Vi står ett gäng förväntansfulla träningsnarkomaner bredvid trappmaskinerna och väntar på vår tur. Det är fredagkväll på Odenplan och stället är fullt. Ingen är förvånad, det är jämt så här på fredagarna. Tålamod och värkande muskler bör varje människa vara utrustad med. Det har vi lärt oss den långa vägen, vi som brukar gå hit.
Jag uppskattar att hälften av oss är här för att plåga våra kroppar. Resten är här för att försöka skänka sina kroppar lite glädje. Med andra ord: raggfaktorn i lokalen är hög; pilarna på alla möjliga mätare har passerat rött. Ur högtalarna kommer det dansmusik, precis som på vilket dansgolv som helst.
Det finns ett språk här som jag ser men inte begriper. Det handlar om en triceps som rör sig nästan melodiskt på någons arm, rätt vinklad mot sitt offer för bästa exponering. Och om gracila ryggmuskler under ett linne som lovar hårda tag för den som vågar.
Jag vill bara lyfta lite skrot och stirra in i en vägg en timma så lämna mig ifred okej? Ingen fara; alla lämnar mig ifred i den klunga jag befinner mig i. Allas blickar är riktade mot tjejen med alla tatueringar som verkar ha stått ett helt liv på trappmaskinen. Hennes utmejslade rumpa säger oss detta. Den lever sitt liv i symbios med trappmaskinen. Det är faktiskt så, vill jag berätta för den, att rumpan plus maskinen är bättre än rumpan minus maskinen. Det går inte att förklara på något annat sätt.
Ingen av oss vågar säga till tjejen att det är dags att kliva av nu. Hon har stått i minst en timma - just ikväll - och verkar inte ha en tanke på att lämna över till bättre behövande; till oss som är lite mer lösa i konturerna. Hon är i trans och vi är i trans. Allt är som det ska vara en fredagkväll på SATS.
Bankkamrérn i mig muttrar och undrar om det är detta jag betalar dyr avgift för; att stå i kö bakom en svettig ländryggstatuering och vänta på en tur som aldrig kommer. Kanske borde jag lägga mig i ett hörn med en medicinboll istället och låtsas som ingenting.
En kille med perfekt solbränna som jobbar på stället kommer fram till vår lilla folksamling och säger att till hösten blir det fler trappmaskiner, det har man minsann noterat att folk önskar. Sen får han syn på det som vi ser och ställer sig hos oss han också. Han kanske har varit med förr men det där måste man ändå beundra.
"Ett av SATS sju underverk" hör jag någon av trappmaskinens lärjungar säga bakom mig.
"Herre gud, jag önskar att veckan hade fler än sju dagar" säger en annan.
"Varför då?" undrar någon.
"Som det är nu så tränar jag sju dagar i veckan. Om det fanns åtta dagar per vecka så kunde jag ju träna åtta dagar i veckan".
"Ja det är ju enkel matematik".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar