Greger och jag går på Sankt Eriksgatan. Jag fattar inte att jag har gått med på det, men han har övertalat mig att följa med ner i replokalen och åtminstone träffa killarna. Efter det som hände på Big Ben så grävde jag ner mig i flera veckor men nu har den jäveln grävt upp mig igen och den här gången tänker han hålla mig över ytan.
”Du är tillräckligt Under Ytan ändå säger han.”
Jag drar inte ens på munnen. Vi kommer ner i lokalen. Längs väggarna står det PET-flaskor fyllda med killarnas piss när de inte har orkat gå på toaletten fyra meter bort. Rummet stinker av svett och ålderdom. Min gitarr står lutad mot väggen där jag lämnade den för sex månader sedan. Den verkar inte ha saknat mig. Känslan är ömsesidig.
De andra tre står i en halvcirkel och röker. När jag kommer in i rummet tas jag emot som den förlorade sonen. De försöker faktiskt krama mig med sina instrument hängande runt halsarna.
”Vi kan inte göra det här utan dig” säger Niklas.
”Det låter väldigt dramatiskt” svarar jag.
Greger har köpt rödvin för trehundrafemtio spänn flaskan. Sex flaskor. Det blir några höjda ögonbryn på det. Greger korkar upp och serverar vin i små vita plastmuggar som han har stulit från sin tandläkare.
”Vi låter kanske som skit. Och vi ser ut som skit. Men vi dricker vin med stil” säger Greger och höjer sin mugg mot taket som är täckt av trasiga äggkartonger.
Alla dricker av en specialbeställd årgång Bordeaux. Greger är mäkta stolt. Jag gillar vinet men tycker det är helgerån. När jag föreslår att vi lägger ner repetitionen och går hem till mig via Kajsa Warg så stöter jag på motstånd.
”Vi köper hängmörat kött och så dricker vi det här vinet som det är tänkt istället” säger jag.
Greger svarar med att plocka fram ostbågar och lägga på förstärkarna.
”Det är bara att ta” säger han. ”Huset bjuder på det också.”
Så killarna börjar glufsa i sig ostbågar och hinka vin. Jag hälsar på min gitarr. Pluggar in den i min lilla Mesa Boogie och det sprakar till när strömmen går på. Så tar jag ett ackord och allt är som vanligt igen. Jag känner en blixt genom ryggraden av lycka och förväntan. Det var inte drömmarna det var fel på. Det var omgivningen.
Niklas har skrivit två nya låtar som kan vara det sämsta jag någonsin hört. Och han ska vara bandets officiella låtskrivare. Vi spelar dem i alla fall. Försöker hitta något positivt någonstans i låtarna som vi kan utveckla. Till och med Niklas ser ledsen ut.
Efteråt sitter vi på Peppar. Fem fulla molokna gubbjävlar som en del av inventarierna. Bananflugorna undviker oss, så sorgliga är vi. Greger är helt väck. Han har druckit två flaskor Bordeaux själv och vill gå vidare. Ingen annan är så pigg på det. Greger har med sig sin bas i ett hardcase.
”Jag ska repa hemma tills nästa gång” säger han. ”Ska bara få bort hudavlagringarna på strängarna, sen ska grannarna få sig en jävla omgång.”
”Har du någon stärkare hemma då?” undrar jag.
”Va?”
”Jo ja sa, har du någon stärkare hemma då?”
”Fan det glömde jag. Men jag budar över en från lokalen i morgon. Eller kanske redan i natt förresten.”
”Ja gör det” säger Niklas.
”Vilka ska med vidare nu då?” undrar Greger. ”Vi åker ner till Riche.”
”Inga basister på våra gator!” skriker jag och menar det.
Greger tar det personligt och säger att han ångrar att han bjöd mig på fint vin och allt.
”Ostbågar också” säger jag. ”Glöm inte dem.”
Greger försvinner ut från Peppar. Vi ser honom hoppa in i en taxi genom fönstret. Basen står kvar inne hos oss. Vi som sitter kvar är helt överens om att sälja den till bartendern här och nu för en flaska vin till. Det är djungelns lag som gäller bland oss musiker.
