Jag träffar Sabina på Carmen. Vi stöter ihop i baren och hon säger att det måste vara minst tio år sedan. Det kan stämma. Jag ironiserar över att jag är där men det gör inte hon.
Tiden har inte varit bussig mot henne. Det ser ut som att livet har tuggat på henne och sedan spottat ut henne igen för att hon smakade illa. Hon har rynkor runt munnen. De fanns inte där när jag såg henne senast.
Den sura ägaren ställer två öl på bardisken och jag betalar. En annan person bakom baren kommer med hennes beställning. En öl och en shot. Hon darrar på handen när hon räcker över en sedel. Hon frågar om jag är på Carmen ensam. Jag pekar på de två glasen framför mig och säger att det är jag inte. Hon tittar på dem och säger att hon känner flera personer här som beställer två åt gången för sin egen del.
Vi var några stycken som jämt var ute på den tiden. Sedan blev vi färre som orkade och till sist var det bara Sabina och jag kvar. Och då orkade inte jag heller. Det blev för ledsamt med samma skämt varje kväll. Jag minns tydligt att vi aldrig skrattade.
Vi pratar lite om vad som har hänt de andra. Jag är rätt dåligt uppdaterad, men det är ändå jag som har något att berätta. Hon säger att hon inte saknar oss. Det var då och nu är nu.
"På den tiden drack jag mig full för att fly bort" säger Sabina när hon ser att jag gör mig redo att gå. "Numera känns det mer som att komma hem."
"Vi kanske ses någon gång" säger jag.
"If you want me i´ll be in the bar" sjunger Sabina med sprucken röst.
"Jag gifte mig till den låten" säger jag. "Den betyder något annat för mig nu."
"Jag har flyttat runt så mycket de senaste åren så det var väl därför jag inte fick någon inbjudan" svarar Sabina och vänder sig bort för att göra en ny beställning.
lördag 19 februari 2011
fredag 18 februari 2011
"Blyga pojkar får aldrig..." och så vidare och så vidare
Vi slänger oss ner i det mörka vattnet från bryggan och hela staden omringar oss med sina gränder och gatlyktor. Jag kan inte se mer än en halvmeter framför mig, så svart är natten ute på Långholmen fastän vi borde vila i varmt sommarljus. Men här under träden är det mörkt.
Jag har hållit mig tyst. Gått bredvid. Slumpen tog oss över Västerbron när vi lämnade festen åt de andra. Kanske skulle jag inte ens åt ditt håll. Men du protesterade inte och jag ville så gärna fortsätta. Bli sedd med dig. Fast klockan är fem på morgonen så vad tänkte jag med?
Vattnet är varmt och kallt på samma gång. Jag vet inte om jag blundar eller har ögonen öppna men det spelar ingen roll. Jag är rädd för djupet och tomheten en bit ut från bryggan. Men ljudet från dina simtag lugnar mig. Du är nära.
Någonting snuddar vid min mage när jag står still på stället och trampar. Det kan ha varit din hand. Jag är inte säker på någonting längre. Vill inte sträcka ut för att känna efter vad det var som rörde vid mig. Rädd för att göra fel. Rädd för att göra rätt.
Jag tänkte aldrig gå på festen. De sa att du inte skulle komma dit. Jag struntade i att sätta på mig den där skjortan som jag vet gör mig bättre. Du skulle ju ändå inte få se. Och sedan var det du som öppnade dörren för mig.
Efter att vi har badat så sitter vi stilla på bryggan. Jag är så fruktansvärt medveten om att vi är nakna men påklädda av mörkret. Det går inte att ens ana en kontur. Du råkar tappa dina cigaretter i vattnet när du ska ge mig en.
Vi skrattar elakt åt den självgoda dj:n på festen som stod vid stereon hela kvällen och bestämde musiken. Det var hans revir och vi andra fick gå och blanda våra drinkar och dansa men där tog det stopp. Du gick fram till honom efter ett par timmar och försökte prata med honom. Du sa: Om det här som du spelar ska föreställa bra musiksmak så undrar jag hur dålig musiksmak låter. Klart att jag ville fortsätta hela natten med dig efter det.
Och här kommer gryningen farande i hög hastighet. Det första solljuset är skoningslöst och vi klär snabbt på oss. Rafsar ihop våra tillhörigheter och promenerar till Hornstull. Staden kommer strax att vakna. Jag vet fortfarande inte vad jag gör om en timme.
Vi kommer ner på perrongen. Jag vet att jag måste säga något förlösande. Du ska åka till Aspudden och jag till Gamla Stan. Ditt tåg kommer om två minuter. Jag har hundratjugo sekunder på mig men förtrollningen från bryggan känns bruten. Det är inte samma sak här nere vid spåren. Jag kommer mig inte för. Ditt tåg rullar in. Dörrarna öppnas. Du säger att du hade roligt. Att det var värt det. Jag ser tåget försvinna in i tunneln. Sedan går jag över till den motsatta sidan. Alltid den motsatta sidan.
Jag sjunker ner mitt emot en indian med en öppen väska framför sig. Det ligger säkert ett dussin panflöjtar i den. Han ska in till stan och spela gissar jag. Han tittar på mig under lugg. Jag tittar ut genom fönstret. Stirrar in i väggarna som rusar förbi. Ser min spegelbild reflekteras. Skyller slutet på skjortan. Jag skulle ha tagit skjortan. När vi stannar vid Mariatorget så reser sig indianen för att kliva av. Våra blickar möts. Så ger han mig en klapp på axeln. Som att han förstår. Sedan är han borta.
Och när jag kliver av i Gamla Stan är det biljettkontroll och jag får en böteslapp eftersom jag har plankat. Vad är oddsen på det?
torsdag 17 februari 2011
Konsten att skaffa sig dåligt självförtroende
Två kvinnor sitter bredvid mig på Ritorno. Det är tidig eftermiddag och vi är inte många i lokalen. Den ena kvinnan är på riktigt dåligt humör. Jag försöker att koncentrera mig på min tidning och inte tjuvlyssna men utan framgång.
"Folk är i allmänhet fula" säger kvinnan som är förbannad.
"Nu tar du väl ändå i" säger den andra. "Jag tycker många i Stockholm är snygga. Klär sig snyggt."
"Det är en allmän missuppfattning att folk i stan skulle vara snygga."
Kvinnorna tystnar och dricker kaffe. Jag för koppen till läpparna och dricker några klunkar kaffe jag med. Jag vill inte göra något väsen av mig.
"Jag kan objektivt säga hur snygga folk är på en skala mellan ett och tio" säger hon med humöret.
"Sluta."
"Det är sant, jag kan det. Jag har aldrig fel. Han där tillexempel" säger hon och nickar mot mig, "vad skulle du säga att han är?"
Jag försöker sjunka genom golvet. Jag vill inte höra det här. Jag lusläser en annons för billig nötfärs. Jag läser den om och om igen. Jag kan inte förmå mig att titta någon annanstans. Kvinnan som inte är på dåligt humör vänder sig och tittar åt mitt håll. Hon gör en bedömning.
"En sjua" säger hon.
Tack. Det kan jag leva med.
Hon som har vaknat på fel sida stirrar på mig en stund. Jag vill dö nu.
"En tvåa" säger hon. "Den överviktiga busschauffören i morse som luktade urin var en etta. Så kass är inte den här killen. Därför får han en tvåa."
"Och då är du objektiv?" fortsätter hon som gav mig en sjua.
"Då är jag objektiv."
Sen reser de sig och går sin väg. Jag sitter kvar med min tidning. Jag stirrar fortfarande på samma annons. Herregud, det var verkligen billigt kilopris på nötfärs. Tänker jag om och om igen för att slippa tänka på något annat.
"Folk är i allmänhet fula" säger kvinnan som är förbannad.
"Nu tar du väl ändå i" säger den andra. "Jag tycker många i Stockholm är snygga. Klär sig snyggt."
"Det är en allmän missuppfattning att folk i stan skulle vara snygga."
Kvinnorna tystnar och dricker kaffe. Jag för koppen till läpparna och dricker några klunkar kaffe jag med. Jag vill inte göra något väsen av mig.
"Jag kan objektivt säga hur snygga folk är på en skala mellan ett och tio" säger hon med humöret.
"Sluta."
"Det är sant, jag kan det. Jag har aldrig fel. Han där tillexempel" säger hon och nickar mot mig, "vad skulle du säga att han är?"
Jag försöker sjunka genom golvet. Jag vill inte höra det här. Jag lusläser en annons för billig nötfärs. Jag läser den om och om igen. Jag kan inte förmå mig att titta någon annanstans. Kvinnan som inte är på dåligt humör vänder sig och tittar åt mitt håll. Hon gör en bedömning.
"En sjua" säger hon.
Tack. Det kan jag leva med.
Hon som har vaknat på fel sida stirrar på mig en stund. Jag vill dö nu.
"En tvåa" säger hon. "Den överviktiga busschauffören i morse som luktade urin var en etta. Så kass är inte den här killen. Därför får han en tvåa."
"Och då är du objektiv?" fortsätter hon som gav mig en sjua.
"Då är jag objektiv."
Sen reser de sig och går sin väg. Jag sitter kvar med min tidning. Jag stirrar fortfarande på samma annons. Herregud, det var verkligen billigt kilopris på nötfärs. Tänker jag om och om igen för att slippa tänka på något annat.
onsdag 16 februari 2011
Projektanställning på Club Privé
Greger har fått sparken från byrån han jobbade på när IT avdelningen tittade lite närmare på vad han sysslade med på dagarna. Det visade sig tydligen att 88 % av hans inloggade tid på arbetet gick åt till att spela poker online.
”Jag gick på dagen” säger Greger. ”Försökte inte ens komma med några bortförklaringar.”
”Det känns ju värdigt på något vis” svarar jag. ”Att ta uppsägningen som en man.”
Det är kväll. Greger ringer och uppdaterar mig. Jag försöker titta på nyheterna samtidigt men det går dåligt.
”Jag fick kicken för några dagar sedan men jag har redan ett nytt jobb” säger Greger.
”Okej, var då?”
”Jag kör runt och gör reklam för Club Privé.”
”Va? Du kör en av de där bilarna med strippteasereklam på flaket?”
”That’s me.”
”Greger. Snälla.”
”Kom inte dragande med det där vanliga sexistsnacket bara. Jag gör vad jag måste för att överleva.”
”Det måste rimligen finnas något annat du kan göra” säger jag.
”Att jobba kvällar och nätter passar mig. Bra personalförmåner också.”
”Jag vill inte veta.”
Greger blir sur.
”Det är okej. Jag ska hålla dig utanför min värld. Du behöver inte ta del av den.”
”Söker du något annat?” försöker jag.
”Inte just nu.”
Efter det går samtalet trögt. Jag vill inte fråga något mer. Han vill inte berätta något mer. Vi avslutar samtalet så artigt som det går. Jag tänker att det dröjer nog innan vi pratar igen. Så försöker jag koncentrera mig på oroligheterna i Mellanöstern på nyheterna istället. Det plingar till i mobilen. Greger skickar ett sms:
Det är mer bakterier på ett vanligt tangentbord på ditt kontor än vad det är på pekskärmarna inne i runkbåsen där jag jobbar. Bara så du vet.
tisdag 15 februari 2011
Vi tar nya tag en annan dag. Den här dagen får anses vara avslutad.
Jag kan förstå att chefen är förbannad. Hon står framför mig och avkräver mig en förklaring på något som jag helst vill glömma. Hennes saliv i mitt ansikte när hon skriker åt mig. Jag har fantiserat om hennes saliv men inte så här.
Jag hade ett möte inbokat i Köpenhamn. Jag flög ner måndag eftermiddag för att kunna förbereda mina dokument i lugn och ro på kvällen innan mötet. Men minibaren hånflinade mot mig uppe på rummet. Den pockade på min uppmärksamhet och drog mig till sig. Jag började lite lätt med en öl och jordnötter. Efter det gick småflaskorna med sprit en efter en. Sedan gick jag ner i hotellbaren. Efter det tog jag en taxi bort till Vesterbro och hamnade i slang med gubbarna nere på fiket. Jag ville gå hem efter ett par timmar men då öppnade ett morgonvärdshus i närheten som jag följde med till. Det sista jag minns är att vi rökte skurhink hemma hos en man de kallade Mads Madsen. Jag vet inte om det var hans rätta namn.
Jag spyr i duschen morgonen efter men dyker upp i tid till mötet. Jag kan knappt hålla ögonen öppna. De är röda som vulkanutbrott och personen som jag ska ha möte med undrar hur det är fatt. Jag kan inte få fram ett ord. Knappt. Dofterna från trafiken, hotellfrukosten, gästerna och blommorna på borden får mig att vilja dö.
”Vi måste bryta” säger jag. ”Vi får ställa in mötet.”
Sedan stapplar jag upp på rummet igen och svimmar i sängen. Ett par timmar senare checkar jag in på flygplatsen och flyger tillbaka till Stockholm utan att ha lyckats kråka på avtalet. Så jag kan som sagt förstå att chefen är förbannad. Hon har fått ett telefonsamtal från ett högt höns i Köpenhamn och går i taket. Jag tar en taxi direkt från Arlanda till kontoret eftersom min chef kräver det.
Efteråt sitter jag på min plats. Vid mitt skrivbord. Pustar ut. Fortfarande fruktansvärt illamående. Tänker att det måste dröja innan jag besöker Köpenhamn igen. Dessa arbetsresor tar livet av mig.
Åke kommer fram. Slår sig ner bredvid och anförtror mig.
”Vet du vad?” säger han.
”Nej” flämtar jag.
”Igår tog min fru med sig en tidning in på toaletten och stannade där i femton minuter med stängd dörr. Sen kom hon ut med lättad min och så kom hon och la sig bredvid mig och gjorde en trevare.”
Jag försöker stirra på Åke. Få honom att gå sin väg. Han sitter kvar.
”Åke, vad försöker du säga?”
”Jag låg där och var i valet och kvalet, liksom.”
”Inte nu” säger jag till honom. ”Snälla inte nu.”
”Precis vad jag sa till henne också” svarar Åke.
måndag 14 februari 2011
Musik ska byggas utav glädje.
Du frågade om vi skulle gå och se Cat Power på Södra Teatern och jag sa nej.
Två dagar senare var du död.
Jag fick ett kuvert i brevlådan med en nyckel i och den passade i din dörr. När jag gick in i lägenheten så hittade jag dig i badkaret. Du hade skurit dig.
En skiva med Cat Power snurrade i cd-spelaren om och om igen.
Du ville att jag skulle hitta dig.
Visste du att Helena bar ditt barn när du skar dig?
Det var jag som fick ringa henne.
Nu har du en pojke som du kan titta ner på från där du befinner dig. Jag är hans gudfar.
Jag tänker inte tala illa om dig. Helena är fortfarande rasande på dig. Kanske får hon ro en dag.
Men du lämnade mig verkligen ensam med Cat Power.
Två dagar senare var du död.
Jag fick ett kuvert i brevlådan med en nyckel i och den passade i din dörr. När jag gick in i lägenheten så hittade jag dig i badkaret. Du hade skurit dig.
En skiva med Cat Power snurrade i cd-spelaren om och om igen.
Du ville att jag skulle hitta dig.
Visste du att Helena bar ditt barn när du skar dig?
Det var jag som fick ringa henne.
Nu har du en pojke som du kan titta ner på från där du befinner dig. Jag är hans gudfar.
Jag tänker inte tala illa om dig. Helena är fortfarande rasande på dig. Kanske får hon ro en dag.
Men du lämnade mig verkligen ensam med Cat Power.
Lite skit rensar magen
Jag steker lök och biffar på ett stekbord. Jag arbetar som kock på Pelikan. Vi är två kockar som har delat upp arbetsuppgifterna mellan oss.
Den andra kocken kommer ut från toaletten och ställer sig på sin plats. Hans uppgift idag är att rulla köttbullar.
”Vet du?” säger han.
”Nej” svarar jag.
”Jag hatar våra gäster. De är snåla och ger ingen dricks.”
”Okej.”
”Vet du hur jag straffar dem?”
”Nej” svarar jag.
”Jag tvättar inte händerna när jag har gjort tvåan inne på muggen. Sen rullar jag köttbullar.”
”Jag ska aldrig mer snåla med dricksen” svarar jag.
Räkan
Första gången jag mötte räkan var när vi båda jobbade extra i ett callcenter på Sturegatan. Jag hade sett en annons i DN och ringde och bad om jobb och fick det på studs. Gick dit samma kväll och fick sätta igång efter tio minuters genomgång med en stressad arbetsledare, vars armsvett hängde kvar i näsborrarna långt efter avslutat pass och endast kunde fås bort med tobak och långa utomhuspromenader.
Vi ringde helt enkelt upp människor mitt i maten och frågade om de vill berätta var de stod politiskt. Och om de gillade bananer eller paprika. Och vilken bil de körde. Sådana saker. Räkan och jag brukade sitta bredvid varandra i varsitt bås som var nedklottrat av människor som hade suttit där före oss, och bara möblerat med ett litet bord och en ensam telefon. Så satt man där i tre och en halv timma av sitt liv och slog in nummer efter en lista och hoppades att ingen skulle svara i andra änden. Men det gjorde folk tyvärr och så slutade det ganska ofta med att de slängde på luren i örat på oss. Och så la man på luren i klykan, gjorde en markering att försöka ringa samma nummer nästa kväll istället och sedan var det dags för nästa försök till samtal.
Det här stället som vi jobbade på var bara befolkat av artonåringar som behövde pengar till starköl och cigaretter. Jag var en av dem, varken mer eller mindre. Vi satt trettio personer i en nergången lokal med usel ventilation och en trasig toalett och ringde upp folk runt om i landet för fickpengar. Vi lyssnade på Pavement. Vi hade trasiga sulor på skorna. Vi bodde i andra hand. Vi klippte oss själva.
Utom Räkan då. Räkan var minst femton år äldre än oss andra med solariebränna och scarf. Vita tänder. Ring på fingret. Bröstnäsduk i sin blazer. Jag kunde ingenting om hur en man skulle klä eller bete sig, men jag tyckte det var konstigt att han ständigt tog upp näsduken ur sin ficka och torkade sig i mungiporna. Nästan mellan varje samtal gjorde han det. Det noterade jag redan första gången vi hamnade bredvid varandra och började prata. Han sträckte fram handen.
”Roger” sa han. ”Men kalla mig Räkan”.
”Sebastian” sa jag.
Räkan jobbade lika ofta som jag gjorde, vilket innebar att vi träffades fyra kvällar i veckan och ständigt satte oss bredvid varandra. Vi var varandras stöd under ljusskenorna. Vi sa inte så mycket till varandra. Nickade mest, gratulerade varandra när man faktiskt lyckades genomföra en intervju med någon stackare. Räknade ihop hur många intervjuark vi fått ihop på en kväll och lämnade snällt in till doftgranen som alltid hade halvstånd i sina chinos när han la intervjuerna på hög. Och skildes åt nere på gatan. Räkan skulle åt höger och jag åt andra hållet.
Jag hade väl nog med mitt. Jag försökte bara ro ihop till hyran och spela i mitt hopplösa band och få tiden att gå i väntan på att något skulle hända mig. Vad som helst. Hur de andra personerna levde sina liv orkade jag inte tänka på. Men Räkan fångade mitt intresse, det gjorde han. Varför? Vem? Var allt bara ett misstag? Hade han gått fel när han skulle ner på Sturehof och blivit kvar?
En kväll, fem minuter innan ringandet skulle börja, satt vi åter sida vid sida med armarna i kors och väntade på våra nummerlistor. Jag var på uselt humör för jag hade plankat på tunnelbanan och åkt fast och skulle få böta. Räkan satt och torkade mungiporna.
”Räkan, berätta” sa jag. ”Berätta varför du är här”.
Han tittade på mig, log snett och gjorde en bedömning av mig.
”Jag sysslar med konst, förstår du” började han. ”Jag är samlare själv. Men främst inköpare åt andra, mer välbeställda kunder”.
”Okej”.
”Jag reser mycket i Europa och scannar av utbudet, kan man säga”.
”Okej”.
”Då och då köper jag en tavla själv. Kanske en skulptur om andan faller på. Bygger långsamt min samling”.
”Okej”.
”Det funkar bra. Eller det funkade åtminstone bra. Jag har haft tur i affärer. Det har gått runt, så att säga”.
”Okej”.
”Men nu säger min revisor att jag måste ha lite riktiga inkomster. Därför är jag här”.
”Okej”.
söndag 13 februari 2011
Youth is wasted on the young
Jag sitter i en nersliten skinnfåtölj framför ett mixerbord och stirrar håglöst framför mig. Lillebror har gått in i studion för att spela in en skiva med Crooked Noses och han har bett mig komma ner och hälsa på. Nu skruvar jag på olika rattar på mixerbordet samtidigt som två tjejer står i ett sångbås och sjunger ett och två hej och hå om och om igen. Teknikern och jag är inte överens om hur sången ska låta. Jag har dömt ut honom fullständigt eftersom hans favoritband är Saxon. Han är tjugotvå år gammal och älskar Saxon. Därför försöker jag rädda det som räddas kan.
”Det är jag som är ljudtekniker” påpekar han mycket riktigt och slår bort mina händer.
Crooked Noses har anställt en klåpare. Det kommer inte att bli någon bra skiva. Jag tittar vädjande på min lillebror genom fönsterrutan som vetter ut mot inspelningsrummet. Han rycker på axlarna. Han har stått här nere för länge och har tappat förmågan att bedöma om ett pålägg fungerar eller inte.
”Lägg på mer gitarrer om det låter illa” säger han då och då.
Så är det tagning och tjejerna lägger kör på det som är tänkt att bli första singeln ifrån skivan. Jag tänker att detta inte är en singel överhuvudtaget. Detta är en låt som kan släppas om tjugo år som extramaterial i en samlingsbox för de redan invigda. Men tjejerna tar i för kung och fosterland. När de är färdiga så trycker teknikern på en knapp och säger att det gick jättebra. Tjejerna lägger av sig sina hörlurar och kommer in till mixerbordet och så spelar teknikern upp låten. Alla lyssnar. Det är bara jag som vill gråta.
”Det är så kul med dig” säger en av körtjejerna till teknikern, ”att du gillar Saxon. Det känns befriande och som att du går din egen väg.”
”Och så rimmar det på Klaxons” säger den andra tjejen.
Sedan är vi klara och hela sällskapet går till Pet Sounds Bar och beställer starköl. Jag hamnar bredvid tjejen som drog skämtet (?) om Klaxons. Hon synar mig uppifrån och ner och verkar gilla vad hon ser.
”Egentligen dejtar jag inte gamlingar” säger hon till mig, ”men för dig är jag villig att göra ett undantag. Kan du ses i nästa vecka?”
Jag tittar på henne. Gör ett snabbt överslag. Så öppnar jag min mun.
”Jag kan alla kvällar nästa vecka förutom måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag.”
lördag 12 februari 2011
Att synas men inte verka
Någon har satt upp en lapp på kontoret. Den sitter på kylskåpet ute i personalmatsalen:
Här är vi 100 % på jobbet.
Måndag 12 %
Tisdag 20 %
Onsdag 40 %
Torsdag 18 %
Fredag 8 %
”VEM I HELVETE ÄR DET SOM INTE KAN RÄKNA?” skriker chefen när hon får syn på lappen. ”VI JOBBAR FÖR FAN PÅ BANK!”
”Jag gör inte ett skit efter klockan tre” viskar Vendela till mig när chefen har stängt in sig på sitt rum.
”Kunderna misstänker nog det men de kan aldrig vara säkra” svarar jag och loggar ut på telefonen trots att det är en timma kvar av min telefontid.
fredag 11 februari 2011
mitt liv är skit, men det är i alla fall fredag
Jag hör baktakter. Jag hör gitarrer. Trumhinnorna krackelerar men jag tänker inte ge upp. Det här kan vara det bästa som har hänt min fredag. Jag tar den om och om igen, samtidigt som jag bläddrar mellan mina helt meningslösa presentationer på datorskärmen. De här hörlurarna för 49:90 som jag köpte igår på lunchen har verkligen mycket bättre bas i sig än vad säljaren utlovade. Det finns faktiskt inga genvägar till ett bra ljud.
Jag noterar i ögonvrån att chefen är på ingång. Hon attackerar mig från sidan. Hennes mun öppnar och stänger sig. Jag tror att hon vrålar något. Hon viftar med armarna. Det finns inget annat att göra än att ta av sig hörlurarna och försöka förstå vad som står på.
”Men ta av dig lurarna när jag pratar med dig” skriker hon.
”Jag gör ju det” svarar jag.
”Jag har suttit och försökt prata med dig i tio minuter nu.”
Ytterligare tio minuter som aldrig kommer tillbaka.
”Vet du, innan jag träffade dig så var jag inte ett dugg rädd för att dö. Jag levde utan mening eller mål. Men nu när jag får jobba för dig så har det förändrats” säger jag. ”Jag vill inte längre dö. Jag vill leva och jobba här.”
”Tills du dör?” frågar chefen.
”Tills jag dör.”
Hon ser nöjd och förvånad ut. Trippar tillbaka till sin plats. Och jag spelar den där låten ännu en gång.
Du med alla stjärnorna i ögonen
Vintern pressar hustaken neråt. Gatorna blir trängre. Du har minusgraderna på dina axlar.
Vi är alla upptagna med att dö långsamt.
Men innan vi gör det så måste jag fråga dig. Vad gömmer du i hjärtat? Vad är det du har stoppat undan i hela ditt liv och aldrig visat för någon?
Din rastlöshet är en hemlängtan och om jag får så vill jag försöka vara ditt hem.
Säg ingenting mer. Räck mig handen.
Stäng inte av mig.
Sätt på oss.
torsdag 10 februari 2011
Företagare i rock.
Det är en torsdag i februari och jag sitter hemma i soffan, kraftigt påverkad av Nicorette och champagne. Väggarna böljar. Golvet känns som ett innanhav där det går kraftiga vågor. Jag är deprimerad.
Den här gången handlar det om att Stenarna har sålt sig själva och all sin avkomma till Dressman. För mig är detta ett hårt slag. Det värker i min hästsvans.
Vem står på tur? Axl Rose för Ragnsells? Patti Smith för OKQ8?
TV:n står på utan ljud. En journalist intervjuar Dressmans VD. Läpparna rör sig på skärmen, jag försöker tyda vad det är han står och säger.
No one here gets out alive. Säger han verkligen så eller är det bara jag?
Det är sant. Han har rätt. Jag tror honom nu. Apokalypsen är nära. Jag ringer min lillebror för att stämma av med honom om han gör samma analys av läget.
"Jag kastade frisbee med mina vinylalbum just nu precis" säger jag. "Skickade iväg dem från balkongen. Sticky Fingers gjorde ondast, men vad gör man?"
Lillebror suckar. Jag liksom hör hur han skakar på huvudet.
"Jag vet inte vad som är värst" får han ur sig efter ett tag, "att Stones har gått ihop med Dressman eller alla jävlar som klagar på att de har gjort det."
"Men..."
"Skaffa ett eget liv säger jag bara. Börja med att klippa av dig hästsvansen."
"Jag kastade frisbee med mina vinylalbum just nu precis" säger jag. "Skickade iväg dem från balkongen. Sticky Fingers gjorde ondast, men vad gör man?"
Lillebror suckar. Jag liksom hör hur han skakar på huvudet.
"Jag vet inte vad som är värst" får han ur sig efter ett tag, "att Stones har gått ihop med Dressman eller alla jävlar som klagar på att de har gjort det."
"Men..."
"Skaffa ett eget liv säger jag bara. Börja med att klippa av dig hästsvansen."
onsdag 9 februari 2011
Intervju med Stockholm Under Ytan
Via email.
Stämmer det att du kommer att ta över Ring P1 till sommaren?
Jag kan varken bekräfta eller dementera det, tyvärr. Jag förhandlar för tillfället och ingenting är klart ännu.
Varför är du anonym när du skriver?
Är jag? Det ligger i betraktarens öga.
Men hur gammal är du?
Man frågar aldrig en dam om hennes ålder.
Texterna är cyniska och beskriver en tillvaro i moraliskt förfall. Vad är det som lockar dig med en sådan värld?
Absolut ingenting. Jag önskar att det såg annorlunda ut.
Har du planer på att skriva en bok?
Jag har planer på att skaffa mig världsherravälde. Om det innefattar en bok eller inte kan jag inte svara på. Det kan lika väl vara så att jag startar upp en kemtvätt/plastkirurgimottagning och jobbar under cover. Eller Under Ytan om du så vill.
Har du en arbetsgivare? Är det någon som betalar dig för att skriva?
Det kan jag inte prata om. Och gräver du djupare och försöker snoka så bussar jag min advokat på dig. Nästa fråga.
Varför heter bloggen Stockholm Under Ytan?
Jag tycker att det är ett vackert namn på ett rart litet barn.
Jag ifrågasätter sanningshalten i vissa av texterna. Till exempel ett inlägg som http://stockholmunderytan.blogspot.com/2010/12/amaronespoket-visar-sig-igen.html kan väl ändå inte vara sant?
Jag behöver sällan skruva till verkligheten. Det är så den ser ut. Människor är som de är.
Har du något du vill tillägga?
Försök att vara öppen i ditt hjärta och sträva alltid efter att vara så generös som det bara är möjligt. Var dock skeptisk mot människor som passerar ICA-kassan med ett ”nej, det ska inte vara något idag.” Då bör din inre alarmklocka ringa, annars har det gått för långt.
Till sist så har jag förstått att du älskar musik. Vill du ge läsarna ett tips?
Visst. För att ta sig igenom den sista biten av vintern föreslår jag The Naked And Famous – Young Blood
slut på intervju.
Stämmer det att du kommer att ta över Ring P1 till sommaren?
Jag kan varken bekräfta eller dementera det, tyvärr. Jag förhandlar för tillfället och ingenting är klart ännu.
Varför är du anonym när du skriver?
Är jag? Det ligger i betraktarens öga.
Men hur gammal är du?
Man frågar aldrig en dam om hennes ålder.
Texterna är cyniska och beskriver en tillvaro i moraliskt förfall. Vad är det som lockar dig med en sådan värld?
Absolut ingenting. Jag önskar att det såg annorlunda ut.
Har du planer på att skriva en bok?
Jag har planer på att skaffa mig världsherravälde. Om det innefattar en bok eller inte kan jag inte svara på. Det kan lika väl vara så att jag startar upp en kemtvätt/plastkirurgimottagning och jobbar under cover. Eller Under Ytan om du så vill.
Har du en arbetsgivare? Är det någon som betalar dig för att skriva?
Det kan jag inte prata om. Och gräver du djupare och försöker snoka så bussar jag min advokat på dig. Nästa fråga.
Varför heter bloggen Stockholm Under Ytan?
Jag tycker att det är ett vackert namn på ett rart litet barn.
Jag ifrågasätter sanningshalten i vissa av texterna. Till exempel ett inlägg som http://stockholmunderytan.blogspot.com/2010/12/amaronespoket-visar-sig-igen.html kan väl ändå inte vara sant?
Jag behöver sällan skruva till verkligheten. Det är så den ser ut. Människor är som de är.
Har du något du vill tillägga?
Försök att vara öppen i ditt hjärta och sträva alltid efter att vara så generös som det bara är möjligt. Var dock skeptisk mot människor som passerar ICA-kassan med ett ”nej, det ska inte vara något idag.” Då bör din inre alarmklocka ringa, annars har det gått för långt.
Till sist så har jag förstått att du älskar musik. Vill du ge läsarna ett tips?
Visst. För att ta sig igenom den sista biten av vintern föreslår jag The Naked And Famous – Young Blood
slut på intervju.
tisdag 8 februari 2011
Riggad budgivning
Erik går mig på nerverna. Så har det varit länge. Ändå umgås vi, trots att jag helst skulle vilja låta bli. Och det har blivit värre. Det som jag en gång i tiden kunde tycka vara exotiskt känns numera bara värdelöst. Erik är gränslös. Han öppnar kylskåpsdörren när han kommer hem till mig och dricker mjölk direkt ur paketet. När han är klar låter han paketet stå på diskbänken. Så får jag resa mig upp och ställa in det i kylskåpet igen.
"Någon säljer sin lägenhet i ditt hus" säger Erik och rotar i mitt skafferi efter något att äta. "Det är visning till helgen och jag tänker gå på den."
"Vadå? Du är spekulant?"
"Visst. Jag vill bo nära dig, kompis. Ringa på din dörr. Låna ditt socker."
Erik ser min stela min.
"Allvarligt" fortsätter han, "så behöver jag ett rum till. Jag vill gärna flytta till de här kvarteren."
Jag har fortfarande en stel min när han går sin väg. Jag känner mig förstenad. Förlamad. Men jag vet att jag måste göra något åt situationen. Det gäller att agera.
Helgen kommer och jag följer med Erik på visningen. Jag försöker bara se det negativa hela tiden. Planlösningen är dålig. Rummen är för små eller för stora. Det luktar mögel i badrummet, säger jag. Erik luktar men kan inte känna det. Inte jag heller om jag ska vara ärlig, men jag spelar teater och rynkar på näsan åt de imaginära dofterna. Jag klagar på trafiken utanför fönstret. Säger att hela lägenheten känns ocharmig. Men Erik skriver upp sig på lista. Han är mycket intresserad. Två dagar senare ringer han mig.
"Nu har jag högsta budet" säger han. "Jag ska ha den där lägenheten. Vi kommer att bli grannar."
När vi lägger på så ringer jag upp mäklaren och lägger ett högre bud. Jag försäkrar mig om att mäklaren inte kommer att avslöja min identitet. Inga problem, de tillämpar inte öppen budgivning. Det går en timma sedan ringer Erik mig igen.
"Det är några kvar i budgivningen. Men jag lägger mig inte. Inte ännu."
Så berättar han sin smärtgräns för mig. Och så ringer jag mäklaren och lägger ett högre bud än Erik igen. Och en stund senare ringer Erik.
"Nu är det bara jag och ett annat as kvar. Nu går jag all in."
Säger Erik. Och sedan ringer jag mäklaren och tar kommandot igen. Och sedan ringer Erik.
"Jag kan inte gå högre. Jag har inte råd med mer."
"Jo kom igen Erik" säger jag. "Man måste gå till sin smärtgräns och lite till om man vill vinna en budgivning. Så har det alltid varit. Lägg ett bud till. Det ordnar sig. Du kan köra amorteringsfritt."
"Tycker du det?" säger Erik och sväljer. "Jag skuldsätter mig verkligen."
"Du kan ju inte låta det där andra svinet vinna" säger jag. "Du vill ju bo här. Det är ju din lägenhet vi pratar om här."
Så Erik ringer mäklaren och lägger ett mycket högre bud än vad han själv hade kunnat drömma om. Han tar i från tårna. Han vill knäcka den andra budgivaren. Att han intecknar hela sin framtid samtidigt spelar mindre roll i stridens hetta. Och jag lägger mig. Jag går inte vidare i budgivningen. Erik vinner, men det har kostat honom allt han äger och har.
"Jag känner mig inte riktigt glad" säger Erik när vi pratar samma kväll. "Det är bra att jag vann för jag ville verkligen ha lägenheten. Men det är för mycket pengar."
"Grattis Erik" säger jag. "Du stod på dig. Du fokuserade och du vann. Sen att det kostade dig sexhundratusen mer än vad du hade räknat med, det är bara att tugga i sig. Du får väl dra ner på allting annat bara."
"Du har rätt" säger han. "Jag kommer att gilla att vi bor så nära varandra. Du är en bra kompis."
"Erik jag har inte sagt det till dig, men jag tänker sälja min lägenhet."
"Va?"
"Jo men alltså, om man kan sälja sin lägenhet för så där mycket pengar som du betalade, då vill jag gärna göra det. Jag behöver pengar."
"Men jag har ju redan skrivit på hos mäklaren. Jag måste köpa lägenheten nu. Jag kan inte hoppa av affären, då förlorar jag handpenningen. Då kan ju inte du bara flytta?"
"Jag använder samma mäklare faktiskt" svarar jag. "Han gjorde ju ett så bra jobb när han sålde till dig så jag fick förtroende för honom. Det är visning på min lägenhet om ett par veckor."
"Någon säljer sin lägenhet i ditt hus" säger Erik och rotar i mitt skafferi efter något att äta. "Det är visning till helgen och jag tänker gå på den."
"Vadå? Du är spekulant?"
"Visst. Jag vill bo nära dig, kompis. Ringa på din dörr. Låna ditt socker."
Erik ser min stela min.
"Allvarligt" fortsätter han, "så behöver jag ett rum till. Jag vill gärna flytta till de här kvarteren."
Jag har fortfarande en stel min när han går sin väg. Jag känner mig förstenad. Förlamad. Men jag vet att jag måste göra något åt situationen. Det gäller att agera.
Helgen kommer och jag följer med Erik på visningen. Jag försöker bara se det negativa hela tiden. Planlösningen är dålig. Rummen är för små eller för stora. Det luktar mögel i badrummet, säger jag. Erik luktar men kan inte känna det. Inte jag heller om jag ska vara ärlig, men jag spelar teater och rynkar på näsan åt de imaginära dofterna. Jag klagar på trafiken utanför fönstret. Säger att hela lägenheten känns ocharmig. Men Erik skriver upp sig på lista. Han är mycket intresserad. Två dagar senare ringer han mig.
"Nu har jag högsta budet" säger han. "Jag ska ha den där lägenheten. Vi kommer att bli grannar."
När vi lägger på så ringer jag upp mäklaren och lägger ett högre bud. Jag försäkrar mig om att mäklaren inte kommer att avslöja min identitet. Inga problem, de tillämpar inte öppen budgivning. Det går en timma sedan ringer Erik mig igen.
"Det är några kvar i budgivningen. Men jag lägger mig inte. Inte ännu."
Så berättar han sin smärtgräns för mig. Och så ringer jag mäklaren och lägger ett högre bud än Erik igen. Och en stund senare ringer Erik.
"Nu är det bara jag och ett annat as kvar. Nu går jag all in."
Säger Erik. Och sedan ringer jag mäklaren och tar kommandot igen. Och sedan ringer Erik.
"Jag kan inte gå högre. Jag har inte råd med mer."
"Jo kom igen Erik" säger jag. "Man måste gå till sin smärtgräns och lite till om man vill vinna en budgivning. Så har det alltid varit. Lägg ett bud till. Det ordnar sig. Du kan köra amorteringsfritt."
"Tycker du det?" säger Erik och sväljer. "Jag skuldsätter mig verkligen."
"Du kan ju inte låta det där andra svinet vinna" säger jag. "Du vill ju bo här. Det är ju din lägenhet vi pratar om här."
Så Erik ringer mäklaren och lägger ett mycket högre bud än vad han själv hade kunnat drömma om. Han tar i från tårna. Han vill knäcka den andra budgivaren. Att han intecknar hela sin framtid samtidigt spelar mindre roll i stridens hetta. Och jag lägger mig. Jag går inte vidare i budgivningen. Erik vinner, men det har kostat honom allt han äger och har.
"Jag känner mig inte riktigt glad" säger Erik när vi pratar samma kväll. "Det är bra att jag vann för jag ville verkligen ha lägenheten. Men det är för mycket pengar."
"Grattis Erik" säger jag. "Du stod på dig. Du fokuserade och du vann. Sen att det kostade dig sexhundratusen mer än vad du hade räknat med, det är bara att tugga i sig. Du får väl dra ner på allting annat bara."
"Du har rätt" säger han. "Jag kommer att gilla att vi bor så nära varandra. Du är en bra kompis."
"Erik jag har inte sagt det till dig, men jag tänker sälja min lägenhet."
"Va?"
"Jo men alltså, om man kan sälja sin lägenhet för så där mycket pengar som du betalade, då vill jag gärna göra det. Jag behöver pengar."
"Men jag har ju redan skrivit på hos mäklaren. Jag måste köpa lägenheten nu. Jag kan inte hoppa av affären, då förlorar jag handpenningen. Då kan ju inte du bara flytta?"
"Jag använder samma mäklare faktiskt" svarar jag. "Han gjorde ju ett så bra jobb när han sålde till dig så jag fick förtroende för honom. Det är visning på min lägenhet om ett par veckor."
måndag 7 februari 2011
tråkiga killen- tricket
Det är torrlagt på Karlbergsvägen sedan ett par veckor tillbaka. Ingen alkohol. Min fru har tittat bekymrat på mig i flera år och när jag för två veckor sedan gick och la mig i garderoben av misstag så slog hon näven i bordet.
"Du rev ner alla mina klänningar från galgarna och bäddade inne i garderoben!"
"Jag vet. Förlåt."
"Du kunde väl åtminstone ha skrynklat ihop dina egna kavajer!"
Men det är inte bara det. Jag har numera minne som en guldfisk. Jag håller monologer om saker jag inte har en aning om. Och sedan minns jag ingenting dagen efter. Jag sparkar i tårna i köksstolarna och får blod under naglarna men märker det inte ens. Dessutom har jag blivit spritfet.
Därför är jag torrlagd. Det är som att gå igenom en skilsmässa. Jag har sorg. Sitter och tittar på Öppna kanalen på nätterna. Spelar schack mot en dator och förlorar varje parti. Tycker att tavlorna hänger snett på väggarna och går hela tiden och rättar till dem. Vattnar blommorna. Dränker dem av välvilja. Har svårt att svara på tilltal. Begraver mig i långa romaner.
Ligger. På. Soffan. Stirrar. Upp. I. Taket.
Efter två veckor är min fru helt vansinnig. Det ser ut som att hon har exploderat inombords. Ögonen brinner på henne.
"Jag kan inte ha det så här" säger hon.
"Vad menar du?"
"Du får inte vara så här längre. Du måste aktivera dig. Göra något. VAD SOM HELST!"
"Jag vet inte vad jag ska göra. Det finns ingen energi i kroppen."
Hon tittar en stund på mig.
"Okej. Det här var ett misstag. Du var roligare när du drack. Snälla, börja drick igen."
"Du rev ner alla mina klänningar från galgarna och bäddade inne i garderoben!"
"Jag vet. Förlåt."
"Du kunde väl åtminstone ha skrynklat ihop dina egna kavajer!"
Men det är inte bara det. Jag har numera minne som en guldfisk. Jag håller monologer om saker jag inte har en aning om. Och sedan minns jag ingenting dagen efter. Jag sparkar i tårna i köksstolarna och får blod under naglarna men märker det inte ens. Dessutom har jag blivit spritfet.
Därför är jag torrlagd. Det är som att gå igenom en skilsmässa. Jag har sorg. Sitter och tittar på Öppna kanalen på nätterna. Spelar schack mot en dator och förlorar varje parti. Tycker att tavlorna hänger snett på väggarna och går hela tiden och rättar till dem. Vattnar blommorna. Dränker dem av välvilja. Har svårt att svara på tilltal. Begraver mig i långa romaner.
Ligger. På. Soffan. Stirrar. Upp. I. Taket.
Efter två veckor är min fru helt vansinnig. Det ser ut som att hon har exploderat inombords. Ögonen brinner på henne.
"Jag kan inte ha det så här" säger hon.
"Vad menar du?"
"Du får inte vara så här längre. Du måste aktivera dig. Göra något. VAD SOM HELST!"
"Jag vet inte vad jag ska göra. Det finns ingen energi i kroppen."
Hon tittar en stund på mig.
"Okej. Det här var ett misstag. Du var roligare när du drack. Snälla, börja drick igen."
söndag 6 februari 2011
drömmar med litet d
Märkret har lagt sig över Stockholm och jag sitter vid mitt köksfönster och tittar ut. Jag kan tydligt se människorna som går omkring i sina upptända lägenheter i huset bredvid. Det är små filmer som spelas upp i varsin lins. Där går hon med mysbyxorna ut i köket och hämtar mer glass. Och barnen på tvåan som aldrig vill gå och lägga sig. Deras pappa somnar i fåtöljen och låter dem vara uppe. Och där sitter de nyinflyttade vid köksbordet och räknar på sin ekonomi som vanligt. Jag kan se deras bekymmersrynkor från där jag sitter; så djupa är de. Det var ett misstag att betala så mycket för lägenheten. Och tv:n flimrar uppe hos tanten med peruken. Hon har suttit i samma ställning i flera timmar nu utan att röra sig. Varje gång jag bevakar henne och är övertygad om att hon är död så gör hon plötsligt en rörelse i flimret. Som för att teckna åt mig att jag inte behöver oroa mig. Hon äter aldrig något. Dricker inget. Rör sig inte. Tittar bara på tv och tecknar åt mig var femte timme att allt är som det ska. Ibland tänds en ny fyrkant i fasaden och en människa uppenbarar där i ljuset. Ibland stirrar de på mig. Ger igen.
Släcker ner i mitt hem. Vill inte vara synlig. Tittar på mannen i den rutiga kostymen som speglar sig och sätter en nejlika i bröstfickan. Han är gammal men kär. Så måste det vara. Han har så lätta steg över parketten. Släcker ner rum efter rum och går ut i hallen för att ta på sig skorna. Går in igen, tänder en lampa vid spegeln och tittar igen. Ger sig själv godkänt. Jag ger också honom godkänt. Han är borta.
Tänker att jag borde äta. Tittar mot kylskåpet. Vet att jag bara har senap och mjölk hemma. Det måste vara flera år sedan jag var riktigt hungrig. Numera öppnar jag munnen och stoppar in mat i den bara för att inte svimma. Det händer att jag gör det om jag glömmer.
Advokaten kommer alltid hem sent. Hon bär alltid svart kostym. Jag antar att hon är attraktiv. Hon slänger sin väska på soffan och går rastlöst omkring i rummen. Flera gånger har jag sett henne gråta. Inte tårarna; de har jag aldrig kunna se från där jag sitter. Men kroppens skakningar. Axlarna. Flera gånger har jag sett hur hon har sällskap hem. Jag försöker att sluta titta då.
Gardiner som dras för. Familjer som somnar. Tonåringar som smyger ut. Kvinnor som pratar i telefon och lutar sina pannor mot fönsterrutorna. Lägenheten där det aldrig någonsin är tänt. Där jag aldrig har sett en levande själ. Där luften alltid står stilla.
På något vis känner jag mig besläktad med den lägenheten.
Släcker ner i mitt hem. Vill inte vara synlig. Tittar på mannen i den rutiga kostymen som speglar sig och sätter en nejlika i bröstfickan. Han är gammal men kär. Så måste det vara. Han har så lätta steg över parketten. Släcker ner rum efter rum och går ut i hallen för att ta på sig skorna. Går in igen, tänder en lampa vid spegeln och tittar igen. Ger sig själv godkänt. Jag ger också honom godkänt. Han är borta.
Tänker att jag borde äta. Tittar mot kylskåpet. Vet att jag bara har senap och mjölk hemma. Det måste vara flera år sedan jag var riktigt hungrig. Numera öppnar jag munnen och stoppar in mat i den bara för att inte svimma. Det händer att jag gör det om jag glömmer.
Advokaten kommer alltid hem sent. Hon bär alltid svart kostym. Jag antar att hon är attraktiv. Hon slänger sin väska på soffan och går rastlöst omkring i rummen. Flera gånger har jag sett henne gråta. Inte tårarna; de har jag aldrig kunna se från där jag sitter. Men kroppens skakningar. Axlarna. Flera gånger har jag sett hur hon har sällskap hem. Jag försöker att sluta titta då.
Gardiner som dras för. Familjer som somnar. Tonåringar som smyger ut. Kvinnor som pratar i telefon och lutar sina pannor mot fönsterrutorna. Lägenheten där det aldrig någonsin är tänt. Där jag aldrig har sett en levande själ. Där luften alltid står stilla.
På något vis känner jag mig besläktad med den lägenheten.
lördag 5 februari 2011
Kärlekshandtag
"Jag har två miljoner bundet i aktier men inga pengar" säger Greger och skjuter över notan till mig som att det är den mest självklara sak i världen att jag ska betala.
"När du är full så brukar du säga att det är fyra" svarar jag. "Hur ska du ha det?"
Greger ser skamsen ut.
"Okej. Det är tre."
"Då kan du betala ikväll" säger jag och sträcker över notan till honom istället.
"Allvarligt, jag har inga pengar."
Jag suckar tungt.
"Men om du inte har några pengar, varför ringde du då mig och föreslog middag. Och beställer in svenska ostron och hummer!"
Greger säger inget. Jag nickar. Förstår.
"Du är bra" säger jag, "du är riktigt bra."
"Hur går det med boken?" frågar Greger och genast blir jag på bättre humör.
"Strax över hundra sidor" svarar jag. Klappar mig själv på ena skinkan. "Jag har gott sittfläsk."
Servitören kommer över och tar notan och mitt kort. På något sätt har Greger vunnit matchen.
"Det där?" säger Greger. "Det är inte gott sittfläsk. Det är trivselvikt."
"Hallå!" ropar jag efter servitören.
Han kommer tillbaka. Jag tar tillbaka mitt kort. Pekar på Greger.
"Han betalar istället" säger jag.
Det kanske ska lära Greger att hålla käft.
"När du är full så brukar du säga att det är fyra" svarar jag. "Hur ska du ha det?"
Greger ser skamsen ut.
"Okej. Det är tre."
"Då kan du betala ikväll" säger jag och sträcker över notan till honom istället.
"Allvarligt, jag har inga pengar."
Jag suckar tungt.
"Men om du inte har några pengar, varför ringde du då mig och föreslog middag. Och beställer in svenska ostron och hummer!"
Greger säger inget. Jag nickar. Förstår.
"Du är bra" säger jag, "du är riktigt bra."
"Hur går det med boken?" frågar Greger och genast blir jag på bättre humör.
"Strax över hundra sidor" svarar jag. Klappar mig själv på ena skinkan. "Jag har gott sittfläsk."
Servitören kommer över och tar notan och mitt kort. På något sätt har Greger vunnit matchen.
"Det där?" säger Greger. "Det är inte gott sittfläsk. Det är trivselvikt."
"Hallå!" ropar jag efter servitören.
Han kommer tillbaka. Jag tar tillbaka mitt kort. Pekar på Greger.
"Han betalar istället" säger jag.
Det kanske ska lära Greger att hålla käft.
fredag 4 februari 2011
Det finns inga lyckliga slut på en dålig början
Vi står i Katarina kyrka och du frågar mig om jag kan tänka mig att gifta mig här. Jag vet inte vad jag ska svara. Friar du till mig? Nej jag har missförstått alltihop. Du menar; är kyrkorummet ett rum där jag skulle kunna viga mig. Inte med dig. Med vem jag än väljer. Den dagen det blir tid för det.
Jag känner mig dum och skamsen som trodde du ville gifta dig med mig. Jag förstår att jag har avslöjat en vital del av min kärlek till dig, nämligen den hemliga. Du har i alla fall hjärta att inte fortsätta på samma spår. Du låter mig vila. Och jag som tyckte att jag hade sakerna under kontroll. Jag gifter mig gärna, säger jag till sist. Men jag är inte säker på att det blir i en kyrka. Jag kanske väljer en flygplats.
En stund senare promenerar vi längs Högbergsgatan och vinden är som ett rakblad mot kinderna. I eftermiddagssolen är det rimligt att promenera, men i skuggan blir vi genast mindre människor. Vi söker oss hela tiden till solstrålarna som letar sig ner mellan husfasaderna. Där det är möjligt.
Du säger att om man hoppas på våren redan i februari så är man hjälplöst förlorad. Att välkomna våren redan nu är som ett för tidigt jag älskar dig i en relation som nyss har startat. Någon kommer att bli fruktansvärt besviken.
Jag hör dig. Det är inte vår ännu. Jag ska inte tro något annat. Tro mig.
Jag känner mig dum och skamsen som trodde du ville gifta dig med mig. Jag förstår att jag har avslöjat en vital del av min kärlek till dig, nämligen den hemliga. Du har i alla fall hjärta att inte fortsätta på samma spår. Du låter mig vila. Och jag som tyckte att jag hade sakerna under kontroll. Jag gifter mig gärna, säger jag till sist. Men jag är inte säker på att det blir i en kyrka. Jag kanske väljer en flygplats.
En stund senare promenerar vi längs Högbergsgatan och vinden är som ett rakblad mot kinderna. I eftermiddagssolen är det rimligt att promenera, men i skuggan blir vi genast mindre människor. Vi söker oss hela tiden till solstrålarna som letar sig ner mellan husfasaderna. Där det är möjligt.
Du säger att om man hoppas på våren redan i februari så är man hjälplöst förlorad. Att välkomna våren redan nu är som ett för tidigt jag älskar dig i en relation som nyss har startat. Någon kommer att bli fruktansvärt besviken.
Jag hör dig. Det är inte vår ännu. Jag ska inte tro något annat. Tro mig.
torsdag 3 februari 2011
Det är vackert. Det är konst!
Min bokförläggare har låtit mig få låna hans lägenhet medan han har tagit med sig sin älskarinna till Boston på en bokmässa.
"Du kanske kan skriva något vettigt" säger han innan han åker. "Och vattna blommorna. Glöm inte att vattna blommorna."
"Jag tänker gå igenom din privata post. Rota i dina lådor. Använda dina skjortor" svarar jag.
Jag får nycklarna i handen och så åker han. Jag är innanför hans dörr på två minuter och sjunker ner på en stol i hallen. Tar in lägenheten. Tystnaden. Överväger att inte tända upp utan tassa tyst genom rummen som en tjuv. Jag har aldrig varit i lägenheten förut, min bokförläggare har hela tiden hållt mig på avstånd och mött upp mig på caféer eller bjudit upp mig till sitt kontor.
Det hänger konst på väggarna. Alltså konst som i KONST. Allt är fult. Vardagsrummet är möblerat med tunga, gamla möbler. Arvegods känns det som. Det finns inget syre i rummet. Ytorna mellan möblerna känns trånga. Detta är inte ett rum att leva i. Här trevar man sig fram för att inte snubbla.
Jag sätter mig i en fåtölj bredvid ett bord med spritflaskor. Häller upp en drink. Sitter i halvmörkret. Jag har en vecka här i lägenheten för mig själv. Jag känner hur tröttnaden kommer över mig. Ingen vet att jag är här. Ingen mer än utsugaren och hans älskarinna med silikonläpparna.
I ett hörn av rummet står en docka i samma storlek som en människa. Det är ingen skyltdocka, vilket jag först tror att det är. Å nej, det är bara KONST igen. En fullstor docka alltså, med erektion. Jag förstår det inte. Hur kan man koncentrera sig på något annat än det där könsorganet som pekar ut riktningen? Jag skickar ett sms till min förläggare: hur mycket har du betalat för ståndet i hörnet? och får omgående tillbaka: rör inte skulpturen! gå inte ens nära den!
Det blir några drinkar till. Jag lyssnar på Roxy Music. Blir hungrig. Tar en kort promenad till Mc Donalds och köper med mig skräp. Hamburgare. Strips. Cola. Lökringar.
Mer Roxy Music. Mer drinkar. Jag tänder inte i lägenheten. Jag sitter livrädd i fåtöljen. Rädd för mörkret. Äter mig mätt. Det blir en lökring över. Jag kan inte äta mer. Reser mig upp och går bort till dockan. Skulpturen. Trär på lökringen. Tar fram min telefon och tar en bild. Skickar den till min förläggare.
Känner mig som en konstnär.
"Du kanske kan skriva något vettigt" säger han innan han åker. "Och vattna blommorna. Glöm inte att vattna blommorna."
"Jag tänker gå igenom din privata post. Rota i dina lådor. Använda dina skjortor" svarar jag.
Jag får nycklarna i handen och så åker han. Jag är innanför hans dörr på två minuter och sjunker ner på en stol i hallen. Tar in lägenheten. Tystnaden. Överväger att inte tända upp utan tassa tyst genom rummen som en tjuv. Jag har aldrig varit i lägenheten förut, min bokförläggare har hela tiden hållt mig på avstånd och mött upp mig på caféer eller bjudit upp mig till sitt kontor.
Det hänger konst på väggarna. Alltså konst som i KONST. Allt är fult. Vardagsrummet är möblerat med tunga, gamla möbler. Arvegods känns det som. Det finns inget syre i rummet. Ytorna mellan möblerna känns trånga. Detta är inte ett rum att leva i. Här trevar man sig fram för att inte snubbla.
Jag sätter mig i en fåtölj bredvid ett bord med spritflaskor. Häller upp en drink. Sitter i halvmörkret. Jag har en vecka här i lägenheten för mig själv. Jag känner hur tröttnaden kommer över mig. Ingen vet att jag är här. Ingen mer än utsugaren och hans älskarinna med silikonläpparna.
I ett hörn av rummet står en docka i samma storlek som en människa. Det är ingen skyltdocka, vilket jag först tror att det är. Å nej, det är bara KONST igen. En fullstor docka alltså, med erektion. Jag förstår det inte. Hur kan man koncentrera sig på något annat än det där könsorganet som pekar ut riktningen? Jag skickar ett sms till min förläggare: hur mycket har du betalat för ståndet i hörnet? och får omgående tillbaka: rör inte skulpturen! gå inte ens nära den!
Det blir några drinkar till. Jag lyssnar på Roxy Music. Blir hungrig. Tar en kort promenad till Mc Donalds och köper med mig skräp. Hamburgare. Strips. Cola. Lökringar.
Mer Roxy Music. Mer drinkar. Jag tänder inte i lägenheten. Jag sitter livrädd i fåtöljen. Rädd för mörkret. Äter mig mätt. Det blir en lökring över. Jag kan inte äta mer. Reser mig upp och går bort till dockan. Skulpturen. Trär på lökringen. Tar fram min telefon och tar en bild. Skickar den till min förläggare.
Känner mig som en konstnär.
onsdag 2 februari 2011
Turner & Hooch
"Det finns tre ställen på jorden som man måste besöka innan man dör" säger jag till Erik samtidigt som jag filar ner mina torra hälar med en fotfil i hans skinnfåtölj.
"Vilka ställen är det då?" frågar han och försöker ignorera allt hudmjöl som kleggar fast och som han vet att han kommer att få torka bort när jag har gett mig av.
"Vi filmälskare är ju ett speciellt släkte" fortsätter jag. "Vi måste söka upp källorna. Insupa samma luft som de stora filmmakarna."
"Du är ett jävla rövhål, kompis" säger Erik. "Men kom till saken bara."
Jag filar lite extra på mina hälar som straff för det där.
"Hollywood. Bollywood. Och Trollywood. Dessa platser måste besökas" säger jag. ”Där har det skapats stor film.”
"Min bästa film är en förväxlingskomedi med Tom Hanks och en Sankt bernardshund."
Jag vet att Erik är allvarlig. Jag får en sådan plötslig lust att börja gråta. Eller åtminstone såga av honom skallen långsamt. Det är ingen Sankt bernard. Det vet han väl?
"Jag vill i alla fall se alla de tre ställena innan jag dör" fortsätter jag så lugnt och samlat som jag bara kan.
"Själv är jag faktiskt bjuden på en pressvisning nu till helgen" säger Erik skadeglatt. "Men jag måste säga att inbjudan känns lite konstig."
"Varför?"
"Det står: Välkommen till pressvisningen av Änglagård, en grandios fortsättning på sagan vi alla känner till."
"Pretentiöst" säger jag. "Men knappast ögonbrynshöjande."
"Men det fortsätter: Har du redan sett filmen kan du bortse från denna inbjudan.”
”De tror alltså att du skulle ha tankat ner Änglagård i förväg bara för att du inte kunde vänta” säger jag.
”Hade det varit Tom Hanks och den där hunden igen så hade jag ju gjort det” säger Erik. ”Men nu när det bara är skinnjackan och hon gråttjejen så kan jag nog vänta till pressvisningen.”
"Vilka ställen är det då?" frågar han och försöker ignorera allt hudmjöl som kleggar fast och som han vet att han kommer att få torka bort när jag har gett mig av.
"Vi filmälskare är ju ett speciellt släkte" fortsätter jag. "Vi måste söka upp källorna. Insupa samma luft som de stora filmmakarna."
"Du är ett jävla rövhål, kompis" säger Erik. "Men kom till saken bara."
Jag filar lite extra på mina hälar som straff för det där.
"Hollywood. Bollywood. Och Trollywood. Dessa platser måste besökas" säger jag. ”Där har det skapats stor film.”
"Min bästa film är en förväxlingskomedi med Tom Hanks och en Sankt bernardshund."
Jag vet att Erik är allvarlig. Jag får en sådan plötslig lust att börja gråta. Eller åtminstone såga av honom skallen långsamt. Det är ingen Sankt bernard. Det vet han väl?
"Jag vill i alla fall se alla de tre ställena innan jag dör" fortsätter jag så lugnt och samlat som jag bara kan.
"Själv är jag faktiskt bjuden på en pressvisning nu till helgen" säger Erik skadeglatt. "Men jag måste säga att inbjudan känns lite konstig."
"Varför?"
"Det står: Välkommen till pressvisningen av Änglagård, en grandios fortsättning på sagan vi alla känner till."
"Pretentiöst" säger jag. "Men knappast ögonbrynshöjande."
"Men det fortsätter: Har du redan sett filmen kan du bortse från denna inbjudan.”
”De tror alltså att du skulle ha tankat ner Änglagård i förväg bara för att du inte kunde vänta” säger jag.
”Hade det varit Tom Hanks och den där hunden igen så hade jag ju gjort det” säger Erik. ”Men nu när det bara är skinnjackan och hon gråttjejen så kan jag nog vänta till pressvisningen.”
tisdag 1 februari 2011
Hon går sin väg.
Det värker i bröstkorgen på ett sätt som jag inte känner igen sedan tidigare. Jag vet att det har med din närvaro att göra. När du kommer in i rummet så kan jag inte längre koncentrera mig på något annat. Du har den effekten på mig. Men värken är ny. Den har tagit glädjens plats.
Kanske är det för att du tittar på mig på ett nytt sätt. Ett hårdare sätt. Med mer glasartad blick, som om det fanns någonting bakom mig du vill fixera och titta närmare på. Det känns som att jag står i vägen för dig, trots att det är mig du talar med.
Tillintetgjord. Ensam i rummet trots att vi är två. Nere för räkning.
Jag vill be dig att fortsätta älska mig. Snälla, kan du göra det? Lämna mig inte ensam i det här svarta hålet där vi båda har befunnit oss en längre tid. Har du hittat en repstege upp ur mörkret? I så fall; ta mig med. Jag vill inte heller vara här. Lika lite som du.
Men jag märker att jag har blivit din ryggsäck. Jag är tung. Du har tagit stryk av att bära omkring på mig. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det är fruktansvärt att se dig tröttna. Varje sekund betyder mer avstånd. Jag kan inte påverka det; du har bestämt dig. Du kommer att klättra upp för den där repstegen och sedan ta den med dig. Jag måste hitta min egen stege. Det är så det fungerar.
Riv mig nu. Plåstra om mig senare. Du behöver inte ens göra det.
Det är mitt sista meningslösa försök. Det är minst ett meningslöst försök för mycket. Orden gör ont att säga. Jag önskar de hade fastnat i halsen och aldrig hittat ut. Du tittar medlidsamt på mig. Det känns som om ryggen bryts av på mitten. Jag kan nästan höra smällen när ryggraden hittar ut genom huden.
Det gick just en storm genom rummet. Från här finns ingen väg tillbaka.
Kanske är det för att du tittar på mig på ett nytt sätt. Ett hårdare sätt. Med mer glasartad blick, som om det fanns någonting bakom mig du vill fixera och titta närmare på. Det känns som att jag står i vägen för dig, trots att det är mig du talar med.
Tillintetgjord. Ensam i rummet trots att vi är två. Nere för räkning.
Jag vill be dig att fortsätta älska mig. Snälla, kan du göra det? Lämna mig inte ensam i det här svarta hålet där vi båda har befunnit oss en längre tid. Har du hittat en repstege upp ur mörkret? I så fall; ta mig med. Jag vill inte heller vara här. Lika lite som du.
Men jag märker att jag har blivit din ryggsäck. Jag är tung. Du har tagit stryk av att bära omkring på mig. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det är fruktansvärt att se dig tröttna. Varje sekund betyder mer avstånd. Jag kan inte påverka det; du har bestämt dig. Du kommer att klättra upp för den där repstegen och sedan ta den med dig. Jag måste hitta min egen stege. Det är så det fungerar.
Riv mig nu. Plåstra om mig senare. Du behöver inte ens göra det.
Det är mitt sista meningslösa försök. Det är minst ett meningslöst försök för mycket. Orden gör ont att säga. Jag önskar de hade fastnat i halsen och aldrig hittat ut. Du tittar medlidsamt på mig. Det känns som om ryggen bryts av på mitten. Jag kan nästan höra smällen när ryggraden hittar ut genom huden.
Det gick just en storm genom rummet. Från här finns ingen väg tillbaka.
måndag 31 januari 2011
Celebrity Rehab
Ett produktionsbolag ringer mig sent en kväll när jag står och skalar potatis och frågar om jag kan tänka mig att ställa upp i Celebrity Rehab. De har köpt in konceptet och inspelningarna ska tydligen dra igång snart. Killen som ringer låter desperat.
”Så jävla ont om gamla knarkare kan det väl inte vara?” frågar jag.
Det vill han inte svara på men jag förstår att det inte är kö för att anmäla sig som deltagare. Jag ber honom dra detaljerna lite snabbt. Arvode. Tid det kommer att ta. Om de äger mitt arsle efteråt.
Jag blir införstådd med att jag kommer att bli inlåst i ett hus och utsatt för olika experiment, designade för att locka tittare. OK.
”Kan jag räkna med dig?” frågar han.
Jag säger att jag ska tänka på saken.
”Vinnaren får – förutom pengarna – dessutom chansen att delta i en internationell inspelning som vi startar upp senare under året” fortsätter han.
”In i en pundarkvart till alltså?”
”Nja, inte direkt. Då handlar det om en dödsklinik i Schweiz istället.”
”Hur menar du nu?” undrar jag.
”Jo alltså, vi spelar in en realityserie på en klinik där man hjälper människor att dö.”
”…….”
”Vi låser in er där och så får ni välja hur ni vill göra. Vi filmar bara.”
”Är ni inte kloka i huvudet?” säger jag och tänker lägga på.
”Men du måste inte ta livet av dig” säger killen som hör att jag blir upprörd. ”Du kan välja livet i stället. Det blir bra TV det med.”
söndag 30 januari 2011
Abrakadabra
Jag får ett sms från Greger efter spelningen på Big Ben. Det är skickat 03:48
Tjena. Jag viftar med trollspöet ute i Bandhagen. Vet du om Sweet Chili sauce funkar som glidmedel?
Tjena. Jag viftar med trollspöet ute i Bandhagen. Vet du om Sweet Chili sauce funkar som glidmedel?
lördag 29 januari 2011
Naken och berömd
Jag hittar en alldeles för liten skinnjacka i Hamburg som jag inte kan motså. Den hänger ensam på en galge i en second hand butik och är det snyggaste jag har sett. Den är en dröm och den är min.
Men som sagt. Jag kan inte ha den för den slutar ovanför naveln.
Ett problem: Jag är på tjänsteresa tillsammans med kollegor från den investmentfirma jag arbetar för och klädkoden vi använder inom vår koncern är strykta skjortor och mörka kostymer. Jackan passar inte in i den ekvationen. Esther som är med mig när jag köper den grimaserar illa. Själv rör hon ingenting under tio tusen. Säger hon.
Av någon anledning har hon fattat tycke för mig. Hon har förbarmande med mig. Jag är under hennes vingar när chefen är elak. Och chefen vågar inte ge sig på Esther så jag håller mig nära. Det händer att hon skrämmer mig. Jag kan känna att hon är avstängd. Å andra sidan, vem är inte det?
"Tänk Jim Morrison" säger jag. "Det här är en jacka som han skulle kunna ha haft."
"Han är död" säger Esther.
"Han dog naken och berömd" säger jag. "Men innan dess hade han snygga jackor."
Så jag köper jackan och vi lämnar affären. Ute på gatan sitter knarkarna och skjuter heroin.
"Herregud, jag skulle verkligen inte kunna arbeta på ett sjukhus" säger Esther. "Jag är alldeles för rädd för sprutor."
"Jag skulle inte kunna jobba på bank" svarar jag.
"Varför inte?"
"Jag är alldeles för rädd för höga räntor."
Men som sagt. Jag kan inte ha den för den slutar ovanför naveln.
Ett problem: Jag är på tjänsteresa tillsammans med kollegor från den investmentfirma jag arbetar för och klädkoden vi använder inom vår koncern är strykta skjortor och mörka kostymer. Jackan passar inte in i den ekvationen. Esther som är med mig när jag köper den grimaserar illa. Själv rör hon ingenting under tio tusen. Säger hon.
Av någon anledning har hon fattat tycke för mig. Hon har förbarmande med mig. Jag är under hennes vingar när chefen är elak. Och chefen vågar inte ge sig på Esther så jag håller mig nära. Det händer att hon skrämmer mig. Jag kan känna att hon är avstängd. Å andra sidan, vem är inte det?
"Tänk Jim Morrison" säger jag. "Det här är en jacka som han skulle kunna ha haft."
"Han är död" säger Esther.
"Han dog naken och berömd" säger jag. "Men innan dess hade han snygga jackor."
Så jag köper jackan och vi lämnar affären. Ute på gatan sitter knarkarna och skjuter heroin.
"Herregud, jag skulle verkligen inte kunna arbeta på ett sjukhus" säger Esther. "Jag är alldeles för rädd för sprutor."
"Jag skulle inte kunna jobba på bank" svarar jag.
"Varför inte?"
"Jag är alldeles för rädd för höga räntor."
fredag 28 januari 2011
under radarn
Och när jag ändå har mina läsare från Venezuela på tråden, vill jag ta tillfället i akt att berätta för Er att Stockholm Under Ytan kommer över för en session under nästa vecka. Det har ju hängt lite i luften, men nu kan jag bekräfta att flygbiljetten är säkrad. Vi möts där vi avtalade; bakom bensinmacken klockan 14 Er tid.
Jag landar i Caracas ett par timmar tidigare, men är tacksam om jag får checka in på hotellet först och byta om till linnekostym. Säg till om detta är ett problem för Er så ska jag försöka ordna det. Jag vill absolut inte ställa till med något problem.
Innan vi sätter oss ner med mr. chavez behöver vi gå igenom ett par frågor. Jag vill inte att vi går in i en förhandling oförberedda.
I övrigt kan jag nämna att jag har avstyrt hotet från Alex Schulman. Har ni punkter ni önskar lägga till på agendan så mejla på sthlmunderytan@gmail.com
Tills vi möts: Ligg lågt.
Jag landar i Caracas ett par timmar tidigare, men är tacksam om jag får checka in på hotellet först och byta om till linnekostym. Säg till om detta är ett problem för Er så ska jag försöka ordna det. Jag vill absolut inte ställa till med något problem.
Innan vi sätter oss ner med mr. chavez behöver vi gå igenom ett par frågor. Jag vill inte att vi går in i en förhandling oförberedda.
- Är alla finansiärer fortfarande med på tåget?
- Hur blir det med "utflykten" till Maracabiosänkan?
- Saltlakrits, vem känner sig ansvarig?
- Inspelningsutrustning, gaffatejp, vem bär bandspelaren innanför kavajen?
I övrigt kan jag nämna att jag har avstyrt hotet från Alex Schulman. Har ni punkter ni önskar lägga till på agendan så mejla på sthlmunderytan@gmail.com
Tills vi möts: Ligg lågt.
torsdag 27 januari 2011
No more Mister Nice Guy
Jag vet inte riktigt hur det här gick till, men plötsligt sover en amerikansk tjej som heter Zoe på min soffa och jag är inte helt nöjd med det arrangemanget. Det är nämligen brorsan som har lurat hit henne från staterna och sen kunde han inte hantera verkligheten som plötsligt bankade på dörren.
”Bara ett par dagar” säger brorsan. ”Jag kommer på något”.
”Du är den sjukaste människa jag någonsin har känt” säger jag.
Brorsan har träffat Zoe i Illinois när han var över för ett tag sedan med en ryggsäck och en gitarr. Om jag har förstått saken rätt så fattade de tycke för varandra och brorsan tyckte att hon skulle komma till Stockholm och bo med honom ett tag. Och det ville hon.
Det är bara det att brorsan ångrade sig när hon väl kom och inte alls tyckte att det var roligt att behöva prata ett annat språk hela dagarna.
”Allting är bara awesome och amazing. Jag pekar ut Slussen för henne och hon utbrister fantastic”.
”Jag tänker inte lyssna på den här skiten” svarar jag. ”Du får hyra in henne på ett hotell tills hon kan komma ombord på ett flygplan”.
Brorsan visar med en gest att hans byxfickor är tomma.
”Du behöver inte visa henne runt. Hon behöver bara någonstans att sova”.
”Hon får sova hos dig! Fattar du?”
”It is out of the question” svarar brorsan, tydligen rätt påverkad av Zoe. ”Det är sånt här som blodsband är till för. Vi är familj. Jag är ditt kött och blod”.
”Berätta aldrig det offentligt är du snäll. Jag vill försöka mörka det i resten av våra liv”.
Men Zoe bor nu sedan två nätter på min soffa. Hon vet att jag tycker att hon är i vägen men hon vet också att jag inte klandrar henne. På dagarna driver hon runt på museer i Stockholm och på kvällarna bjuder jag henne på sill och potatis och försöker lätta upp stämningen. Zoes hjärta är krossat av min lillebror, den skiten.
Den tredje dagen möter Zoe mig i porten när jag kommer hem från jobbet. Hennes händer är bandagerade. Hon grimaserar. Vi går upp i lägenheten och hon tar bort bandagen och visar mig. Hon har tatuerat knogarna.
R.O.C.K på ena handen. R.O.L.L på andra.
”It´s my souvenir from Sweden” säger hon. Jag nickar och förstår att den här trippen har betytt något för henne trots allt.
”So what are you going to do now”? frågar jag.
“I´m going back. Then I’ll start my band. Make a record. Your brother´s going to regret himself one day”.
“I know” svarar jag. “He will”.
Och så kör jag henne ut till Arlanda och kramar om henne och det är sista gången jag kommer att se henne. Tror jag. Hon slänger sin väska över armen och går bort mot incheckningsdisken. Jag tänker att Stockholm blir lite fattigare utan Zoe.
Senare samma kväll ringer brorsan. Han sitter fast på ett tåg mellan Örebro och Stockholm.
”Har hon åkt? Skönt” säger han. ”Jag fick ingen feeling”.
”Ring inte mig mer” svarar jag. ”Du har inget hjärta i kroppen”.
”Lägg av, det är synd om mig. Tåget har gått sönder och vi sitter fast på spåret sedan en timma tillbaka. Jag har ingen aning om när vi kan komma igång igen. Hur tycker du att jag ska komma hem?”
”Jag föreslår att du leviterar” säger jag.
onsdag 26 januari 2011
Jag vill byta mina gamla vänner mot nya
Det är nya tider på Karlbergsvägen för Leon som har blivit pappa mot sin vilja. Inte så att han inte ville ha barn. Men kanske inte just nu. Kanske senare.
Han ringer till mig var och var annan kväll när resten av familjen har somnat och beklagar sig. Jag lyssnar tålmodigt och försöker få honom på bättre tankar. Vad ska man göra? Vänner är till för sådant har jag hört.
”Barnvagn för åtta tusen” säger han lakoniskt. ”Vad är grejen?”
”Det har funnits månader när du har lagt åtta lakan på krogen” svarar jag. ”Tiderna förändras”.
”Fick kostymen nerspydd igår också. Kemtvätt på det”.
”Vad gjorde du i kostym en tisdag med ditt barn i famnen?”
”Jag skulle bara pröva den för det var så länge sen. Jag har blivit fet upptäckte jag, så kemtvätten får både tvätta den och lägga ut byxorna i midjan”.
”Så du satte på dig en kostym på prov hemma och sen tog du upp ungen som kräktes?”
”Jag grät mig till sömns. Om jag ens somnade” säger Leon.
”Vad är det med alla mina manliga vänner?” undrar jag rätt ut i luften. ”Ni har alla blivit så gnälliga. Jag får ingen luft”.
”Håll käften. Tids nog får du väl se själv”.
”Jag är steril, Leon”. Suck. ”Det var därför Pernilla gick vidare, remember?”
”Jag blir pappa och stelnar i lederna och min lillasyster söker till Big Brother. Kan du fatta?”
”Det skiljer faktiskt rätt många år mellan er” svarar jag.
”Hon gick vidare till intervju med TV-teamet och fick frågan vilken sexuell läggning hon bekände sig till. Och vet du vad hon svarade? Poliser!”
”Det låter som att hon skulle kunna ta sig hela vägen”.
Det hörs barnskri i bakgrunden. Leons fru Anna ropar efter honom att ta barnet. Leon suckar.
”Fan jag måste sluta. Jag ska ge ungen två Treo Comp och en dansk skalle så hon somnar”.
”Bara en sak innan vi lägger på. Vad är det här med att Anna och du har gemensam mejladress nu för tiden?”
”Vadå det är väl praktiskt?” säger Leon.
”Någon måste ta debatten om par som har gemensam mejladress”. Jag andas djupt. ”Det verkar bli jag som får göra det”.
Leon blir sur och vi avslutar samtalet. Jag tänker att jag ska lägga mig i soffan och bara glo på TV och upptäcker att jag redan ligger i soffan. Så bra då.
Fem minuter senare får jag ett sms från Leon: Vet du var någonstans man kan köpa en plasthummer?
Förstår att Leon är långt borta. Att det kommer att dröja tills vi kan sitta vid ett bord och tala med varandra som förr. Om det ens kommer att hända. Jag tänker att jag borde börja umgås mer med hans lillasyster i stället. Hon känns mer uppdaterad.
Han ringer till mig var och var annan kväll när resten av familjen har somnat och beklagar sig. Jag lyssnar tålmodigt och försöker få honom på bättre tankar. Vad ska man göra? Vänner är till för sådant har jag hört.
”Barnvagn för åtta tusen” säger han lakoniskt. ”Vad är grejen?”
”Det har funnits månader när du har lagt åtta lakan på krogen” svarar jag. ”Tiderna förändras”.
”Fick kostymen nerspydd igår också. Kemtvätt på det”.
”Vad gjorde du i kostym en tisdag med ditt barn i famnen?”
”Jag skulle bara pröva den för det var så länge sen. Jag har blivit fet upptäckte jag, så kemtvätten får både tvätta den och lägga ut byxorna i midjan”.
”Så du satte på dig en kostym på prov hemma och sen tog du upp ungen som kräktes?”
”Jag grät mig till sömns. Om jag ens somnade” säger Leon.
”Vad är det med alla mina manliga vänner?” undrar jag rätt ut i luften. ”Ni har alla blivit så gnälliga. Jag får ingen luft”.
”Håll käften. Tids nog får du väl se själv”.
”Jag är steril, Leon”. Suck. ”Det var därför Pernilla gick vidare, remember?”
”Jag blir pappa och stelnar i lederna och min lillasyster söker till Big Brother. Kan du fatta?”
”Det skiljer faktiskt rätt många år mellan er” svarar jag.
”Hon gick vidare till intervju med TV-teamet och fick frågan vilken sexuell läggning hon bekände sig till. Och vet du vad hon svarade? Poliser!”
”Det låter som att hon skulle kunna ta sig hela vägen”.
Det hörs barnskri i bakgrunden. Leons fru Anna ropar efter honom att ta barnet. Leon suckar.
”Fan jag måste sluta. Jag ska ge ungen två Treo Comp och en dansk skalle så hon somnar”.
”Bara en sak innan vi lägger på. Vad är det här med att Anna och du har gemensam mejladress nu för tiden?”
”Vadå det är väl praktiskt?” säger Leon.
”Någon måste ta debatten om par som har gemensam mejladress”. Jag andas djupt. ”Det verkar bli jag som får göra det”.
Leon blir sur och vi avslutar samtalet. Jag tänker att jag ska lägga mig i soffan och bara glo på TV och upptäcker att jag redan ligger i soffan. Så bra då.
Fem minuter senare får jag ett sms från Leon: Vet du var någonstans man kan köpa en plasthummer?
Förstår att Leon är långt borta. Att det kommer att dröja tills vi kan sitta vid ett bord och tala med varandra som förr. Om det ens kommer att hända. Jag tänker att jag borde börja umgås mer med hans lillasyster i stället. Hon känns mer uppdaterad.
tisdag 25 januari 2011
Elektronisk begravning
”Hörde du om Josefins farsa?”
”Nej vadå?”
”Han dog ju för ett par veckor sedan”.
”Vad trist”.
”Han reste ju över hela världen och det var många som ville komma på hans begravning men de hade inte tid. Så hans fru satte upp en kamera och streamade hela ceremonin”.
”Så folk kunde se begravningen var de än befann sig i världen? Vad omtänksamt”.
”Mmm. Fast hon tog betalt. Pay per view”.
”Det ryktades ju om att han hade gjort henne arvslös, så jag kan faktiskt förstå henne. Något måste hon ju göra för att kunna betala hyran”.
måndag 24 januari 2011
Art Director, formgivare och levnadskonstnär.
Det är tio minusgrader utomhus och jag står endast iförd ett par skinnhandskar uppe på toppen av Hammarbybacken och väntar på att bli arresterad. Detta är mitt sätt att lösa min situation som hemlös.
När inget annat hjälper.
Helikoptrarna cirkulerar runt omkring mig. Jag känner mig som King Kong uppe i skyskrapan i slutet på den där filmen. Om mina armar räckte till skulle jag ta tag i helikoptrarna och dra ner dem till marken.
Helikoptrar påminner mig alltid om åren när jag jobbade i IT-branschen. Vi var kreativa i tjugo timmar i sträck och gick sedan ut på Stureplan och drack Moscow Mules tills ögonen blödde. Sen försökte vi leta oss hem till våra svartkontrakt bland morgonpendlarna som satt med sina morgontidningar och läste. Om oss.
SVD ville göra ett hemma-hos. Jag bad dem boka tid hos min assistent. Sedan instruerade jag min assistent att göra sig oanträffbar. Efter det gick vi ut igen och gjorde om samma procedur med de blödande ögonen. Då hände det att någon ringde efter en helikopter.
Tältsängar på kontoret. Kristallkrona i receptionen. Åka skateboard till personalmatsalen. Knulla i hissen. Be creative. Ja kära investerare, det ska bli. Men först min bonus. Du betalar nu annars lämnar tåget perrongen utan dig.
Folk som hatar nyrika vet inte hur det känns att dra in sjuttiofem miljoner på en eftermiddag.
Inget kvar av det där. Allt placerat i aktier och optioner som blev värdelösa över en vecka. Nu skinnhandskar på toppen av Hammarbybacken. Jag ska inte klaga. Kalla fingrar är det värsta jag vet.
Två patruller är på väg upp för backen från varsin sida. Jag hälsar dem kallt välkomna. Den första polisen som når fram till mig sänker jag med en halvnelson. Sedan ställer jag mig bredbent och väntar in resten av gänget. Handskarna väl synliga.
Komsi komsi.
Jag känner ett stick i ryggen. Någon har skjutit en bedövningspil. I nästa sekund släpper de ut ett stort nät ifrån en av helikoptrarna som landar rätt över mig. Jag är fast. Jag känner mig tröttare. Min plan lyckades. I natt sover jag varmt och tryggt.
När inget annat hjälper.
Helikoptrarna cirkulerar runt omkring mig. Jag känner mig som King Kong uppe i skyskrapan i slutet på den där filmen. Om mina armar räckte till skulle jag ta tag i helikoptrarna och dra ner dem till marken.
Helikoptrar påminner mig alltid om åren när jag jobbade i IT-branschen. Vi var kreativa i tjugo timmar i sträck och gick sedan ut på Stureplan och drack Moscow Mules tills ögonen blödde. Sen försökte vi leta oss hem till våra svartkontrakt bland morgonpendlarna som satt med sina morgontidningar och läste. Om oss.
SVD ville göra ett hemma-hos. Jag bad dem boka tid hos min assistent. Sedan instruerade jag min assistent att göra sig oanträffbar. Efter det gick vi ut igen och gjorde om samma procedur med de blödande ögonen. Då hände det att någon ringde efter en helikopter.
Tältsängar på kontoret. Kristallkrona i receptionen. Åka skateboard till personalmatsalen. Knulla i hissen. Be creative. Ja kära investerare, det ska bli. Men först min bonus. Du betalar nu annars lämnar tåget perrongen utan dig.
Folk som hatar nyrika vet inte hur det känns att dra in sjuttiofem miljoner på en eftermiddag.
Inget kvar av det där. Allt placerat i aktier och optioner som blev värdelösa över en vecka. Nu skinnhandskar på toppen av Hammarbybacken. Jag ska inte klaga. Kalla fingrar är det värsta jag vet.
Två patruller är på väg upp för backen från varsin sida. Jag hälsar dem kallt välkomna. Den första polisen som når fram till mig sänker jag med en halvnelson. Sedan ställer jag mig bredbent och väntar in resten av gänget. Handskarna väl synliga.
Komsi komsi.
Jag känner ett stick i ryggen. Någon har skjutit en bedövningspil. I nästa sekund släpper de ut ett stort nät ifrån en av helikoptrarna som landar rätt över mig. Jag är fast. Jag känner mig tröttare. Min plan lyckades. I natt sover jag varmt och tryggt.
söndag 23 januari 2011
Djurvän.
I samma ögonblick som jag sätter dammsugaren mot kuken så förstår jag att killarna har lurat mig. Det är inte alls skönt. Det gör bara ont.
Det gör ont genom tabletterna. Om det kan vara till någon vägledning.
Jag sliter bort dammsugarmunstycket från mitt kön. Det låter plopp när jag gör det. Om inte smärtan hade varit fruktansvärd så hade jag satt dit munstycket en gång till bara för att få höra ljudet igen. Ljud fascinerar mig. En gång i tiden ville jag kanske arbeta med musik.
Jag tror jag var tolv. Min far gav mig ett munspel.
"Blås inte ut" sa han. "Sug in istället."
"Men pappa, jag är ju astmasjuk" sa jag. "Mina lungor duger inte något till. Varför gör du så här mot mig?"
Då slog han mig rakt över ansiktet.
Så jag gav upp mina tankar på musik. Men annars gick det ingen nöd på mig. Jag tog mig igenom åren som barn och blev vuxen. Flyttade hemifrån. Lärde mig alla Bob Geldofs texter utantill. Utbildade mig till frisör. Fick några vänner. Nu bor jag här. Klipper mig själv över vasken i köket.
Silverfiskarna har tagit över badrummet. Jag har inte hjärta att be dem flytta. Jag skiter hellre på jobbet. På helgerna håller jag mig och väntar in måndagen. Offentliga toaletter ger jag inte mycket för. Fastän jag verkligen skulle behöva så kan jag helt enkelt inte förmå mig att låna en kafétoalett. Låt oss säga så här: Vissa söndagkvällar har det varit mycket svårt att komma till ro. Men idag är det söndag. Men idag är det söndag. Men idag är det söndag. Det borde betyda att det är måndag i morgon.
Där andra har bruksångest, ser jag bara lättnad framför mig. Dessutom ger jag de arma satarna inne i badrummet tak över huvudet ännu en vecka. Jag vet inte vad ni kallar det. För mig är det en glädje att kunna dela med mig av det jag har.
Det gör ont genom tabletterna. Om det kan vara till någon vägledning.
Jag sliter bort dammsugarmunstycket från mitt kön. Det låter plopp när jag gör det. Om inte smärtan hade varit fruktansvärd så hade jag satt dit munstycket en gång till bara för att få höra ljudet igen. Ljud fascinerar mig. En gång i tiden ville jag kanske arbeta med musik.
Jag tror jag var tolv. Min far gav mig ett munspel.
"Blås inte ut" sa han. "Sug in istället."
"Men pappa, jag är ju astmasjuk" sa jag. "Mina lungor duger inte något till. Varför gör du så här mot mig?"
Då slog han mig rakt över ansiktet.
Så jag gav upp mina tankar på musik. Men annars gick det ingen nöd på mig. Jag tog mig igenom åren som barn och blev vuxen. Flyttade hemifrån. Lärde mig alla Bob Geldofs texter utantill. Utbildade mig till frisör. Fick några vänner. Nu bor jag här. Klipper mig själv över vasken i köket.
Silverfiskarna har tagit över badrummet. Jag har inte hjärta att be dem flytta. Jag skiter hellre på jobbet. På helgerna håller jag mig och väntar in måndagen. Offentliga toaletter ger jag inte mycket för. Fastän jag verkligen skulle behöva så kan jag helt enkelt inte förmå mig att låna en kafétoalett. Låt oss säga så här: Vissa söndagkvällar har det varit mycket svårt att komma till ro. Men idag är det söndag. Men idag är det söndag. Men idag är det söndag. Det borde betyda att det är måndag i morgon.
Där andra har bruksångest, ser jag bara lättnad framför mig. Dessutom ger jag de arma satarna inne i badrummet tak över huvudet ännu en vecka. Jag vet inte vad ni kallar det. För mig är det en glädje att kunna dela med mig av det jag har.
lördag 22 januari 2011
Nemas Problemas.
Jag står i duschen och gråter. Hur jag märker det? Jag har inte vridit på kranen med vatten ännu, men ändå faller det vattendroppar på mina fötter. Troligtvis har jag inte riktigt vaknat ännu. Jag brukar ställa mig i duschen för att göra just det; vakna.
Den här kroppen lyder inte mig längre. Den försöker säga mig något.
Min psykolog vill inte längre träffa mig. Hon säger att jag är frisk. Botad. Hel. Men hur förklarar hon då tårarna som jag samlar upp i min kupade handflata? Hur förklarar jag den kupade handflatan? Varför försöker jag samla ihop bevis?
Jag kastade min telefon och min dator i soporna i går. Hörde sakerna krossas fyra trappor längre ner. Nu måste jag ringa min psykolog och försöka tala henne till rätta. Men telefonen ligger hos råttorna.
Jag måste jag ringa försäkringsbolaget och begå bedrägeri. Herregud, även en sjuk människa måste kunna ringa.
Så får jag en snilleblixt. Kroppen verkar inte kunna stänga av tårarna så jag kan lika väl försöka göra något konstruktivt av det. Jag samlar upp dem i ett plasttråg som man gör isbitar i frysen på. När tråget är nästan fyllt ställer jag in det i frysen.
Ikväll tänker jag fylla ett glas med mina frysta tårar och kyla ner drinken framför tv:n. Det kommer att bli som att konsumera en bit av sig själv.
Den här kroppen lyder inte mig längre. Den försöker säga mig något.
Min psykolog vill inte längre träffa mig. Hon säger att jag är frisk. Botad. Hel. Men hur förklarar hon då tårarna som jag samlar upp i min kupade handflata? Hur förklarar jag den kupade handflatan? Varför försöker jag samla ihop bevis?
Jag kastade min telefon och min dator i soporna i går. Hörde sakerna krossas fyra trappor längre ner. Nu måste jag ringa min psykolog och försöka tala henne till rätta. Men telefonen ligger hos råttorna.
Jag måste jag ringa försäkringsbolaget och begå bedrägeri. Herregud, även en sjuk människa måste kunna ringa.
Så får jag en snilleblixt. Kroppen verkar inte kunna stänga av tårarna så jag kan lika väl försöka göra något konstruktivt av det. Jag samlar upp dem i ett plasttråg som man gör isbitar i frysen på. När tråget är nästan fyllt ställer jag in det i frysen.
Ikväll tänker jag fylla ett glas med mina frysta tårar och kyla ner drinken framför tv:n. Det kommer att bli som att konsumera en bit av sig själv.
fredag 21 januari 2011
Det är tur att Maran finns, så att någon rider en om natten.
Jag träffar Erik på Riche. Lilla baren. Han höjer handen för att beställa två. Jag hindrar honom.
”Jag har slutat” säger jag.
”Du menar för dagen?”
”Jag pratar om alkoholen” svarar jag. ”Slut. Finito.”
Bartendern kommer fram. Erik beställer två. Bartendern går iväg. Blandar. Kommer tillbaka. Ställer glasen på disken. Ett framför Erik och ett framför mig.
”Berätta mer” säger Erik.
Suck
”Jag vill vakna upp på morgonen och komma ihåg mina drömmar” säger jag.
”Varför det? Det är väl mest mardrömmar ändå?”
”Spelar ingen roll. Jag vill komma ihåg dem.”
”Själv drömmer jag om att ha en dröm.” svarar Erik och höjer sitt glas för en skål.
”Men du lever i alla fall i en drömtillvaro.”
”Tänkte sadla om till drömtydare” säger Erik. ”Vad tror du om det?”
”Då lägger jag mig på din soffa så får du tolka mina drömmar” säger jag och höjer glaset med viss tvekan.
”Vilket drömscenario” svarar Erik.
Dj:n. lägger på Dream baby dream till vår ära.
Dream baby dream
Dream baby dream
Dream baby dream
Dream baby dream
Forever
Dream baby dream
Dream baby dream
Dream baby dream
Forever
torsdag 20 januari 2011
Återföreningen på Big Ben
Jag har gått och klippt mig inför giget på Big Ben. Det var dumt.
Jag ville se cool ut i håret men tyvärr liknar jag mest Lars Adaktusson.
När brorsan får syn på mig säger han att han inte längre kan låna ut basen.
"Den går inte att ha på scen efter att du har burit den i den där frisyren" säger han.
Och han har rätt. Jag får hyra en bas hos Halkan´s i stället som en kompis får hämta ut.
Så jag tar på mig en cowboyhatt och spexar till det. Men ingen skrattar. En tjock långtradarchaffis häller en starköl över sångarens skor när han önskar Hotel California.
"Vi är inget coverband" säger vår sångare. "Vi spelar bara våra egna låtar."
"Ni borde spela andras låtar" säger långtradarchaffisen. "Andras låtar är bättre än era."
Och han har rätt. Alla har rätt. Vi har fel.
Jag känner det så tydligt när jag står i baren efter giget och hoppas att någon ska komma fram.
Det gör en tjej. Ganska snygg. Midjan intakt trots sin försmak för grillbiff. Hon lutar sig fram mot mig.
"Är det mjäll du har på axlarna eller häller de konfetti från taket?" frågar hon mig.
William kommer fram.
"Det gick otroligt bra ikväll" säger han. "Vi borde ut och spela igen. Som förr."
Jag ville se cool ut i håret men tyvärr liknar jag mest Lars Adaktusson.
När brorsan får syn på mig säger han att han inte längre kan låna ut basen.
"Den går inte att ha på scen efter att du har burit den i den där frisyren" säger han.
Och han har rätt. Jag får hyra en bas hos Halkan´s i stället som en kompis får hämta ut.
Så jag tar på mig en cowboyhatt och spexar till det. Men ingen skrattar. En tjock långtradarchaffis häller en starköl över sångarens skor när han önskar Hotel California.
"Vi är inget coverband" säger vår sångare. "Vi spelar bara våra egna låtar."
"Ni borde spela andras låtar" säger långtradarchaffisen. "Andras låtar är bättre än era."
Och han har rätt. Alla har rätt. Vi har fel.
Jag känner det så tydligt när jag står i baren efter giget och hoppas att någon ska komma fram.
Det gör en tjej. Ganska snygg. Midjan intakt trots sin försmak för grillbiff. Hon lutar sig fram mot mig.
"Är det mjäll du har på axlarna eller häller de konfetti från taket?" frågar hon mig.
William kommer fram.
"Det gick otroligt bra ikväll" säger han. "Vi borde ut och spela igen. Som förr."
onsdag 19 januari 2011
Rock´n roll is here 2 stay, eller var fan la jag bilnycklarna?
Greger smetar på hamburgerdressing på mackan och går ut i garaget där vi har ställt upp våra instrument. Så hänger han på sig basen och glufsar i sig kaloribomben utan att ta någon notis om oss som står runt omkring och ser äcklade ut.
"Inte spela bas med mat i munnen" säger Love.
Greger kan inte prata. Det hänger dressing i mungiporna på honom. Han slickar av fingrarna och visar att han är redo att köra igen. Men jag har tappat lusten.
"Strängarna blir flottiga" säger jag. "Jag har faktiskt lånat basen av lillebrorsan."
"Ska vi spela eller ska vi gnälla?" frågar Greger.
Vi har samlats i garaget tio år senare. Nästan på dagen. Bandet gick i graven för tio år sedan. Dags för reunion. Dags för medelålder.
"Kan vi inte bara skita i det här och supa istället?" föreslår William.
Han har alltid varit den mest företagssamma av oss och takterna sitter i. Jag är beredd att hålla med honom. Det här med att repa för en kommande spelning på Big Ben är en dålig idé. Att repa är en dålig idé. Big Ben är en usel idé.
"Kom igen nu" säger Greger. "Jag måste köra hem snart och byta av Johanna. Hon har haft Wilma hela dagen. Jag är faktiskt jämställd."
Jag tittar mig omkring på mina gamla bandkompisar. Tiden har gått. William har fått rökrynkor. Jag har lagt på mig trivselvikt. En gång i tiden skulle vi ta över världen.
"Vet ni" säger jag rätt ut i rummet. "Vi måste göra spelningen på Big Ben."
"Varför då?" undrar William.
"Jag måste gå samma väg som ni killar. Jag måste också skaffa familj. Ungar. Och jag misstänker att Big Ben är min sista chans att göra det innan dörren stängs."
"Det är okej att hon är alkis bara hon är lättfotad, menar du?" fortsätter William.
Jag nickar och håller fast Williams blick samtidigt som jag försöker räkna hur många rynkor han har fått sedan jag såg honon sist. Jag tappar räkningen efter trettiosex.
"Inte spela bas med mat i munnen" säger Love.
Greger kan inte prata. Det hänger dressing i mungiporna på honom. Han slickar av fingrarna och visar att han är redo att köra igen. Men jag har tappat lusten.
"Strängarna blir flottiga" säger jag. "Jag har faktiskt lånat basen av lillebrorsan."
"Ska vi spela eller ska vi gnälla?" frågar Greger.
Vi har samlats i garaget tio år senare. Nästan på dagen. Bandet gick i graven för tio år sedan. Dags för reunion. Dags för medelålder.
"Kan vi inte bara skita i det här och supa istället?" föreslår William.
Han har alltid varit den mest företagssamma av oss och takterna sitter i. Jag är beredd att hålla med honom. Det här med att repa för en kommande spelning på Big Ben är en dålig idé. Att repa är en dålig idé. Big Ben är en usel idé.
"Kom igen nu" säger Greger. "Jag måste köra hem snart och byta av Johanna. Hon har haft Wilma hela dagen. Jag är faktiskt jämställd."
Jag tittar mig omkring på mina gamla bandkompisar. Tiden har gått. William har fått rökrynkor. Jag har lagt på mig trivselvikt. En gång i tiden skulle vi ta över världen.
"Vet ni" säger jag rätt ut i rummet. "Vi måste göra spelningen på Big Ben."
"Varför då?" undrar William.
"Jag måste gå samma väg som ni killar. Jag måste också skaffa familj. Ungar. Och jag misstänker att Big Ben är min sista chans att göra det innan dörren stängs."
"Det är okej att hon är alkis bara hon är lättfotad, menar du?" fortsätter William.
Jag nickar och håller fast Williams blick samtidigt som jag försöker räkna hur många rynkor han har fått sedan jag såg honon sist. Jag tappar räkningen efter trettiosex.
lördag 1 januari 2011
under ytan
Stockholm Under Ytan gör ett uppehåll nu för att försöka skriva en längre historia.
Tack för att du har läst. För att du har kommenterat. För att du har mejlat.
Tack också till människorna som har befolkat dessa texter och i många fall finns på riktigt.
Tack för att du har läst. För att du har kommenterat. För att du har mejlat.
Tack också till människorna som har befolkat dessa texter och i många fall finns på riktigt.
Mejla mig gärna på sthlmunderytan@gmail.com
Du kan också skriva dina kontaktuppgifter i kommentarsfältet här nedan så skickar jag ett mejl när det finns nya texter.
Jag tar gärna frilansuppdrag om någon önskar. Skriv ett mejl i så fall.
Du kan också skriva dina kontaktuppgifter i kommentarsfältet här nedan så skickar jag ett mejl när det finns nya texter.
Jag tar gärna frilansuppdrag om någon önskar. Skriv ett mejl i så fall.
Det börjar nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)