon har faktiskt med sig en kasse och jag tittar snabbt igenom den och ser att alla är där: Morvern Callar, Ristat i damm, Kvinnor, Blonde och Allt.

"Jag är imponerad. Du fick med alla mina böcker."

"Min nya kille tycker det är töntigt att läsa", svarar Z. "Vi hänger på Sturehof istället. Gud, jag älskar verkligen att vara nyrik."

"Skulle du kunna låna mig ett par tusen?" frågar jag Z bara för att se vad som händer.

"Är du fattig? Säg som det är, du vill ha mig tillbaka."

Jag nickar. Säger att jag vill ha henne tillbaka men att jag förstår att hon har gått vidare och är lyckligare nu. Men kan hon låna mig ett par tusen? Jag får tre tusenlappar av henne när vi skiljs åt på gatan efter lunchen och jag säger att vi hörs och hon säger okej och sedan är hon borta. Jag tänker att de här tusenlapparna är för sveda och värk. Det får Z bjuda på.