äta kakan och ha den kvar.

Jag väntar på Erik som är på väg ner för trapporna. Han ringde för en kvart sedan och sa att vi skulle ses om två minuter. Det är okej, det är hans första barn och han har inte riktigt fått pejl på hur man bedömer tid.

Dessutom; jag har det fint. Jag sitter på uteserveringen på krogen mitt emot hans port och tar mitt andra glas rosé. Det är en ljuvlig höstkväll och jag har fått komplimanger för min nya rock av servitrisen som är jätteung och jätteglad. Själv är jag rätt långt ifrån jätteung och jätteglad, men har ändå en av mina bättre dagar skulle jag säga. Det där Joaogulan-théet som jag har börjat dricka och som är rikt på antioxidanter och innehåller 85 olika sapoiner, som bl a har slemlösande och antiseptiska effekter har gjort susen med min hy. Dessutom reglerar det kolesterolet och blodtrycket. Bara en sån sak.

Det är bara en av alla de saker jag skulle vilja diskutera med Erik när han störtar över till mitt bord och drämmer en babywatch i bordet.

"Erik, lugna dig" säger jag för att själv bli lugn.

Jag är en rosé-yogi som ni märker. Tar det lilla lugna. Tänker efter innan jag talar och stör därmed inte matsmältningen. För en kille som mig är det viktigt med bra vibrationer.

"Jag blir så jävla trött" säger Erik. "Ungen ville ju aldrig somna. Jag testade välling och vyssan lull och nappar och gå och vagga henne i mina armar tills jag var så sjukt trött".

"Okej. Men det går över. Det är en tid när det är så" säger jag och vet faktiskt vad jag snackar om.

"Alltså sjuuukt trött". Paus. "Men nu sover hon".

Sen kommer den jättejätteglada servitrisen och ger Erik en kram som jag tycker känns en smula för familjär, men jag säger inget. Fast jag förstår att min rock kanske har spelat ut sin roll. Vi får in nya glas med det rosa guldet.

"Berätta" säger jag.

"Julia stack tidigt. Hon ville verkligen ut ikväll. Och det är helt okej, det är hennes tur. Hon ville gå ner på Paus och käka med sina vänninor" säger Erik och håller upp händerna och gör citationstecken i luften. "Alltså dom är kanske vänninor" säger han och gör samma tecken i luften igen, "men måste dom vara så...så", han letar efter ordet, "....så mammiga?" Han fortsätter. "Det är liksom det enda dom är dessa dagar, hela bunten. Snackar blöjor och skit. Kan vi inte snacka om nåt annat?"

Jag nickar tyst. Sen säger jag:

"Men du får ju också gå ut ibland? Det är ju inte bara hon. Ni delar ju".

"Ja men jag ville ju gå ut ikväll" säger Erik med eftertryck.

"På tal om det" säger jag, "du sitter här nu och vem passar ungen?"

"Det gör jag" säger Erik. "Jag har med babywatchen ner." Han pekar på den fula grunkan som står på vårt bord.

"Okej bra" säger jag.

Tre timmar senare har Erik hällt i sig åtta glas rosè, beställt in jordnötter och chips, slängt käft med alla på uteserveringen och fått telefonnumret till servitrisen ni vet vem. Jag sitter och tittar på spektaklet och funderar allvarligt på att överge mitt lugna jag när jag grabbar tag i Eriks babywatch av en ren reflex.

"Erik" säger jag. "Ska det inte lysa här?"

Han tar den från mig och stirrar på den. Inspekterar den och blir iskall.

"Fan också. Det är inga batterier i den".

Erik rusar in i sin port och är försvunnen. Jag häller över hans vin i mitt glas och  fortsätter konversationen med folket på uteserveringen där han var tvungen att sluta.

Slaget om servitrisen är inte förlorat.