det som inte fick hända

Vi kör vespa på Amalfikusten med Tyrrenska havet till vänster om oss. En salt vind slickar mina läppar och kvällssolen värmer mina armar och ansikte.
Vi har ätit en tidig middag på en restaurang med utsikt över bukten; du beställde skaldjursrisotto och drack ett vitt vin till. Jag var nästan allt för förundrad över ljuset ute i horisonten för att kunna äta.

Nu är vi på väg till huset som vi hyr i ett par veckor. Det bor inte många människor i byn, vi är de enda nordeuropéerna på plats och ingen har intresse av oss, ingen stör oss.
Du sa att det skulle vara vackert och du har rätt. Du sa att det skulle vara det mest mystiska landskap jag någonsin upplevt och du har rätt.

Jag längtar hem.

När mörkret faller sitter vi på terrassen och räknar stjärnfall. Du har köpt vin från en gård i närheten som vi smakar på ur slitna glas. Du berättar skrönor om din släkt som sträcker sig generationer tillbaka; det finns märkliga och mäktiga människor i de där berättelserna och ingen kan ta ifrån dig att du är en god historieberättare. Jag sitter tyst och tittar på din siluett när du pratar. Du är vacker och jag längtar hem.

Imorgon ska en fiskare ta oss ut i sin båt till en fyr i havsbandet. Du har inte besökt fyren sen du var barn och du vill se den en gång till i ditt liv på nära håll. Du säger att den platsen är viktig för dig och du ska berätta varför när vi är där. Det är en hemlighet som du vill dela med mig. Jag vet att du kommer att ha på dig den där Carly Simon-hatten som skydd mot solen. Du kommer inte att märka hur mycket tårar det hänger innanför mina ögonlock.

Fönsterluckorna står och slår i kvällningen. Barn som inte vill somna hörs på avstånd. En bil kör förbi nere på landsvägen.

Släpp mig då. Du ser ju att jag längtar hem.