Handyman up my ass

Jag står på en stege och spikar upp TV-kabel som ska löpa i taket. Givetvis har en tumme fått sig en smäll och det enda jag längtar efter är att få sätta mig på golvet och skrika. Antingen det eller en frustrerad promenad.

Bodil går runt och gör allt det roliga. Det som syns. Skitjobbet lämnar hon till mig. Det är jag som får åka till tippen med allt embalage. Det är jag som får bära ner skräp i grovsoprummet och känna en råtta springa över min sko. Bodil pyntar. Hon går omkring med vaser i händerna och arrangerar blommor. Ställer till rätta i fönstren. Ändrar lite. Rättar till en gardin.

Man ser direkt när hon är nöjd med ett arrangemang. Det syns på munnen. Den ler lite fast ändå inte. Och så en knyck på huvudet och så vet man att hon är färdig. Det driver mig till vansinne. Och så nynnar hon på Frank Sinatra.

"Bodil". Jag kliver ner från stegen. "Är det här okej?"

Hon kommer bort till mig och tittar upp. Tystnad i två sekunder. Sen ger hon sitt godkännande.

"Snyggt". Hon vänder blicken in mot sovrummet. "Nu kan du fortsätta där inne. Det står några hyllor på golvet som måste upp".

"Okej" säger jag. "Men sen räcker det. Jag går ut med hunden".

"Kul" säger hon. "Vi kommer aldrig att köpa nån hund så sluta med det där".

Jag lufsar in i sovrummet och börjar hamra på väggarna när jag hör henne igen.

"Det är nästan så man börjar längta efter lite hantverkarsex" säger Bodil.

"Jag är här baby" svarar jag.

"Nu tror jag inte att du hörde vad jag sa" säger hon.