Lite taxi. Lite Gucci. Lite Riche.

Jag står på Odenplan och måste vara i Berlin om en kvart.

"Men stå inte bara här människa!" säger Adam. "Gör något!"

Jag fiskar upp telefonen och ringer Berlin och X svarar och frågar om jag redan är på plats och när jag hör X röst så vågar jag inte säga sanningen, utan jag säger att jag strax är där men att jag nog har gått vilse bara. Sedan lägger vi på.

"Du är så sjuk", säger Adam.

"Förlåt mig. Jag kunde inte säga sanningen."

"Jag undrar om inte X ändå inte märker att du ljuger. Vad tror du själv?"

"Jo. Så är det nog."

Vi sätter oss i en taxi och åker ner till Guccibutiken och jag halar fram mitt Amex och säger till hon bakom kassan att hon kan göra vad hon vill med det, bara jag kommer ut med ett par kassar från affären som dövar min ångest. Hon tycker det är roligt att jag säger så och sedan plockar hon ner saker från olika galgar och jag orkar inte se efter vad det är jag får, hon får bestämma och Adam står bredvid och stampar med foten och suckar och sedan är vi klara och lämnar butiken.

"Jag trodde det skulle bli dyrt", säger Adam. "Men det blev dyrt."

Inne på Riche ställer de fram mat på bordet. Jag minns inte att jag har beställt något men det spelar ingen roll för jag är hungrig. Jag har stängt av telefonen. X kan ringa bäst X vill. Adam glufsar i sig ostron och highfivar en börsmäklare som går förbi. Jag har fått syn på ett sällskap vid ett annat bord, där jag känner åtminstone två personer vagt. När vi har ätit färdigt går vi över och sätter oss hos dem.

"Är inte du i Berlin?"

Det är X sidekick, eller sekreterare kanske det heter, som frågar. Jag missade helt att han också satt med i sällskapet. Nu är det för sent.

"Nej, jag är på Riche", säger jag något överflödigt.

"Borde du inte vara i Berlin?" fortsätter sidokicken.

"Nej. Jag har skrivit ut en ny version av mig själv med en sån där 3D-skrivare och den är i Berlin."

Det får tyst på honom.