Bara barn.

 (Äldre texter, publicerade på andra ställen, initialt.) 

Bara barn.

 

Hon skrev ett brev från andra sidan jordklotet och berättade att hon hyrde ett hus på en strand av en fiskarfamilj och att hon försökte skriva en bok. Det fanns givetvis inga garantier för att hon skulle lyckas, men hon var fast besluten att försöka och hon skrev att hon hade tiden på sin sida. Det finns ingenting som tvingar mig att komma hem skrev hon. Jag stannar tills jag har tvåhundra sidor.

 

Jag skulle ha velat fråga henne en massa saker. Om varför hon bröt upp så plötsligt från Stockholm, vad det var som fick henne att packa väskan och ge sig av. Om hon hade planerat det eller om hon följde en impuls. Hur mycket pengar hon hade med sig, vad hon gjorde när hon inte skrev och så vidare. Men det fanns ingen adress dit jag kunde skicka mina frågor. Så jag fick gå omkring i blåsten på Odengatan och undra.

 

Jag läser ”Just Kids”, skrev hon. Det är den enda bok jag behöver.

 

Så då gick jag ner till Akademibokhandeln och bläddrade lite i den. Blev nyfiken och köpte den. Och så förstod jag vad hon menade. Kanske kunde hon spåra något hos sig själv som påminde om Patti Smiths vilja att lyckas som konstnär, jag vet inte. För mig fanns där berättelsen om det New York som jag upplevde så lite av när jag själv var över i stan: febern, dramatiken, folkmyllret, trafiken, konsten, kläderna och rockmusiken. Där mellan pärmarna på den boken fanns allt jag sökte.

 

Jag skrev ett svar på hennes brev och lade det i ett kuvert som jag slickade igen. Men eftersom det inte fanns någon adress dit jag kunde skicka det, behöll jag brevet i en låda och väntade på att hon skulle komma hem igen. Med eller utan manus. Det tog tre år innan jag fick se henne. Men en dag ringde hon och så sågs vi nere på det vanliga stället. Då gav jag henne brevet.

 

 

/Peo