Många avfärdade det som ett reklamjippo, men själv var jag åtminstone lite peppad på hela projektet och undrade vad det skulle bli av det. Hur som helst: Dregen kallade till presskonferens och berättade att både Hellacopters och Backyard Babies skulle återförenas och spela in varsin skiva och Dregen skulle vara Direktören för det hela, det var han som höll i taktpinnen och bestämde hur det skulle gå till.
"Vi kommer att flyga upp med en rymdraket till den där rymdstationen som susar runt jorden just nu", berättade han. "Vi spelar in rock på syrgas."
Sen så flög de ut och den scenen var vacker att få se på teve; hur långhåriga och spinkiga killar i för korta skinnjackor klev ombord på en raket och vinkade farväl till folket och sedan försvann ut i rymden i ett hav av rök och eld och Dregen gjorde tummen upp mot kamerorna. Dagligen fick vi sedan rapporter från rymden om hur arbetet fortlöpte med att spela in skivorna.
"Svårt att hålla takten ute i rymden", sa en av trummisarna. "Men man lär sig."
"Först hade jag tänkt att skivan skulle handla om rock och brudar och såna saker som vi bryr oss om", sa Dregen i en intervju med BBC. "Men nu när jag hänger här ute i det stora svarta och ser hur bräcklig vår planet är, då vill jag istället göra en temaplatta om Amazonas."
Livet återgick till det vanliga. Vi nere på jorden behövde fortfarande gå till jobbet som vanligt. Dagarna var lika varandra, inget hände, vi hade annat att tänka på och glömde bort killarna i rymden. Tills en dag, när de återvände med en rymdfärja och landade i USA nånstans och blev mottagna som hjältar.
De lämnade över sina hårddiskar till ett par demonproducenter under en högtidlig process med President Obama som övervakade alltsammans och sedan kunde vi inte göra mer än att bara vänta på resultatet. Människorna på Södermalm gick som på nålar, det var olidligt för dem, herregud de skulle snart bli välsignade med inte bara en, utan två plattor med stenhård rock.
Och så kom plattorna ut. Man valde att recensera båda skivorna samtidigt, som ett paket, vilket väl var riktigt med tanke på inspelningsprocessen. I DN fick de ett nja. I Aftonbladet fick de 2 av 5. I Expressen fick de en geting. Ika Johannesson på SVT Kulturnyheterna hade tänkt göra en special på skivorna, men när hon fick höra dem så lät hon bli. GP ställde in en intervju eftersom alla hästsvansar på redaktionen var så besvikna på skivorna.
Jag sprang ihop med Dregen på Odenplan ett par veckor efter att det värsta lagt sig och jag såg ju att han hade tappat självkänslan.
"Kom igen. Så farligt är det inte. Dessutom fick ni ju åka ut i rymden", försökte jag.
"Här går man och gör den bästa jävla rockskiva som någonsin har spelats in", sa han, "och så skiter alla i det. Bara skiter i det."
"Miljöfrågorna står inte så högt i kurs längre", sa jag. "Ni skulle ha sjungit om floder i Sydamerika för några år sedan."
"Miljöpartiet har i alla fall bokat oss till sin firmafest", fortsatte Dregen. "Vi får bärs och mat och tiotusen svart för att spela."
"En klocka utan batterier går rätt två gånger om dygnet. Glöm aldrig det", tröstade jag.
"Vi kommer att flyga upp med en rymdraket till den där rymdstationen som susar runt jorden just nu", berättade han. "Vi spelar in rock på syrgas."
Sen så flög de ut och den scenen var vacker att få se på teve; hur långhåriga och spinkiga killar i för korta skinnjackor klev ombord på en raket och vinkade farväl till folket och sedan försvann ut i rymden i ett hav av rök och eld och Dregen gjorde tummen upp mot kamerorna. Dagligen fick vi sedan rapporter från rymden om hur arbetet fortlöpte med att spela in skivorna.
"Svårt att hålla takten ute i rymden", sa en av trummisarna. "Men man lär sig."
"Först hade jag tänkt att skivan skulle handla om rock och brudar och såna saker som vi bryr oss om", sa Dregen i en intervju med BBC. "Men nu när jag hänger här ute i det stora svarta och ser hur bräcklig vår planet är, då vill jag istället göra en temaplatta om Amazonas."
Livet återgick till det vanliga. Vi nere på jorden behövde fortfarande gå till jobbet som vanligt. Dagarna var lika varandra, inget hände, vi hade annat att tänka på och glömde bort killarna i rymden. Tills en dag, när de återvände med en rymdfärja och landade i USA nånstans och blev mottagna som hjältar.
De lämnade över sina hårddiskar till ett par demonproducenter under en högtidlig process med President Obama som övervakade alltsammans och sedan kunde vi inte göra mer än att bara vänta på resultatet. Människorna på Södermalm gick som på nålar, det var olidligt för dem, herregud de skulle snart bli välsignade med inte bara en, utan två plattor med stenhård rock.
Och så kom plattorna ut. Man valde att recensera båda skivorna samtidigt, som ett paket, vilket väl var riktigt med tanke på inspelningsprocessen. I DN fick de ett nja. I Aftonbladet fick de 2 av 5. I Expressen fick de en geting. Ika Johannesson på SVT Kulturnyheterna hade tänkt göra en special på skivorna, men när hon fick höra dem så lät hon bli. GP ställde in en intervju eftersom alla hästsvansar på redaktionen var så besvikna på skivorna.
Jag sprang ihop med Dregen på Odenplan ett par veckor efter att det värsta lagt sig och jag såg ju att han hade tappat självkänslan.
"Kom igen. Så farligt är det inte. Dessutom fick ni ju åka ut i rymden", försökte jag.
"Här går man och gör den bästa jävla rockskiva som någonsin har spelats in", sa han, "och så skiter alla i det. Bara skiter i det."
"Miljöfrågorna står inte så högt i kurs längre", sa jag. "Ni skulle ha sjungit om floder i Sydamerika för några år sedan."
"Miljöpartiet har i alla fall bokat oss till sin firmafest", fortsatte Dregen. "Vi får bärs och mat och tiotusen svart för att spela."
"En klocka utan batterier går rätt två gånger om dygnet. Glöm aldrig det", tröstade jag.
Kanon!
SvaraRadera