.....zzzzzz.....

Greger dyker upp i ett par spräckta solglasögon på Odenplan och ser helt förstörd ut.

"Det är inga konstigheter", säger han. "Jag ramlade bara lite illa i morse när jag klev ur sängen."

"Sover du med solglasögon?" frågar jag.

"Ja?" svarar Greger.

Vi promenerar bort till fiket i Vasaparken, för Greger vill kolla på mammor i solskenet. När vi går sida vid sida på trottoaren, märker jag att Greger sätter ner fötterna försiktigt, steg för steg. Som om han har svårt att hålla balansen.

"Mår du riktigt bra, Greger?"

Vi sätter oss på varsin stol med kaffeglas och jag rycker på axlarna för jag har inget att säga och jag vill iallafall markera det, att jag är här, men jag vet inte vad vi ska prata om. Men Greger öppnar munnen, han berättar att han går på tunga mediciner som en läkare har skrivit ut.

"För att hålla demonerna i schack."

Jag frågar hur länge han ska ta sina mediciner och Greger svarar ett år till att börja med. Sedan sitter vi där och tittar på hundar och barn som leker och dricker vårt kaffe och inget mer händer. Idag hade jag tänkt berätta för Greger att jag inte orkar träffa honom mer, att han drar ner mig till sin nivå, att jag behöver nåt annat, någon annan. Men nu har jag inte hjärta att göra det.

Jag sitter och glor en stund rakt ut i luften, följer ett gäng killar och tjejer som spelar fotboll nere på konstgräset i Vasaparken, ser hur spelet böljar fram och tillbaka. Jag utgår från att Greger gör samma sak, men när jag tittar åt hans håll så ser jag att han har stängt ögonen bakom solglasögonen och somnat på stolen.