Capri Due, Tomtebogatan

Du sitter mitt emot honom på er vanliga kvartersrestaurang.

Ni har varit ett par i 18 år och ni har gått hit genom alla år. Personalen känner er väl. Ni sitter mitt emot varandra och äter en bit kött och du har bestämt dig för att lämna honom och du vet att han inte kommer att bry sig. Det enda han kan tänka på denna kväll när du berättar det för honom är att han har råkat matcha en randig slips med rutiga dukar.

Du hoppades på att sorg skulle synas utanpå men du hade fel. Du hade velat att ditt ansikte skulle vara en alarmklocka. Du skulle önskat att han kunde titta upp från tallriken. Du hade velat vad som helst. Då kanske du hade försökt lite till.

Den nya servitören avbryter dig genom att fråga om ni vill titta på dessertmenyn. Precis när du skulle. Säga. Det. Ni beställer tiramisu. Den är godast i stan men är ändå ett skämt. Hur många har ni ätit? Kan du ens föreställa dig?

Du är snyggare än på flera år. Du verkar ha fått sova igen. Kanske är det därför du lämnar honom? För att du behöver den andra världen. Den där man sover. Du jämför dig med de andra gråklädda Patrizia Pepe-flickorna som brukar gå på Rörstrandsgatan. De som rusar med handväskan över axeln. Vars blonda hår är längre och tjockare än ditt. Du vet att det är orättvist mot dig själv. Men herregud, vem har sagt att livet ska vara rättvist? Det gäller att tillhöra det vinnande laget bara.

Vad tänker du göra när du reser dig upp ikväll? Ta hans arm ute på gatan och gå hem tillsammans? Ringa en väninna och sova i gästsängen? Åka in till jobbet och sova på kontoret? Eller unna dig ett hotellrum?

I köket slamrar kocken. Resten av gästerna i lokalen är uppslukade i sina samtal. Dom ser dig lika lite som han mitt emot. Alla har sitt. Det borde vara annorlunda, men det är statiskt, dött, utan syre.

Du öppnar din mun och säger det. Han stannar upp mitt i en tugga. Ger dig en kort nick.

Ni är överens.