Du ska veta att jag tänker på dig.
Det är kanske helt överflödigt att skriva det. Du visste det redan när jag vinkade av dig nere vid färjan. Det var kanske det minsta problemet.
Direkt efter det att jag skjutsade ner dig till hamnen och såg båten lägga ut så körde jag tillbaka till stugan. Till tomheten. Försökte fiska. Läsa. Räkna kottar i granen. Det gick mycket långsamt och batterierna tog slut i transistorradion. Jag blev helt enkelt tvingad att lyssna på mina tankar och det var en otrevlig upplevelse. Jag var inte beredd på kraften inuti huvudet.
Efter tre dagar körde jag ner till affären för första gången sedan jag blev ensam. Jag behövde fylla på med bröd och frukt för att överleva. När jag öppnade handskfacket för att ta plånboken med mig så låg din blöta baddräkt kvar där. Jag tryckte den mot mina läppar. Satt i förarsätet och stirrade rakt fram och letade efter din lukt. Fuktade ner baddräkten ytterligare med tårarna.
Jag skriver det här vid köksbordet. Ser mig själv i fågelperspektiv och vet att det inte går så länge till. Måste sluta älta dig. Oss. Det. Jag vill vara stark för dig. Det är så du vill ha mig och allt annat måste skjutas åt sidan. Jag har nya batterier till radion. De spelar fortfarande den där singeln med Strokes flera gånger i timman. Jag har lärt mig den utantill vid det här laget.
Jag har faktiskt skrivit några låtar nu. De är skit allihop och kommer aldrig med på skivan men det är bättre än ingenting. Som att falla rakt ner i gatan med ansiktet och tycka om att det i alla fall känns. Det här kommer att kosta mig det mesta jag har och det finns ingen garanti för att det blir lyckligt på slutet.
Igår kom grannen över och knackade på när jag satt och tragglade en refräng. Jag slog av en sträng på grund av honom. Du ser, det finns alltid ursäkter för att strunta i alltihop. Packa och köra ner till färjan. Komma in till Stockholm med svansen mellan benen.
Men jag tror jag sitter kvar här ute ett tag. Nu när du gjorde slag i saken och försvann. Ögonlocken försöker hela tiden stänga till mitt synfält. Jag vet att jag borde sova men det är så svårt att slita sig från gitarren på trappan under stjärnorna. Fågelperspektivet igen. Jag förstår ju hur det låter.
Jag tror att vattnet i brunnen är förgiftat. Jag känner mig yr och pestsmittad. Jag kräktes i munnen men svalde allt igen, på ren reflex. Efter det mådde jag riktigt illa och svimmade i hängmattan. Vaknade efter ett par timmar av att dagen hade gått över i kväll. Myggbett över hela kroppen. Gick ner och tog ett nattbad. Nynnade på en vaggvisa.
Tänker lite kokett att jag önskar att du kunde se mig nu. På ett sätt tror jag att du kan det. Jag tänker vänta på dig, skulle jag vilja säga. Sen slår det mig att det är bättre om du säger samma sak till mig. Fast så lätt kommer det inte att bli.
Ruta noll när vi ses. Jag kommer till dig och tar domen. Du behöver inte ljuga. Jag kommer att veta det på en sekund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar