Du var en tjej som jag råkade träffa på bussen en eftermiddag i trängseln. Det var lite roligt och spännande för du tyckte om Gainsbourg, romdrinkar och att stanna uppe hela natten lika mycket som jag. Dessutom hade du dom snyggaste cuban-high-heels jag någonsin sett. Jag tror att vi kan tacka dom för en hel del, min vän..
Vi brukade ta din cykel in till stan nästan varje kväll för festens skull. Det gick inte att stanna hemma. Du cyklade och jag satt på pakethållaren. Jag tyckte om hur du luktade. Och hur du skrattade. Och jag gillade dom där människorna som du kände, som inte verkade ha några liv att gå hem till dom heller. Vad hände förresten med killen som försökte se ut som Billy Joel? Som alltid bar skinnhandskar inomhus och rakade ögonbrynen. Det kommer jag aldrig att få reda på gissar jag.
Nätterna på Långholmen när det var kolsvart och ingen kunde se hur blek jag egentligen var. Du gick på det enkla tricket. Jag lyckades nog göra mig lite mer intressant än vad jag egentligen var. Hade du sett mig så som jag egentligen såg ut hade du kanske lämnat mig i mina våta kalsonger. Nu körde vi terrorbalans; jag babblade på och försökte få dig att skratta åt nonsens. Det var mitt jobb. Och du erbjöd mig din vakna tid.
För mig var det lek. Jag ville bara vara ifred egentligen, men jag älskade tidsfördrivet och att du pratade om att du skulle ta med oss alla jorden runt när du fick loss din mammas arv. Jag visste att du ljög men jag tyckte inte att det gjorde något. Lögner var en del av oss.
Och några veckor hit eller dit, det spelar ingen roll. Sommaren var ändå dömd att ta slut.
Fast varför skulle du säga att du älskade mig? Var inte det onödigt, så säg. Jag kände hur syret försvann i mig när du berättade det. Jag sa till dig att du inte hade någon täckning för att säga så och du blev arg och sa att jag inte kunde bestämma. Och det är klart att du hade rätt.
Men när vi drack alldeles för mycket den kvällen och hamnade på ett dansgolv på Sveavägen så fick jag nog. Det var ingen ansvarskänsla som fick mig att göra det jag gjorde. Bara tomhet.
Vi stod mitt emot varandra på golvet och dj:n la på en dänga som det var omöjligt att inte dansa till. Och samtidigt spydde rökmaskinen ut så mycket rök över hela dansgolvet så att luften blev helt vit. Det var omöjligt att se sina egna fötter om man tittade ner. Jag försökte urskilja dig i röken men det gick inte.
Då gick jag där ifrån och har aldrig sett dig sen dess.
Jag undrar ibland vart du tog vägen. Men mest undrar jag om jag någonsin kommer att få säga förlåt. Även om det kanske inte betyder något längre.
Vem vet, du kanske fick loss det där arvet. Och ni är i Buenos Aires utan mig, hela gänget.
Jag tror det, jag hoppas det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar