Och på Hennes & Mauritz fattar dom fortfarande ingenting.

Michael har väntat en halvtimme efter utsatt tid när Carl till sist kommer inrusande på Tokyo Diner.

”Jag är ledsen att jag är sen”, säger han. ”Det gick inte att komma ifrån.”

”Men du har väl inte haft ett enda konsultuppdrag sedan du sa upp dig?” frågar Michael.

”Nej, men av en slump var jag inne på H&M:s kontor i förra veckan. Du vet att H&M dumpar all sin fasta personal nu va? Och täcker upp rubbet med konsulter istället.”

”Nej, det visste jag inte.”

”Det är fler projektledare och konsulter där än anställda just nu. Jag fick tips av min gamla kollega att gå dit och sätta mig vid ett bord.”

”Vadå sätta dig vid ett bord? Du konsultar åt H&M nu alltså?”

Men Michael skakar på huvudet. Carl förstår inte.

”Nja”, säger Michael. ”Dom har ingen koll på vilka som jobbar där och inte. Så länge jag inte fakturerar mer än fjortonhundra i timmen så slinker jag igenom nere på lönekontoret.”

”Och det funkar? H&M tror att du jobbar där?”

”Pengarna kommer in. De betalar mina fakturor. Men det är för jävligt med öppna kontorslandskap, alltså. Jag får INGENTING gjort.”

”Men nu förstår jag inte”, säger Carl, ”MÅSTE du få någonting gjort? Du sitter väl bara av tiden och flirtar med någon praktikant?”

”Det är ett hårt jobb att inte göra nånting”, svarar Michael. ”Jag är helt slut på kvällarna.”

Det tredje gästinlägget, eller den illitterata alfahannen.

Hittar du här: Bokhora.

/Peo

Sincerely Yours, Confused.

Found this in my iPhone. Can not remember if the wine was any good. @caitlinmoran pic.twitter.com/ewqict5RrH
— Peo Bengtsson (@SthlmUnderYtan) May 15, 2014

@SthlmUnderYtan It looks full-blooded to ME xxx
— Caitlin Moran (@caitlinmoran) May 15, 2014

Vasastan makes me wanna smoke crack.

Första gången det fick vara nog, var 2008. Sedan fick det vara nog många gånger efter det också, men 2008 var första gången.

Jag hade en lägenhet på Roslagsgatan. Hade flyttat från något mindre i kvarteret året innan, som jag givetvis renoverat upp till bästa standard. Hade en mindre innan dess också, gjorde samma sak där. Fick ut ett bra pris och hade en stor kontantinsats som jag kunde köpa ny lägenhet för. Så där rullade det på.

Men renoveringarna och visningarna knäckte mig, även om det var lukrativt. Det var en mycket kortsiktig glädje att renovera och tjäna pengar och flytta till nästa jävla renoveringschans (jag ville nita mäklarna.)

"Hoppa av då", sa Tuva. "Sälj och hoppa av bostadskarriären."

Och så gjorde jag det. Hon trodde nog inte att jag skulle lyssna på henne (det hade jag aldrig gjort tidigare), men den här gången tog hennes nonsensprat skruv. Jag sålde. Och fick ut en gräslig summa pengar. Det var i november 2013.

Så flög jag ner till Nice och hyrde en helikopter och flög över bukten till Monaco och klev in på närmsta kasino och satte mig. Tshirt och jeans, hade inte hunnit byta om till tuxedo. Jag växlade in fyra och en halv miljon svenska kronor på ett bräde till spelmarker. Och så satte jag hela skiten på rött. En kula, ett spel.

Så nu vet ni.

/Peo

Vad det gäller läsning.

Stoner har vi redan pratat om här: Stoner. Tänker läsa ännu en Richard Yates som står hemma i bokhyllan, eftersom jag älskar amerikansk litteratur. Men innan dess:

Jag läser "Nordiska väsen" av Johan Egerkrans, eftersom en av tjejerna kom hem med den. Rekommenderar den, snygg, bra, läskig. Obs, jag är ingen fantasy-gubbe.

    Nordiska väsen

Samlat arbete.

Bokus har hela listan, exklusive den första utgåvan av "Mannen utan ryggrad." Här finns sammanställningen: Peo Bengtsson.

Adlibris har fortfarande ett par ex av den första utgåvan (storpocket) av "Mannen...." som utkom 2012 på Norlén & Slottner. Den hittar du här: Peo Bengtsson. Ett samlarex! Den utgåvan är utgången.

Jag har mer info på gång, Stockholm Under Ytan uppdateras löpande.

/Peo

Så länge du är min syster.

En helt ny roman.

I höst kommer min tredje roman på Massolit Förlag. Höstkatalogen går ut idag, så därför kommer här mer info om boken.

Länk här: Så länge du är min syster.

/Peo

Gör ett gästinlägg idag på Bokhora.

"Jag har knappt råd att mata katten. Och jag har inte ens katt." (Länk till inlägget.)

Förra veckans inlägg här: Saker jag tänker på mitt i natten.

/Peo

Vi måste prata om Stoner

Vid det här laget måste man väl säga att Natur&Kultur har lyckats väl i sin marknadsföringskampanj, vad det gäller att berätta om romanen "Stoner."

Boken gavs ut för första gången 1965 och sedan har ordet långsamt spridits. Numera ges den ut i land efter land och säljer massor. Med rätta. Det är en strålande roman och jag gissar att de positiva recensionerna kommer att hagla på kultursidorna framöver. Vårens snackis är alltså "Stoner" och nu har jag läst den. Riktigt bra. Ett boktips.

Nu undrar jag ju över de andra böckerna. Är de lika bra? John Williams gav bara ut fyra romaner. Överhuvudtaget så är jag inne på amerikansk litteratur nu, där finns en ton (inser att jag vevar vilt här nu åt alla håll) som jag vill åt.

Ge mig gärna tips på amerikanska författare (eller enstaka böcker) som jag måste läsa. //Peo

 

Handelsresande i kroppsdelar

Så här är det: Jag tillbringar mycket tid på resande fot. Min fru - som snart inte längre är min fru - säger att jag är fler timmar om dygnet ombord på ett flygplan än hemma i vårt kök. Det må så vara. Men så drar jag också hem 32 miljoner om året, för henne att sätta sprätt på. Om hon ändå vore den traditionella gamla golddiggern som köpte pälsar för pengarna. Eller renoverade huset om och om igen.

"Vart fan tar alla pengar vägen?" frågade jag sist jag såg henne.

"Jag sparar till en rymdresa. Jag tänker flyga till Pluto" svarade hon.

Så då var det bara att sätta sig på ett plan igen för att dra in mer kosing. Men nu lämnar hon mig.

"Du får huset, barnen, hundarna och kandelabrarna" sa hon när hon fick tag i mig nere i Spanien.

Hur fan kunde det bli så här? Jag måste sluta leva mitt liv på salladsbarer (hjärtat ni vet). Kanske borde jag sadla om, göra något annat. Jag har gjort över åttio resor till Pakistan under en tioårsperiod. Jag kan det där nu.

Samtidigt är det så att det finns ingen bättre än jag. Jag köper in kroppsdelar till välbeställda västerlänningar som inte klarar av att göra den långa resan själva. Jag besöker kunderna i deras sjuksängar, tar reda på de vill ha, sätter mig på planet till Pakistan och köper in det som behövs. Det stående skämtet mellan kollegorna på firman är att vi "skär emellan."

Handelsresande i tandkött.

Jag tar blandade knäskålar för tio miljoner, tack.

Funderar på att köpa mig en ny lever när jag ändå är nere den här gången. Det har gått lite vilt till på sistone. I övrigt så tänker jag försöka övertala min fru att jag får följa med på den där rymdresan. Jag älskar henne fortfarande. Jag ska föreslå att vi älskar som i slutscenen i Moonraker. Det vore något.

All makt åt redaktören, min befriare.

Att inleda en sund kärleksaffär med sin redaktör - platonisk och helt baserad på ord - är en fantastisk upplevelse. På varje förlagsfest så står jag där framför S, efter fyra snittar med laxcremé och två glas vin i magen, och bedyrar henne min kärlek. Att hon inte tröttnar, tänker jag. Och sedan inser jag att hon gör just det.

"Prata inte så mycket", säger hon. "Skriv istället."

Det är turbulenta tider på alla sätt och vis. Turbulenta, fast kreativa. En av mina bästa vänner bor i Frankrike för tillfället och är saknad. En annan kommer hem från Japan och är full av visdom. Jag avslutar ett manus, öppnar upp något annat. Är på väg att sluta mitt brödjobb. Mina barn ställer märkliga frågor om liv och död och jag förväntas kunna svara på dem. Jag läser en bra bok, som håller tankarna i styr. Allt. Är. Bra.

Vi behöver en lång och varm sommar nu. Ett hus på landet. Det är hyrt och klart. (Fast inte som förra sommaren, när allt spårade ur i Hipstertorpet.) Jag skrev några texter om det då. Här är en: Hipstertorpet.

/Peo

På språng

Grå himmel, hösten är här, sitter ute på landet, gör anteckningar, letar efter en öppning i texten. Nej, hösten är inte här, men jag fryser och blir nedstämd av det kalla. Pratade med en människa idag som sa sig ha gjort "stresskarriär", vilket alltså är negativt. Utbränd och trasig. Nu tog hon ledigt halva veckorna och gjorde annat.

Jag läser böcker, sa hon, det är vad jag gör.

Livet är för kort för att inte läsa. Nästan allt annat kan vänta. Numera behöver jag läsa för att få vila.

Skriver text till Bokhora idag, lämning imorgon. Gör också anteckningar igen till ny ide'. Mycket fåordig därför.


/P

Saker jag tänker på mitt i natten.

Gästinlägg på Bokhora hittar du här: Saker jag tänker på mitt i natten.

En kortare presentation hittar du här: Gästbloggar.

/Peo

På gång med bokomslag.

Vi arbetar för fullt med bokomslaget till den tredje romanen, som släpps på Massolit Förlag i oktober 2014. Formgivning är viktigt, vackra böcker är bättre, helt enkelt! Mycket snart kommer jag att kunna publicera omslaget här på Stockholm Under Ytan.

Dessutom jobbar vi med ett alternativt omslag till pocketutgåvan av "Kärleken passerade här en gång", vilket känns kul eftersom jag alltid gillar förändring och nyheter. Jag hoppas kunna visa er det omslaget inom kort också.

För mer inspiration och uppdateringar, vänligen överväg att följa:

Peo Bengtsson på Twitter och på Instagram. (Klicka på länkarna.)

Här nedan lägger jag upp ett par omslag som jag själv tycker är fantastiska.

 

 

 

My love for you, as good as new.

Jag är hemligt förälskad i min tandläkare.
Eller så här: jag vill att hon ska förstå det men det gör hon inte. Jag träffar bara henne en gång om året men ändå. Det är det vackraste ögonblicket på hela året när det inträffar. Hon är så vacker och hade jag några miljoner på banken så vore hon den naturliga arvtagerskan om jag tragiskt skulle förolyckas under en behandling. Det kan jag givetvis inte berätta för henne eftersom jag då starkt misstänker att hon skulle sätta en bedövningspruta i svaljet på mig och alla förstår ju vad det skulle innebära.
 

”Men vad är grejen egentligen?” frågar jag henne när jag sitter uppflugen i tandläkarstolen med en stålkrage runt min hals och väntar på att hon ska börja rota i min mun. ”Varför måste du lämna rummet varje gång du tar en röntgenbild av mina tänder?”

”På grund av strålningen” svarar hon.

Det låter logiskt men gör mig inte på något sätt lugnare.

”Så jag ska sitta här och odla cancer i käkarna medan du lämnar det sjunkande skeppet?”

”Du har välskötta tänder. Som vanligt. Det skulle räcka om jag bokade upp dig vartannat år i fortsättningen för en rutinkontroll.”

”Där har du medelklassen i ett nötskal” säger jag, ”vi äter lördagsgodis och borstar tänderna.”

”Ska jag boka dig om två år?”

Hon begriper inte.

”Men jag gillar att komma hit en gång om året. Det får mig att känna mig trygg.”

”Du har fina tänder.”

”Jag förstår att det är menat som en komplimang men du sårar mig.”

”Jag bokar in dig hos Stefan i fortsättningen. Jag går på mammaledighet om ett halvår och jag vet faktiskt inte hur länge jag blir borta.”

”Jaha. Då var man tvåa på bollen som vanligt” säger jag.

Note to self: Umgås aldrig med författare.

"Sluta fundera så mycket på varför ditt förlag är så ängsligt", sa jag till Evelina den dagen vi sågs igen efter hennes långa turné genom Europa. "Det är ju en marknadsavdelnings jobb och plikt att vara ängsliga, är det inte?"

"Det märks att du aldrig lämnar tullarna", svarade Evelina. "Du är extremt.....(här letade hon efter ordet)...."

"Skitnödig?"

"Oförmögen att skita! Du är oförmögen att skita, det var det uttrycket jag sökte."

"Bara för att du säljer en miljon böcker i Frankrike, så behöver du inte vara elak."

Fast både hon och jag visste att en del av hennes försäljningsframgång kom just av elakheten, så hon vann igen, som vanligt, som alltid.

"Evelina, jag längtar tills du försvinner ut på någon bokmässa i Spanien igen, så att jag får vara ifred här hemma i Svedala", sa jag och hoppades att det skulle lugna ner henne.

"Skriver du något själv?" frågade hon.

"Ja, jo, det gör jag. Men det är lite för tidigt att prata om."

"Åh, du är den där typen, det glömde jag. En sån som inte pratar, utan som s.k.r.i.v.e.r."

"Ja...."

"Vi skulle kunnat ha bli något, du och jag. Men Peo, vet du?"

"Nej, jag vet inte."

"Du är för ängslig. Du är för mycket marknadsavdelning och för lite action för min smak."

"Du får det att låta som något negativt, Evelina. Men jag vill nog ändå ha det så, om du ursäktar."

Hello, stranger.

Greger ringer och gnäller:

"Jag har blivit så tjooooock!"

"Jaha", svarar jag (fullständigt likgiltig för alla hans klagovisor som han verkar ha hur många som helst av).

"Jag sitter bara i soffan och käkar lökchips. Det funkar inte."

"Nej, Greger. Det funkar inte."

"Jag har photoshopat min bild på varje kontaktsida, men det verkar som om folk ser igenom det nu. Jag har inga mejl i inkorgen längre."

"Ut och spring. Sluta lura folk. Ge dom ett sexpack till hösten."

"Ska du med? Vi siktar på att springa Stockholm Marathon nästa år."

"Du springer, jag klockar dig", säger jag.

"Tack för ingenting, som vanligt", skriker Greger och lägger på i örat på mig.

Men jag bestämmer mig för att inte ta illa upp. Istället går jag in på en av alla de där dejtingsajterna som jag vet att Greger finns på och så lägger jag upp ett fejkkonto och en bild på en grävling. Sedan skriver jag ett kort meddelande och skickar till honom:

Hello, stranger....

Det var då själva fan.

Jag gjorde mitt bästa för att behålla värdigheten i squashhallen, men Helena stod i mitten och spred bollarna längs väggarna och fick mig att löpa överallt och svettas ut all min ångest, all min glädje, den sista mänsklighet som rimligtvis kunde finnas i min trasiga kropp. Efteråt bjöd hon mig på restaurang (med ett leende på läpparna).

"Vad ska du ha?" frågade hon.

"Tre krossade äggulor i ett glas, blandat med vodka och ingefära."

Ja, servitören höjde på ögonbrynet. Och nej, jag var inte allvarlig. Jag beställde öl och vatten medan vi tittade på menyn.

"Sluta skrämmas så där", sa hon. "Jag kan ju få för mig att du vill bygga muskler och försöka slå mig på sikt."

"Jag förbannar den dag jag lärde känna dig, Helena", svarade jag.

Efter middagen skiljdes vi åt uppe vid Hötorget och jag linkade hemåt på sorgsna fötter. Det var tidig kväll och egentligen borde jag fortsätta ut, men hur skulle det se ut? Jag tog mig ner för trapporna på Tranan i alla fall, för att säga hej till Niklas.

"Fy fan, du har blivit så gammal sen jag såg dig sist", sa han när han fick syn på mig.

"När sågs vi sist?"

"Igår."

"Har träffat Helena. Hon säger att jag får bjuda henne på proper dejt först när jag nitar henne i squash."

"Det kommer du aldrig att göra", svarade han och ställde fram jordnötter på bardisken.

"Nej, jag vet."

Helena hade onekligen hittat ett vinnande koncept där, på hur hon skulle hålla mig på avstånd och aldrig behöva ställas inför några svåra val. 

Lämning.

Jag möter en man och hans hund varje morgon i kvarteret. Jag möter dem varje kväll också, om jag är ute av någon anledning. De står oftast i samma gathörn och vegeterar. Det är svårt att beskriva det på något annat sätt; käkarna går på dem båda två, de stirrar rakt fram, ut i tomheten dit andras blickar inte når.

Det känns tryggt att ha dem där, som registratorer av liv i stadsdelen. Jag gissar att polisen skulle kunna kalla in dem som expertvittnen om något hände (vilket det självklart aldrig gör.) Men de vaktar sitt gathörn, man och hund. Inte för att jag klockar dem, men jag skulle gissa att de spenderar ett par timmar om dagen i det där hörnet. Så visst har de sett ett och annat. 

Hunden ser ut att behöva en kärra att åka på. Mannen med, för den delen. De där två måste han hängt ihop i en evighet. En dag ska jag kliva av cykeln och säga hej. Kanske får jag reda på något som går att använda till språngbräda in i kommande texter, vad vet jag. 

Lämning av text den här veckan. Åk ut till era lantställen, lämna mig (och mannen med hunden) ensamma i stan. När du klippte gräset och målade sommarstugan, då satte jag punkt i en text. 

/Peo

Kulturpersonlighet.

Greger visste att jag inte skulle bli glad, ändå ringde han mig mitt i natten för att berätta. Innan jag ens svarade (det tog mig tjugo signaler innan jag hittade telefonen), visste jag att det var han och ingen annan som valde att störa.

"Lyssna på det här", sa han.

Det är som att befinna sig i två olika solsystem, den som ringer och den som svarar i den mörkaste natt, är väldigt långt ifrån varandra.

"Jag sover", sa jag.

"Gör du väl inte? Jag hör ju att du är vaken."

Visst.

"Vad vill du?"

"Jag är en kulturpersonlighet."

Jag sa inget. Höll andan. Försökte tänka klart genom drömmarna som hängde kvar inuti huvudet.

"Jag sa: Jag är en kulturpersonlighet", upprepade Greger.

"Jo, jag hörde det. Men vad betyder det?"

"Jag blev intervjuad för Vi 5 idag, du vet den där spalten på sista sidan i Aftonbladet. Jag var en av de utvalda."

"Okej. Vad var frågan och vad svarade du?"

"Frågan var Gränsen mellan ungdomar och vuxna håller på att suddas ut. Numera är alla unga vuxna. Känner du dig som en ung vuxen?"

"Och svaret?"

"Jag svarade: Vuxen blir man runt 40. Allt innan dess är bara faser du ska igenom."

"Klokt, Greger. Men varför måste du ringa mitt i natten och berätta det här?"

"Jag är en kulturpersonlighet. Såna som jag vänder på dygnet, går ifrån konventionerna, lever efter egna lagar."

"Tack för det, Aftonbladet", svarade jag.

 

Noterat, fredag.

I morse fick jag syn på en sån där människa som går omkring i rusningen med en bok framför ögonen, helt uppslukad och borta, folk runtomkring får flytta på sig, vika undan. Den här människan såg inte ett smack av vart hon gick, men hon verkade ha en inbyggd motor i kroppen som tog henne åt det håll som var riktigt. Det är fascinerande vad böcker kan göra med en. Tyvärr hann jag inte uppfatta vad det var för bok hon läste.

Min kemtvättskille stod bakom disken och grät i morse, när jag kom in i hans lokal för att lämna in kavajer och skjortor. Min första instinkt var att gå runt disken och lägga armen om honom för att trösta. Men han viftade bort mig.

"Det är bara pollen", sa han. "Jävla gräs och knoppar."

Luften verkar vara förgiftad just nu och allt är bara simpel vanlig natur. Hur blev det så här?

"Jag skulle vilja bo i ett syrgastält under ett par veckor på våren", fortsatte han.

"Men du bor ju i en kemtvätt?" försökte jag. "Luften här inne känns rätt giftig, om jag får säga det."

Sen sa vi inget mer om det. Vissa sanningar är för jobbiga att ta in och tänka vidare på.

Annars noterar jag att Stoner-hajpen nu når nya nivåer. Det ska bli spännande att se om romanen håller för det. John Williams känns som en "författar-författare", alltså en sån där som aldrig fick ett megagenombrott, men som älskas av andra som skriver.

/p

Sämst på att somna om.

Nätterna blir aldrig så långa som när man rycks upp ur sin dröm och tror att det är dags att kliva upp, men i själva verket är klockan 01.32 och det är långt kvar av mörkret ännu. Sömnen tar tid på sig att återvända, ibland flera timmar, vakenheten plågar.

Om jag befinner mig mitt i ett manus spelar det ingen roll. Då går jag upp och sätter igång med arbetet. Men om jag istället är mellan text, de där perioderna när det är meningen att jag ska fylla på med andras ord för att kunna hitta egna längre fram, då blir det svårt. Att somna om är en av mina sämsta grenar.

Kroppen blir orolig av att skriva, kroppen blir orolig av att inte skriva. Oro är en viktig beståndsdel av att vara människa, tänker jag. Så blir jag liggande i ljuspölen från golvlampan ute på soffan, läser bok i timmar, kollar Twitter, läser mer bok, svimmar till sist en timme innan klockan ringer.

Nu är en sådan tid. Jag vet inte vad det är, men förstår att det betyder något. Jag samlar ihop mig till något igen. Först har jag ett par kortare texter att skriva, som kommer publiceras på annan plats (jag berättar var när det är dags). Nu går nätterna åt till att fundera på temat för de texterna. Och efter det, då har kanske en idé vuxit till något längre, jag hoppas det.

I natt läser jag ut Dark places och äter macka vid 03.22. Då vet du.

/p

Uppdatering, några bokbloggar.

Idag vill jag tipsa om ytterligare två bokbloggar.

En trave böcker. 

Långa ambitiösa texter om en bok i taget.

Bearbooks

Min favorit just nu, som är inne på amerikansk litteratur. Mycket välskriven bokblogg.


/peo

Respons

just vad jag behöver nu, innan jag åker långt bort. tyvärr bara trettio sidor kvar av denna fantastiska bok. pic.twitter.com/NvQDfzyBKK
— Emil Sinkkonen (@esinkkonen) April 22, 2014

How to be a writer.

Fin poster från Happy Arty, som drivs av Anna Viola Lovind. Postern hittar du här: How to be a writer.

Anna arbetade en gång i tiden på Damm Förlag, nu driver hon eget.

/p 

CDON kör rea

Länk här: Kärleken passerade här en gång, hos CDON - 30 %

Första upplagan snart slut. Bra jobbat, kära läsare! För nytillkomna läsare på Stockholm Under Ytan, finns en länksamling med recensioner och intervjuer här: Sammanfattning av hösten 2013. 

Snart hoppas jag kunna få prata mer om sommaren och höstens planer. Men jag får inte ännu. 

/peo

Det går att provlyssna på Kärleken.

Du kan höra en intervju som gjordes i samband med släppet hos Boksmakarna: Här. 

Huvudbry.

Mitt tredje manus är klart. Om man frågar mig. Om du istället frågar min redaktör så vill hon krama ur lite till, bara en smula ur den disktrasa som är jag. Nu har jag promenerat, sprungit, cyklat, läst, sovit, funderat, skrivit, strukit, skrivit mer, gjort om, flyttat på kapitel, skapat en berättelse som är gjord för solar plexus, gjort allt som står i min makt. Tror inte det finns något kvar att säga. Inte just nu.

Bara tanken på att någon gång i framtiden öppna upp ett vitt ark på skärmen, känns just idag mycket skrämmande. Hur i helvete skriver man en bok? Det vill jag fråga er uppriktigt. Finns det någon där ute som vet hur man gör?

Inget kan jag avslöja kring trean, inte ännu. Handling, titel och omslag får vi tala om senare. Först har vi en pocket av "Kärleken passerade här en gång" att ta itu med. Den pocketen släpps i augusti.

De senaste åren har varit otroligt omtumlande. Ändå från starten med Under Ytan, via textsamlingen Stockholm Under Ytan på Pupill, till första romanen på ett litet förlag, vidare till kontraktet med Forma och tillkomsten av Kärleken passerade...Jag vet inte vad som ska hända nu. Jag fortsätter väl, efter att ha fått andats en stund, med min familj, med vännerna jag så sällan hinner med nuförtiden.

Tack för att du läser.

/Peo

Foto: Andreas Morland



 

Ett bokmanus trollas fram, fredag eftermiddag.

Majken tittar upp från kaffekoppen.

"Kan inte du skriva en bok då?" säger hon till Pamela. "Som vi kan ge ut."

"Jag har inte det drivet", svarar Pamela. "Jag är VD, inte konstnär."

"Du då?" fortsätter Majken och tittar på mig.

"Nej, jag har kontrakt med Massolit. Jag gillar dem, de har godare kaffe i sin automat än vad Stockholm Under Ytan har."

"Ska ni inte fråga mig om jag har nåt manus då?"

Pamela och jag tittar på Majken. Har hon ett manus? Majken ser hemlighetsfull ut.

"Majken?" säger jag.

"Om ni vill, kan ni få titta på det jag har skrivit. Tvåhundrafemtio sidor ungefär. Jag har inte visat det för en enda person ännu."

"Är det bra?" frågar Pamela.

"Det är D.Y.N.A.M.I.T." svarar Majken.

Där och då föds en ny författarstjärna. Jag har inte läst en rad av vad hon skrivit, men jag vet det ändå. Pamela känner det också, hur luften blir strömförande, eftersom vi anar att vi är något stort på spåret. Det är ett fantastiskt avslut på veckan, så löftesrikt, utan att veta något om innehållet.

"Skicka över det till oss så läser vi i helgen", fortsätter Pamela.

"Du, jag ska på ridläger med ungarna i helgen", säger jag. "Och så har jag bord på Tranan lördag kväll."

"Ställ in", säger Pamela och Majken unisont. "Det är bara att ställa in."

Tänk att det var Majken som skulle göra mig till miljonär, tänker jag. Det hade jag aldrig kunnat ana. Ungarna blir besvikna när de inte får rida på sina hästar i helgen, men jag köper dem en egen ranch när vi har sålt Majkens manus till Hollywood, så det är lugnt. 

Det kom ett brev till redaktionen.

Hej Stockholm Under Ytan.

Jag är en kille på tjugotvå höstar som har skrivit en roman. Den handlar om livet, vad det verkligen innebär att LEVA fullt ut, att möta dagen modigt och med rak rygg och göra det bästa av den. 

Visst låter det intressant?

Berättelsen börjar med att vi får lära känna Adrian, en helt vanlig kille i Göteborg, som precis har kommit ut i arbetslivet. Han jobbar som målare, men känner att han inte riktigt har hittat rätt i livet. Han vill ha något MER! 

Parallellt med den historien, får vi också följa den gåtfulla Miranda, som tyvärr har en trasig barndom bakom sig och därför skär sig i handlederna för att dämpa smärtan hon känner. 

Adrians och Mirandas vägar korsas när Adrian får i uppdrag att måla om psykavdelningen där Miranda sitter inspärrad. Kanske kan Adrian hjälpa Miranda att må bättre?



Jag har skrivit på den här berättelsen i fyra år. Nu känner jag mig redo att visa upp den för omvärlden. Jag hoppas så klart att Stockholm Under Ytan (jag kallar er för SUY!) ska vilja läsa mitt manus och ge ut det. 

Så tveka inte att höra av er till mig (kan man säga "med vändande post" när man pratar om e-post?). 

Titeln är inte satt ännu. Men jag tänker mig: "Du & jag" eller "Livet har många färger" eller kanske "Livet måste vara något mer än bara det här." 

Vi kan jobba kreativt tillsammans på titeln, om Stockholm Under Ytan blir intresserade. 

P.S Jag skickar med lite bilder på mig själv också, så att ni får se med egna ögon att jag är snygg och kommer funka i media. 

Styrkekramar! 

Pamela och jag tappar hopp om mänskligheten.

"Nej, jag ger upp", säger Pamela och stänger av datorn. "Vi hittar inga intressanta författare."

Klockan är sen eftermiddag, det är dags att gå hem. Pamela är grå i ansiktet. Hon har jobbat för mycket den senaste tiden.

"Vi måste ha tålamod", svarar jag.

"Det är liksom omöjligt att inte drabbas av både unken kvinnosyn och unken manssyn när man läser all rappakalja som folk skickar in. Varför skriver folk? Jo, för att bli kända. Inte för att de behöver. Och de som behöver, verkar mest vara psykfall."

"Unken manssyn? Det är ett nytt uttryck, är det inte?"

"Jag tänker inte ge ut någon bok, vare sig den är skriven av en kvinna eller man. Däremot kan jag tänka mig att ge ut något av en hermafrodit. Eller en häst."

"Vet du Pamela, jag träffade en kvinna nere på bokmässan i höstas, som berättade att hon egentligen borde läsa Kärleken passerade här en gång, men att hon inte kunde göra det."

"Varför inte?"

"Därför att den var skriven av en man och hon läste bara kvinnliga författare."

"Men då gör hon ju samma misstag som alla män har gjort i alla tider, det vill säga läser bara böcker av sitt eget kön."

"Jo. Jag sa det till henne, att det verkade väldigt begränsande."

"Vad hände sen?"

"Hon försökte förföra mig."

"Okej. Så hon kunde tänka sig att knulla, men inte läsa?"

Vi sitter tysta ett tag. Utanför fönstret skymmer det. Vi borde gå hem.

"Du Pamela, är det någon hermafrodit eller häst som har skickat in något?" frågar jag. "Det skulle vara spännande att få läsa en deckare, skriven av en häst."

Redaktionsmöte på förlaget.

"Okej", säger Pamela när hon öppnar mötet. "Vad har vi?"

"Jag har läst etthundrafyrtio brev från människor den här veckan", säger jag.

"Och jag åttiofem", fyller Majken i.

"Och?"

Pamela undrar om vi har hittat något av värde, någon vi önskar få läsa manuset av. Jag skakar på huvudet, svarar att jag inte har hittat någon som har fångat mitt intresse. Majken säger att hon möjligen kan ha hittat två.

"Den ena skriver att hon har ett manus om en författare som sitter i Paris och försöker bli författare. Under tiden driver hon runt på krogarna och träffar knäppa människor."

"Nej tack. Den genren är för evigt död", svarar Pamela. "Den andra? Vad handlar det manuset om?"

"Om livet på skatteverket. Personen beskriver sitt manus som en kontorsroman."

"Är det allt?" frågar jag.

Majken nickar. Det är allt. Vi tittar på varandra, alla tre, söker efter svar i varandras ögon.

"Ska jag be om kontorsromanen?" frågar Majken.

"Du säljer inte in det tillräckligt", säger jag. "Jag blir inte sugen alls. Du måste nog berätta mer."

"Men jag gillar införsäljningen av manuset", fortsätter Majken: "Det här är en berättelse från Skatteverket. En kontorsroman om en stämpelklocka, lunchrasterna och ledan."

"Jag vet inte", säger Pamela. "Det räcker inte."

"Då har vi alltså haft bokförlag i en vecka, läst två- trehundra mejl från människor som har manus, men fortfarande inte hittat något?" frågar jag, bara för att summera.

"Så är det", fyller Majken och Pamela i.

"Ska vi gå ut i Vasaparken och sätta oss på caféet? Ta halvdag i dag?" säger jag.

Tjejerna nickar.

Greger har jag fått för mina synders skull.

"Så hur var resan med förlaget till Nice?" frågar Greger.

Vi äter lunch vid Jarlaplan och Greger har precis kommenterat att jag inte har någon solbränna.

"Men jag har suttit i skuggan på uteserveringar", försöker jag. "Solen är inte bra för mig längre."

Men Greger är inte övertygad.

"Finns det bildbevis på att du verkligen har varit i väg?"

"Pamela och Majken kan intyga. Lägg av nu."

"Så hur var resan då?"

"Det var fint. Vi flög ner, käkade ostron på Café de Turin, jag köpte skor och tittade på havet."

"Men vad bestod teambuildingen av då?"

"Ingenting. Vi bara hängde tillsammans, förlaget. Inga diskussioner om strategier eller sånt, det där vet vi redan. Vi söker följebrev, inte manus i första hand. Folk får sälja in sig själva först, sedan läser vi deras manus. Inga konstigheter."

"Okej", svarar Greger.

"Idag öppnar jag brev hela dagen i inkorgen och letar författare."

"Tror du Pamela skulle vara intresserad av att gå ut med mig?"

"Va?"

"Majken då? Jag är inte omöjlig."

"Greger, sluta. Det där är mina kollegor. Det är kvinnor med förhållanden."

"Det har aldrig hindrat någon tidigare."

Lunchen är över. Jag måste tillbaka till kontoret. Jag tar bussen ett par hållplatser, den stannar i princip utanför vårt kontor. Sedan kliver jag in genom dörren.

"Du, Peo", säger Majken när jag tar av mig rocken, "vem är Greger?"

"Vadå? Vad har hänt?"

"Nån Greger ringde för tio minuter sedan och sa att han hade fått tillåtelse att träffa antingen Pamela eller mig på café och pitcha en bokidé. Han skulle hälsa från dig, sa han."

Keith Richards, Tina Turner & David Bowie, NYC 1983.

Photo: Bob Gruen. 

Tar pressbilder i Nice, mars 2014.

Foto: Andreas Morland

Meddelande från Akademibokhandeln i Sickla.

Förolämpningar och firmafest i Frankrike.

Pamela kommer in till kontoret och är skitförbannad.

"Vet ni vad som hände mig i morse?" frågar hon, trots att det bara är jag på plats. Majken syns inte till ännu, men tydligen så niar Pamela mig.

"Nej, berätta."

"Grannen i hissen säger plötsligt man kan inte tro att du fyller 43 i år till mig."

"Känner ni varandra?"

"Nej. Så kanske säger grannen så för att bryta tystnaden, jag vet inte. Jag säger åh, tack och då svarar grannen jag trodde du var äldre."

"Vad i helvete."

"Nu skiter vi i det här. Nu åker vi till Nice."

"Sa du det till grannen?"

"Nej, jag säger det till dig nu. Vi sticker nu. Dags att fira att bokförlaget Stockholm Under Ytan är alive & kicking."

"Jag är säker på att vi hittar vår första författare snart."

"Jag vill ha ostron och rosé", svarar Pamela.

Vi jobbar på som vanligt. Eller jag vet inte.

"Nu har jag läst alla mejl", säger Pamela och skiner upp.

"Hittade du något?"

Hon har suttit djupt koncentrerad i två timmar, öppnat och stängt fönster på datorn, tagit sitt arbete på stort allvar. Jag är nyfiken.

"Nix", svarar hon. "Inte bland det som har kommit in än så länge. Men det plingar till hela tiden i inkorgen, så nu tar jag lunch och sen finns det nya brev att läsa."

"Jag har tänkt på en sak", säger jag och stryker bort mozzarella ur mungipan. "Är det inte ett problem att folk vill läsa så lite och skriva så mycket?"

"Klart det är", svarar Pamela. "Ingen köper böcker, men alla skriver dem."

"Vilket leder oss till om det är så jävla smart av oss att starta bokförlag", fyller jag på.

"Fast vi ska bara kontraktera superstjärnor, folk som verkligen kan skriva böcker så att folk vill läsa dem."

"Givetvis", säger jag. "Du är VD. Du måste säga så."

"Det är min fasta övertygelse också."

"En annan sak som slår mig är att vi glömde fråga Majken om hon ville följa med på lunch."

Pamela stannar upp mitt i en tugga. Båda glömde.

"Å fan", säger hon.

Vi äter upp snabbt och rusar tillbaka. Där sitter Majken vid sitt skrivbord och jobbar.

"Hej", säger hon. "Var har ni varit?"

"Ute bara", svarar jag.

"Jag är hungrig", säger Majken. "Ska vi gå på lunch?"

Dagens brevskörd.

Pamela, Stockholm Under Ytans VD, öppnade mejlen till vår brevlåda i morse och började läsa.

"Okej", sa hon. "Hämta mig en kopp kaffe och en macka för nu börjar arbetet."

"Har det kommit in mycket?" frågade jag.

"47 brev på ett dygn. Är det mycket eller lite?"

"Det låter som rätt mycket, tycker jag."

"Nu ska vi se om det finns några talanger där ute, som kan berätta för oss varför vi ska läsa deras manus."

Jag hämtade kaffe och ostsmörgås och lät henne vara i fred. Jag gick bort till Majken och ställde mig vid hennes skrivbord.

"Ska du också ha kaffe och macka?"

Hon tittade upp från skärmen. Tydligen avbröt jag henne mitt i något. Majken kommer att vara vår formgivare och redaktör, även om det är tänkt att jag ska sköta det mesta av redaktörsarbetet när vi väl hittar manus vi vill jobba med. Men nu i början får vi alla göra allt, tror jag.

"Nej tack. Jag jobbar på distribution och mot tryckerier idag. Kollar avtal och sånt. Stör mig inte."

Fine. Jag satte mig borta vid stereon och började bläddra bland skivorna.

"Vad ska vi lyssna på?" frågade jag högt för att tjejerna skulle höra.

"Schhhh", sa båda samtidigt.

Hackordningen på bokförlaget är redan satt, tänkte jag. Tjejerna drar in stålarna och hittar manusen. Jag spelar skivor med Bruce Springsteen.

Uppdatering från Bokförlaget Stockholm Under Ytan.

Det är bråda dagar.

Arbetet med att sätta upp ett kontor för tre personer fortsätter. Vi öppnar brevlådan inom kort, till bokförlaget Stockholm Under Ytan. Till den kommer Sveriges största författartalanger att kunna skicka sina personliga brev och berätta varför vi ska läsa deras manus. Om de lyckas övertala oss, ber vi om manuset. Annars är det tyst.

Vi börjar med en teambuilding i Nice, med start nu på fredag. Hela förlaget (alltså tre personer....) åker till Frankrike för att fira. Pamela, vår VD, har bokat en yacht som ligger för ankar där nere. Det blir drinkar och sol och ostron.

"Men alltså, vad firar vi?" frågade jag aningslöst.

Vi känner varandra väl, men tydligen inte så väl. Hon fick en bekymmersrynka i pannan.

"Peo. Om vi öppnar upp förlaget, om vi äntligen går i mål med våra planer, då måste vi väl fira det?" sa hon.

Och visst. Det måste vi ju. Jag gillar inställningen.

I övrigt noterar jag att 82 % av mitt Twitter- och Instagramflöde befann sig på Dixie Chicks igår kväll. Jag vet inte om det säger mest om dem, om mig, eller om Dixie Chicks.

/Peo

Kalla mig inte hipster, Hipster.

"Det är egentligen fel att kalla mig för hipster", säger Holger och kliar sig i skägget. "Jag går ju bara i frontlinjen för hela mänskligheten."

Jag funderar.

"Så du menar att ditt skägg, dina byxor i ekologisk bomull och ditt poesiläsande bara innebär att du ligger tre år före alla andra?"

Holger nickar. Det menar han. Och så kan man ju se det hela, förstås.

"Men då undrar jag en sak", säger jag. "Hur tänker du kring att du bara lyssnar på Kent och Toni Holgersson?"

Han ser sårad ut. Jag kommer åt hans ömma punkt, vi vet det båda två.

"Ja det där är ju som det är", säger han. "Även en man i frontlinjen kan behöva vara fem år bakom alla andra i vissa avseenden. Man får helt enkelt välja sina strider."

Jag tänker att det verkar finnas extremt många strider som Holger inte väljer. Men det säger jag inte. Vill inte starta ett bråk. Men om Holger är frontlinjen, då har vi förlorat kriget mot ledan.

"Fast nu ska jag erkänna något för dig", fortsätter Holger. "Ibland vill jag bara ta fram rakhyveln och sätta på mig en kostym och gå till ett skrivbord och vara som ni andra."

"Strunta i rakhyveln", svarar jag. "Du kan väl åtminstone hoppa upp i barberarstolen där vid Hornstull och pröjsa femtonhundra spänn för rakningen?"

Holger får ett trött ansiktsuttryck. Men han nickar.

"Ja, du har rätt", säger han. "Avvänjningen måste ske gradvis, det inser jag ju."

Stockholm Under Ytan startar bokförlag.

Nu när Stockholm Under Ytan står i startgroparna att starta upp bokförlag, efter nästan ett års planering och samtal med alla inblandade om inriktning, har vi kommit fram till följande:

Vi tänker inte ta emot spontanmanus. Vi kommer bara att läsa personliga brev, de så kallade följebreven som brukar medfölja inskickade manus. Om vi tycker om följebrevet, kommer vi att svara och be om att få manuset skickat till Stockholm Under Ytan.

Alltså: Brev först, manus sedan.

Vi tror alla att det är rätt väg att gå, för att hitta de riktigt genuina talangerna. Rätt eller fel? Det får tiden utvisa.

Vad letar vi efter? Bra romaner, skönlitteratur, prosa i första hand, men även lyrik kan komma i fråga. Allt hänger på det där följebrevet...Hur säljer du in dig själv och ditt manus? Innan det är gjort läser vi inte en rad.

/p

Vill tipsa om ett par bokbloggar.

Tiden är knapp. Jag hinner inte följa så många bloggar, men det finns lite måsteläsning där ute.

En bokblogg som jag följer, är Bokboxen. Jag hade äran att få skriva en text åt dem i höstas. Den hittar du här: LÄNK TILL BOKBOXEN. Bokboxen uppdateras ofta och de skriver om alla nya boksläpp.

Måste också tipsa er om MARCUSBIBLIOTEKET. Det är ju en rätt känd blogg som har vunnit priser osv, men om någon missat den så. Han verkar lägga ner en hel del tid på sin blogg, vilket ju alltid är kul när resultatet blir bra. Att han sågade "Kärleken passerade här en gång" spelar ingen roll. Det är en fin bokblogg!

Till sist: Kolla också in BREAKFASTBOOKCLUB som är bra.

Sporadiskt läser jag flera andra bokbloggar också, så jag vill inte trampa någon på tårna. Det finns massor av bra bokbloggar. Men just idag lyfter jag fram dessa tre.

/p

Christine gör en temaplatta

"Vi har startat ett band", säger Christine när jag möter upp henne på Medborgarplatsen och gör henne sällskap bort till Babylon.

"Ett band? Är det så dags?"

Jag hör ju hur missunnsamt det låter. Det är pinsamt att jag inte kan kontrollera mitt röstläge bättre, men det är så mycket besvikelser som poppar upp till ytan så fort någon berättar att de gör något konstnärligt; exempelvis som att starta band. Jag hade såna ambitioner en gång i tiden, jag ville spela piano i ett band, turnera världen runt, bli rik och få åka limousine i San Fran.

"Ja, jag vet", svarar Christine. "Det är något jag borde ha gjort för länge sen. Men nu blir det av i alla fall."

"Vad heter ni?"

"Medelålderskris."

"Va?"

"Medelålderskris. Vi heter så."

Jag letar efter ord. Vet inte vad jag ska säga. Famlar i tomma intet efter meningar.

"Men? Varför?"

"För oss är det viktigt att kommentera vår samtid och dessutom måste vi vara ärliga mot oss själva och vår publik. Så då är Medelålderskris ett bra namn på oss."

"Vad sjunger ni om då?"

Men Christine hinner inte svara. Hon har något annat att berätta.

"Och vi har fått skivkontrakt!"

Nu får jag riktig ångest. Har Christine fått skivkontrakt istället för mig? Fy. Fan.

"Åh, vad roligt", ljuger jag.

"Först singeln heter Reporäntan och släpps om tre veckor."

"Låt mig gissa: Ni sjunger om ämnen som berör folk där vi befinner oss just nu?"

"Alltså, det är en temaplatta vi har gjort. Som tar upp och försöker belysa alla aspekter av bostadsmarknaden. Det är viktigt att både köpare och säljare och mäklare får komma till tals på vår skiva. Du vet, det är faktiskt jobbigt att behöva befinna sig på bostadsmarknaden. Det handlar vår musik om."

"Okej okej", svarar jag och känner mig inte så avundsjuk längre. "Är det okej om jag startar ett band som heter Midlife crisis? Och som har Stefan Ingves på bas?"

"Vadå? Ska du sko dig på oss? Sno vår idé?"

"Jag skojade bara. Stefan Ingves spelar nog inte bas."

Men Christine blänger på mig. Hon är inte road. Inte jag heller.

"Du måste ta dig ur din medelålderskris", säger hon. "Den klär dig verkligen inte."

 

När fungerar boken som bäst?

Är det när man själv separerar? Som tröst, eller som yxa: Länk till Bokälskaren. 

Susanne Boll reder ut kvällen på Massolit igår.

Länk till Susanne Bolls hemsida.

Jag tar blandad rutten fisk för en hundring.

Det är klart att det blev jättekonstigt när jag beställde två hästhuvuden från slaktaren uppe i Dalarna, och sen la dem i fotändan av sängarna hos Greger och Adrian.

"Ja, det var dumt", erkände jag långt senare när vi satt på Rörstrandsgatan i eftermiddagssolen.

"Jag förlåter dig allt utom det", sa Greger.

Fast allvarligt talat: Greger lurade in mig på banken i motorcykelhjälm och jag gick på det. Jag hann ta fyra steg inne i banklokalen och se personal slänga sig ner mot golvet, innan tre poliser kom inrusande genom bakdörren med vapnen dragna. Arresten var inget vidare.

"Men det sämsta nånsin var väl ändå min svensexa", fyllde Adrian på. "Ni söp ner mig och satte mig på ett plan utan pass till Kreta."

"Ja, det var tragiskt", svarade jag.

"För vem?" undrade Adrian.

Och det var det ju inte så lätt att besvara.

"Okej okej okej", sa Greger. "Nu lägger vi ner. Inget mer skit, hör ni det?"

"Man borde starta en blogg och skriva om allt skräp ni har hittat på genom åren", sa jag. "Ingen skulle tro mig."

"Om du startar en blogg så startar jag två", fyllde Greger på. "För varje ont inlägg från dig producerar jag dubbelt. Sanningen måste fram."

"Har ni inga jobb att gå till?" undrade caféägaren när han gjorde rent på bordet vi satt vid. "Ni skrämmer bort mina andra gäster."

"Fick vi nyss en ny fiende?" frågade Adrian när vi slokörade promenerade bort mot Vasaparken.

"Vi tar hand om honom först", svarade jag. "Men sen tänker jag ta hand om er. En gång för alla."

"Skicka ingen rutten fisk med posten bara", sa Greger.





 

Damm har blivit Massolit.

Jag har fortsatt förlagskontrakt och nästa roman kommer i oktober 2014, på Massolit Förlag istället för på Damm.

Min sida hos Massolit Förlag hittar du här: Peo Bengtsson

Kärleken passerade här en gång som kom ut i september 2013, går nu att låna hem som e-bok. Du behöver ditt lånekort tillgängligt. Sedan kan du ladda hem boken här: Kärleken passerade här en gång.

Kolla också Pricerunner, var du kan köpa romanen till bäst pris: Pricerunner

Och kom ihåg: Det är feelgood. Inte feelbad.

/Peo

Det var den dejten, det.

Försöker hjälpa Way out West med bokningarna.

Please @LionelRichie can you come and visit @wayoutwestgbg this summer?
— Peo Bengtsson (@SthlmUnderYtan) February 14, 2014

Greger flyttar in.

Greger tog av sig vigselringen när han var på toaletten hemma hos Lena. Han skulle bara tvätta händerna och det var ju egentligen märkligt att han tog av sig ringen, det kunde han hålla med om. Men nu blev det så och självklart så rullade ringen in under badkaret och försvann bland silverfiskarna.

"Lena och jag rev bort badkaret", sa Greger. "Men nej."

"Ingen ring?"

Greger skakade på huvudet. Jag vågade inte ställa frågan om hur Majken hade tagit det och det behövde jag inte heller. Det räckte med att titta på Greger så förstod jag.

"Behöver du sova på min soffa ett tag?" frågade jag.

Greger suckade. Han hade hela världen på sina axlar.

"Det är fan vad hon ska vara svartsjuk alltså."

Samma dag kom Greger över med en resväska. Han hade packat ner två jeans, en skjorta och en flaska vin.

"Jag glömde tandborste och kalsonger", sa han. "Kan jag låna av dig?"

"Ja, med en så fin gäst som kommer med en flaska California White från 2013, då kan jag inte göra annat än öppna mina portar och hälsa dig välkommen."

Men Greger såg sårad ut och jag ångrade mig genast.

"Majken har gömt undan årgångsvinerna", sa han.

"Till sig själv eller för att inte du ska dricka dem?"

"Vad är skillnaden?"

Jag gick ner och köpte pizza. Sen satt vi i soffan och åt och drack vitt vin. Det fanns inte så mycket att säga. Majken hade temperament och Greger var en mes. Jag tänkte att det skulle lösa sig på ett par dagar. När vi hade suttit där ett par timmar och glott på tv, bäddade vi åt Greger i soffan. Sedan släckte vi ljuset.

"Kan vi inte gå på Fjärilshuset i morgon?" frågade Greger precis när jag höll på att somna.

"Varför då?"

"Jag har aldrig varit där", svarade han. "Jag ser det här som en semester. Nu har jag tid att göra vad jag vill ett par dagar."

"Och då ska du gå på Fjärilshuset? Med mig som reseledare?"

"Vi pratar om det i morgon när du inte är så trött och grinig", svarade Greger. "Sov nu."

Trassel med relationerna.

"Hur många versioner av Visions of Johanna tål du?" frågar M.

"Pröva inte din lycka", svarar B. "Dessutom hoppas jag på att du menar låten av Bob Dylan och inget annat."

"Så klart jag gör", svarar M.

"Ja då är mitt svar att jag inte står ut med en enda."

Fast M har redan gjort en spellista med sju olika versioner, alla klockar in på över sex minuter och nu trycker han på play.

"Jag går och handlar", säger B. "Skicka ett mess när du har lyssnat färdigt."

Detta är den brända jordens taktik. Eller i vart fall så har de äktenskapliga grälen ändrat form och flyttat in på Spotify. Ingen kan veta säkert vad som gäller längre. M och B är grälsjuka och börjar spela musik för varandra som den andre inte gillar. Det handlar om att röka ut sin partner ur lägenheten.

"Ni beter er som småungar", säger F när B sätter sig med sin kaffekopp.

"Jag vet. Men hur gör man för att gräla konstruktivt?"

"Det gör man inte. Man skriker åt varandra, kastar en vas i golvet och sedan kör man makeupsex."

"Vad du än gör, så gift dig aldrig", säger B och suckar.

F stelnar till och ser allt annat än glad ut.

"Har du glömt att du var brudtärna på mitt bröllop?" frågar F sen.

Det hade B glömt. Men inte längre. Nu minns hon det tydligt.

"Jag är ledsen", säger hon. "Vet inte vad det är med mig längre."

Då kommer ett sms från M: Färdig med Dylan. Redo för lite återförening. 

"Fy fan, jag tar in på hotell i natt", säger B rätt ut i luften.

"Berätta inte vilket för M", svarar F. "Så att han inte kan ringa och bombhota hotellet, som han gjorde sist." 

At your service

Stockholm Under Ytan har en Facebooksida. Du hittar den här: STOCKHOLM UNDER YTAN

/Peo

Sammanträde med bokcirkeln.

Så Phil sitter redan på plats när vi andra kommer in på Storstad och han har beställt in en hink med öl, men när jag sträcker mig efter en så slår han mig på fingrarna och säger att jag får beställa min egen hink, för den här är minsann bara hans. Servitören tittar på oss med avsmak när han tar upp beställningarna (tre hinkar till), men det ser ut som om han tänker göra oss till viljes och servera det vi vill ha.

"Okej. Dags för månadens bokcirkel", säger jag och förklarar mötet öppnat.

Vi har läst Egenmäktigt förfarande och nu är det meningen att vi ska prata om den.

"Vem vill börja?"

Petter börjar mumla om att han kom halvvägs in i boken, men sen tröttnade han eftersom ingenting någonsin hände och därför började han läsa en biografi om Yngwie Malmsteen istället.

"Kan inte jag få prata om den, om biografin istället?" frågar han.

Men vi andra skakar på huvudet. Servitören återvänder till vårt bord med tre hinkar öl. Det ser löjligt ut när han kommer bärande på hinkarna. Jag vill fråga honom varför han inte går två gånger, men det vågar jag inte för då blir jag kanske inte serverad.

"Du då?" frågar jag Ankan. "Har du läst Egenmäktigt förfarande?"

"Skulle aldrig falla mig in", svarar Ankan. "Det sa jag redan förra gången vi sågs, när vi hade bokcirkel om Liknelseboken. Om vi ska hålla på och läsa såna här skitböcker, då dyker jag bara upp för ölen."

"Phil?" säger jag.

Nu sätter jag mitt hopp till honom. Phil brukar man kunna lita på. Men Phil verkar ha suttit ett tag på Storstad och mycket riktigt, nu avslöjar han att detta är hans andra hink och att han väldigt gärna vill hinna med en tredje också, innan han måste hem och sova.

"Ja, jag har läst den", svarar Phil. "Jag borde väl gilla den. Jag menar, det är lite Stockholm, lite kärlek och lite filosofi om vart annat."

"Men?"

"Ja, jo, jag gillar den. Lite. Det är jättebra att den inte är så lång."

Mer än så har inte Phil att säga om boken. Nu förväntar jag mig att alla ska titta på mig och undra vad jag tycker om boken. Men mitt sällskap verkar ha glömt att vi har en bokcirkel. Ankan och Petter har börjat prata om ett rockband som de vill gå och se nästa helg.

"Hallå! Jag då? Vill ni inte veta vad jag tycker om boken?"

Deras ansikten vänds mot mig. Tystnad. Tror inte det är förväntan jag känner riktas mot mig. Men ändå.

"Jag tycker den är okej", säger jag. "Men jag gillar inte att karaktärerna inte utvecklas det minsta. De är samma personer på första och sista sidan."

"Det är bra", säger Ankan. "Då vet vi det. Vilken blir nästa bok vi ska läsa?"

"Kan vi inte läsa Yngwie-biografin?", frågar Petter. "Då är jag redan klar till nästa möte."

Det känns som om vi måste prata.

Bodil kommer hem med två par boxhandskar som hon har köpt på Teknikmagasinet.

"På Teknikmagasinet?"

"Det var rea", säger hon. "Två par för fyrahundra."

Så vi drar på oss boxhandskarna i vardagsrummet under kristallkronan eftersom Bodil säger att "hon inte kan vänta" och sedan är vi igång.

"Vi kanske skulle ta undan mattan också, så att den inte blir veckad och förstörd?" säger jag.

Då får jag en smäll över näsan som gör så jävla ont. Rummet snurrar och jag ser blixtar inuti huvudet som försöker ta sig ut genom varje kroppsöppning. Det är fruktansvärt.

"Varför gjorde du så där?" säger jag.

Bodil vevar med armarna för allt hon har i världen, som en väderkvarn, med slutna ögon, hon ser inte vad hon håller på med. Jag tar ett steg åt sidan, dels för att jag fortfarande är yr, men mest för att jag har så ont i näsan. Bodil gör ett utfall åt mitt håll, där hon tror att jag befinner mig, men slår ner två blomkrukor i fönstret istället. Krukorna splittras mot golvet och det är jord överallt. Då kommer hon ur sin trans.

"Vafan flyttar du på dig för? Nu får du sopa upp den här röran."

Hon sliter av sig boxhandskarna och slänger dem på soffan och lämnar rummet. En dörr slår igen, gissningsvis låser Bodil in sig på toaletten. Jag står kvar, kvicknar långsamt till, får av mig handskarna och går och hämtar en sopskyffel.

"Det känns som om vi behöver prata", försöker jag säga en timme senare, när allt känns lite lugnare.

"Vi måste åka ner på stan och köpa nya blommor", svarar Bodil.

"Ska vi se om vi kan få pengarna tillbaka för boxhandskarna? Har du kvar kvittot?"

"Vilka boxhandskar?" frågar Bodil.

Boken utan skyddsomslag.

Känns som om flera har missat att kolla under skyddsomslaget. Grym formgivning av Maria Sundberg och en påminnelse om varför det är så roligt att äga böcker man läser.

/Peo

Skriver, januari -14

Lämnar manus. Lyssnar till: Skriver, januari 14 (länk)

/P

E bok

Nu finns "Kärleken passerade här en gång" som e-bok på biblioteken. Låna hem den och läs här:

Kärleken passerade här en gång

/P

Fick en bild från Dominikanska Republiken.

Redigering,

Det är för mig som för alla andra. När manuset kommer tillbaka från förlaget, behöver jag stänga ute världen ett par veckor och gå ner mig i berättelsen igen. Där är jag nu.

I´ll be back.

/Peo

Intervju som gjordes i samband med boksläpp, för "Mannen utan ryggrad."

Intervju här. 

Bokrean drog igång tidigt på CDON

128 kronor för ett inbundet ex.

 

Läsarpriset 2013

Bokcirklar.se

Vad blir ditt betyg?

Boktipset

/Peo
 

Spellistan till "Mannen utan ryggrad"

Eftersom det finns en pocket ute nu, här är soundtracket jag satte ihop när boken skrevs:

http://open.spotify.com/user/peoben/playlist/5t3FRbNr3nslhewsVGeaa0 

Just nu 3,5 på Goodreads...

http://www.goodreads.com/book/show/18463052-k-rleken-passerade-h-r-en-g-ng

Sätt ditt betyg på "Kärleken passerade här en gång"

At the scene of the crime.

Boken ger inga svar...

Fick den här länken skickad till mig:

Humlesurr

Den innehåller en del spoilers, men jag lägger ut den ändå. Så ännu en recension av "Kärleken passerade här en gång" alltså.

/Peo









 

Dags för lite namedropping.

Här har vi ett par populärkulturella referenser som jag inte vill leva utan. Det är musik och litteratur och film som har påverkat mig genom åren.



Kanske mitt absoluta favoritband, trots att de är ojämna.

Har läst den här - och läst om den då och då. Otroligt stark roman som fortfarande sitter djupt i mig, som ett gift, eller som själva poängen med litteratur kanske. Den är kort också, och korta romaner gillar jag.

Joni Mitchell har varit viktig. "Blue" måste vara den skiva jag har lyssnat allra mest på. Och ni som har läst "Mannen utan ryggrad", vet att huvudpersonen i den berättelsen gifter sig till A Case of you.




Till sist tipsar jag om "Husbands and Wives", Woody Allens film från 1992. Jag såg den med min dåvarande flickvän och direkt efter filmen gick vi till en bar och gjorde slut med varandra.



/Peo


 

Fantastiska skrivbord

Jag håller i skrivande stund på att göra ny arbetsplats. Har nu skrivit tre manus, sittande på en stol som bara gör ont. Jag vet att många säger att det är det bästa sättet för att bli klar med text, att det är så obekvämt så man skyndar sig. OK, så är det säkert, men om det ska bli ett fjärde manus behöver jag skapa en riktig plats för skrivande.

Har sett två skrivbord än så länge som jag älskar.

 



Stol och belysning blir nästa steg, när bordet väl är på plats. Och det finns ingen garanti för ett fjärde manus i alla fall, det begriper jag.

/Peo

Mannen utan ryggrad

Den första romanen, som släpptes ursprungligen på Norlén & Slottner i september 2012, kommer nu i pocket på Ponto, redigerad och delvis omarbetad, med nytt bokomslag.

Jag satt på nätterna och skrev den, varje vaken timma av mitt liv (när jag inte var tvungen att befinna mig i ett kontorslandskap utan syre) gick åt till att sammanfoga meningarna. Det är en snabb berättelse, jag hade den inuti mig, det vara bara att låta den komma ut. 

Anledningen till att vi valde att redigera romanen, var för att det finns partier som helt enkelt behövde förstärkas, bara lite, skruva på vissa meningar, göra allting tydligare. Jag är stolt över slutresultatet. 

"Mannen utan ryggrad" finns ute i bokhandeln första veckan i januari 2014. 

Jag ser det som första delen av tre, även om man aldrig kan kalla det för en trilogi, det jag hittills har skrivit. Men i "Mannen utan ryggrad" tar allting fart, folk är unga och växer upp, försöker genomföra sina drömmar och vågar älska på riktigt, kanske för första gången i sina liv. 

I "Kärleken passerade här en gång" har samma människor (med andra namn) blivit äldre. Det finns mer att förlora, det gör ont att vilja olika saker, att upptäcka olikheterna som först verkade vara likheter. 

I den tredje romanen, som kommer ut hösten 2014, fortsätter storstadssagan. Det finns inte så mycket att berätta om den tredje boken just nu, jag får återkomma till det. Alla tre böckerna är fristående från varandra, men hänger ändå ihop, vill jag påstå. 

Jag läser och tar anteckningar, försöker hitta ett nytt spår att följa. Det är ingen brådska, jag väntar ut det, vet att berättelsen kommer till mig så småningom. Behöver hitta utmaningen, det som lockar att berätta, vi får se vad det blir. 

Om kärleken i "Mannen utan ryggrad" skriver jag så här: Hon var den sista människan i mitt liv. Efter henne fanns ingenting." 

Jag vet, det är obotligt. 

/Peo