äppelviken revisited

Min farfar dog en nyårsnatt. Jag var elva år gammal och såg det hända i realtid.

Han satt på huk ute på gräsmattan och skulle tända fyrverkerier. Vi var både barn och vuxna på nyårsfesten och jag kommer ihåg att dom vuxna hade druckit mycket gin. Lukten från deras munnar när dom tog upp oss i sina knän var bedövande. Vi barn stal slattarna i deras glas. Det bedövade också.

Björn Skifs på vinyltallriken. Dom vuxna sittdansade redan på den tiden.

Hanna var tolv och drog in mig i garderoben på övervåningen och stoppade in sin hand innanför mina jeans. Jag grät av förvåning. Tänkte att jag ville bli vuxen fort. Hon lämnade kvar mig i garderoben när hon märkte att jag grät. Det var inte en reaktion hon hade väntat sig.

Och sen stod vi på verandan allihop och väntade på att farfar skulle tända raketerna och smällarna. Han hade en cigarr i munnen och vaggade fram och tillbaka, där han satt på huk. Han hade svårt att få fyr på stubinen till raketen som stod i en flaska på backen. Men det gick till sist.

Glitter på himlen.

Farfar reste sig upp och höll en kinapuff i handen som han tände stubinen på. Han blundade för ett ögonblick, tappade kanske koncentrationen, tog ur cigarren ur munnen och slängde iväg den som om den vore en smällare.

Och satte in kinapuffen i munnen och försökte ta ett bloss.

Jag minns att jag tänkte att kan det verkligen finnas så mycket blod bakom farfars ögonlock.