Du är en tickande kaloribomb. Du ska snart explodera som gubben i den där Monty Pythonsketchen. Det är så jag tänker på dig när du lassar in fett och socker efter vår sju rätters avsmakningsmeny med tillhörande vinpaket på Grand.
”Det ingick efterrätt” försöker jag. ”Vi har redan ätit det vi ska. Och du beställer mer?”
Men du kan inte svara för käften är fylld av en brun sörja som letar sig ut i mungiporna på dig.
Bredvid oss sitter en barnfamilj och äter. Små människor i skräddarsydda kavajer som äter fint med bestick. Jag vet att de vuxna tittar på dig som ett varnande exempel för sina barn. När de kommer hem ikväll kommer de att prata om monstret som grisade i sig allt som kom i hans väg.
Att slicka av fingrarna. Ett efter ett. Du har gjort detta till ett utdraget skådespel.
Äntligen är du färdig. Vi tar notan. På vägen hem vill du stanna till vid Sibyllan. Du behöver en nittiogrammare med ost.
”Räksallad också, tack.”
Jag står tyst bredvid. Hur är detta möjligt?
”Ska du med på Mando Diao på fredag?” frågar du mig när vi väntar på burgaren.
”Nej. Att uppskatta Mando Diao kommer inom en snar framtid att klassas som ett funktionshinder.”
Vi går stukade och slokörade från grillen. Fortfarande sida vid sida. Du har hamburgerdressing på kinderna men jag bryr mig inte om att påtala det. Kanske den här vänskapen ändå är ett misstag.
”God natt kompis” säger jag utanför din port.
”Sov så sött” säger du och släpper dig.
”Du är verkligen ett charmtroll helt utan charm” säger jag.
”Som ett troll då alltså?” svarar du.
”Så skulle man kunna uttrycka det.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar