Den illitterata alfahannen.

 (Äldre texter, publicerade på andra ställen, initialt.) 

Den illitterata alfahannen.

Kan det verkligen stämma att veckan efter Bokmässan i Göteborg så blir de veneriska mottagningarna runt om i Sverige nedringda av människor som vill veta varför att det svider när de går på toaletten och kissar? Det här berättade en läkare för mig, som jag råkade hamna i samspråk med sist jag åkte tåg.

”Det är den där hotellfesten som pågår varje kväll på Avenyn när mässan har stängt, som ställer till det”, sa han. ”Det är där bokbranschens aktörer byter könssjukdomar med varandra.”

”Är det verkligen så illa?” frågade jag och försökte att inte låta alltför sensationslysten.

Läkaren satt och såg märkvärdig ut och nickade allvarligt mot mig. Vi förde kaffekopparna till läpparna och en fundersam tystnad uppstod. Jag vågade inte röra mig ur fläcken.

Så här är det: doktorer gör mig alltid lite rädd, som om allt de säger kommer att bringa olycka över mig och hela min familj. Ja, jag kanske är hypokondriker och visst självmedicinerar jag lite för mycket för mitt eget bästa (mest kyssar och poesi.) Men tro mig, det är endast för att minimera kontakterna med läkarkåren. De skrämmer skiten ur mig. Och den här läkaren, som satt inne med så mycket info om författares, förläggares och bokälskares sexualvanor, han skrämde mig mest av dem alla.

Att avslöja mitt största intresse för honom (att läsa, att skriva), var helt klart ett misstag och han högg tag i mig som ett rovdjur. Han ville prata uppriktigt, som bara två främlingar på ett tåg kan göra när de vet att de aldrig kommer att ses igen. Kanske var han bara sällskapssjuk, jag vet inte. Då drog han till med det där om bokmässan. Jag har tyvärr fått en borgerlig uppfostran, vilken hindrar mig från att bara resa mig från samtal och gå min väg. Det är min absoluta akilleshäl och ni måste lova att inte avslöja det för någon.

”Kan vi inte prata om något annat?” frågade jag. ”Berätta om någon bra bok du har läst på sistone.”

”Jag läser inget annat än facklitteratur”, svarade han. ”Och jag försöker undvika det också.”

Aha, tänkte jag. Här sitter ett bevis på det illitterata könet, mitt framför mig. Han är arketypen för den man som aldrig läser litteratur, som inte reflekterar över det heller. Han har makt i samhället, tjänar bra med pengar, åtnjuter inflytande och blir lyssnad till. Men. Han. Läser. Inte.

Troligen lever han med en kvinna som läser i hans ställe. Ja, allt det där känner ni ju redan till, kära läsare på Bokhora. Det har skrivits spaltmeter om männen som inte läser; det är alfahannarnas sammansvärjning som jag vet så lite om och borde försöka förstå. Men här satt alltså arrogansen personifierad mitt emot mig och jag hade världens chans att fråga honom om ointresset för det skrivna ordet, om jag bara visste hur jag skulle göra det på ett snyggt sätt. Vilket jag inte gjorde. Mannen tittade ut genom fönstret en stund och suckade.

”En gång i tiden var jag filantrop, det var därför jag ville bli läkare”, sa han plötsligt. ”Med åren har jag blivit misantrop.”

”Bitterhet är ett gift”, svarade jag. ”Försök undvika det.”

Han tog ingen notis om vad jag sa, utan fortsatte:

”Men nu, efter att ha arbetat på en venerisk avdelning i några år, och tvingats ta emot alla dessa människor efter bokmässan i Göteborg, jag då har jag fan blivit nihilist.”

Och det måste vi ge den illitterata alfahannen: Han kunde slänga sig med ord. Fråga mig inte var han hade lärt sig dem.     

 

/Peo