Twitter-rehab.

Jag vet inte, men något gick förlorat på de sociala medierna. Plötsligt blev allt tillgängligt, du öppnade upp ditt innersta och publicerade det och folk reagerade på vad du postade och det började koka i ådrorna på dig, uppmärksamheten var värd något, åtminstone inledningsvis. Kanske gick det att jämföra med berusning, som den allra första gången på folköl, när du inte visste vad det var som hände, det bara gjorde det och det var fantastiskt. Men det varade inte.

Känslan av att någon ryckte bort en stol åt gången, varje gång musiken tystnade. Osäkerheten. Sorgen. Ensamheten. Inget var försvunnet, inget var borta, det kom tillbaka. Jag tänker inte överdriva. Det var inte värre än förut. Allt var bara som vanligt igen. Det fanns ingen ny ångest du var tvungen att hantera. Men heller ingen gammal du blivit av med.

"Jag har köpt två timmar av en hacker som sitter i en källare i Dallas", sa du när vi sågs. "Han ska hjälpa mig att städa upp på internet och ta bort mig därifrån."

"Jag tycker det låter klokt, med tanke på all skit du har lagt upp genom åren."

"Men han mejlade mig nu och sa att två timmar inte räcker. Han behöver en vecka. Och han är dyr."

"Betala bara", svarade jag. "Stäng internet."

"Har bokat in mig på avvänjning också. Tre veckor i ett madrasserat rum på Öland i juli."

"Ingen telefon? Ingen dator?"

"Just me, myself and i."

"Vi ses i augusti och då är du en ny människa."

"Ja, bokstavligen. Min historik är inte längre sökbar. Jag kan bli vem jag vill."

"Börja om. Öppna nya konton, nya alias."

"Där sa du nåt."