(Äldre texter, publicerade på andra ställen, initialt.)
Det
går att ligga sömnlös över det mesta här i livet. Kärlek eller räkningar.
Barnens hälsa eller oförrätter du fick genomlida för flera år sedan, ett jobb
du gärna ville ha och som du sökte men aldrig fick. Alla som har vaknat till
mitt i natten, uppryckta ur sin dröm och inte klarar av att somna om, vet vad
jag pratar om. Tankarna får upp hastigheten i skydd av mörkret och sedan är det
kört.
Själv
ligger jag just nu vaken över böcker. Eller specifikt över en bok som inte lämna mig någon ro, Dark Places av Gillian Flynn.
Bokhoras läsare har förstås redan läst den för länge sedan och jag är sist på
bollen, det fattar jag. Så jag ska inte bli långrandig kring den romanen. Men
jag konstaterar att Gillian Flynn är
en stilist av rang, hennes språk är exakt, briljant i all sin enkelhet. Jag som
aldrig orkar slutföra romaner om brott (upplösningen intresserar mig inte, jag
fattar sällan tycke för karaktärerna), sträckläser den här. Och det är språket
som fångar, mer än storyn. Snart har jag läst ut den och då är det dags för Stoner. Så, nu vet du allt om mitt
läsande. Nästan.
Jag
snöar ofta in på ett författarskap åt gången och plöjer tre eller sex böcker på
raken, om jag har möjlighet. Det är en ständig jakt efter influenser. När jag
upptäckte Richard Yates var det så.
Samma sak med Patricia Highsmith och Jeanette Winterson. Älskar att försöka
förstå hur en författare tänker och uttrycker sig, förhoppningsvis lära mig
något, kanske till och med stjäla vackert om det går, vilket det sällan gör.
När jag var yngre plöjde jag Charles
Bukowski, Selma Lagerlöf och Göran
Tunström i hopp om att snappa upp något av värde. I en intervju jag gjorde för en podcast förra året, tvingades jag
erkänna att jag skrev en roman som artonåring, kraftigt influerad av Bukowski och just Selma Lagerlöf. Det var en riktigt katastrofal historia som ingen
ville ge ut, tack och lov. Romanen finns inte längre, jag har inte kvar
manuset, det försvann i en taxi sent en natt och ingen var gladare än jag när
det hände. Redaktörerna på de större förlagen drog en lättnadens suck, så var
det nog, jag slutade plåga dem med det där skräpet jag hade skrivit. Numera
brukar jag säga att det ingår i allmänbildningen att någon gång i sitt liv har
skrivit ett manus, som sedan tappas bort och aldrig återfinns. Det hände Hemingway, som glömde en väska på ett
tåg, osv. osv.
En
sak till håller mig vaken om natten. Det handlar om ett samtal jag hade med en
avlägsen bekant, en person jag inte hade träffat på många år. Vi stötte på
varandra på gatan, den första vårdagen, alldeles nyss. Jag blev glad över att
se henne, hade tänkte på henne genom åren och undrat. Hon såg ut att må bra.
”Jag
ser att du skriver böcker”, sa hon till mig.
”Ja,
det händer.”
”Jag
skulle vilja läsa den senaste, men det kan jag inte”, fortsatte hon.
”Varför
inte?”
”Jag
läser bara kvinnliga författare.”
Så
min goda vän från förr var brutalt uppriktig. Men inte gjorde det någon nytta
för vår vänskap. Hon valde att göra samma misstag som män har gjort i alla
tider, det vill säga välja böcker skrivna av samma kön som de själva. Jag blev
så paff så jag lyckades inte fråga henne varför. Och nu sitter jag här mitt i
natten, sömnlös, och skriver en text om det dessutom. Jag vill inte föra
sömnlösheten vidare med dessa ord. Men det jag undrar och borde ha frågat: Hur
kan man hitta nya influenser om man förvägrar sig litteratur, bara för att den
är skriven av ett specifikt kön eller tillhör en viss genre? Själv tänker jag
försöka mig på fler spänningsromaner. Det tackar jag Gillian Flynn för.
Jag
återkommer om en vecka. Har ett par saker till som jag behöver prata med er om.
/Peo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar