(Äldre texter, publicerade på andra ställen, initialt.)
En gång för många
år sedan, under ett annat sekel, satt jag mitt i natten i de gamla delarna av
Jerusalem och spelade schack och drack vin med en främling från Australien. Vi
kunde inte sova någon av oss, därför fördrev vi tiden med ett parti i väntan på
att tröttheten skulle infinna sig. Alla andra på vandrarhemmet hade gått och
lagt sig, men vi satt uppe och lät timmarna gå. Vi var båda runt tjugo år och
var ute på det första egna äventyret, långt hemifrån. Det fanns ingen plan,
ingen akademisk utbildning som lockade. Jag hade skrivit en usel roman, jag såg
själv att det var för tidigt, jag hade inte orden eller upplevelserna för att
kunna bygga en historia trovärdigt. Men jag skulle göra fler försök, jag
behövde bara leva lite först, göra några resor och träffa lite folk, sa killen
från Australien när jag klagade. När man är tjugo år behöver man inte så mycket
mer än en vaknatt i Jerusalem tillsammans med en likasinnad. Sedan känns allt
bättre igen.
Jag kan inte
minnas vem som vann schackpartiet. Det är inte viktigt. Men jag kommer ihåg den
här killens jacka som han gav till mig på morgonen. Här sa han. Ta den, för jag
behöver den inte längre. Jag tog emot den för jag hade inga pengar och det
var kallt på kvällarna. Vi åt en frukost i gryningen och sedan gick jag upp på
rummet för att försöka sova en stund. I ena fickan hittade jag en liten
sönderläst pocketbok. Jag ville lämna tillbaka den, men killen med jackan hade
redan checkat ut från vandrarhemmet när jag försökte leta upp honom ett par timmar
senare. Så jag bestämde mig för att läsa boken. Vid flodens krök av V.S Naipaul. Språket gjorde stort intryck på
mig; det var både vackert och exakt. Det var en kort roman, så jag läste den på
en eftermiddag eller två och sedan letade jag reda på ett antikvariat i Tel
Aviv som hade fler böcker av honom. Naipaul var under många år en litterär
förälskelse.
Det här var innan
Internet och mobiltelefonen. Ville man hålla kontakt med någon som också var
ute på drift så var det poste restante som gällde. Jag skrev flera brev till
olika postkontor, där jag misstänkte att killen från Australien skulle behöva
hämta post förr eller senare. Jag skrev och tackade för boken, att jag inte
visste om han lämnat kvar den i fickan med avsikt och i så fall varför. Men att
jag hade läst den och tyckte om den. Jag fick aldrig något svar. Jackan bar jag
resten av den resan, men när jag var tillbaka i Sverige så var jag tvungen att
slänga den eftersom det bodde loppor i fodret. Men boken, den slitna
pocketutgåvan av Vid flodens krök,
har jag fortfarande kvar. Den står i bokhyllan med sin spruckna rygg och om man
öppnar den så faller bladen ut eftersom limmet har släppt. Den har fått följa
med i flytt efter flytt, eftersom det är en bra bok och därför att det är det
enda jag fortfarande har kvar från den resan.
Om det är det
materiella vi snackar om, alltså.
/Peo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar